Nekromanti Er värsta karkatärsmiss

Niklas73

Skapare av Starchallenge
Joined
20 Jan 2003
Messages
3,703
Location
Stockholm
Har ni en karaktär ni gillat tokigt mycket men som verkligen inte funkat i spel?

Jag har

1) Alfric Cederskiöld en munk med en stav jag vässade i ändarna så den gav 1T8+nåt i SKP. Han mediterade och spelade på en flöjt o ville aldrig slåss... Det blev halvkul i längden. Men jag hade lätt kunnat utveckla honom i ett manus.

2) En kort människa... ehh minns inte hans namn men liknade en dvärg. han provocerade alltid fram alla bråk men stack därifrån av feghet så fort det belv nåt gruff vilket gjorde att spelgruppen ganska snabbt tröttnade på honom. Han var kul att spela men han blev inte så långlivad och hade väl ingen större funktion i gruppen än att mucka gräl... borde försett honom med lite mer förmågor men som spelare bestämde inte jag och ahde då heller ingen tanke på det.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Först och främst, en av mina nummer ett mest spelade karaktärer. Evi, en otroligt manipulativ, falsk, sadistisk över intellektuell sociopatisk bitch som oavsett vilket sammanhang, spelvärld, eller situation hon befinner med kommer sluta som mördad av andra spelare.
Har hittills har haft mer henne i två omgångar valigt rollspel samt 4-5 längre lajv, och varje gång jag använder henne räknar jag med att hon kommer bli rättfärdigt mördad, bränd som häxa, uttalad inför krigsrätt, eller ihjälstucken av mordiska nunnor. Ändock hon en av mina älskade karaktärer, och varje gång hon dör och oavsett hur hatad hon blir av andra karaktärer så förtjänar hon det, minst. Men hon är ändå helt underbar att spela.

Nummer två får bli min inkvisitor Esmeralda ”Esme” de Lorreina, till Buffy rollspelet som hade vissa svårigheter att samarbete med resten av spel gruppen (Bestående av magiker, varulv, troll och en relativt normal samisk kamsportsbimbo), egentligen inte passade in i spelvärden (hade dålig koll på buffy då) Hade tokhöga värden i Gun Fu vilket är rätt värdelöst mot det mesta och hade en väldigt alternativ katolsk världssyn och moral, var synnerligen odiskret och ville återupprätta den spanska inkvisitionens storhetstid.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,318
Location
Helsingborg
Jag kommer knappt ihåg någon som inte har funkat i spel, förutom de som varit så krävande att spela att jag tröttnat på rollpersonen efter några timmar eller de som har haft något karaktärsdrag som inte funkat med resten utav gruppen, som exempelvis girighet eller själviskhet..

Den enda som jag kan komma på som inte passat in i själva världen var en reporter i Mutant Chronicles.. För det första så hade han missat en himla massa yrkesslag i uppväxten så han var uteliggare.. Det var inte världens lättaste för spelledaren att få in honom i spelet.. När det väl var gjort spelade jag honom som en frilansande reporter som ville tillbaka in i berömmelsen igen (han hade till och med varit haft en roll i en såpa).. En reporter som följde med (hade lite i datorkunskap, så han var en någorlunda tillgång till gänget) de övriga när de mötte mörkerlegionärer på Luna, såg mänskliga andrioder/cyborger och annat hemskt krafs..

Några i gänget tillhörde en mystisk grupp (en i gänget var shadow walker - en annan var från Capitalmilitären) och när min reporter sålde "storys" om det så blev det fart i luckan.. Militären gillade inte min frilansreporters artiklar om de monster som militären försökte dölja och shadow walkern blev krontokig när jag avslöjade hans existens.. Jag lämnade in en artikeln i början av ett scenario och det gjorde att han blev jagad utav de andra i gruppen resten utav scenariot.. De försökte luska ut ledtrådar om var min karaktär var och han försökte i sin tur sopa undan dem.. Mer finns att läsa på http://arkiv.slurk.cjb.net (klicka Mutant Chronicles - Förräderi).. Allt var helimproviserat av MC-spelledaren och hela tillfället var nog det roligaste vi spelat på år..

<CENTER>* * *</CENTER>
En shadowrundvärg jag hade var moralisk av sig.. Jag hade bara skrivit "moralisk", då det var ett framslumpat karaktärsdrag (spelledaren hade fått tag på Neotech 1 och tyckte det var kul att vi fick slumpa fram ett karaktärsdrag var).. Han dödade bara i självförsvar och hade svårt för att ta till olagliga eller grymma metoder.. (Dessutom så var han psykolog, en mästare i löpning och pistol samt allergisk mot papper - vilket gjorde toalettbesök och skriva korta listor till andra besvärligt)

En kille i gänget, som var rätt hänsynslös, hade strippat några på deras kläder och ville, medan hotandes med sitt svärd, ha kontonumret till deras kort.. De vägrade och han tänkte halshugga dem bara därför.. Min dvärg kunde inte tillåta det så när svärdskillen påbörjade sitt hugg så sköt dvärgen den svärdshållande rollpersonen i benet.. Spelledaren visste inte hur han skulle lösa tvisten mellan oss, så han sade helt enkelt "Ni glömmer bort allting".. :gremtongue:

/Han som inte tillåter girighet som personlighetsdrag på en rollperson när han är spelledare
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Tja, jag har ett par stycken som jag minns:

1. Sven Hindenburg (fråga inte om namnet)...

Sven var en laglydig man, en före detta stadsvakt, i experts Ereb-Altor värld, som fick kvinnovärnare och laglydig (kom inte ihåg exakt vad den hette) som livsmål. Den sadistiske spelledaren utnyttjade detta in absurdum och beslutade dessutom att det första livsmålet var extremt betingat. Således drabbades stackars Sven av stenkastande småflickor som mobbade sönder honom, han tog alltid kvinnornas parti i äventyrargruppen vilket gjorde att han varken hade allierade hos männen (som såg honom som en ärkemes) eller kvinnorna (som såg honom som deras korkade betjänt). För att göra saker och ting ännu värre fick han en rödhårig extremfeminist på halsen som han efter mycket om och men gifte sig med. Nu var han en slav på riktigt...

Annars gillade jag Sven, som när han slapp kvinnornas förtryck, var en ölhävande burdus hårding.

2. En-standard-alv-jag-inte-minns-namnet-på

Nu tar vi ett raskt kliv över till Chronopias värld, där jag tvingades kontrollera en redan färdigskapad karaktär, då jag kom in sent i kampanjen. Alven var inte chronopiaalv, utan hade på något mystiskt sätt mot sin vilja teleporterats dit från Ereb-Altor. Resten av äventyrsgänget var omoraliska Chronopiabor. Den sjönsjungande, poetiska alven förfasades över förfallet och hade det tufft att predika Tevatenus läror i äventyrargruppen. Till slut blev han galen och värre än de andra äventyrarna tillsammans och dog i en självmordsattack mot övermäktigt motstånd.

Jag har fler exempel, men det är rätt sent så jag orkar inte skriva mer just nu. Kul tråd, btw!
 

Jarre

Swordsman
Joined
1 Mar 2002
Messages
619
Location
Linköping
För det första, så har jag erfarenhet av en karaktär liknandes din andra, en 6000 år gammal alv som var grundare till någon pacifistisk filiosofi. Dock tröttnade spelaren själv på detta efter halva spelomgången och gick helt sonika fram till första bästa marajiputt (ja, vi spelade Chronopia) och sade "Jag tänker inte slåss med dig, nej, jag vägrar..." och provocerade fram ett bråk med denna hedertyngda man och hans brorsa, kusin, farbror, syssling, blodsbroder, morsa etc. Själv försvann han illa kvickt in i och bort med en vagn, och lämnade resten av spelarna på gatan för att städa upp efter honom. Eller bli uppstädade, minns inte riktigt, men jag tror nog att åtminstone två karaktärer satte livet till den dagen.

För det andra, så är väl den här erfarenheten lite utanför ämnet, men det visar ändå vad en missanpassad grupp kan ställa till med. I korta drag spelade alla grovt kriminella individer i ett scenario under 2020-talet, vilka blev fritagna under en fångtransport och mer eller mindre tvingade att knäppa den amerikanska utrikesministern och presidentfrun. Som man kan förstå blev det ett riktigt polispådrag efter attentatet och sittandes i en lägenhet vars ägare ligger skjuten i huvudet i hallen, fick oss alla att trampa varandra på tårna. Då min karismatiske och nära på psykopatiske tyskättling snackade konstigt i telefonen med lägenhetsägarens dotter och skramlade lite för högt i en besticklåda, slog det slint hos en av de andra och resultatet blir att min karaktär får knäskålen sönderskjuten och den andra blir rådäckad av ett ryskt muskelberg. Flykten därifrån slutar i ännu ett bråk inne i en bil, körandes i 160 km/h mitt under polisjakten - alla är helt nojiga eller nästan lallandes dumma, och när den tidigare lättirriterade karaktären häcklar ryssen enda och bästa vän samtidigt som han är odrägligt uppkäftig, får han en kula i benet. Han tömmer då ett helt magasin från sin MP5:a i skallen på chauffören och *krasch*... Snipp snapp snut.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Oftast är jag spelledare och dessutom så brukar jag försöka se till att det åtminstone finns något som förenar alla rollpersoner och ger dem en anledning att hålla ihop. Men jag kan ett exempel på en annan spelares karaktär som nyligen introducerades i en befintlig kampanj efter att han tröttnat på sin förra rollperson.

Kampanjen är relativt lågmäld och utspelar sig i en lite isolerad avkrok i Consaber (Det handlar alltså om Eon). Övriga rollpersoner är byns smed, timmerman, en fåraherde och en stilig och skönsjungande prästadept (jag). Spelarens förra karaktär var en kiltbärande tokon-barbar.

Hans nya karaktär är en driftig köpman med stora ambitioner. Spelaren har snöat in sig på den sjöfararmodul som relativt nyligen utgivits till Eon. Medan vi sköter våra sysslor springer han runt på egen hand och planerar gårdsbyggen eller försöker övertyga oss om att vi ska försöka övertyga länsherren om att han ska finansiera en båtfärd för att upptäcka nya länder och områden. Sist vi spelade så gick en stor del av spelmötet åt till att diskutera kring det ovisa i att anlägga kolmillor inne i byn. Karaktärens problem är att han har ambitioner och mål som inte alls överenstämmer med resten av gruppen och dessutom är orealistiska om man ska följa de förutsättningar som spelledaren lagt upp. Den typ av upptäcktsresande som han vill spela hade passat bättre i någon annan kampanj. Dock verkar inte spelaren själv inse detta.
 

Jarl

Hero
Joined
17 Sep 2003
Messages
1,790
Jo några sådana har man haft. Jag minns speciellt en gycklare i Khelataar. Han var rätt fånig och sprudlig som en gycklare bör vara, alltid redo med ett skämt. Tyvärr så drogs hela gruppen med i fjantandet, så efter ett kort tag blev den karaktären ospelbar. Lite tråkigt, men jag kanske har rätt att hävda att det inte var mitt fel bara :gremsmile:
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Humm, har faktiskt inte precis haft någon sådan karaktär... Man har därimot har man ju haft karaktärer som klantat till det hela å´det jäkligate för hela gruppen. Vilket ledde till ett & anant knorrande... :gremgrin:
 

_-olle-_

Veteran
Joined
12 May 2004
Messages
83
Location
Stockholm
Jaaa... Jooo... Det finns en...

Carl DeBuff var en av mina spretigare kreationer. Han kan enkelt sammanfattas som adelsslyngel med slängkappa, värja och parerdolk. Han var egentligen ingen översittartyp utan bara naivt indoktrinerad i alla tänkbara förutfattade antaganden om de ofrällste. Ur spelledarperspektiv så var han nog en relativt lätthanterlig karaktär, och direkt krånglig var han sällan för de övriga spelarna. Däremot hörde hans karaktär samman med ett ganska högfärdigt tonläge, vilket visserligen i längden var lite ansträngande för mig. Dock visade det sig att de största påfrestningarna med hans tonläge verkade läggas på mina medspelare som med tiden fick mordiska tankar så fort jag öppnade munnen. Vad som fortfarande var hatkärlek skulle nog snabbt kunna glida över i blodsutgjutelse så både jag och DeBuff kännde att det var dags att han pensionerade sig på något gods någonstans! Han blev faktiskt fullständig ospelbar... har faktiskt inte experimenterat så mckt med tonlägen sen den där incidenten...
 
Top