Re: Lugna ner dig lite...
Tja, mina åsikter här är högst personliga, och gäller egentligen bara mina egna äventyr. Jag förstår mycket väl att de kan fungera jättebra att spela en och en för er andra. Med det i åtanke tar jag mig an dina kommentarer:
"Som så många andra nybörjarspelare så hade vi en så gott som obefintlig interaktionen mellan våra rollpersoner. Detta till trots vill jag mena att vi spelade rollspel. "
Jag började spela 86, när jag gick i andra klass. Jag hade en mycket rollspelsinriktad mentor (mycket äldre än mig) och han var mycket kritisk till att vissa bara spelade "sig själva", som legat till grund för hela min rollspelsgrund. Det är väl därför jag och mitt crew utvecklades till att bli sådana rollspelselitister.
"I första fallet försöker han lura en person i spelvärlden (en SLP), medan han i det andra fallet försöker lura SPELAREN."
Tja, när jag skildrar min slp VET ju jag sanningen, och därför ligger det i vägen för hur jag gör min tolkning av slp:n. (den lurade). I ett läge där rollpersonerna lurar varandra har ingen av spelarna någon anledning att inte rollspela efter bästa förmåga. Och det är väl därför den sortens lögner fungerar bättre. I mitt spelargäng, iaf.
"Varför skulle SL nödvändigtvis vara sämre på att gestalta en karaktär och föra en dialog genom den än vad en spelare är?"
Kanske är det där att jag som spelledare faktiskt till stor del är medveten om vad som skett. Om äventyrarna planerar att lönnmörda borgmästaren vet ju jag om det. Om min borgmästare försöker planera ett attentat mot spelarna vet de inte om det. Som SL känner jag att mina äventyr ofta faller på denna envägskommunikation; allt oväntat sker från min sida. Åtminstone i rollspelsväg. I övrig spelväg tar mina äventyrare förstås och hittar på helknasiga vägar. Men genom att låta spelarna konversera med varandra händer något nytt; plötsligt är det bara rollpersonerna som agerar mot varandra. Om den ene propagerar för att de ska ge prinsessan till konungen och kassera in hundra guldmynt och den andra tycker att de ska kidnappa henne och begära en lösensumma på TVÅ hundra guldmynt, då vet ingen av de båda vilka argument den andre kan använda. För mig som SL är det magi, hela min uppfattning om rollspel grundar sig på rollspersoner som agerar sinsemellan.
"När jag är SL spelar jag mina SLP på samma sätt som om jag spelar en rollperson"
Jo, det gör jag också, men ofta fyller ju en slp en del i äventyret, och kan räknas in i detta. Om äventyrarna ska övertyga konungen om att hjälpa dem i kriget mot den onde häxmästaren, så kommer jag i äventyrsdelen klura på hur konungen faktiskt KAN övertygas (jag vill ju gärna ge spelarna en rimlig chans att få hans hjälp). Då blir det genast någon form av solospel av det hela. Även fast jag försöker låta bli. Spelarna kanske inte märker det, men riktigt kul blir det ändå inte. Om det däremot är två spelare som försöker överrösta varandra om att de är just HAN som ska få en hedersbetygelse efter att ha störtat den onde häxmästaren, DÅ blir det roligt. DÅ kan min gestaltning av konungen bli rolig också, eftersom jag inte rimligtvis kan förutse hur deras replikskiftning kommer låta.
"Varför behöver han inte leva sig in i världen på samma sätt i äventyr #1? Han har ju en viktigare roll i det fallet. Förklaring tack!"
I fall #1 ska jag spela mot mig själv. (prinsessan och dumme prinsen Lismolax) - Det är ju inget roligt. Dessutom, ponera att det är bal imorgon. Alla friare skall överräcka en present åt prinsessan. Spelaren planerar kvällen innan att byta ut Lismolax's present mot en äcklig, död fisk. Så fort han sagt det till mig, så kan jag börja fundera över hur jag skall spelleda Lismolax och prinsessan imorgon. Dessutom, vad händer om Lismolax förstår vad som har hänt och byter tillbaka? Det kommer att kännas fuskigt, resonerar spelaren. Som om jag stod på Lismolax's sida.
Vi låtsas att tricket fungerar. Hur övertygande jag än spelar förvånad när den onde prinsen upptäcker att hans gåva är en äcklig fisk, så är det ju ändå ingenting i jämförelse med hur kul det blir om en annan SPELARE skulle upptäcka detta - till sin RIKTIGA förvåning. Då han har en helt annan grund att gestalta sin rollperson på. Jag skulle få varva en del solospel med herrarna i enrum, men det riktigt viktiga (och roliga) är förstås hur de båda reagerar på balen; kan den ena bevisa att det är den andre spelaren som satt dit honom? Kan han få det hela att verka som ett skämt? Hur ska den första spelaren reagera? Nu kan jag agera prinsessan HELT efter hur de spelar mot mig och varandra.
Det är min idé om rollspel. Jag menar inte att de andra sätten skulle vara sämre -inte alls! Men jag skiljer på solospel och rollspel i mina kampanjer bara för att jag vill få in lite "riktigt " rollspel i varje äventyr. Därför skriver jag dem på ett visst sätt, så att det inte blir för långa perioder mellan dessa situationer.
"Men om man nu lirar äventyr #2, hur genomför man det? Två spelare som sitter ihop med SL och lirar?"
Vissa perioder kan jag spela med var och en. Ibland kan de få skicka lappar. De riktigt VIKTIGA situationerna är balerna m.m. där båda spelare är närvarande. Dessa rollspelssituationer skulle jag alltså centrera äventyret kring. Det skulle aldrig bli för långa perioder av soloäventyr mellan dem. Men nej, spelet skulle inte få bli ett utdraget solospel på två fronter. Ledsen om jag var oklar på den punkten.
Då tar jag tag i din fråga:
"Säg att du har gjort ett äventyr för två spelare. De spelar varsin person med en mycket specifik roll i äventyret. Dör en RP kan den inte ersättas av någon annan RP."
Okej, vi avbryter här. Det här betyder i mina öron att båda spelare behövs i äventyret. I HELA äventyret? Hela slutet hänger alltså på att rollpersonerna lever? Annars så borde det ju VISST kunna få komma in någon annan rollperson när den ene dör? Okej, jag kan tänka mig ett par scenarion som fungerar som du beskriver, men då är det i så fall där problemet ligger. Dåligt äventyr. Du som SL måste ha en backup-plan för allt.
"Efter fyra spelmöten dör så den ene RP:n. Den andre vill dock gärna köra vidare, vilket det inte finns något hinder för i ävenyret, så du och han fortsätter spela. Min fråga; när blir slutar det då att bli rollspel ni sysslar med?"
Det är solospel så länge inte rollpersonerna interna förhållande betyder något för spelet. Det är defenitivt solospel så fort den ena dör, men kan säkert ha varit det sedan ni börjat spela. En sorts "multianvändarsolospel", som om du läser upp "ensamma vargen" för tre personer som får rösta för vilken väg de skall ta. Eller tja, du fattar, va?
Jag förstår hur du tänker. Du menar väl att "så fort man rollspelar - så spelar man rollspel". Och det låter ju vettigt. Mer vettigt än min idé, faktiskt. Men jag står fast vid min vision bara för att det ändå är det spelarna gör tillsammans som är riktigt roligt.
/Rising