Nekromanti Er tyngsta inlevelse

Niklas73

Skapare av Starchallenge
Joined
20 Jan 2003
Messages
3,703
Location
Stockholm
Hur många har haft en riktigt sann upplevelse vid spelbordet? En upplevelse som via äventyret ni spelar framkallat starka känslor. En upplevelse där ni brast i gråt, blev så jävla arg att ni faktiskt behövde lämna rummet, kände er sjukt generade och dumförklarad - och det höll i sig mötet ut?

Min erfarenhet är att jag har kul då jag spelar. Det är lustfyllt. Erfarenheter som ovan får jag sällan. Jag tror det beror på spelgruppen eller finns spel som faktiskt med regelmekanik kan dra fram känslor. I så fall hur?
 

Robert Jonsson

Nothing is True. Everything is Permitted.
Joined
13 Mar 2000
Messages
5,394
Location
Örebro
Den senaste jag hade var runt mars tidigare i år. Jag och tre till har spelat en high school-kampanj som vi är inne på femte säsongen på (vilket i runda slängar ligger på cirka 30-35 spelmöten). Det började väldigt low key, men allt eftersom åren gått har en karaktär dött och förvandlats till ett spöke, en insett att han har duridblod i sina ådror, en annan att hon är en häxa (vars tidigare liv var en riktigt ond besvärjare) och slutligen en som undvikt att tro på det övernaturliga men nyss tvingats acceptera det efter att han på sommarlovet utsattes för det övernaturliga på turnén han var iväg på med sitt band.

Under lång tid har aktörerna byggt upp en känsla för sin karaktär och insett det finns en ondskefull varelser som existerar i drömmarna, i de dödas rike och i den fysiska världen samtidigt. De har blivit övertygad om att monstret är ute efter att ta över staden och har börjat arbeta emot det.

Nu hade deras skolklass bjudits in till en av sin klasskamraters fars hem, en gammal herrgård med en enorm historia kring sig. Fadern är även stadens borgmästare och har även introducerats som dyrkare av monstret. Väl i hemmet börjar konstiga saker ske och av en slump släpps även en ande fri från en urgammal sköld som fanns i borgmästarens vapensamling. Anden, som skydde såväl monstret som människorna, tog besittningen över en tjej i klassen. Tjejen var även druidens flickvän och nu följde karaktärernas försök att finna och befria henne.

Till saken är att vi i vanliga fall spelar rätt avslappnat, flamsigt if you will, med offkommentarer och liknande. Men när de väl lyckades konfronterar den besatta flickvännen och temporärt få kontakt med tjejen. I bakgrunden spelades Lalehs låt Some Die Young, och med gråten i halsen fick karaktärerna höra hur tjejens minne började att vittra bort. Anden som besatt henne åt upp dem. Hon kunde redan nu inte känna igen karaktärerna, utom pojkvännen. Hon vädjade till honom att inte låta anden sluka minnet av deras kärlek. De kunde inte besegra honom, det fanns ingen räddning. Det enda sättet för honom att rädda henne var att fördriva monstret från kroppen genom att omfamna henne med en kram tills monstret drivits ur kroppen, men att det skulle döda henne i sin tur. När jag gestaltade det här kunde jag inte låta att bli berörd av det hela, så jag började gråta (vilket passade bra med karaktärsgestaltningen). Miljön runtomkring blev knäpptyst. Alla var fokuserade och där i scenen. För ett kort ögonblick gestaltade jag inte en SLP, jag var henne. Den sortens beröring var ett oerhört katharsis för mig.

Det berodde inte på en regelmekanik, utan för att personen ifråga hade etablerats under lång tid och det fanns djupa relationerna till det hela. Musiken i sig hjälpte även den till att skapa känslan. Det viktiga var med andra ord den känslomässiga kopplingen som jag hade till personen i fråga.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,082
Location
Ereb Altor
Vi körde en Western-kampanj, där min karaktär gjorde allt för sina barn för att till slut inse att han var dålig för dem, att de hade det bättre utan honom. Det var ett väldigt defining moment och var väldigt starkt för mig. Spelet hade aldrig fått den utvecklingen utan mitt drama-plugin(som i princip genererar klassiskt drama, underlättar en Story Now-agenda).

Jag vet inte om det är min tyngsta upplevelse, men den var helt klart tung, dessutom för trådens skull väldigt tydlig.

Ps. Du har läst det här innan. Du lämnade tom en kommentar. "Om det här är en dramaplugin så kan du vänta dig topp tunnor till i Starchallenge." :gremsmile:
 

Cassius

Hero
Joined
12 Feb 2012
Messages
1,373
Location
Skåne
När jag var 16 spelade jag Unknown Armies för första gången, de har sedan dess varit mitt favoritspel. När min tjocka karaktär konfronterades av sin pappa och mamma att de jag inte var deras riktiga son och att jag bara var en del i en ritual blev det fan för mycket. Det var ganska jobbigt och berörde mig uppenbarligen på massa sätt. Det kanske hängde ihop med att tonåring och med föräldrars skilsmässa eller what not. Men de ögonblicket minns jag fan.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
När jag spelade mer intensivt, och var spelare oftare, så fick jag det rätt ofta. Numera är jag nästan aldrig spelare, och definitivt inte samma rollperson under längre tid. För mig är det asviktigt i sammanhanget; närmast en förutsättning.

Mest har det handlat om ångest. Min rollperson mår dåligt över något, och jag mår dåligt tillsammans med rollpersonen. Frustration är också inte helt ovanligt, eller ilska, lesshet, etc.

Vid ett minnesvärt tillfälle har jag blivit kåt tillsammans med rollpersonen. Men det var lite speciellt, för jag var tänd på min SL...
 

MrG

Swashbuckler
Joined
21 Apr 2005
Messages
2,684
Location
Göteborg
Jag har det när vi spelar, i allt från när karaktärer dör i Pendragon eller gör något annat episkt (som när min rommerska karaktär faktiskt räddade Rom). De flesta om inte alla av oss i kampanjen har nog det, vi har till och med en gång samtliga stannat av när jag gästspelledde och en karaktär dog. Men det känns enklare med fem år + kampanjtid. Konsten för mig är att komma dit på några timmar i en skolsal. Från Frispels Öppna ditt hjärtas begravningsscen (som folk fegt brutit innan tårarna kommit på riktigt) till rysare hos Kurragömmaklubben och vidare själv till högt och lågt i våra egna scenarion, när jag som spelledare kunnat känna stämningen. Senast när håret nästan reste sig när jag var inne och lyssnade på Orchis och Svettis spelandes voodooscenen i Voodoonätter.

Jag strävar efter det när jag spelar, mellan skratten och humorn. Utan djupet kommer jag inte till samma härliga skratt.

-Gunnar (som ser det som en anledning till att jag gärna friformar, i Pendragon behövde vi ett halvår för den nivån)
 
Top