Mitt mörker (spoilervarning för malmögänget)
Skapelsen
Från tidernas gryning vakade Aeon över skapelsen. Som i en dockteater byggde och förändrade guden världen efter sin vilja. Varje rörelse, varje andetag var en direkt konsekvens av Aeons känslor. I denna urtid fanns inte någon materia i egentlig mening, inga lagar, inga gränser. All kraft var samma, allting var Aeon, och Aeon var allt.
Men någonstans i skaparens väv uppstod en brist. Det var en reva i väven som stod utanför gudens vilja. Antagligen var det Aeons eget undermedvetna, någon självdestruktiv impuls i de djupaste delarna av gudens själ, som manifesterade sig i verkligheten. Revan var något helt annat än Aeon, med en helt annan sorts medvetande, den kallades för Vågentiteten, och skulle alltid spela en stor roll i Mundanas grundläggande konstruktion.
Revan växte och förändrade allt den kom i kontakt med. Varje tråd som rörde vid den fick något av sin karaktär omvänd och förde i sin tur smittan vidare. Snart låg verkligheten i kaos, händelser skedde utan Aeons inverkan, och världen fick ett eget liv, en egen vilja. Ur viljan föddes en ny ordning.
Själarna och materian uppstod och skiljdes från varandra. Energin som Aeon fyllt varandet med kristalliserades i tankar, i idéer, i jord och sten, i metall och luft. Och i en sista urladdning, en slutgiltig omvälvning, definierade världen sig själv, betraktade sig själv, fanns i sitt eget medvetande, och Aeon behövdes inte längre.
Så föddes Mundanas vilja, och genom den även Mundanas varande. Tiden gick, och viljan och själarna födde i sin tur nya väsen som befolkade den gryende världen. Tankar, känslor och idéer uppstod, utväxlades och dog. Andeplanet fylldes av aktivitet och snart fanns i Mundanas idévärld en skaparkraft som, i sina kollektiva natur, kunde överträffa vilken kosmisk gudaentitet som helst.
Arafine
Aldrig mer borde man tala om stolthet och högmod, sådana begrepp förlorar all mening i kontrast mot De Förstföddas svek mot världen. Arafine var bland de första tydligt definierade, självmedvetna entiter som uppstod efter Aeons försvinnande. De var fyllda av den styrka och kraft som vid den tiden precis hade format Mundana. Fria att utmana alla regler och alla tidigare former tvingade Arafine verkligheten till underkastelse.
Utan några svartsjuka gudars inflytande steg Arafine fort till världens nya härskare. I sina händer hade de makt över alla ting, levande och döda. De omformade livet självt, bragde ljus ur mörker och tämjde naturens krafter. Hur rika de än må ha varit på makt och kunskap saknade de dock all ömhet och ödmjukhet. De skapade slavar att styra över och omdanade världen efter varje nyck, efter varje infall. I deras tankevärldar uppstod idéer (många av vilka fortfarande genomsyrar Mundanas kultur), och Arafine var ivriga att pröva dem alla. Godhet, ondska, lidande, ensamhet, makt, attraktion, sorg, en efter en prövade Arafine alla tänkbara former som världen kunde anta.
Med tiden tröttnade dock Arafine på det ständiga experimenterandet, och till slut föddes tanken om det perfekta tillståndet.
Mundana var nu fullt av vild energi, av kaos och förändring, men inget av den jämna, bevarande kraft som Aeon bestått av. Den kraft som Arafine behövde för att uppnå sin vision om det perfekta tillståndet. Genom sin fruktansvärda skaparkraft lyckades Arafine kontakta Aeons väsen, genom relästationer kanaliserades åter skaparens essens ut i världen, och plötsligt slutade Mundana växa och förändras. All rörelse upphörde abrupt, och började istället reversera. Materian började falla samman, gränserna mellan själar vittrade sönder, energin förlorade sina speciella karaktäristika och smälte ihop till en enhet.
Allt som vuxit fram efter Aeon sjönk långsamt ner i en varandets singularitet. En primordial soppa av ren energi. Och här någonstans ångrade Arafine sig. Allt de byggt upp förstördes, och Arafine kände nu själva av idéer de skapat; sorg, smärta, saknad, lidande. Idén om det perfekta tillståndet förkastades, och de sista av Arafine samlade sina kvarvarande resurser för att rädda den värld de såg som sitt barn.
Merparten av Mundana smälte sönder och försvann, andra delar gled bort från verkligheten och fastnade i isolerade fickor av rumsväven. Samtidigt hade Arafine programmerat om sina relästationer, och i ett sista desperat försök att vända processen skapade de kontakt med Vågentiteten istället för Aeon. Kaos flödade åter in i Mundana, och sönderfallet upphörde.
Sashirna
De döende Arafine flyttade sitt nodnät, relästationerna, till Sashirna, en av de bitar av Mundana som glidit utanför verkligheten under sönderfallet, och försvann sedan ur tid och minne. Till denna dag står nodnätet över Sashirnas gröna mark och skapar en balans mellan de skapande och de bevarande krafterna på Mundana.
Nodnätet vaktades av Sashirnas invånare, indirekta arvtagare till Arafine, och också de som tvingats bära ansvaret för att upprätthålla världens balans efter att Arafine försvann. Hela Sashirnas kultur grundades på upplevelsen av ett mystiskt ansvar att vårda och sköta om nodnätet, men trots detta var Sashirnas invånare inga Arafine. De hade inte den makt eller de kunskaper som krävdes för att ta hand om noderna, och med tiden blev de opålitliga, och Mundanas balans började fluktuera.
Till slut kunde inte Sashirnas invånare laga nodnätet mer, och dess kraftkälla, den mystiska Souma (eller Ain Sof) gick sönder. Sashirnas invånare, desperata att upprätthålla nodnätet, spillde ingen tid i sökandet efter något som kunde fylla Soumas roll. Sashirnas främsta magiker lyckades vända energiflödet i den delen av nodnätet som var sammanbundet med Vågentiteten, och istället för att dra sin energi indirekt ur Vågentiten fängslades den i Souman. Inledningsvis fungerade det och nodnätet stabiliserades, Sashirnas invånare hade dock använt sig av teknik och energi de inte börjat kunna förstå, och konsekvenserna av deras handlingar blev bara långsamt märkbara.
Nodnätet började förgiftas av Vågentitetens hat och smärta, samtidigt som denne blev allt mer galen av de enorma plågor de erfor i sin fångenskap. Från att ha varit ett ordningens och balansens högsäte blev Sashirna en grogrund för giftiga och förvridna själar. Mardrömmar vandrade i dess skogar, skuggor fick liv och befolkningen blev gradvis altt mer galen. Den borttynande populationen insåg att Sashirna var dömt, och till råga på allt hotade Sashirna att ta resten av världen med sig i fallet.
Souman splittrades i tre delar, och därmed splittrades även nodnätet. Vågentiteten förseglades i nodnätets moderkristall, och genom något av det mest fantastiska trolleri världen någonsin skådats förflyttade Sashirnas kvarvarande ärketrollkarlar den enorma ön vidare bort från Mundana, inte bara utom rum, utan även bortom tid. Där det döende landet försjönk i en orolig dvala.
Peripetierna
Det som senare kommit att tolkas som "peripetier" har varit de mest kritiska ögonblick Mundana genomlevt. I tur och ordning; Vågentitens inträde i världen, det av Arafine orsakade sönderfallet samt Nodnätets kollaps på Sashirna. Tiden har emellertid suddat ut i princip all kunskap om detta, och allt som finns bevarat i Mundanas undermedvetna är en allmän uppfattning om det någon gång i svunnen tid hänt stora, omvälvande och destruktiva saker, och att dessa kommer hända igen.
Nästa "peripeti" är givetvis när den instängda och galna Vågentitetn slutligen föstör nodnätet innifrån och Mundanas mystiska energier slutgiltligen hamnar i obalans. Nodnätet är sårbart och Sashirna är långt ifrån stabilt i sitt sovande tillstånd. Kanske kommer någon återbörda Sashirna till Mundana? Eller så kommer Vågentiten vakna av andra anledningar?
. Consaber och Thalamur innehåller också bra info om Xinus inflytande i respektive land.
