Nekromanti Episka DnD5-strider

anth

Vetefan
Joined
24 Feb 2003
Messages
10,271
Location
Fjollträsk
Efter forumets nyårskrasch tänkte jag vi kunde liva upp stämningen med en episk tråd.
(OK, det är mer på nivån "min pappa är bättre än din pappa" :))

Vad är ert mest episka DnD5-encounter?
(jag är inte så grinig, ni får beskriva episka encounters från andra regelsystem än DnD5 :))

Jag börjar.
I lördags, dagen före nyårsafton spelade vi DnD5.
Vi var vid tillfället 5 st level 4 rollpersoner.
Vi kör nästan "rules as written" och det som är ändrat gör det bara svårare.
Den husregel ni bör känna till för den här striden är: blir man träffad av en ghoul claw och missar sitt save är man paralyserad i en minut. Man får INTE slå save varje runda, utan man ÄR paralyserad i EN minut.

Vi utforskar en grotta.
Vi är just tillbaka efter en long rest så vi är HELT utvilade.
Alla rollpersonerna har dessutom en inspiration point var, så vi är redo för tufft motstånd.

Vi kommer in en stor grottsal.
4 st av de 5 rollpersonerna blir surprised...
...av 24 ghouls.

Ingen bra start på ett encounter, men vi kämpar på och retirerar långsamt.
När vi till slut bestämmer oss för att fly har vi dödat 17 av de 24 ghoulerna och endast tre av oss är skadade. Ja två av oss gick igenom hela striden utan att ens bli träffade (de där fega magianvändarna... :)).

Det som räddade vårt skinn var vår warlock med devil's sight och med en imp familiar (bägge ser i magiskt mörker) samt slugt användade av darkness-spellen tillsammans med slugt användade av vår druids moonbeam-spell.

För att man ska förstå de episka proportionerna slänger jag in lite matte.
Enligt DMG är ett dödligt encounter för en level 4 PC 500 xp, så för 5 st PCs blir det 2500 xp.
En ghoul är värd 200 xp, 24 st är värda 4800 xp. Dessutom ska man multiplicera med 4 om det är 15 eller mer monster för att räkna ut svårighetsgraden, så 19200 xp.

Så 19200 xp vs. 2500 xp. Encountret var alltså nästan 8 gånger svårare än dödligt...
...och då har jag INTE räknat med att man INTE får slå saves för att bli av med ghoul-paralysering.

Beat that! :)
 

Big Marco

Läskig
Joined
20 May 2000
Messages
6,968
Location
Sandukar
Menar du att det är episkt att fly när man har köttat nästan tre fjärdedelar av fienden? ;-)
 

Big Marco

Läskig
Joined
20 May 2000
Messages
6,968
Location
Sandukar
Fast vårt senaste episka strid var liknande. Vi kör ett svårt hackat Whitehack och något one-sheet SL hade hittat. Vi är tre spelare på level 2, 3 och 4 om jag minns rätt. Det är dags för slutfajten och vi rensar en slavdrivargruva. Vi har bedömt att vi har dödat 10 av ca 15 (har vi bedömt) goblins genom att vara lite ninja-smarta. Min RP är level 2, en "fighter" med INT 5 och högsta värde i någon egenskap på 12 (på 3T6, alltså, så inte den vassaste kniven i lådan på något sätt).

Vi möter typ fem fiender i en sovsal så vi anfaller. Det blir lagom mycket clown-faktor då man ofta missar sina slag, men vi verkar ha greppet om situationen.

Då kommer bossen och ett halvdussin goblins till. Bossen har en jätteyxa, som ryktet säger är magisk dessutom. Det börjar kännas svettigt.

Bossen träffar mig och sänker mig från max HP till 1! Övriga goblins gankar de andra två och gruppens andre fighter sticks ned till 1 (!) HP också. Vår tredje medlem, en pirat-anka, såras och har en 8-9 HP kvar (av 20).

Då plötsligt händer det som aldrig händer i WH. Man får vara hjältecool. Jag har bossen och tre goblins runt mig. Mitt vapen är sedan tidigare sönderfumlat så jag har ett snott goblin-spjut och en pall som improviserad sköld. Mitt träffslag lyckas och min D6 i Damage blir högre än goblin:ens D6 i Hit Points (Hit Point slås öppet när fienden träffas första gången). Då fienden går ned får jag göra Cleave. Och lyckas nedgöra de andra två fiendena också, och till sist såra (!) och avväpna (!!) bossen.

Under tiden fumlar den andre fightern sönder sitt tvåhandssvärd. Bossen flyr och vi lyckas nedgöra resten av goblins, fortfarande med 1 HP vardera för oss krigare. Bossen flyr till en dörr, öppnar den, och åkallar en mutantmassa som i bästa Cthulhu-anda tentaklar (ja, det ordet är nu ett giltigt verb) ihjäl bossen och träffar ankan och sänker honom till också 1 eller 2 HP.

SL bestämmer sig för att vara "snäll" och rullar monstrets Hit Dice redan innan den har träffats. Jag minns inte om det var 10 eller 12 HD som rasslade fram över bordet... Då bestämmer vi oss för att fly. Ankan får en träff dä han lämnar engagement, men har som specialförmåga att en gång per spelmöte säga "nej" till ett slag, så den träffen görs om till en miss. Vi flyr och flyr och under epilogen hör vi om hur mutantmassan slipprat sig upp till byn och dödat alla bybor, typ.

Grymt episkt och hjältemodigt.
 

.113

Swashbuckler
Joined
8 Feb 2012
Messages
2,660
Location
norrlänning
Ok, vi är 5 helt vanliga råttor i början på en dungeon, det kommer in ett gäng på 4 level 1 äventyrare och vi lyckades döda en och sänka en eller 2 av dem innan de tog oss..

Ok, jag erkänner, vi spelade äventyrarna men ganska episkt av råttorna faktiskt.
 

Rangertheman

Myrmidon
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,585
Vi misstänkte att BBEG gömde sig i ett nedlagt garveri, men hade ingen aning om hur många polare han hade. Två RP lyckades dyrka upp en sidodörr medan övriga fem siktade in sig på huvudingången. Tyvärr väntade tre fiender innanför sidodörren. När helvetet bröt lös där slog två av krigarna ur huvudstyrkan ner vakterna utanför porten och trängde sig in. Bågskyttarna följde tätt efter. Väl inne insåg vi att de vid sidodörren inte bara hade fiender framför sig utan även blev beskjutna från en gångbro som löpte utmed ena långsidan. Som om det inte var illa nog så öppnades två dörrar i bakre delen av lokalen och nya fiender vällde ut, först 8 och sedan 7. Sammanlagt med alla armborstskyttar och fiender på marken var motståndet uppe i drygt 30 personer.

Fienderna tycktes ledas av tre extra tuffa bossar, två magianvändare och en som koordinerade skyltarna och gjorde dem mer effektiva. Det såg mörkt ut. TPK eller i bästa fall en mycket dyrköpt seger låg närmast till hands. De vid sidan var precis på väg att besegra sitt motstånd när en av magikerns placerade en larvböld inuti den starkaste krigaren. Pilarna fortsatte dessutom att regna ner över dem. Lyckligtvis fick en av bågskyttarna in ett mycket lyckat skott, larvböldsmagikern föll och angreppet avbröts. En krigare rusade upp för trappan för att stoppa armborstskyttarna med föll i en skur av armbortslod, medvetslös och knackande på himlens dörr. Gruppens nyaste medlem riskerade sitt eget liv för att rädda den medvetslösa, blev träffad av flera lod men fejkade medvetslöshet. Diskret applicerade hon första hjälpen på den fallna, som studsade upp, drog iväg en pil och skadade en av bossarna allvarligt. Gruppens effektivaste sniper avslutade honom. Samtidigt som det utspelade sig hade min RP och en annan rusat upp mot plattformen där två bossar och en bunt vakter stöd. Den ena bossen föll ju innan de hann upp men den andra styrde om elden mot oss. På något sätt lyckades min rollperson hoppa undan och manövrera så att han kunde börja slå undan vakterna. Övriga RP var också fullt upptagna med de i rummet och det halvdussin nya fiender som fyllde på från de bakre rummen. Plötsligt föll den sista bossen med en pil genom halsen och flera andra fiender avslutades också. De flesta i gruppen var kraftigt skadade. Men när det inte längre fanns några ledare släppte de resterande fienderna sina vapen och gav upp. Runt dem låg ett trettiotal döda kamrater.

När striden var över och alla fiender hade flytt, stod det klart att BBEG hade omlokaliserat redan före vi tog oss in i garveriet...

Inte D&D5e men tämligen episkt.
 

Ithaqua

Utsvulten Wendigo
Joined
22 Oct 2003
Messages
526
Location
Helvetet
Jag hade tämligen obarmhärtiga DM:ar när jag växte upp, så det finns mycket att välja av. När jag till sist fick nöjet att gå igenom den gamla hederliga klassikern "Tomb of horrors" kändes det mest hemtamt.
Begreppet sadism är en eufemism vid beskrivandet av deras allmänna kreativitet. Ja, ni förstår. Men ibland hade man tur, och det är ett sådant exempel jag tänkte skryta med!


Det här är längesedan (1981, tror jag) och naturligtvis minns jag inte särskilt många detaljer utom slutet.

Min absolut första AD&D-karaktär, en fighter / thief /bard (på den tiden en bard var tvungen att börja som fighter / thief för att kunna kvalificera sig till bard) beger sig ned i vad som sedermera skulle visa sig vara en massivt satanist-tempel på tolv våningar (nedåt givetvis). Med mig hade jag ironiskt nog tolv inhyrda följeslagare.

På den oerhört långa vägen ner till sista våningen, komplexet givetvis fyllt av uppskattningsvis halva monster manual samt löjeväckande många fällor, dör alla följeslagare utom en. Sista salen var fylld av svavel, rök och eld samt inte helt oväntat, en charmerande liten port till Helvetet. På ett altare vid några brinnande fyrfat samt kandelabrar ligger ett juvelbesatt skrin och gnistrar lite oskyldigt. Jag desarmerar de fyra förutsägbara fällorna längs vägen och smyger mig fram mot den oemotståndliga lilla tingesten.

I rummets andra hörn sitter Asmodeus och halvsover med vad jag misstänker är falskt slutna ögon, omsluten av svaveldimmor på en tron av människoben. Jag sliter tag i skrinet och rusar ut, samtidigt som jag försöker vara tyst och smidig. Förmodligen inte världens bästa kombination. Vägen ut känns om möjligt ännu längre än nedfärden, och vi jagas av allsköns demoner och en del andra monster som vi inte tänkte stanna till för att studera närmare.

Äntligen uppe dör min sista följeslagare av en pil i ryggen. Jag får också några i mig. Jag har slängt nästan all utrustning för att kunna röra mig fortare. Jag har en hitpoint kvar och pilarna susar omkring mig när jag lyckas fly in i en närbelägen skog.

I skrinet låg artefakten (eller artefakterna om man så vill) "Teeth of Dahlver-nar", men det är en annan historia.
 
Top