Svarte Faraonen
ром и смерть
Idag kickade vi igång Wilmers Hitman-kampanj. Det var skitball. Spelare var följande:
Jag, i rollen som en enhänt, genommisslyckad albinopräst för vår kult. Gruppens ledare, om än okarismatisk, störig och obehaglig.
Sebbe, i rollen som en enormt stark, fullständigt socialt inkompetent råttfångare. Egentligen inte medlem i kulten, men blackmailad att delta.
Markehed, i rollen som en fabulöst intelligent, bildad och trevlig dödgrävare. En lite sorgmodig figur, en person som genom en ödets nyck hamnat på en position långt under det han var lämpad för.
Som synes var ingen av oss direkt hjältematerial. Vi inledde med ett kultmöte i en katakomb under staden Talon. Min rollperson gjorde sig just redo för att hitta ett orakel i gruppen, någon värdig nog att bitas av gudens heliga giftorm för att få visioner. Oturligt nog blev det han själv (ormgiftet låg sedan kvar i kroppen under resten av spelmötet). I hans försvagade tillstånd tog guden kommando över honom och fick honom att skriva tolv namn på en vägg -- tolv personer som inom ett år skulle ha dött för att gudens återfödelse skulle gå vägen. Då min rollperson efter hand kvicknade till utsåg han genast de båda andra rollpersonerna till sina medhjälpare på detta uppdrag, samtidigt som bud utgick till vår systerkult (detta för att ge oss möjlighet att hämta in fler rollpersoner senare, då vi inte förväntade oss en särskilt lång livslängd på våra).
Vi fann inom kort att två mål befann sig inom stadens murar: en alvisk värdinna för ett fashionabelt värdshus, och en murargesäll. Outgrundliga äro ormgudarnas vägar. Efter lite om och men kom vi fram till en arbetsuppdelning: de båda socialfallskaraktärerna råttfångaren och dödgrävaren, med vilka vanligt folk knappt ville tala, skulle slå ihjäl muraren när han gick hem från arbetet, medan jag, som trots allt var adlig, skulle hänga på värdshuset och försöka slå ihjäl älvan på något vis.
De båda murarjägarna fann ganska snart sitt mål arbetande med att bygga upp stadsmuren. Dessvärre var han inte ensam -- han och en annan gesäll arbetade under sin mästares överinseende, och det gick då rakt inte att få reda på vilken gesäll som var vilken. Det återstod då bara att lurpassa på dem under kvällen, något som drog till sig stadsvaktens uppmärksamhet. Att en råttfångare var ute och sprang om natten var dock näppeligen uppseendeväckande, så de fick passera. Snart belönades de också med att de båda gesällerna kom strosande ned för gatan, fortfarande utan att visa vem som var vem.
Inför en sådan utmaning återstod så klart enbart att slänga ett nät på dem och slå ihjäl dem båda. Dessvärre avbröts detta av stadsvakten, som nödgade de båda mördarna att springa iväg med den ene gesällen (stendöd!) för att dumpa hans kropp i katakomberna och lämna den andra (klubbad och medvetslös, osäkert huruvida han levde eller var död). Snyggt jobbat.
Samtidigt satt min rollperson och drack på värdshuset. Efter att fullständigt ha misslyckats med att ens få värdinnan att se på honom valde han att skvallra runt lite (och fick bland annat reda på var ett av våra andra mål, Jac Vobar, höll till). När kvällen sedan blev sen smög han ned för trapporna och gömde sig i ett tomt sovrum. Där låg han sedan under en säng i åtskilliga timmar, varpå han bepansrade sig med en tjock tagelkudde under tunikan, tog sin kniv och smög ut i värdshuset. Mycket riktigt hittade han snart det rum där han höll det för troligt att vårt mål sov.
Här trädde emellertid en regelmässig komplikation in. Wilmer hade, i ett genidrag, infört regler för psykologisk beredskap att döda någon. När det väl kom till skott och min rollperson skulle rusa in med kniven innebar detta att han fegade ut och i stället sprang ut på stadens gator. På vägen till vårt hideout i kloakerna ramlade han in i stadsvakterna, som hade samlats kring en död kropp i en gränd. Död? Nej, inte riktigt. Han skulle nog klara sig. Murargesäll var han visst också. Helvete.
Jag gled kvickt ned i katakomberna, där de båda andra rollpersonerna var i färd med att avyttra den andre gesällen i ett sällsynt ettrigt råttbo. När vi senare sammanstrålade berättade jag vad som skett. Vi kom fram till att vi borde ordna upp saker nästa dag.
Dessvärre var detta en chans vi aldrig fick. Stadsvakten hade lagt ihop ett och ett under natten, och rusade in i den arme råttfångarens hem tidigt på morgonen. Han drogs iväg till fängsligt förvar i väntan på rättegång om några dagar. Vi båda andra rollpersoner fick reda på detta, liksom att den murargesäll vi skulle ha plockat var den som överlevde. Det var, kan man milt säga, ingen rolig dag för oss.
Vad gör vi då nu? Som bäst ägnar sig min rollperson åt ceremonier för att förbättra Markeheds dödgrävares kontakt med vår gud, så att vi kanske har en chans att lyckas med en ritual för att förvandla någon av oss till en orm, för att bita ihjäl ett eller båda av våra offer. Våra chanser kommer öka om vi utför ett offer, och vi har därför suttit och kikat i utrustningslistorna för att hitta det djur som ger mest PSY/silver det kostar. Huruvida vi kommer att belönas med mer framgång än vad vi nått hittills är oklart.
Det är såhär Eon ska spelas.
Jag, i rollen som en enhänt, genommisslyckad albinopräst för vår kult. Gruppens ledare, om än okarismatisk, störig och obehaglig.
Sebbe, i rollen som en enormt stark, fullständigt socialt inkompetent råttfångare. Egentligen inte medlem i kulten, men blackmailad att delta.
Markehed, i rollen som en fabulöst intelligent, bildad och trevlig dödgrävare. En lite sorgmodig figur, en person som genom en ödets nyck hamnat på en position långt under det han var lämpad för.
Som synes var ingen av oss direkt hjältematerial. Vi inledde med ett kultmöte i en katakomb under staden Talon. Min rollperson gjorde sig just redo för att hitta ett orakel i gruppen, någon värdig nog att bitas av gudens heliga giftorm för att få visioner. Oturligt nog blev det han själv (ormgiftet låg sedan kvar i kroppen under resten av spelmötet). I hans försvagade tillstånd tog guden kommando över honom och fick honom att skriva tolv namn på en vägg -- tolv personer som inom ett år skulle ha dött för att gudens återfödelse skulle gå vägen. Då min rollperson efter hand kvicknade till utsåg han genast de båda andra rollpersonerna till sina medhjälpare på detta uppdrag, samtidigt som bud utgick till vår systerkult (detta för att ge oss möjlighet att hämta in fler rollpersoner senare, då vi inte förväntade oss en särskilt lång livslängd på våra).
Vi fann inom kort att två mål befann sig inom stadens murar: en alvisk värdinna för ett fashionabelt värdshus, och en murargesäll. Outgrundliga äro ormgudarnas vägar. Efter lite om och men kom vi fram till en arbetsuppdelning: de båda socialfallskaraktärerna råttfångaren och dödgrävaren, med vilka vanligt folk knappt ville tala, skulle slå ihjäl muraren när han gick hem från arbetet, medan jag, som trots allt var adlig, skulle hänga på värdshuset och försöka slå ihjäl älvan på något vis.
De båda murarjägarna fann ganska snart sitt mål arbetande med att bygga upp stadsmuren. Dessvärre var han inte ensam -- han och en annan gesäll arbetade under sin mästares överinseende, och det gick då rakt inte att få reda på vilken gesäll som var vilken. Det återstod då bara att lurpassa på dem under kvällen, något som drog till sig stadsvaktens uppmärksamhet. Att en råttfångare var ute och sprang om natten var dock näppeligen uppseendeväckande, så de fick passera. Snart belönades de också med att de båda gesällerna kom strosande ned för gatan, fortfarande utan att visa vem som var vem.
Inför en sådan utmaning återstod så klart enbart att slänga ett nät på dem och slå ihjäl dem båda. Dessvärre avbröts detta av stadsvakten, som nödgade de båda mördarna att springa iväg med den ene gesällen (stendöd!) för att dumpa hans kropp i katakomberna och lämna den andra (klubbad och medvetslös, osäkert huruvida han levde eller var död). Snyggt jobbat.
Samtidigt satt min rollperson och drack på värdshuset. Efter att fullständigt ha misslyckats med att ens få värdinnan att se på honom valde han att skvallra runt lite (och fick bland annat reda på var ett av våra andra mål, Jac Vobar, höll till). När kvällen sedan blev sen smög han ned för trapporna och gömde sig i ett tomt sovrum. Där låg han sedan under en säng i åtskilliga timmar, varpå han bepansrade sig med en tjock tagelkudde under tunikan, tog sin kniv och smög ut i värdshuset. Mycket riktigt hittade han snart det rum där han höll det för troligt att vårt mål sov.
Här trädde emellertid en regelmässig komplikation in. Wilmer hade, i ett genidrag, infört regler för psykologisk beredskap att döda någon. När det väl kom till skott och min rollperson skulle rusa in med kniven innebar detta att han fegade ut och i stället sprang ut på stadens gator. På vägen till vårt hideout i kloakerna ramlade han in i stadsvakterna, som hade samlats kring en död kropp i en gränd. Död? Nej, inte riktigt. Han skulle nog klara sig. Murargesäll var han visst också. Helvete.
Jag gled kvickt ned i katakomberna, där de båda andra rollpersonerna var i färd med att avyttra den andre gesällen i ett sällsynt ettrigt råttbo. När vi senare sammanstrålade berättade jag vad som skett. Vi kom fram till att vi borde ordna upp saker nästa dag.
Dessvärre var detta en chans vi aldrig fick. Stadsvakten hade lagt ihop ett och ett under natten, och rusade in i den arme råttfångarens hem tidigt på morgonen. Han drogs iväg till fängsligt förvar i väntan på rättegång om några dagar. Vi båda andra rollpersoner fick reda på detta, liksom att den murargesäll vi skulle ha plockat var den som överlevde. Det var, kan man milt säga, ingen rolig dag för oss.
Vad gör vi då nu? Som bäst ägnar sig min rollperson åt ceremonier för att förbättra Markeheds dödgrävares kontakt med vår gud, så att vi kanske har en chans att lyckas med en ritual för att förvandla någon av oss till en orm, för att bita ihjäl ett eller båda av våra offer. Våra chanser kommer öka om vi utför ett offer, och vi har därför suttit och kikat i utrustningslistorna för att hitta det djur som ger mest PSY/silver det kostar. Huruvida vi kommer att belönas med mer framgång än vad vi nått hittills är oklart.
Det är såhär Eon ska spelas.