Den senaste jag hade var runt mars tidigare i år. Jag och tre till har spelat en high school-kampanj som vi är inne på femte säsongen på (vilket i runda slängar ligger på cirka 30-35 spelmöten). Det började väldigt low key, men allt eftersom åren gått har en karaktär dött och förvandlats till ett spöke, en insett att han har duridblod i sina ådror, en annan att hon är en häxa (vars tidigare liv var en riktigt ond besvärjare) och slutligen en som undvikt att tro på det övernaturliga men nyss tvingats acceptera det efter att han på sommarlovet utsattes för det övernaturliga på turnén han var iväg på med sitt band.
Under lång tid har aktörerna byggt upp en känsla för sin karaktär och insett det finns en ondskefull varelser som existerar i drömmarna, i de dödas rike och i den fysiska världen samtidigt. De har blivit övertygad om att monstret är ute efter att ta över staden och har börjat arbeta emot det.
Nu hade deras skolklass bjudits in till en av sin klasskamraters fars hem, en gammal herrgård med en enorm historia kring sig. Fadern är även stadens borgmästare och har även introducerats som dyrkare av monstret. Väl i hemmet börjar konstiga saker ske och av en slump släpps även en ande fri från en urgammal sköld som fanns i borgmästarens vapensamling. Anden, som skydde såväl monstret som människorna, tog besittningen över en tjej i klassen. Tjejen var även druidens flickvän och nu följde karaktärernas försök att finna och befria henne.
Till saken är att vi i vanliga fall spelar rätt avslappnat, flamsigt if you will, med offkommentarer och liknande. Men när de väl lyckades konfronterar den besatta flickvännen och temporärt få kontakt med tjejen. I bakgrunden spelades Lalehs låt Some Die Young, och med gråten i halsen fick karaktärerna höra hur tjejens minne började att vittra bort. Anden som besatt henne åt upp dem. Hon kunde redan nu inte känna igen karaktärerna, utom pojkvännen. Hon vädjade till honom att inte låta anden sluka minnet av deras kärlek. De kunde inte besegra honom, det fanns ingen räddning. Det enda sättet för honom att rädda henne var att fördriva monstret från kroppen genom att omfamna henne med en kram tills monstret drivits ur kroppen, men att det skulle döda henne i sin tur. När jag gestaltade det här kunde jag inte låta att bli berörd av det hela, så jag började gråta (vilket passade bra med karaktärsgestaltningen). Miljön runtomkring blev knäpptyst. Alla var fokuserade och där i scenen. För ett kort ögonblick gestaltade jag inte en SLP, jag var henne. Den sortens beröring var ett oerhört katharsis för mig.
Det berodde inte på en regelmekanik, utan för att personen ifråga hade etablerats under lång tid och det fanns djupa relationerna till det hela. Musiken i sig hjälpte även den till att skapa känslan. Det viktiga var med andra ord den känslomässiga kopplingen som jag hade till personen i fråga.
