Man Mountainman
Storsvagåret
Hej! Jag heter Dnalor. Ni kanske känner igen mig från trådar som spänning i rollspel och Tokiga Landet.
Idag tänkte jag prata om sådana där strider där rollpersonerna står inför en episk slutstrid med en massivt överlägsen skurk och bara måste besegra honom, för annars kommer jorden/universum att störtas i mörker, elände och skoskav.
Nå, det naturliga för rollspelare är väl kanske att helt enkelt ge skurken lite speldata och sedan röja hårt med stridsreglerna, men väldigt få fantasyepos, vare sig de är i formen av en boktrilogi, en film eller en animeserie funkar så (det vill säga att skurken slåss på ungefär samma villkor på hjältarna). För det mesta slåss hjältarna i ett enormt underläge eftersom skurken är så förbaskat mäktig. Därför besegras skurken genom att hjältarna kommer på något smart och oväntat, typ luskar fram skurkens hemliga svaghet eller övertygar honom om att gå över till den snälla sidan.
I film och litteratur är detta ett dramaturgiskt grepp. I fantasy så har de stridande tillgång till förmågor långt över det mänskliga, och den genomsnittlige tittaren har INGEN SOM HELST möjlighet att utröna vem som har de mäktigaste förmågorna eller om en viss strategi är bra eller dålig. Om striderna bara skulle vara en kraftmätning i förmågor så skulle det för tittaren alltså mest bli en uppvisning i pyrotekniska effekter samt, till sist, ett konstaterande: "hjälten vann". Det är ju inte så intressant. Man vill veta HUR hjälten vinner, FÖRSTÅ vilken strategi hjälten använde så att man kan tycka att striden är spännande. Kommer det att lyckas. Därför tar man till ovan beskrivna knep och låter segern komma från något som inte alls har med de stridandes FÖRMÅGOR att göra, utan bara genom de kvaliteter hos hjältarna som vi alla kan känna igen, såsom list, karisma eller vanlig tur.
I rollspel har man inte de problemen, eftersom rollpersonerna och skurken ju faktiskt HAR spelvärden och spelarna därför vet vad de och deras motståndare förmår. Däremot kan man använda film- och litteraturstrategin ändå, för att på ett bättre sätt få in stämningen från dessa filmer.
Några tankar om hur detta sätt att berätta slutstrider kan användas i rollspel:
1) Rollpersonerna står emot en mäktig demon som förskansat sig i ett tempel och använder det som bas för att sprida död och förintelse över världen. De är medvetna om att de ensamma inte är någon match för demonen, men de har också fått nys om att det existerar en mäktig artefakt, Liggalotz bägare som kan besegra demonen. Sagt och gjort, de snokar upp bägaren, infiltrerar demonens tempel och går in i slutstrid med demonen. Det blir extra spännande när det visar sig att bägarfanskapet inte fungerar som det ska, och de tvingas göra lite troubleshooting mitt i stridens hetta.
2) Rollpersonerna jagar efter sin fiende, före detta Gestapomannen Heinrich Göring, som hittat en karta till en uråldrig artefakt som skall ge sin bärare ofantlig makt. Heinrich tänker använda kraften till att upprätta det nya tredje riket. Rollpersonerna jagar sin fiende över halva Europa och Afrika. Tyvärr misslyckas de ständigt med att hindra nazisten. Vid ett tillfälle räddar de den afrikanske medicinmannen Ngya Ngya, som håller på att bli slukad av en krokodil. Han berättar att han höll på att rita en skyddstriangel i sanden vid floden så att traktens barn inte skulle falla offer för flodens onda makter. När de kommer till grottan där artefakten finns har Heinrich naturligtvis hunnit före dem och förvandlats till en afrikansk mardrömsvarelse med ofantliga krafter. Han ger rollpersonerna lite stryk, men sedan kommer någon av dem på att de kan rita en skyddstriangel vid grottans ingång. Hips vips, Heinrich är instängd i grottan för all framtid (eller tills någon annan lycksökare försöker ta sig in där och släpper besten fri).
3) Skurkens hantlangare är farsa till en av rollpersonerna och offrar sitt liv för att besegra skurken i sista stund, och… äh, den hade visst redan använts.
Idag tänkte jag prata om sådana där strider där rollpersonerna står inför en episk slutstrid med en massivt överlägsen skurk och bara måste besegra honom, för annars kommer jorden/universum att störtas i mörker, elände och skoskav.
Nå, det naturliga för rollspelare är väl kanske att helt enkelt ge skurken lite speldata och sedan röja hårt med stridsreglerna, men väldigt få fantasyepos, vare sig de är i formen av en boktrilogi, en film eller en animeserie funkar så (det vill säga att skurken slåss på ungefär samma villkor på hjältarna). För det mesta slåss hjältarna i ett enormt underläge eftersom skurken är så förbaskat mäktig. Därför besegras skurken genom att hjältarna kommer på något smart och oväntat, typ luskar fram skurkens hemliga svaghet eller övertygar honom om att gå över till den snälla sidan.
I film och litteratur är detta ett dramaturgiskt grepp. I fantasy så har de stridande tillgång till förmågor långt över det mänskliga, och den genomsnittlige tittaren har INGEN SOM HELST möjlighet att utröna vem som har de mäktigaste förmågorna eller om en viss strategi är bra eller dålig. Om striderna bara skulle vara en kraftmätning i förmågor så skulle det för tittaren alltså mest bli en uppvisning i pyrotekniska effekter samt, till sist, ett konstaterande: "hjälten vann". Det är ju inte så intressant. Man vill veta HUR hjälten vinner, FÖRSTÅ vilken strategi hjälten använde så att man kan tycka att striden är spännande. Kommer det att lyckas. Därför tar man till ovan beskrivna knep och låter segern komma från något som inte alls har med de stridandes FÖRMÅGOR att göra, utan bara genom de kvaliteter hos hjältarna som vi alla kan känna igen, såsom list, karisma eller vanlig tur.
I rollspel har man inte de problemen, eftersom rollpersonerna och skurken ju faktiskt HAR spelvärden och spelarna därför vet vad de och deras motståndare förmår. Däremot kan man använda film- och litteraturstrategin ändå, för att på ett bättre sätt få in stämningen från dessa filmer.
Några tankar om hur detta sätt att berätta slutstrider kan användas i rollspel:
1) Rollpersonerna står emot en mäktig demon som förskansat sig i ett tempel och använder det som bas för att sprida död och förintelse över världen. De är medvetna om att de ensamma inte är någon match för demonen, men de har också fått nys om att det existerar en mäktig artefakt, Liggalotz bägare som kan besegra demonen. Sagt och gjort, de snokar upp bägaren, infiltrerar demonens tempel och går in i slutstrid med demonen. Det blir extra spännande när det visar sig att bägarfanskapet inte fungerar som det ska, och de tvingas göra lite troubleshooting mitt i stridens hetta.
2) Rollpersonerna jagar efter sin fiende, före detta Gestapomannen Heinrich Göring, som hittat en karta till en uråldrig artefakt som skall ge sin bärare ofantlig makt. Heinrich tänker använda kraften till att upprätta det nya tredje riket. Rollpersonerna jagar sin fiende över halva Europa och Afrika. Tyvärr misslyckas de ständigt med att hindra nazisten. Vid ett tillfälle räddar de den afrikanske medicinmannen Ngya Ngya, som håller på att bli slukad av en krokodil. Han berättar att han höll på att rita en skyddstriangel i sanden vid floden så att traktens barn inte skulle falla offer för flodens onda makter. När de kommer till grottan där artefakten finns har Heinrich naturligtvis hunnit före dem och förvandlats till en afrikansk mardrömsvarelse med ofantliga krafter. Han ger rollpersonerna lite stryk, men sedan kommer någon av dem på att de kan rita en skyddstriangel vid grottans ingång. Hips vips, Heinrich är instängd i grottan för all framtid (eller tills någon annan lycksökare försöker ta sig in där och släpper besten fri).
3) Skurkens hantlangare är farsa till en av rollpersonerna och offrar sitt liv för att besegra skurken i sista stund, och… äh, den hade visst redan använts.