Här kommer en summering av första spelmötet.
Jag är spelledare och spelarna heter Jens, Tomas och Anders. Vissa bitar är ändrade för att passa ett berättande format.
Syner i Randarro
Det var lördag natt i staden Randarro, och klockorna slog i borgen. Ljudet ekade i hustaken och väckte den sovande staden. På övervåningen i en köpmans bostad, vaknade Arista da Costra. Hon reste sig yrvaket upp från sin säng och gick fram till ett fönster. Hon öppnade ena luckan och andades in den ljumma nattluften. Allt hon såg var ljusglimtar från borgen, och grannens hustak. Efter ett tag stängde hon luckan och såg istället till sin dotter Felicia. Dottern sov fortfarande och hade inte vaknat av klockorna. Sedan plockade Arista fram sin kortlek och satte sig ner på golvet. Hon lade ut korten framför sig och frågade andarna om vad som stod på. Korten hon fick upp sade henne att hon inte var i fara, och det var allt hon ville veta. Lättad gick hon sedan till sängs igen.
Genvern Escil hajade till när han hörde klockorna, och såg sig omkring i tavernan. Han gick ut ur stugan och följde ljudet som tycktes komma ifrån borgen. Husen i kvarteret trängdes inpå varandra, och ett par linor hängde mellan några av de. Escils stövlar blev fort leriga. Han kom halvvägs över en bro när han såg tre män stå på andra sida. De såg på honom, och han på dem. Ingen sade något, och Escil tvekade ett ögonblick. Men sedan gick han vidare och förbi männen, oskadd.
När Escil kom till ett nytt kvarter fick han höra hundskall, och sedan kom en grupp vakter gåendes. De höll facklor och hade med sig hundar.
-”Vem letar ni efter?” frågade Escil.
-”Uppge ditt ärende”, svarade en vakt och knuffade lätt till honom.
-”Jag var bara nyfiken på vad som pågår”.
Vakterna såg på varandra och sedan knuffade de undan Escil och gick vidare. Escil kunde höra de kalla honom för elaka saker, men han ignorerade deras ord. Istället följde han efter vakterna på avstånd, i hopp att se vad de letade efter. Vad de än letade efter, så hittade de inget. Solen var på väg upp över staden, och Escil gick tillbaka till sin sovbädd på ett torg.
Det blev morgon och staden vaknade upp. Arista var just på väg mot torget när hon möttes av en tjänstekvinna. Kvinnan bad henne att omgående följa med henne till borgen. På vägen dit förklarade hon att Princep Krispos dotter Jefira hade försvunnit under natten. Hundarna hade skällt, men ingen hade sett någon lämna eller gå in i hennes rum. Vidare var det blodfläckar på hennes vägg, och på golvet låg en ung flickas hand. Vad som hänt, eller vem den skyldiga är förbryllade hela hovet. För att lösa mysteriet hade tjänstekvinnan föreslagit att de skulle fråga Arista om hjälp, och använda hennes synska förmågor. Ryktet om Aristas spåkonster hade nämligen spridits bland många i tjänstefolket.
Väl utanför Jefiras rum möttes Arista av riddare Jorback, som var Princep Krispos högra hand. Jorback såg henne granskande i ögonen och frågade sedan om hon ägde gåvan att lösa mysterier som ingen annan kunde lösa. Arista svarade att det är svårt att se i tiden, men att hon var villig att försöka.
Arista steg in i rummet och fick syn på Jefiras kam, som låg på sängen. Hon plockade upp kammen, och koncentrerade sig. Kort därpå fick hon en syn av en man med långt hår som gick mot Jefiras säng. Hans hår hängde ner för ansiktet och var blött. Arista kunde känna Jefiras paralyserande rädsla, och sedan slutade synen.
När Arista rörde vid handen som låg på golvet, fick hon på nytt en syn. Denna gång befann hon sig i ett torg. En tioårig flicka gick och sålde fikon på torget, och det var kväll. Arista kunde känna lukten av öl, och höra försäljare. Flickan skulle just vända sig om när någon drog in henne i en gränd. Flickan skrek, och sedan slutade synen.
Arista berättade sin syn för Jorback, och leddes sedan ut ur borgen, efter att hon fått tio silvermynt.
Väl ute gick Arista runt bland stadens torg och såg i varje gränd. Efter en dryg timmes sökande hittade hon vad hon sökte efter; ett lik. Den döda flickan var strypt och hennes ena hand avskuren. Jämte flickan satt en man med trasiga kläder, som sade sig vara likbärare. Arista bad mannen att hämta lagmannen Jorback, och gav honom ett mynt. Denne tackade för myntet, och gick iväg. Men när likbäraren inte återvände bad Arista en vakt att hämta Jorback. Kort därpå anlände Jorback och var fåordig som förut. När Arista försökte att samtala med honom ignorerade han henne. Irriterad gick istället Arista till sin sedvanliga plats på torget, för att jobba som spåkvinna.
Jag är spelledare och spelarna heter Jens, Tomas och Anders. Vissa bitar är ändrade för att passa ett berättande format.
Syner i Randarro
Det var lördag natt i staden Randarro, och klockorna slog i borgen. Ljudet ekade i hustaken och väckte den sovande staden. På övervåningen i en köpmans bostad, vaknade Arista da Costra. Hon reste sig yrvaket upp från sin säng och gick fram till ett fönster. Hon öppnade ena luckan och andades in den ljumma nattluften. Allt hon såg var ljusglimtar från borgen, och grannens hustak. Efter ett tag stängde hon luckan och såg istället till sin dotter Felicia. Dottern sov fortfarande och hade inte vaknat av klockorna. Sedan plockade Arista fram sin kortlek och satte sig ner på golvet. Hon lade ut korten framför sig och frågade andarna om vad som stod på. Korten hon fick upp sade henne att hon inte var i fara, och det var allt hon ville veta. Lättad gick hon sedan till sängs igen.
Genvern Escil hajade till när han hörde klockorna, och såg sig omkring i tavernan. Han gick ut ur stugan och följde ljudet som tycktes komma ifrån borgen. Husen i kvarteret trängdes inpå varandra, och ett par linor hängde mellan några av de. Escils stövlar blev fort leriga. Han kom halvvägs över en bro när han såg tre män stå på andra sida. De såg på honom, och han på dem. Ingen sade något, och Escil tvekade ett ögonblick. Men sedan gick han vidare och förbi männen, oskadd.
När Escil kom till ett nytt kvarter fick han höra hundskall, och sedan kom en grupp vakter gåendes. De höll facklor och hade med sig hundar.
-”Vem letar ni efter?” frågade Escil.
-”Uppge ditt ärende”, svarade en vakt och knuffade lätt till honom.
-”Jag var bara nyfiken på vad som pågår”.
Vakterna såg på varandra och sedan knuffade de undan Escil och gick vidare. Escil kunde höra de kalla honom för elaka saker, men han ignorerade deras ord. Istället följde han efter vakterna på avstånd, i hopp att se vad de letade efter. Vad de än letade efter, så hittade de inget. Solen var på väg upp över staden, och Escil gick tillbaka till sin sovbädd på ett torg.
Det blev morgon och staden vaknade upp. Arista var just på väg mot torget när hon möttes av en tjänstekvinna. Kvinnan bad henne att omgående följa med henne till borgen. På vägen dit förklarade hon att Princep Krispos dotter Jefira hade försvunnit under natten. Hundarna hade skällt, men ingen hade sett någon lämna eller gå in i hennes rum. Vidare var det blodfläckar på hennes vägg, och på golvet låg en ung flickas hand. Vad som hänt, eller vem den skyldiga är förbryllade hela hovet. För att lösa mysteriet hade tjänstekvinnan föreslagit att de skulle fråga Arista om hjälp, och använda hennes synska förmågor. Ryktet om Aristas spåkonster hade nämligen spridits bland många i tjänstefolket.
Väl utanför Jefiras rum möttes Arista av riddare Jorback, som var Princep Krispos högra hand. Jorback såg henne granskande i ögonen och frågade sedan om hon ägde gåvan att lösa mysterier som ingen annan kunde lösa. Arista svarade att det är svårt att se i tiden, men att hon var villig att försöka.
Arista steg in i rummet och fick syn på Jefiras kam, som låg på sängen. Hon plockade upp kammen, och koncentrerade sig. Kort därpå fick hon en syn av en man med långt hår som gick mot Jefiras säng. Hans hår hängde ner för ansiktet och var blött. Arista kunde känna Jefiras paralyserande rädsla, och sedan slutade synen.
När Arista rörde vid handen som låg på golvet, fick hon på nytt en syn. Denna gång befann hon sig i ett torg. En tioårig flicka gick och sålde fikon på torget, och det var kväll. Arista kunde känna lukten av öl, och höra försäljare. Flickan skulle just vända sig om när någon drog in henne i en gränd. Flickan skrek, och sedan slutade synen.
Arista berättade sin syn för Jorback, och leddes sedan ut ur borgen, efter att hon fått tio silvermynt.
Väl ute gick Arista runt bland stadens torg och såg i varje gränd. Efter en dryg timmes sökande hittade hon vad hon sökte efter; ett lik. Den döda flickan var strypt och hennes ena hand avskuren. Jämte flickan satt en man med trasiga kläder, som sade sig vara likbärare. Arista bad mannen att hämta lagmannen Jorback, och gav honom ett mynt. Denne tackade för myntet, och gick iväg. Men när likbäraren inte återvände bad Arista en vakt att hämta Jorback. Kort därpå anlände Jorback och var fåordig som förut. När Arista försökte att samtala med honom ignorerade han henne. Irriterad gick istället Arista till sin sedvanliga plats på torget, för att jobba som spåkvinna.