"Vem har flest Ensamma vargen?"
Inte jag, för jag har bara 4-6 och 8-9, å så har jag första och fjärda Silverstjärna-boken.
Det jag ogillar mest är att man är rätt fuckad om man försöker klara sig utan Sommersvärdet, å så blir striderna rätt omöjliga i de senare delarna om man inte är världens übermagnakaimutherfuckermeister. Min favorit är den den del som kallas Skuggor i Sanden; dels för att den hade en snygg struktur i två övergripande kapitel, men också för att den låter miljön sätta sin prägel på hela berättelsen från början till slut. En annan sak jag gillar med den är att man dels har väldigt stor rörelsefrihet och man kan ta två olika vägar genom boken som inte påminner särskilt mycket om varandra, och hur man än går genom boken så fungerar storyn faktiskt som i en riktig bok, medan många andra solospel mest var en massa labyrinter och fällor staplade på varandra.
Jag har alla (svenska) fighting Fantasy-böcker, men egentligen var den serien överlag rätt dålig. Det är "den rätta vägen" som ställer till det; alla FF-böcker har ju en rätt väg igenom boken som är den man helst skall ta för att klara sig. De första böckerna faller på att den sanna vägen är så oerhört korkad i dessa, allra värst blir det i Rymdskeppet Traveller som är ett riktigt lindansarsolospel där minsta felsteg från den rätta vägen gör att man hamnar i ett dike (med isplaneten där en snubbe sitter i ett torn med en vädermaskin, världen där maskinerna har tagit över, och arenan där man slåss mot roboten på bokens framsida, osv) och det blir rätt larvigt till slut när man ser att alternativ efter alternativ går från den rätta vägen ner till diket, medan ingen väg går från diket tillbaka. Dessutom är den rätta vägen igenom den boken osannolikt tråkig, vilket är ett stort misstag. Det bästa sättet att spela på måste ju vara det roligaste!
Det blir okej iom Tjuvarnas Stad, men jag tycker det är Fasans Labyrint som är det stora mästerverket i serien. Det är en oerhört bra bok och det visar precis hur man skall gå till väga om man skall skriva ett solospel med en "rätt väg" från början till slut.
Annars var min favvoserie faktiskt Tigerns Väg. Det kan ju låta lite lökigt med ninjafantasy, men det imponerande med dessa böcker är nytänkandet och lekfullheten med mediet som författarna visade prov på. I Förgöraren så får man exempelvis spela igenom den häftigaste strid jag någonsin upplevt i ett solospel (mot rövarbandet med Thaum, Tyutchev och Cassandra; de är så oerhört häftiga att de har influerat flera tiotals olika rollspelsäventyr som jag skrivit genom åren) och i Härskaren så får man till och med prova på att styra över en stad; utse en stadsvakt och bestämma vilka som ska betala si och så mycket skatt, osv, och allt detta utförs på ett finurligt sätt med olika rådgivare, och... tja... Det är så himla bra att jag nog anser det vara det bästa solospelet någonsin. Resten av boken är lite tunnare, men det finns en hel del godis där också.
Jag skulle vilja ha en solospelsserie som inte gick i någon egentlig ordning, alltså så att man kunde läsa böckerna i vilken ordning man ville. Om böckerna bara handlade om äventyr i stort så skulle det ju då bli ett val i sig: Ska jag börja med att ta uppdraget i Skräckens Pyramid, eller ska jag välja Fruktans Isgrottor istället? Å då vore det häftigt om man kunde köpa saker och skaffa sig fiender i en bok som sedan påverkade handlingen för en i nästa bok. Liksom; att det blev två olika upplevelser om man först läste bok:1 och sedan bok:2, eller om man istället gjorde tvärtom.
Men det skulle vara rätt svårt att skriva en sådan bok, iofs...
/Rising
älskar solospel.