Nekromanti [Eon] Hitmen för ormguden

[Svarte Faraonen]

Idag kickade vi igång Wilmers Hitman-kampanj. Det var skitball. Spelare var följande:

Jag, i rollen som en enhänt, genommisslyckad albinopräst för vår kult. Gruppens ledare, om än okarismatisk, störig och obehaglig.
Sebbe, i rollen som en enormt stark, fullständigt socialt inkompetent råttfångare. Egentligen inte medlem i kulten, men blackmailad att delta.
Markehed, i rollen som en fabulöst intelligent, bildad och trevlig dödgrävare. En lite sorgmodig figur, en person som genom en ödets nyck hamnat på en position långt under det han var lämpad för.

Som synes var ingen av oss direkt hjältematerial. Vi inledde med ett kultmöte i en katakomb under staden Talon. Min rollperson gjorde sig just redo för att hitta ett orakel i gruppen, någon värdig nog att bitas av gudens heliga giftorm för att få visioner. Oturligt nog blev det han själv (ormgiftet låg sedan kvar i kroppen under resten av spelmötet). I hans försvagade tillstånd tog guden kommando över honom och fick honom att skriva tolv namn på en vägg -- tolv personer som inom ett år skulle ha dött för att gudens återfödelse skulle gå vägen. Då min rollperson efter hand kvicknade till utsåg han genast de båda andra rollpersonerna till sina medhjälpare på detta uppdrag, samtidigt som bud utgick till vår systerkult (detta för att ge oss möjlighet att hämta in fler rollpersoner senare, då vi inte förväntade oss en särskilt lång livslängd på våra).

Vi fann inom kort att två mål befann sig inom stadens murar: en alvisk värdinna för ett fashionabelt värdshus, och en murargesäll. Outgrundliga äro ormgudarnas vägar. Efter lite om och men kom vi fram till en arbetsuppdelning: de båda socialfallskaraktärerna råttfångaren och dödgrävaren, med vilka vanligt folk knappt ville tala, skulle slå ihjäl muraren när han gick hem från arbetet, medan jag, som trots allt var adlig, skulle hänga på värdshuset och försöka slå ihjäl älvan på något vis.

De båda murarjägarna fann ganska snart sitt mål arbetande med att bygga upp stadsmuren. Dessvärre var han inte ensam -- han och en annan gesäll arbetade under sin mästares överinseende, och det gick då rakt inte att få reda på vilken gesäll som var vilken. Det återstod då bara att lurpassa på dem under kvällen, något som drog till sig stadsvaktens uppmärksamhet. Att en råttfångare var ute och sprang om natten var dock näppeligen uppseendeväckande, så de fick passera. Snart belönades de också med att de båda gesällerna kom strosande ned för gatan, fortfarande utan att visa vem som var vem.

Inför en sådan utmaning återstod så klart enbart att slänga ett nät på dem och slå ihjäl dem båda. Dessvärre avbröts detta av stadsvakten, som nödgade de båda mördarna att springa iväg med den ene gesällen (stendöd!) för att dumpa hans kropp i katakomberna och lämna den andra (klubbad och medvetslös, osäkert huruvida han levde eller var död). Snyggt jobbat.

Samtidigt satt min rollperson och drack på värdshuset. Efter att fullständigt ha misslyckats med att ens få värdinnan att se på honom valde han att skvallra runt lite (och fick bland annat reda på var ett av våra andra mål, Jac Vobar, höll till). När kvällen sedan blev sen smög han ned för trapporna och gömde sig i ett tomt sovrum. Där låg han sedan under en säng i åtskilliga timmar, varpå han bepansrade sig med en tjock tagelkudde under tunikan, tog sin kniv och smög ut i värdshuset. Mycket riktigt hittade han snart det rum där han höll det för troligt att vårt mål sov.

Här trädde emellertid en regelmässig komplikation in. Wilmer hade, i ett genidrag, infört regler för psykologisk beredskap att döda någon. När det väl kom till skott och min rollperson skulle rusa in med kniven innebar detta att han fegade ut och i stället sprang ut på stadens gator. På vägen till vårt hideout i kloakerna ramlade han in i stadsvakterna, som hade samlats kring en död kropp i en gränd. Död? Nej, inte riktigt. Han skulle nog klara sig. Murargesäll var han visst också. Helvete.

Jag gled kvickt ned i katakomberna, där de båda andra rollpersonerna var i färd med att avyttra den andre gesällen i ett sällsynt ettrigt råttbo. När vi senare sammanstrålade berättade jag vad som skett. Vi kom fram till att vi borde ordna upp saker nästa dag.

Dessvärre var detta en chans vi aldrig fick. Stadsvakten hade lagt ihop ett och ett under natten, och rusade in i den arme råttfångarens hem tidigt på morgonen. Han drogs iväg till fängsligt förvar i väntan på rättegång om några dagar. Vi båda andra rollpersoner fick reda på detta, liksom att den murargesäll vi skulle ha plockat var den som överlevde. Det var, kan man milt säga, ingen rolig dag för oss.

Vad gör vi då nu? Som bäst ägnar sig min rollperson åt ceremonier för att förbättra Markeheds dödgrävares kontakt med vår gud, så att vi kanske har en chans att lyckas med en ritual för att förvandla någon av oss till en orm, för att bita ihjäl ett eller båda av våra offer. Våra chanser kommer öka om vi utför ett offer, och vi har därför suttit och kikat i utrustningslistorna för att hitta det djur som ger mest PSY/silver det kostar. Huruvida vi kommer att belönas med mer framgång än vad vi nått hittills är oklart.

Det är såhär Eon ska spelas.

 

[Wilmer]

Mördare i Mundana

I mörkaste midnatten en söndag den första maj har en hemlighetsfull och urgammal kult samlats för att låta deras gud Ka berätta om framtiden. Prästen håller upp en giftorm och manar de troende fram för att bli bitna och genom giftruset besättas av Ka och göra avslöjanden. Ormen böjer sig bakåt och biter prästen rakt i hjärtat och han faller genast i trans, blir besatt av Ka som berättar han tänker födas in i världen för att tiden är kommer att ssstraffa de falssska gudarna. För att det ska lyckas måste följande personer dö (anden kramar hårt om prästens arm och ristar in namnen på katakombens vägg):

IRASHAR NEPERZIEKEL
SESKASENNI TAN SHARI
MAGNUS DRAKE MAGNUSSON
LARS BRACKESSON
MARGARETA EK
SNÖDROPPE
MEGAN GILBERTSDOTTER
JAC VOBAR
HENRIK WACKT
HUBERT MURARE
LATHAG GURUMTHAG
STÄPPENS HERRE

sedan misslyckas prästen med sitt chockslag och svimmar. Stadens dödgrävare och dens främste råttfångare böjer sig över honom när han vaknar och blir utvalda att hjälpa till att skörda de första offren.

Rollpersoner möte 1:
Nargen Solhammare - Enhandad albinopräst som leder kulten i Talon. (Bobby)

Egil Dödgrävare - Som råkar vara oerhört bildad och intelligent, är väldigt filosofiskt lagd och dessutom vacker om man bortser från hållningen och kläderna. (Markehed)

Råttfångaren Ottar - Främst bland stadens råttfångare. Stor som ett troll, tyst som en mus och stark som brännvin. Saknar samvete. (Sebbe)

Tack vare Egils stora allmänbildning lyckas våra hjältar lista ut att det finns en Hubert Murare och att Seskasenni tan Shari är ägarinnan av stadens finaste värdshus. Egil och Ottar konfronterar en liten murargesäll som berättar att Hubert jobbar med att förstärka stadsmuren.

Nargen besöker värdshuset och misslyckas kapitalt med att närma sig värdinnan men gömmer sig i ett tomt rum tills värdshuset stängs för natten.

Ottar och Egil pratar med murarmästaren och hans två gesäller, de vet inte vilken av gesällerna som är Hubert men planerar att lägga sig i bakhåll för dem när de går hem för dagen.

Nargen stoppar en kudde under tröjan som förklädnad och skydd och smyger långsamt långsamt genom värdhuset för att glänta på värdinnans dörr. Han söker hjälp i sin tro men överväldigas av medmänsklighet och kan inte förmå sig att stanna utan rusar ut i natten.

Egil och Ottar slinker undan nattvakten och väljer en annan plats för överfallet. Murarmästaren går hem tidigare och de kastar ett när över de två unga gesällerna innan de börjar slå dem med påkar och sticka dem med knivar. Gesällerna far runt i nätet och skriker i dödsångest och försöker förtivlat skydda sig med sina händer. Till slut stuper den ena från en hårt slag i huvudet och den enorma Ottar tar ett hårt grepp om den kvarvarande gesällen medan Egil sticker in kniv djupt i hans hals. Stadsvaktens stövlar ekar och de hinner nätt och jämnt slinka ner i kloaken med den döde pojken.

Nargen vandrar in i stadsvakten som undsatt den levande men medvetslösa gesällen som ligger kvar. Han lyckas verka upprörd över rätt anledning och tillåts raggla hemåt utan vidare frågor.

De andra tvättar av sig under stadens fontän, kroppen slänger de i ett råttbo innan de träffar Nargen i kultens katakombdel. Nargen väljer att sova i katakomben men vill gärna ha frukost på morgonen. De diskuterar sina med och motgångar och de är inte säkra på om det faktiskt var Hubert de dödade (det var det inte).

Morgonen därpå fumlar Ottar sitt hörselslag och stadsvakten sparkar in hans dörr och arresterar honom för kidnappningen och misshandeln av gesällerna, hans kastar i fängelse i väntan på det världsliga tinget som hålls varje fredag.

Nargen och Egil stannar under jorden hela dagen där Nargen lär Egil mer om kultens läror och ursprung och välsignar honom för hans hårda arbete.

fortsättning följer samma tid samma forum nästa vecka!

 

[Wilmer]

Den här krönikan är nu den officiella då Bobby skriver mycket bättre. Listan:

IRASHAR NEPERZIEKEL
SESKASENNI TAN SHARI
MAGNUS DRAKE MAGNUSSON
LARS BRACKESSON
MARGARETA EK
SNÖDROPPE
MEGAN GILBERTSDOTTER
JAC VOBAR
HENRIK WACKT
HUBERT MURARE
LATHAG GURUMTHAG
STÄPPENS HERRE

Det är nu den 3:e maj och inga namn är strukna än!

 

[Bunny]

"Den här krönikan är nu den officiella då Bobby skriver mycket bättre."

Sagt och gjort. Jag har flyttat och haft mig nu. Ni skriver båda trevligt. Lycka till med fortsättningen!

 

[vandraren]

Awesome! Vill verkligen höra mer!

 

[Svarte Faraonen]

Helt oförhappandes spelade vi idag ytterligare ett kort möte. Vi hade nu en lite annan spelarkonfiguration:

Jag, fortfarande i samma roll.
Sebbe, som på grund av Ottars fånghåleplacering bytte till sin nya karaktär, den vandrande riddaren Tannhauser (vapensköld: en portal mot ett stjärnbestrött fält). En avsevärt mer lyckad och välrundad person än hans tidigare. Saknar fullständigt lokalsinne.
Lena, som kom med ett nytt tillskott i form av Azira (eller något i den stilen), en cirefalisk mån- och mörkermagiker med minnesförlust.
Någon som däremot inte deltog var Markehed, något vi förklarade med att Egil Dödgrävare var alltför upptagen med att plocka ut värdesakerna ur Ottars lägenhet och med att gräva ned de döda.

De två nya karaktärerna sammanstrålade ganska snart med min, då jag satt och tryckte i min katakombhåla. Efter vissa överläggningar kom vi fram till att vi skulle plocka Hubert Murare först -- Tannhauser hade, lyckligt nog, tagit in på älvdonnans värdshus Rävgrytet, och ansåg sig därför ha gott om tid att hantera henne. För att ta kål på Hubert beslöt vi att ta till ormhamnsceremonin. Tack vare en av Tannhausers gamla kamrater, en krigsveteran som reducerats till tiggeri, kunde vi snart få tag på en hund (10 PSY = bra offermaterial) att offra i vår ritual. I stadens ringlande tarmar utförde vi så vår första riktiga offerceremoni till vår gud, något som framåt kvällningen utmynnade i att han förlänade min rollperson med formen av en två meter lång albinokobra. Ashäftigt!

Med mig i Tannhausers väska gav sig de båda andra rollpersonerna iväg till murarskråets tillhåll. Cirefaliskan använde sina skuggvävarkonster för att dölja deras förehavanden då de smugglade in mig i Huberts sjukrum genom ett fönster. Det var då en smal sak att ringla sig upp i hans säng och leverera mitt dödliga gift i spolingens halspulsåder. Han skrek, så klart, och någon annan murardräng dök upp, men jag lyckades ringla mig ut genom dörren på nedervåningen och åter söka upp de båda andra, för att, efter att jag ömsat av mig ormskinnet och återtagit min form, ta en runda i hamnen och leta efter rykten om älvan (hon var inte så förtjust i de många dvärgiska gästerna på värdshuset, typ). Vi beslöt därefter att förgifta antingen henne eller värdshusmaten, och att vi i detta syfte skulle gå ut i skogen och leta gift (i stort sett det enda min rollperson är bra på, förutom att vara obehaglig).

I skogen, nästa dag, var vi försiktiga. Vi hade ju trots allt hört att början av maj var trollens parningssäsong, vilket innebar att en gammal skogshuggare nyligen mött ett gruvligt öde. Det gift jag lyckades hitta var ett sårgift som orsakade smärta, det vill säga fullständigt oanvändbart för våra syften (vi tappade upp några doser ändå). Lyckligtvis slog jag därefter ett gloriöst fummel på min Växtlära, vilket innebar att jag nu är fullständigt övertygad om att jag hittat ett fruktansvärt dödsgift för oral administration. Vad är det egentligen? Det återstår att se.

Vi drog oss, på grund av ett annalkande åskväder, strax mot staden igen. Tannhauser och den faliska häxan begav sig åt sitt håll, medan jag gav mig iväg mot kyrkogården för att förhöra mig med Egil om de nyligen döda. Mycket riktigt, en Hubert Murare hade ankommit till kyrkogården samma morgon. En nere, elva kvar! Med denna framgång i tankarna avslutade vi omgången.

 

[Svarte Faraonen]

Tredje spelmötet spelades idag. Rollerna var följande:

Jag, ännu en gång i rollen som Nargem.
Sebbe, fortfarande Albrekt Tannhauser, förutom vid ett litet interlude i fängelset.
Lena, som magikern Azita (så hette hon!).
Markehed, först som Egil Dödgrävare, därefter som Melena Silverlans, spelberoende riddare av Nyckelorden.

Då vi började hade vi nyligen återkommit från skogen efter vår giftletarexpedition. Dessvärre kom vi snart fram till att giftplanen var ohållbar, så den sket vi i. Dessutom hade jag inte upplevt någon kontakt med guden sedan vi dödade Hubert, så jag började tvivla på att det var rätt kille (jag hade dessutom fått veta att vår Qadosh skulle höjas för varje dödad person, något som inte skedde). Vi började snart diskutera andra sätt att ta älvan av daga, och fastnade för mordbrand. Just som vi diskuterade detta hörde vi (efter en varnande viskning i mitt öra) fotsteg, och tvingades gömma oss och vår parafernalia från de män från Stadsvakten som därefter i två timmar klampade runt i katakomberna och letade efter något som kanske kunde ha med den märkliga spökorm som siktats att göra.

Då vi väntat ut detta fick Egil och Azita hämta olja och tjära, varvid de med nöd och näppe undkom stadsvakten (Azita trollade bort sig och Egil hade som dödgrävare faktiskt i katakomberna att göra). Samma kväll satte vi därför eld på värdshuset. Det visade sig snart att ingen omkommit i branden, men nu hade älvan i vart fall drivits ut ur sitt näste. Nu borde hon vara upptagen med att bygga upp det igen, tänkte vi, men beslöt att i stället ge oss ut i världen. Vi visste att Henrik Wackt befann sig i Daan Hammal, där han stred mot belägrande tirakpirater, och att Jac Vobar befann sig i Kemithor Riskoz. Vi kunde därmed plocka honom på vägen och sedan ta Wackt i stridens hetta, var planen. Egil ville inte följa med utanför staden, utan stannade där, möjligen för att hålla ett öga på vad som skedde. Han fick senare också vara vittne till hur Ottar blev ställd inför tinget, dömd och hängd. Vila i frid, Ottar.

Resan förlöpte utan några större hinder. Albrekt hade köpt in en uppsättning hjälmar och spjut, så att vi skulle kunna passera som soldater på väg till Daan Hammal. I Kemithor Riskoz gjorde han också klart sina ambitioner: han skulle, i egenskap av riddare, utrusta en trupp och ta oss till fronten, där herr Henrik skulle kunna utsättas för ett förlupet armborstlod i ryggen. Han begav sig för att ragga soldater, medan vi andra, nu även inkluderande Melena och hennes medriddare Tomas (en mycket förälskad och lojal man, som dessvärre inte var invigd i kulten), sökte upp Jac Vobar.

Som man kunde förvänta sig satt den ökände sjömannaäventyraren på ett värdshus och berättade om sina äventyr. Givetvis satt hans vän Cerec Tzorcelan vid hans sida. Riddersdamen Melena lyckades ganska kvickt komma på hans goda sida, och utan särskilt mycket trugande fick vi in honom på en dryckeslek. Tack vare Melenas skicklighet i spel var Jac snart redlös, och Melena fick honom kvickt att berätta om hur han vanhelgade ett forntida sidenbanér -- en stor synd för Nyckelriddarna, var syfte ofta är att bevara och beskydda lämningar från forntiden. Riksantikvarier med svärd, typ. Därmed var Tomas övervunnen på planen att "tillfångata" Jac för att "skicka honom till ordensmästarna för att dömas". Givetvis hade vi andra planer egentligen.

Jac var nu full som ett ägg. Jag, Nargem, lurade ut Cerec Tzorcelan under förevändningen att vi skulle kissa i kors för vackert väder imorgon, och höll honom ute genom att diskret se till att han pissade ner min stövel (något en hedersman som han givetvis insisterade på att han skulle kompensera mig för, vilket vi kunde tala om ganska länge). Samtidigt provocerade Melena fram ett slagsmål med Jac, där han som första manöver halkade, tappade andan och blev medvetslös. Hon och Tomas bar ut honom.

Därefter var det Tomas tur att bli bortkollrad. Melena skickade iväg honom för att se efter så att allt stod rätt till på värdshuset. Där hade Tzorcelan återkommit från vår pisstur, undrat vart Jac tog vägen och givit sig ut (jag hade övertygat honom om att jag inte kände de båda andra). Då Tzorcelan och Tomas möttes slogs Aggressionsslag, och båda inblandade lyckades väl. Klingor drogs, och Tzorcelan gav Tomas ett ytligt skärsår över pannan i samma ögonblick som Melena störtade ut ur den gränd där hon lagt den medvetslöse Jac Vobar men inte kunnat döda honom.

Handgripligheter var nu oundvikliga. Melena var nyktrare än Tzorcelan och gav honom i första rundan ett stick i halsen. Tzorcelan kontrade med att fumla och slänga sitt svärd all världens väg. Han gav sig, men den argsinta Melena gav honom ytterligare en stöt, denna gång i hjärtan. Riddar Cerec Tzorcelan led en smutsig, onödig död i en gränd med en bön till fader Cirza på läpparna. Det kändes lite vemodigt, och Melena, som inte väntat sig detta, var fullständigt uppriven. Nargem, som dykt upp i periferin, stal det borthivade svärdet och gick därefter för att avsluta Jacs liv genom att slänga honom i hamnen. Jac vaknade till liv i vattnet, men tog sig aldrig upp. För detta dåd belönade Kaa min rollperson med extra Qadosh och en vision av den verklige Hubert Murare, en man i Hadarlon. På detta snöpliga vis slutade de båda hjältarnas liv och spelmötet.

Ja, fy fan. Ibland blir det varken vackert eller bra. Kan vi inte få döda någon som förtjänar det någon gång?

 

[Wilmer]

Listan

IRASHAR NEPERZIEKEL
SESKASENNI TAN SHARI
MAGNUS DRAKE MAGNUSSON
LARS BRACKESSON
MARGARETA EK
SNÖDROPPE
MEGAN GILBERTSDOTTER
JAC VOBAR
HENRIK WACKT
HUBERT MURARE
LATHAG GURUMTHAG
STÄPPENS HERRE

Det är nu den midnatt mellan den 10:e och 11:e maj.

 

[Svarte Faraonen]

Re: Listan

Åter måndag, åter spel. Idag fick vi en ny spelare och rollperson:

Jokk: Spelar Arok (det namn rollpersonen uppgav, ett av många alias), en förmögen sol-och-vårare med förflutet i fängelset och talang för armborst, förförelse och lögner. Har en tam korp han kan tala med och fruktansvärt låg Rörlighet. Egentligen inte medlem i kulten, men har en bror som är missionär. Behöver dessutom snabbt komma från Kemithor Riskoz, av någon anledning.
Övriga spelare: Samma roller som innan.

Spelet tog vid direkt efter förra sessionens händelser. Jag begav mig efter att ha dödat Jac direkt till det värdshus där vi sov och där Azita och Albrekt hade spenderat kvällen med att locka knektar till morgondagens rekrytering på torget. Där märkte vi strax att en cirefalierslyngel slängde långa ögon på mitt svärdspaket. Albrekt konfronterade honom, varpå han smet. Efter lite hot, svärdsviftande och mutor störde han inte oss längre.

Dagen därpå ställde vi upp soldatrekryteringen, där gossarna fick springa fram och tillbaka, slå varandra med träkäppar och på annat vis visa vad de kunde. Arok, som ämnade ta värvning för att fly sitt förflutna, höll sig i bakgrunden fram tills armborstskyttet, där han briljerade. En alv försökte också briljera, men fumlade och fick pilsträngen i ögat. FAIL. Efter att ha sovrat ut lytta, idioter och tiraker hade vi tjugotvå raska soldater, inkluderat Arok. De fick gå genom porten och få sitt mynt, varpå vi satte av mot belägringen av Daan Hammal under vårt banér som Vita Ormens Kompani.

Under vår färd blev Arok kvickt vän med oss, även om han aldrig klargjorde att han hade band till kulten (han begrep ganska snart att vi tillhörde den). Under en av dagarna skänkte dessutom slumptabellerna ett fantastiskt omen: en stor giftorm låg mitt på vägen. Tack vare min höga Qadosh kunde jag gå fram och lyfta upp den utan att bli biten. Givetvis förkunnade jag att detta var ett tecken på vår förutsedda framgång.

Väl vid Daan Hammal skötte Albrekt, Melena och Arok snacket med belägringens befälhavare, vårt tilltänkta offer Henrik Wackt. Vi placerades att vakta kanonjärernas position. Kanonjärerna, en skara mörkögda Drezindvärgar, var inte allt för sällskapliga, så vi höll oss mestadels för oss själva. Arok var undantaget -- han vann omedelbart herr Henriks förtroende, och spenderade långa dagar i hans tält med att spela schack och äta mat. Överhuvudtaget tycktes Henrik Wackt vara en dålig kommendant -- mer intresserad av sina schackpjäser och sin buk än det faktiska ordergivandet. De taktiska råd han gav Arok var också av tvivelaktig natur. Med detta stora förtroende hade Arok förstås varit en lämplig kniv mot Henriks strupe, men då han ännu inte presenterat sig hade vi inte skäl att meddela vår plan för honom.

Så spenderade vi tid i härlägret, om natten vaktande kanonerna mot ett eventuellt tirakiskt utbrytningsförsök bakom de värn som satts upp. Azita ritade upp ett horoskop där det i framtiden förutspåddes "död", "familj" och "eld". De krigserfarna i sällskapet insåg genast vilka oroande betydelser "eld" kunde ha i krig med tiraker -- tirakisk eld är inte att leka med. Mycket riktigt fick vi snart se hur farligt det kunde vara.

En natt, då vi alla stod ute vid kanonerna, siktade vi en väldig fågel som cirklade över vår postering. Givetvis insåg vi att något fuffens var i görningen, och skyttarna beordrades avlossa sina armborst. I mörkret och mot ett rörligt mål var chansen att träffa inte stor, men förunderligt nog satte Arok en skäkta genom odjuret. Fågeln störtade ned samtidigt som den släppte en kruka ur sina klor. Nu var det tid för Arok att slå för Tur. Olyckligtvis fumlade han. Konsekvensen blev en kruka tirakisk napalm rakt på skulten.

Det tog hus i helvete. I panik försökte Arok rusa mot det närliggande träsket, men han svimmade av smärta innan han kom dit. I denna svåra stund fick jag ett genidrag. "Kyl ned elden!" ropade jag till Azita, som ju länge arbetat med att frambesvärja is till fashionabla fester. Mycket riktigt, på detta vis kunde Aroks liv frälsas, även om det hängde på ett hår (Ob4T6 dödsslag mot Chockvärde 8...). Lyckligt för honom hade också elden skonat hans ansikte, även om han antagligen aldrig kommer ha något hår igen. Han lades in på fältsjukhuset och lär därmed vara ur spel i några veckor.

Så... yay. Vi fick en skicklig armborstskytt, perfekt lämpad att plocka Henrik Wackt i stridens hetta, och så brinner han nästan upp just efter att han visat hur skicklig han var. Milde Kaa, give us a break?

 

[Wilmer]

Re: Listan

IRASHAR NEPERZIEKEL
SESKASENNI TAN SHARI
MAGNUS DRAKE MAGNUSSON
LARS BRACKESSON
MARGARETA EK
SNÖDROPPE
MEGAN GILBERTSDOTTER
JAC VOBAR
HENRIK WACKT
HUBERT MURARE
LATHAG GURUMTHAG
STÄPPENS HERRE

Det är nu den sen kväll den 5:e juni.

 

[Svarte Faraonen]

Re: Listan

För att expandera hur det här gick till:

Vi spelade idag åter med samma inledande konfiguration: skuggmagikern Azita, riddarna Albrekt och Melena samt prästen Nargem. Dock var Lena, Azitas spelare, frånvarande under kvällen och gjorde enbart ett kort gästspel per telefon.

Vi inledde med att, som tidigare, diskutera Henrik Wackts avlivande. Efter mycket snack blev det bestämt att vi dolt skulle placera glas och det mycket smärtsamma giftet krippsav (som vi inte kunde hålla oss från att beteckna som crip-sav) under herr Wackts sadel, så att han på sin morgonritt vid exercisfältet skulle krossa glaset, göra hästen vanvettig av smärta, kastas av och dö. Det var en crapshot, men vad ska man göra? Azita och Albrekt smög sig in i stallet under natten, fäste varorna under herr Henriks sadel dolda av ett stycke skinn, och gav sig sedan tillbaka. Väl utfört.

Nästa morgon sitter Nargem och Melena vid exercisfältet för att invänta skeendet. Mycket riktigt börjar hästen, då glaset går sönder och crip-saven masseras in i ryggen, konstra och stegra sig. Herr Wackt kan inte lugna den utan kastas handlöst mot marken, där han landar och... får lite ont i knät. Well, fuck. Nargem skyndar mot den fallne hertigen, hjälper honom upp och småpratar lite med honom. Han ger honom därvid idén att han kanske borde gå och hälsa på Arok i sjukpaviljongen och spela lite schack med honom. I morgon kväll, hur låter det? Hertigen tycks vara med på noterna.

Nästa kväll lämnar Nargem sin ring och sina elixir i tältet och säger inget till de andra. Han tar sin hjälm, sin sköld och sin hammare (där han smort in den vassa spetsen med crip-sav) och beger sig till sjukpaviljongen, där han bara ser ut som ytterligare en för tillfället ledig soldat. Snart anländer sällskapet -- hertig Henrik Wackt, hans väpnare och hans trettonårige son, Jor. Tålmodigt väntar Nargem utanför, och när de till sist är klara med partiet sätter Nargem sin stridshammare spets, den som är till för att penetrera stålhjälmar, i bakhuvudet på Henrik. Splot, säger det, och Henrik faller död ned.

Hans väpnare är inte en vän av konceptet. Han drar blankt, och börjar veva mot Nargem, vars stridslycka nu tycks vara över. Han lyckas värja sig, men får inte heller in några träffar, och väpnaren börjar ropa på förstärkning. Strax dyker någon infanterist upp och ränner sitt spjut genom Nargems buk.

Det är vid den sortens tillfällen vanliga män brukar resignera sig och kanske acceptera nederlag och död. Nargem är ingen vanlig man. Han släpper hammaren och pressar sig upp för spjutet för att traktera sin motståndare med kniv och sköldkant. Han är så inne i detta, skrattande och hånande sina fiender, att han knappt märker när väpnaren smyger upp bakom honom och ytterligare sliter upp hans buk. Dock verkar detta vara nog även för honom, för nu segnar han ned och dör.

Hans kamrater får, givetvis, snart reda på att hertigen har mördats. Vid dem låder inga misstankar -- snarare behöver de nu ett bra sätt att ta sig ifrån Daan Hammal utan att ses som desertörer. Lyckligtvis låg det i själva situationens natur att en sådan situation uppstod: hertigens begravning, som för en sådan illuster herre skulle hållas i Boron, samorismens heligaste stad. Med begravningsföljet reste därför Azita och Melena, medan Albrekt stannade vid belägringen. Därmed behövde såväl jag som Sebbe nya rollpersoner.

Jag tog kommandot över Darjana van Culnar, yngst av åtta syskon i en särskilt skandalomsusad och degraderad (men absurt rik) soldisk gren av den ökända damariska ätten. Tack vare en ed till kulten fullständigt oförmögen att gå emot den. Dessutom trolovad till den tidigare nämnde Jor Wackt, och något av en Tsundere. Sebbe kontrade med Hanna, en simpel musiker som fått den stora äran att underhålla på festen efter begravningen. Lika aggressiv som Darjana, inte allt för begåvad och alldeles för sexuellt utmanande för sin ålder (enligt Sebbe var hela syftet att det skulle vara obehagligt), därtill av någon underlig anledning ägare till en raunisk horndrake. Två halvpsykotiska tonårstjejer (Hanna var fjorton, Darjana sexton) med en omedelbar rivalitet -- de perfekta mördarna!

Begravningen och dess kringverk hoppades mestadels över, med undantag för en detalj -- förekomsten av den tjocke, epileptiske men (enligt historierna) oerhört snabbe riddar Magnus Drake Magnusson. Darjanas och Hannas omedelbara rivalitet gav upphov till en hel del trevligt rollspelande, särskilt Darjanas tvetydighet -- hon föraktade uppenbarligen den ofrälse slynan, men var samtidigt fullständigt trogen sin plikt mot sin syster i Kaa. Däremot var nog ingen beredd på Hannas plan för att ha ihjäl honom -- den klassiska death by sex. Squick. Dessvärre gick förförelsen av herr Magnus vägen. Hanna följde nu upp honom på rummet, och utan att gå in på för mycket detaljer kan vi säga att hon befann sig i en position där hon hade en mycket god uppsikt över hans ljumskartärer.

Att Hanna, en egentligen ganska medkännande flicka, därefter kallblodigt drev kniven upprepade gånger i Magnus ljumske, skar av övriga blodkärl då han kollapsade i sin fallandesjuka och kyligt tvättade av sin nedblodade kropp innan hon klädde på sig och gick därifrån var överraskande, även för henne själv. Att hon dessutom tyst som en katt tog sig förbi vakterna utan att bli sedd var inte bara överraskande, utan oerhört lyckosamt. Hon möttes utanför slottet där Magnus inkvarterats av Darjana, som nu helt plötsligt hyste en ny beundran för henne -- en beundran som dessvärre gick helt förlorad på den tomögda, frånvarande Hanna. Färden gick därefter mot Darjanas hem, där hennes lojale tjänare Orfinn förhoppningsvis redan ställt i ordning hästar och vagn.

Två på en gång! Och dessutom introduktionen av ett par mycket intressanta och störda rollpersoner. Vad kan komma av det här?

 

[vandraren]

Re: Listan

Spännande! Låter som en riktigt rolig kampanj, kanske något man skulle testa själv? Normalt sett brukar ju RP vara ute efter att hjälpa folk, hämta föremål, hitta info etc. Men väldigt sällan ha en lista med folk som ska döden dö!

Inte ens "onda" RP brukar ha ett så uttalat mål, det brukar antingen röra sig om att plundra och skövla lite allmänt eller smida onda planer mot sina ärkefiender. Väntar spänt på nästa uppdatering!

 

[Svarte Faraonen]

Re: Listan

Ännu en kväll, ännu en mängd svårgenomförda planer.

Dagens rollista var Sebbe som Hanna, Markehed som Melena och jag själv som Darjana. Vi tog vid direkt efter mordet på Lars Drake Magnusson, efter vilket samtliga deltagande rollpersoner plus Azita reste mot Hadarlon. Där visste vi att ytterligare två av våra offer fanns: skådespelerskan Megan Gilbertsdotter och den riktige Hubert Murare.

Under sexdagarsfärden, vilken Hanna och Darjana företog för sig och Azita (som hela kvällen befann sig i det där spelaren-är-inte-här-limbot), Melena och Tomas för sig, utvecklades Hannas och Darjanas relation något ytterligare. Darjana återfick efter ett tag sin överlägsna attityd, medan Hanna för att hantera sitt illdåd utvecklade en allt starkare övertygelse om sin särskilda roll för Kaa. I Hadarlon visade sig att hon kände Megan Gilbertsdotter och en av hennes medskådespelare, Fredrik. Hon och Megan hade en usel relation -- Hanna ansåg att Megan var en hora (tvivelaktigt) och ett fyllo (sant). Hanna sökte upp Megan, informerades om att hon skulle sätta upp en föreställning den kommande tisdagen, och att Hanna absolut inte var välkommen. Darjana hade samtidigt skaffat in sig själv och Hanna på stadens finaste värdshus.

Hanna kom snart tillbaka och berättade för Darjana att Kaa sagt åt henne att Megan skulle dö först. Darjana lyckades övertyga henne om att det skulle passa Kaa bättre om Megan dog sist, eftersom hon i egenskap av lokal kändis antagligen skulle orsaka mer uppståndelse i och med sin död än Hubert Murare.

Samtidigt befann sig Thomas och Melena i Nyckelordens högkvarter, vilket faktiskt låg inrymt i Zorianborgen (uppenbarligen hade de inte råd med ett eget). Melena avgav där en kortfattad skriven rapport, där mycket lite om vad som hänt den där natten i Kemithor Riskoz sades. De ankom senare till samma värdshus där Darjana och Hanna bodde. Hanna nödgades nu släppa ut sin drake i skogen, för att undvika senare upptäckt.

Under dagen begav sig också Darjana ut för att lokalisera Hubert Murare, och hon lyckades både hitta hans hem och hans arbetsplats: Zorianordens borg, där han arbetade med att mura ett nytt topptorn. Hon mottogs där av stadens kommendant, herr Morgan. Hennes föregift för att tala med Hubert Murare var att hon ville diskutera affärer och ha något byggt. Dessvärre var Hubert upptagen med att arbeta fram till solnedgången, och detta var ingen tid för en ung dam att vara ute på gatorna. Vilken dag arbetade han då inte? Söndag, för, som herr Morgan poängterade, är söndag ingen dag att arbeta på. "Då kan vi prata", tyckte Darjana, men herr Morgan replikerade att söndag inte heller är någon dag att diskutera affärer på. Hubert och Darjana kom raskt fram till att templet var en bra plats att träffas och inte prata affärer på.

Darjana tröttnade dock ganska kvickt på att vänta. I stället skaffade hon fram en uppsättning mörka, slitna kläder lämpliga för en ofrälse och som gjorda för att dölja sig i, gav sig ut strax innan skymningen och klättrade upp på ett tak, där hon låg i försåt för Hubert med sitt dubbelarmborst. När han kom ut sköt hon av två pilar -- båda träffade sitt mål, men den ena gav enbart en skråma, och den andra tog i armen, vilket säkert skulle komma att hindra honom från att arbeta men inte tycktes omedelbart dödligt. Jävlar. Dessutom märkte vakterna i Zorianborgen vad som stod på, och hon nödgades fly (oskadd, lyckligtvis) över hustaken.

Då Darjana kom tillbaka till värdshuset var hon besviken, arg på både sig själv och armborstet, och dessutom avundsjuk på Hanna. Hennes motvilja mot Hanna minskade dock något då hon upptäckte att Hanna köpt in ett antal krus vin till rummet. Resten av kvällen spenderades i dryckenskapens tecken, med alternerande aggressivitet och vänskap.

Dagen därpå gick Darjana och hennes tjänare Orfinn (en grov, skäggig man från det gamla landet, givetvis med en kraftig damarisk/rysk brytning) ut och handlade. Snart hörde hon om attacken mot Hubert, varpå hon genast begav sig till stadens kommendant, herr Morgan. Hon förklarade att detta antagligen var ett tecken på att hennes familjs fiender, associerade med Damariens vansinnige styresman Thamas Vitfjäder, sökt upp henne och ville döda henne och andra som associerat med henne. Hennes beskrivning av de vandöda fasor som kunde ha infiltrerat staden fick herr Morgan att blekna av fasa, och vips så hade Darjana och hennes posse möjlighet att bo i borgen, för sitt eget beskydd. Darjana sökte dessutom upp Huberts fru för att ge henne en börs med pengar -- så att de skulle klara sig nu när Hubert inte kunde arbeta.

Samma kväll stannade Darjana hemma, medan Melena och Hanna gav sig ut på krogen. Hanna kände nämligen till Megan Gilbertsdotters, det andra målets, favorithak. Melena fick även med sig Thomas, med antydan om att de där skulle vara inkognito och kunna bryta de av Nyckelordens bud som Thomas så länge velat bryta. Den upptände Thomas följde givetvis med.

Hanna hade haft helt och hållet rätt i sitt antagande att Megan som vanligt skulle sitta och supa ner sig tillsammans med sina medskådespelare. Snart hade Hanna utmanat Megan på en improvisationsduell, där publikens förslag på situationer och personer att gestalta simulerades av slag på slumpmötestabeller. Till saken hörde att Hanna hade dragit i sig en dos av elixiret Kaas tårar -- ett elixir som gör det avsevärt lättare för användaren att skådespela och övertala. Kort sagt, hon var fullständigt dopad. Megan spelade väl och underhöll publiken, men Hanna lyckades med fyra perfekta slag i följd få publiken att se henne som en ren teatergudinna. Den sista improvisationen blev på temat Cerec Tzorcelan och Jac Vobar (om vilka allmänheten visste att Tzorcelan var död och Jac försvunnen). Hanna lyckades här väva fram en improviserad visa, där rimorden var så självklara att den numera stupfulla Megan ändå kunde fylla i dem. I visans slutkläm lyckades Hanna få Megan att fylla i en chockerande slutsats -- att Jac dödat Tzorcelan och sedan flytt. Visan gick så fantastiskt bra (enbart ettor på svårighetsslaget) att publiken säkerligen skulle nynna på den i flera månader framöver -- och det som sägs tillräckligt ofta blir ju också sant. "Jag är på teatern på tisdag också!" utropar Hanna till publiken, och Megan kan nu knappast säga emot henne...

Då kvällen går vidare har Hanna inga problem att få både sig och sina kamrater bjudna på gratis drycker i mängder. Efter ett tag köper Thomas ett rum, Melena följer honom upp, och nyckeln hittar så att säga låset. Så var det med deras ordenslöften!

Ännu har vi inte dödat någon i Hadarlon, men det är upplagt för det.

 

[Wilmer]

Re: Listan

IRASHAR NEPERZIEKEL
SESKASENNI TAN SHARI
MAGNUS DRAKE MAGNUSSON
LARS BRACKESSON
MARGARETA EK
SNÖDROPPE
MEGAN GILBERTSDOTTER
JAC VOBAR
HENRIK WACKT
HUBERT MURARE
LATHAG GURUMTHAG
STÄPPENS HERRE

Det är nu tidig morgon den 1:a Juni.

 

[Wilmer]

Två mord!

Bobby deltog inte i måndagens spelmöte så därför står jag för krönikan.

Rollpersonerna söks på morgonen efter den vilda festen upp av en mystisk albinoman som tar dem till Ka-kultens mötesplats i Hadarlon, en del av bibliotekets katakomber som övergivits på grund av fukten. Vem är den väderbitna bleka mannen i kåpan? Nargen som går igen? Han är mycket angelägen om kultens uppdrag iallafall och de sitter länge och diskuterar hur de ska döda Megan och Hubert. Albinon vet att pjäsen som ska uppföras heter Prinsessan och Draken och han och Hanna (som har skådespelarvana och också kan pjäsen) funderar på om det finns någon scen där man kan smyga in ett mord utan att det märks! Kanske byta ut "giftet" som prinsessan dricker i slutscenen mot den riktiga varan? Hanna går hursomhelst till teatern för att repa.

Eftersom Hubert Murare uppenbart är hotad av Damariska lönnmördare eskorteras han till och från sitt jobb av Herr Morgan, riddare av Zorianordern. Albinon i kåpan sätter sig i närheten av Huberts hus och bevakar det för att hitta ett tillfälle att smita in.

Hanna köper några krus billigt vin och finner en sömndrucken Megan på teatern. Hon verkar ha suttit uppe hela natten för att skriva på ett manus och går från misstänksam till munter när det vankas dricka. Ingen annan verkar vara på teatern än så när hon vänder ryggen till för att plocka upp två glas drar Hanna blixtsnabbt sin värja och ränner den genom hennes lunga. Sedan lägger hon en hög av papper och Megans säng och tuttar på, vänder sin klänning utochin (den har olika färger på ut och insidan) och smiter genom ett fönster.

Albinon har kommit fram till att Hubert har ungefär fyra barn, en fru och en äcklig strykarhund som bor på bakgården. Bakdörren ser knepig ut att få upp, den har visserligen bara en grov hasp invändigt men murverket är mästerligt och det finns inga springor mellan dörren och ytterväggen.

Teatern är nära övertänd och brandlarmet i staden går. Som tur är liggern den inte tak mot tak med något annat hus och branden sprider sig inte. Skådespelarna gråter teatraliskt men uppriktigt. Hubert sitter på spektaklet ifrån det halvfärdiga tornet.

Hanna inser att det är dags att ligga jävligt lågt och tar Darjana till hjälp för att klä ut sig till pojke. Hon testar förklädnaden på Azita genom att låtsas vara någon sorts ragg till Darjana och hon går på det så förklädnaden bedöms vara bra. En okänd riddare, färsk från fronten knackar på och söker Hanna. Darjana säger att hon gått iväg för att köpa en klänning, riddaren säger att han väntar nere i skänkrummet. Hanna smiter ut och ger sig ut i skogen för att leta rätt på sin horndrake Nosis.

Sent på kvällen klär Melena sig i lumpna kläder och beger sig till den skumma krogen för att köpa varbivax, ett gift som producerar en tung sövande rök när det bränns.

Det är en mulen natt på Soldarns ostkust och skeppen med förnödenheter och färska kämpar seglar in mot Daan Hammel. Kanonerna släpas fram för att sänka dem och Albrekt Tannhauser förutser var tirakerna tänker kliva upp ur träsket (för att förstöra kanonerna) och ställer sina mannar där och lyckas slå tillbaks dem. Azita tänker spå i stjärnorna men det visar sig vara ännu molnigare i Hadarlon, vilket är tur för Melena och albinon eftersom natten blir ovanligt mörk.

Melena har fått 8 tjocka ljus stöpta i giftet varbivax. Hon och mannen i kåpan klättrar upp på taket till Huberts hem (först söver de hunden med en köttmuta de droppat vax på) och sänker ner de brinnande ljusen i skorstenarna till huset och täpper till skorstenarna med plankor. Efter cirka en timme tror de att det räcker och bryter sig in genom ett fönster. Melena klättrar in först och andas genast in röken som ligger tjockt i hela huset men hennes utmärkta fysik håller henne på benen. Hon skyndar sig att öppna bakdörren för att släppa in albinon som undviker rökens effekt genom att fylla en lädersäck med frisk luft. Dom smyger in i sovrummet. Albinon tar en kudde för att kväva Hubert men klarar inte av att mörda mannen vars familj han spenderat en hel dag med att spionera på så Melena (som nu har sitt omdömme grumlat av sömnröken) gör det istället. Albinon går ut och fyller på med frisk luft i säcken och låter Melena andas i den. Efter en stund slutar Huberts hjärta att slå och de försvinner ut i natten.

 

[Wilmer]

Listan

IRASHAR NEPERZIEKEL
SESKASENNI TAN SHARI
MAGNUS DRAKE MAGNUSSON
LARS BRACKESSON
MARGARETA EK
SNÖDROPPE
MEGAN GILBERTSDOTTER
JAC VOBAR
HENRIK WACKT
HUBERT MURARE
LATHAG GURUMTHAG
STÄPPENS HERRE

 

[Regmolar]

Re: Två mord!

Det verkar som om lönnmördandet har kommit igång ordentligt nu, jämfört med hur det såg ut i början, när det kändes som det dog fler rollpersoner än måltavlor

Jag väntar på fortsättningen!

 

[Wilmer]

Listan

IRASHAR NEPERZIEKEL
SESKASENNI TAN SHARI
MAGNUS DRAKE MAGNUSSON
LARS BRACKESSON
MARGARETA EK
SNÖDROPPE
MEGAN GILBERTSDOTTER
JAC VOBAR
HENRIK WACKT
HUBERT MURARE
LATHAG GURUMTHAG
STÄPPENS HERRE

Det är efter det senaste spelmötet fredag den 6:e Juni. Jag hoppas Bobby skriver en krönika!

 

[Svarte Faraonen]

Re: Listan

Det gör jag!

Rollerna för sessionen var:
Sebbe som Lea, en oerhört stark nittonårig skogshuggerska från trakterna av Talon.
Lena som Azita, alltjämnt cirefalisk magiker, och Nora, enhänt, halt och tandlös (men fortfarande vacker!) skogshuggarkollega till Lea.
Markehed som Melena, riddersdam i Nyckelorden, och Egil, dödgrävare i Talon som sedan han blev ensam kvar tagit hand om Ottar Råttfångares illrar.
Jokk som Shamus, albino och stigfinnare.
Jag själv som Darjana, skjutglad adelstonåring med humörsvängningar.

Vi började äventyret där det tidigare slutade, på värdshuset i Hadarlon med en riddare i skänkrummet. Darjana och Orfinn, hennes tjänare, var samtidigt uppe på rummet och packade ihop ägodelar som skulle föras över till borgen. På vägen ut frågade riddaren, herr Hök, åter om Hanna. Darjana visste inte, och avsade sig dessutom allt ansvar för vad Hanna nu hittade på. Väl i borgen informerade Darjana herr Morgan om att en helt okänd man lyckats få reda på hennes vistelseort, och att hon skulle behöva resa snart igen.

Melena och Thomas kallades samma dag upp till ordensmästaren för att förklara debaclet med Tzorcelan och Jac Vobar (dessvärre befann jag mig inte vid spelbordet då detta skedde, så jag missade det). De ålades härvid med uppdraget att leta rätt på Jac Vobar. Dessutom tyckte ordensmästaren att de kunde ta tillfället i akt att förnya sitt kyskhetslöfte. Detta gjorde det, även om Thomas samvete kanske plågade honom (Melena har lyckligtvis inte så mycket samvete överhuvudtaget när det gäller den här sortens saker).

Dagen därpå besökte Darjana samorikapellet i borgen för att visa sig from. Herr Morgan kom då, med Hubert murares fru i släptåg, för att informera om att Hubert avlidit i sömnen -- frun misstänkte onda andar, och var fientlig till Darjana, som var kall och snäsig tillbaka. Senare samma dag avreste Azita, Darjana och Orfinn i sällskap från Hadarlon mot Talon, ditt albinon Shamus redan begivit sig.

På vägen hanns vagnen upp av herr Hök, som åter försökte få tag på Hanna -- "för hans brors skull", sade han. Darjana, som började tappa tålamodet med honom, snäste av honom med en förklaring av att hon minsann inte visste vad för skamlig sjukdom Hanna nu hade spridit. Herr Hök blev upprörd nog att slå näven i vagnen, men gick inte längre än munhuggande -- detta trots att Darjana stannade vagnen, gick ut och förklarade för honom att om hon skulle ta honom på allvar fick hon åtminstone berätta vad den där historien med brodern gällde. Herr Hök var dock tystlåten kring detta, och valde i stället att hota med ting och Zoriánorden -- eftersom Darjana kom från Damarien var hon säkert Daakdyrkare i hemlighet (något Darjana helt ärligt kunde säga att hon definitivt inte var). Han red därefter därifrån.

Efter några dagar, under vilka Azita noga studerade en teleportationsformel i sin formelsamling, nådde sällskapet Talons närhet. Där tog de tillfället i akt att besöka ett skogshuggarläger och informera Lea och Nora om att de borde ta sig in till templet i Talon till kvällen. De begav sig därefter in i staden och tog lägligt nog in på Rävgrytet.

Samtidigt, på annan plats i Talon, uppsökte Shamus en skum krog där han hoppades kunna finna information Lars Brackesson, en paranoid och livsfarlig lönnmördare med koncentrationssvårigheter, därtill ett av målen på listan (Jokk, Shamus spelare, är av "ingen information rollpersonen inte vet"-skolan, så jag förstod aldrig ifall det fanns någon tidigare historia dem emellan). Mycket riktigt hade en man där information, och efter att lite penningar bytt ägare fick Shamus reda på Lars uppehållsort -- Hadarlon.

På samma usla hak satt också Egil Dödgrävare, den gamle kultmedlem som stannat i Talon när de andra reste iväg. Vid åsynen av en albino i en mörk kåpa greps han av nyfikenhet -- kanske var det Nargem som kommit tillbaka? Han beslöt att diskret följa albinon ut. Shamus Stigfinnare visade sig dock inte vara en karl att smyga efter -- så snart Egil tog sig utanför hade Shamus en kniv mot hans strupe och krävde att få reda på varför han följde honom. Efter att båda introducerat sig ("KAA!" "Ja, KAA!") beslöt sig Egil att föra med Shamus för att visa var deras mål, Seskasenni, levde.

På kvällen mötte samtliga rollpersoner upp i katakomberna (vilka av någon anledning innehöll mycket fler råttor än tidigare). Vi kom fram till att Azita och Darjana skulle fortsätta bo på Rävgrytet, Egil och Shamus skulle försöka få anställning där och Lea och Nora skulle skaffa fram gift. Darjana försåg Shamus och Egil (särskilt den senare, som hon tycktes ha fattat tycke för) med pengar för att skaffa anständiga kläder, och gruppen splittrades sedan. Det bestämdes också att Lea skulle placera det gift hon hittade i katakomberna, att hämtas upp till kvällen.

Dagen därpå spenderade Azita med att träna sin teleportationsformel (hon såg bland annat till att "råka" gå in i köket, så att hon kunde teleportera sig dit senare), Lea med att leta gift (asharisk brandmåra, fem doser), Egil Shamus med att snygga upp sig (Egil var, efter ett badhus- och barberarbesök, antagligen stiligare än han någonsin hoppats på att kunna vara) och hämta ut sina kläder, och Darjana med att handla saker -- en fin struthatt modell "prinsessa fångad av drake" åt sig själv, en kortlek med burleska träsnitt åt Orfinn och ett par stövlar, en uppsättning hygienutrustning och en stridsyxa till Egil. Stridsyxan lades till efter en diskussion med Orfinn om hur det var mer respekterat att vara dödgrävare i det gamla landet -- det var ju svårare att få folk att hålla sig i graven.

Vid kvällens möte blev Egil så klart överväldigad av dessa gåvor och den plötsliga vänlighet den tidigare korthuggna och arroganta Darjana visat. Efter att de plockat upp giftet begav sig Shamus och Egil till värdshuset, men lyckades dessvärre inte hitta ett vettigt sätt att ta sig in obemärkta. Vi valde här att avsluta spelet, med situationen i Talon uppställd med ännu utan ordentlig förmåga att slå till.

Den huvudsakliga reflektion vi har efter spelmötet är att gift- och örtreglerna är helt uppåt väggarna. Lea lyckades lätt samla ihop örter för åtskilliga tusen silver genom att spatsera i skogen (särskilt eftersom hon också spenderade dagen därpå med letande), och giftiga substanser behandlades som något extremt sällsynt och dyrt.

 

[Svarte Faraonen]

Re: Listan

Vi spelade åter med mer eller mindre samma roller: Sebbe som Lea, Lena som Azita, Markehed som Egil och jag som Darjana.

Under den kommande dagen spenderade vi tid på våra separata håll -- Azita arbetade med att forma isskulpturer till en adlig festlighet, Egil grävde ner döingar och Lea letade örter. Darjanas dag började med ett besök från en av hennes föräldrars tjänare, som förde med sig bud om att hon skulle ta sig tillbaka till Boron. Hon fick dock honom att föra med sig ett brev till den där hon förklarade sitt handlande -- en ung dam måste lära sig om världen utanför Boron. Hon valde därefter att spendera dagen med att forska kring vem som skulle ärva värdshuset efter Seskasenni, utan några riktiga resultat.

Under kvällens katakombmöte fattade vi beslut om att Seskasenni och hennes barbar-utkastare Pól skulle bevakas. Egil skulle också, i uppsnyggat tillstånd, söka arbete på värdshuset. Åter tog Darjana tillfället i akt att stöta lite på Egil. Då hon lämnade platsen viskade Lea åt honom att "köpa henne blommor".

Dagen därpå sökte Egil anställning hos Seskasenni, som informerade honom om att de inte behövde några anställda. Däremot kunde ju en så stilig och trevlig karl vara välkommen att prova hennes öl samma kväll...

Detta togs inte väl emot av Darjana, som hade lyssnat utanför dörren. Hon informerade Egil om att han inte borde dricka ölen under kvällen, eftersom det skulle vara förgiftat. Egil blev förvånad över denna plötsliga plan -- skulle de inte vänta och observera först? Nej, tyckte Darjana, nu fanns det läge att agera. Hon skulle sitta i skänkrummet samma kväll, iförd grön klänning om ölen förgiftats, och blå om den inte gjort det.

Då hon lade fram denna hastiga plan, mer född ur svartsjuka än något faktiskt övervägande, sköts den dock snabbt ned av Lea och Azita. Lea tog också tillfället i akt att viska "köp honom ett halsband". Darjana valde i stället att tillverka en egen gåva till Egil -- en broderad näsduk med ett "E" omgivet av blommor. Följaktligen satt hon under kvällen och broderade i skänkrummet, iförd sin blå klänning.

Egil, som helt missuppfattat Leas tidigare kommentar om blommor, hade nu plockat en vacker bukett på kyrkogården, vilken han tog med sig till Seskasenni. Darjanas blickar hade kunnat smälta stål, och fick Seskasenni att vid några tillfällen känna obehag genom det alviska ögat. Olyckligtvis (varför ska vi snart se) gick Egil och Seskasenni bra ihop, och båda verkade bli lite förälskade i den andre. Kvällen avslutades med att Egil bjöds ned i Seskasennis rum. Samtidigt observerade Lea att barbaren Pól medvetet verkade hålla sig någonstans där han inte såg något av detta.

Natten spenderade Darjana med att riva sönder Egils näsduk i små, små bitar. När han på morgonen tyst trippade ut genom köket från Seskasennis rum stod hon på lur utanför och smällde en dolk i dörrkarmen bredvid honom, med orden "Det är bäst för dig om hon ligger därinne och kallnar!". Inför denna plötsliga aggression vek sig den viljesvage Egil och flydde fältet.

Darjana begav sig nu in genom det tomma köket, in i Seskasennis rum. Där tog hon en ljusstake och slog alvslynan i bakhuvudet upprepade gånger. När hon tyckte att det räckte skulle hon smyga ut genom köket, men upptäckte till sin fasa att barbaren Pól stod därinne och diskade. Lyckligtvis lyckades hon ta sig förbi honom, varpå hon gav sig ner mot kyrkogården. "Hoppas du inte var för fäst vid henne" var de första orden hon sade till Egil när hon såg honom. Egil, i förkrossat vredesmod, slängde sin spade efter henne, och rusade iväg, för att fly undan världens grymhet så djupt ner i katakomberna han kunde. Darjana blev kvar, ropande efter honom, och snart vällde tårarna fram även hos henne. Hon hittade Egils skjul och satte sig gråtande på sängen.

I värdshuset upptäckte Pól efter ett tag den medvetslösa (men levande!) Seskasenni. I panik och ångest ropade han efter en läkekunnig, vilket gav Lea möjlighet att administrera några örter till henne. Dessvärre gav hennes mod vika, och hon kunde inte förmå sig att förgifta Seskasenni. Ganska snart hade stadsvakt, munkar och andra flockats där, och konsensus blev att det måste ha varit den där mannen hon tog in på rummet som måste ha gjort det -- någon annan hade ju inte varit där. Azita tog härvid tillfället i akt att besöka Seskasennis rum för att "hjälpa" henne -- detta innebar också att hon nu kunde teleportera dit.

Under tiden hade Darjana gråtit klart i Egils skjul. Hon upptäckte härvid en mystisk minotaurstatyett, vars sockel var täckt av märkliga skrivtecken, vilka hon kopierade. Hon skrev därefter ett meddelande till Egil om att de skulle mötas i kulttemplet, omedveten om att Egil var analfabet. Efter detta begav hon sig hem till värdshuset, där hon stängde in sig på rummet med en kanna vin.

På detta vis passerade en dag -- Egil var försvunnen, Darjana förtvivlad, Lea hade dragit sig ut i skogen för att leta örter, och Azita hade ingen aning om vad hon skulle göra. Under kvällen var det åter möte i katakomberna -- Azita drog med sig en passiv Darjana, och de hittade Egil där. De båda undvek varandra, men så snart Egil fick höra att Seskasenni inte hade dött rusade han upp ur katakomberna, i vilka han hittade som sin egen ficka. De övriga insåg nu att han kunde komma att förråda dem, och utarbetade kvickt en plan. Lea skulle förbli i staden och söva munken som vakade över Seskasenni, medan de andra skulle resa ut. Därefter skulle Azita kunna använda sin långdistansteleportering för att ta sig in på den fortfarande medvetslösa Seskasennis rum, förgifta henne och försvinna igen för att få det att verka som om hon dött i sömnen.

Samma kväll sökte Egil upp Pól, som blev så chockad av detta att han näst intill glömde anklaga honom för mordförsöket. I stället förklarade Egil att Seskasenni var utsatt för ständiga hot, och att det bästa vore att föra henne från staden och gömma undan henne. Han var motvillig att namnge hotet, men Pól gissade till sist att det rörde sig om "den vita ormen" -- berättelsen om murardrängen som bets ihjäl hade spridits i staden. De kom överens om att föra ut henne nästa kväll.

Dagen därpå reste Darjana, Orfinn och Azita från staden (Shamus antas ha följt med dem, eller något). Lea blev kvar i värdshuset och märkte snart att Pól nu vakade som en hök över Seskasenni. Lösningen kom då han på kvällen försökte bära ut henne till en handdragen kärra bakom huset -- Lea anklagade honom då för att vara den skyldige, som nu försökte föra bort sitt offer. Folk ropade på stadsvakten, och Egil, som stod utanför och väntade på Pól, började bli förtvivlad. Efter en vild jakt, under vilken Lea bland annat fick Pól att tappa Seskasenni genom att slänga ett slaktblock (!) på honom, anlände stadsvakten, vilka slog Pól med sina påkar och slängde honom i förvar i väntan på tinget nästa fredag.

Lea bar nu åter in Seskasenni i sovrummet, bjöd munken på öl med iblandat sömnmedel och begav sig därefter därifrån. Vid utsatt tid började därefter Azita väva sin besvärjelse. Denna var svårhanterlig och motsträvig, och det var med nöd och näppe hon undvek att få sin själ förhärjad av dess bångstyriga filament, men till sist anlände hon i Seskasennis sovrum. Utan att tveka hällde Azita ned den dubbel dos brandmåregift i strupen på den medvetslösa älvan, varpå hon felfritt teleporterade tillbaka.

Innan hon återfick bäringen greps hon dock av en plötslig vision. Två cirefalier, en man och en kvinna, stod på toppen av ett torn med utblick över havet och en magnifik stjärnhimmel. Kvinnan argumenterade för att mannen inte skulle fortsätta -- han skulle tyna bort innan han fullföljde sitt projekt. Mannen, en härjad typ med fullmåneskimrande ögon, slog ifrån sig dessa invändningar, och snart hade kvinnan vänt på klacken och rusat ned för tornet. Mannen drog då ned ett stjärnfall från himlen, ned mot kvinnan i trappan. Just då visionen tynade bort och Azita återvände till verkligheten utanför Talon insåg hon att de båda bar samma släktring som hon själv. Var det rent utav hon som var kvinnan?

I Talon, slutligen, sökte sig Egil i tysthet till värdshuset någon timme efter att debaclet var över. Utan att märkas smög han in i Seskasennis sovrum och fann henne död.

Riktigt bra spelomgång, med en massa karaktärsspel och interaktion mellan spelarna. Vi får se huruvida Darjana eller Egil överhuvudtaget kan återhämta sig. Samtidigt fick vi, på annan ort, se fler av Albrekt Tannhausers militära framgångar och Hannas försök att undkomma lagen. Någon av de båda kan säkerligen återkomma snart.