Nekromanti Era första spelledare

[Muggas]

Vår första spelledare i DoDs värld hade vissa bestämda åsikter om hur saker och ting skulle vara, något som han prackade på spelarna och deras stackars rollpersoner i finaste "SL har alltid rätt-stil". Här är några av dem:

Då man slår läger i vildmarken, delas alltid natten upp i vaktpass för rollpersoner och spelledarpersoner. Den stackars sate som får tredje vaktpasset råkar alltid ut för något obehagligt

Giftorm innan för kläderna, Nedslagen bakifrån, Trampar i en björnfälla o s v. Tredje vaktpasset innebär en orgie i sadism från spelledarens sida. Och det konstiga är att ingen av rollpersonerna "tillåts" se något mönster i det här...

Spelledarpersoner av kvinnligt kön sätter man sig inte på

Om en rollperson är uppstudsig och/eller nedlåtande mot kvinnor så kommer han att få spö. Även den minsta, spädaste varelse lyckas alltid fälla den störste erfarnaste krigaren till marken då han går över gränsen för vad hon anser vara lämpligt uppförande gentemot henne. En rollperson som bråkade med sin hustru om en petitess mottog en perfekt rundspark mot käken och fick återupplivas av gruppens främste helare. David Eddings kvinnor upphöjt till 10 ungefär...

Slår du för många perfekta slag råkar du illa ut i nästa strid

Du blir lätt för uppblåst om det går bra för din rollperson i strid, varför du som spelare sätts på plats av spelledaren. Din stackars rollperson blir den som får betala priset för din T20:s uppförande...

Varenda ord som du som spelare yppar utan att göra "time out" tecken med händerna säger din rollperson. Ingen pardon

Detta har orsakat många rollpersoners död...

Rättar du spelledaren så är du den förste att utlösa nästa dödliga fälla

Spelledaren har alltid rätt. Lär dig det, om du inte vill spendera spelmöten med att skapa nya rollpersoner...

Fjäsk och mutor till spelledaren lönar sig

Vill du göra din rollperson lycklig? Ge spelledaren din snickers...

Vilka egenheter hade era första spelledare? Hur mycket hade ni att säga till om som spelare?

 

[walium]

Lyckligtvis var de inte sådana as som du beskriver ovan. Hade de varit det så hade jag antagligen inte spelat rollspel idag. Jag började själv spelleda ganska snart också, då uppförde jag mig som jag tyckte att en spelledare skulle göra.

Men den gamla regeln att spelledaren alltid har rätt hängde med väldigt länge. Som ung, omogen och nybakad rollspelare så hade man också mycket högre tolerans när det gällde spelledarförtryck och rälsade handlingar. Det som funkade då hade aldrig funkat idag.

Rollspel får aldrig bli en kamp mellan spelledare och spelare. Det är ingen arena för spelledarens småaktighet. En person som uppför sig så som du beskriver förtjänar inte att spela rollspel. Han kan stoppa upp sina småpåvefasoner där solen aldrig skiner.

 

[Johan K]

Hemmmm, DET var ju en bra fråga...
kommer inte ihåg så mycket mer än att det vara gansak flummit i börjat..
Det första riktiga minnet är nog när vi lirade 1:a utgåvan av Sagan om ringen-rollspelet. då hade vi ett litet trevligt flyt på det hela faktsikt.

 

[Man Mountainman]

Som tur var slapp jag de jobbigaste maktmänniskorna i början av min rollspelskarriär, så mina första rollspelardagar präglas främst av ofantliga mängder mjukt, rosa, luddigt flum. Det var alla de vanliga beståndsdelarna; folk som åt vitkål i ofantliga mängder för att blåsa upp sig och erhålla flygförmåga, sexgalna nymfer, rymdvarelser (vi spelade Chronopia), underjordiska nätverk av elakingar som samlade på personer som fått för sig att de var kejsaren och liknande vanvett. Vi hade ingen fast spelledare utan turades om, och det rörde sig aldrig om några äventyr utan rollpersonerna befann sig hela tiden på olika platser och gjorde lite vad som föll dem in medan spelledaren improviserade fram en "historia" allt eftersom. Några riktiga grottkrälardagar har jag nog aldrig varit med om; det är mest på senare dagar vi ägnat oss åt dylikt (till min egen djupa förtvivlan, förstås )

 

[Muggas]

Hmm, på den tiden var jag en blyg och smal kille på 68 kilo, och spelledaren var väldigt bestämmande i sin spelstil... men så var vi ju inte så gamla det första åren vi spelade, och spelledaren ifråga mognade lite undan för undan och skaffade sig färdigheter i empati och socialt umgänge. Nu är jag en stor, stark kille på 100 kg som inte låter någon köra över mig (utom möjligtvis min flickvän ibland, toffel som jag är )...

Det som funkade då hade aldrig funkat idag.

Absolut. Rollspelspedagogiken ser helt annorlunda ut idag (förutom hos en del gamla stofiler), och ju äldre man blir desto mindre skit tar man (förhoppningsvis).

Rollspel får aldrig bli en kamp mellan spelledare och spelare.

En viss kamp blir det nästan alltid, mer eller mindre, men denna bör hållas på en acceptabel nivå. Ju mer man kan överbrygga motsättningarna mellan rollerna "spelare-spelledare", desto bättre. Om spelledaren lagt ner mycket tid och möda på att göra sessionerna trevliga och innehållsrika, ska han kunna ställa krav på spelarna att de gör sitt bästa under spel. Spelarna ska i sin tur kunna ifrågasätta spelledaren när de tycker att något är fel. Om sessionerna präglas av maktkamp ska man kunna gå till botten med varför det är så på ett fredligt sätt, utan att peka ut någon enskild individ (i mitt första inlägg är det iofs ganska klart vem som bär huvudansvaret för missnöje i spelgruppen)...

En person som uppför sig så som du beskriver förtjänar inte att spela rollspel. Han kan stoppa upp sina småpåvefasoner där solen aldrig skiner.

Om han inte ändrar sig, så absolut! I vårt fall spelade vi till slut utan honom ett tag, tills han skamsen återvände med en något mera ödmjuk inställning till sina spelarkamrater

 

[Pom]

Den första tiden var det inga sådana dumheter. Jag spelade i hemmets lugna vrå med pappa och brorsa. De misstag som begicks låg på mild anekdotnivå och handlade mest om bokstavstrogen användning av slumpmötestabeller och liknande.

När man lite senare började spela med kompisar dök ju olika avarter upp, hos sig själv och andra. Det där med superstarka kvinnor fanns faktiskt här och var. Jag vill verkligen inte spekulera i psykologin bakom det, men det verkade vara en del av allmänna spelarna-skall-inte-tro-att-de-skall-kunna-klara-av-någonting-i-min-spelvärld-syndromet. Dit hörde också sådant som extra handlingar per stridsrunda (i gamla elricutsideExpert) för SLP och total frånvaro av effekt av lärdomsfärdigheter.

Gamla vanor lever kvar längre än man tror. För ett par år sedan spelade jag med några gamla rollspelskompisar. Jag hade spelat av och till med dem en del år, och de hade spelat tillsammans sedan ännu längre. Normalt var jag SL i den konstellationen, men nu var det en av de andra som skulle leda det hela. Och bara någon minut in i spelet började en spelare att munhuggas riktigt aggressivt med SL som retalierade med samma mynt. Och så höll de på hela spelmötet. Gradvis insåg jag att det var deras normala jargong och mentalitet från när de först börjat spela som tändes ånyo när de gamla rollerna återbesattes. Och detta från 2 personer som normalt är under av artighet och lugn.

 

[Muggas]

Det var alla de vanliga beståndsdelarna; folk som åt vitkål i ofantliga mängder för att blåsa upp sig och erhålla flygförmåga, sexgalna nymfer, rymdvarelser (vi spelade Chronopia), underjordiska nätverk av elakingar som samlade på personer som fått för sig att de var kejsaren och liknande vanvett

Vanliga? Hmm, hade gärna varit med där...

Vi hade ingen fast spelledare utan turades om, och det rörde sig aldrig om några äventyr utan rollpersonerna befann sig hela tiden på olika platser och gjorde lite vad som föll dem in medan spelledaren improviserade fram en "historia" allt eftersom

Det är nog bra om alla så tidigt som möjligt får känna på alla roller. Då fattar man snabbare vad det handlar om och kan tidigt jämföra spelledare med varandra. Tyvärr dröjde det ett över ett år innan andra än vår första spelledare tog på sig det ansvaret...

Några riktiga grottkrälardagar har jag nog aldrig varit med om; det är mest på senare dagar vi ägnat oss åt dylikt (till min egen djupa förtvivlan, förstås )

Grottkrälning kan vara kul i små portioner...

 

[Muggas]

Spela med farsan??

Jag spelade i hemmets lugna vrå med pappa och brorsa. De misstag som begicks låg på mild anekdotnivå och handlade mest om bokstavstrogen användning av slumpmötestabeller och liknande.

Hmm, häftig farsa, om du kan lira rollspel med honom! För mig skulle det bara vara underligt... Bokstavstrogen användning av innehåll i regelböcker kan leda till misstag som bara är roliga (särskilt när man långt senare ser tillbaka på dem)!

Det där med superstarka kvinnor fanns faktiskt här och var. Jag vill verkligen inte spekulera i psykologin bakom det, men det verkade vara en del av allmänna spelarna-skall-inte-tro-att-de-skall-kunna-klara-av-någonting-i-min-spelvärld-syndromet.Dit hörde också sådant som extra handlingar per stridsrunda (i gamla elricutsideExpert) för SLP och total frånvaro av effekt av lärdomsfärdigheter.

Tror att en del tonårsgrabbar har väldigt lite koll på hur det motsatta könet fungerar, så att spela alla kvinnor "starka och manhaftiga" är väl ett sätt att dölja det... Känner för övrigt igen mig till 100% i det du skriver...

Gradvis insåg jag att det var deras normala jargong och mentalitet från när de först börjat spela som tändes ånyo när de gamla rollerna återbesattes. Och detta från 2 personer som normalt är under av artighet och lugn.

Detta tankesätt härstammar väl från "spelledaren har alltid rätt-tänkandet". Kanske dagens och framtidens rollspelsgenerationer blir mindre fördärvade...

 

[DarkMystic]

Jag själv har knappt spelat med en "diktator" till sl men många regelbögar till sl har jag haft. Som exempelvis var jag en tjuv i Drakar och Demoner(det senaste utan expert) och skulle smyga in i slott. Jag slog ihjäl en vakt och kunde sätta på mej all läderrustning och bära spjutet men kunde inte använda hjälmen som var den viktigaste delen i min förklädnad, då får man ryck och låter sl förstöra kvällen(ännu en gång ).

 

[Muggas]

Självskrivna saker

Visste spelledaren om innan du slog ner vakten att du tänkte stjäla hans mundering? I så fall borde han inse att du inte slår ner en vakt med uppenbart mindre huvud än din rollpersons... Eller stod det i reglerna att din typ av rollperson helt enkelt inte kunde använda hjälm? Att "använda" hjälmen, d v s att ta på sig den, kan väl alla göra om den passar hyfsat?

 

[Rickard]

Jag spelade med min 9 år äldre storebror och hans kompisar.. Kommer inte så mycket ihåg av det.. Kan försöka lista ut en lista av mina svunna minnen av alla mina spelledare jag haft..

En elaking har lika många liv som en katt
De kom nämligen ständigt tillbaka igen och igen och igen oavsett hur vi dödade dem..

Det gör inget att spelarna fattar något
Vi mest bara virrade runt och sedan sade "Hoppsan, så det kan gå" när något hände.. Visst hade vi ett mål men det glömdes oftast bort..

Alla kvinnliga uppdragsgivare är vackra
Dessutom så har de en tendens att alltid förråda en och visa sig vara skurken..

Alla kvinnor är antingen våp eller karlar i kjolar
Skratta eller gråta?

Det du säger IRL säger din rollperson
Vi var inte så hårda på det.. Man kunde få klara sig undan med ett INT-slag.. *sarkastisk, om att det är en bra grej*

Din gubbe har en så låg INT att du måste göra ett INT-slag för att få föreslå en idé
Rätt roligt när man tänker efter.... om jag hade varit med på det..

När spelledaren frågar efter eldvakten så blev det ett bakhåll
Dock så löste SL vilken vakt som det hände något för på med ett tärningsslag..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som råkade dra upp lite klichéer också

 

[Muggas]

En elaking har lika många liv som en katt

Det där funkar till en viss gräns. "Nej, inte han igen!" är kul de första 2-3 gångerna...

Visst hade vi ett mål men det glömdes oftast bort..

Var det era mål, eller spelledarens väl uttänkta, komplicerade mål som prackades på er? Spelledaren i vår första spelgrupp fixade mål åt oss. Det kändes också ofta som om rollpersonerna var statister och spelledarpersonerna huvudpersoner...

För övrigt känner jag igen mig i det mesta. INT-slaget då man klantar sig IRL är ju en klassiker!

 

[wilper]

SL har alltid rätt är väldigt skönt faktiskt. Jag har spelat i grupper som har en mer "demokratisk" spelstil, och där kan handlingen stanna av fullständigt i argumentation över hur saker skall lösas. IMO är det bättre i så fall att det blir "fel" men att spelet fortsätter.

 

[Mörker]

Re: Självskrivna saker

vi vill nog ha en förklaring...

 

[Ithaqua]

Det var ju inte direkt få, eller för den delen lite bisarra egenheter din första spelledare hade..*Asg*

Jag tror inte jag hade spelat vidare efter en sådan minidiktator till SL. Visserligen hade min första SL vissa bestämda egenheter han också:

Alla former av äventyr leder slutligen fram till ett gigantiskt och avgörande slag

Det berodde förmodligen på att vi var uppvuxna med "konfliktstimulerings-spelen" (Läs "krigsspel") som föregick rollspelen... Han var dock oerhört skicklig och historiskt bevandrad, så han gick iland med det ganska väl.

Förr eller senare förlorar din karaktär samtliga ägodelar

Det gick aldrig att undvika: inslängd i fängelse, bestulen av tjuvar, ivägslängd naken till andra världar eller dimensioner. Detta ledde till att jag (vi spelade oftast AD&D) blev något specialiserad inom främst två yrken; Monk eller Psionicist. Eller båda samtidigt. Till sist upphörde "förlora alla ägodelar"-klichén av sig självt.. *flin*

Och sist men inte minst, den alltid lika irriterande:

Du har alltid med dig en NPC som är mycket bättre än dig på allting

Vilket blev ganska tjatigt i längden kan man säga...

 

[Ithaqua]

För övrigt anser jag att Vampire inte är skräck.

För övrigt anser jag att du har rätt.

 

[Lindenius]

Jag hade faktiskt en trevlig spelledare. De enda egenheter jag kommer ihåg hos honom (det var ju trots allt 18 år sedan) var att han var en notorisk felläsare. Vi spelade till exempel inte i Ereb altor, utan i "Ebbatoll".

//erik. har äntligen fixat fruktfat till sitt kontor

 

[Leguwai]

I min spelgrupp så delade vi på spelledandet nästran allihop... iallafall 3,5 av 5 personer... den halva var en kompis som aldrig klarade skriva äventyr. Alla hade sina egna egenheter och man kunde direkt veta vad äventyren skulle gå ut på med de olika spelledarna.

En gjorde alltid kluriga äventyr där man mest gick omkring i en timme eller så utan att ha en aning om vad som skulle hända eller vad man skulle göra, sen blev man nästan jämt kastad i fängelse för någonting och sist när det kändes som äventyret äntligen skulle sätta igång var de slut för den här gången... han improviserade i stort sett alltid sina äventyr kan jag väl tillägga... Spelledde dock Nidland serien mycket bra.

Nästa har ALLTID klassiska "döda monster" äventyr där så många som möjligt skulle mista livet och monstren skulle vara störst och farligast. Hans riktigt farliga fiender hade en konstig förmåga att kunna anfalla bara en sista gång innan de dog. Den som alltid råkade illa ut var en kompis som av någon anledning hade förkärlek för kattmän... och det var ingen bra kombination med den där sista attacken som resen gjorde med sin bräckare (3t10 + 2t6 SB).

Själv har jag säkert en massa egenheter utan att tänka på det, men folket såg iallafall ut att ha roligt. Mitt första "Tänk-äventyr" där man skulle lösa upp ett brott var på tre sidor, varav hälften var en karta (går ni höger eller vänster??) och det lilla äventyret tog närmare fem timmar att knäcka... det är underbart vad man tänker logiskt när man är liten och bara tänker med vapen

 

[Lindenius]

Lilla logiska jag

det är underbart vad man tänker logiskt när man är liten och bara tänker med vapen

Håller med. Själv så råkade mina spelare ut för ett stooort enplansslott med (bland annat) ett rum med massor av magiska drycker. Magiska-drycker-rummet var insprireat av Katles grottor om jag inte missminner mig.

//erik. joltar

 

[Muggas]

Hehe...

Vi spelade till exempel inte i Ereb altor, utan i "Ebbatoll".

Hmm, då var han värre än vår värsta felsägare och felstavare...

När denne spelledare sa "Kungens hov " fick man t ex intrycket av att kungen var kentaur. Regenerera hette regnera, o s v...