Nekromanti Era ideal

[Sodivra]

Vulf startade ju en musiktråd för att lära känna oss andra bättre, (Okej, jag erkänner.. Ens musiksmak kan vara intressant för andra än en själv!) så jag tänkte starta en egen "Lista era favoriter"-tråd av samma ändamål.

Jag känner mig nämligen intresserad av att få veta vad ni har för ideal och etik. Inte nödvändigtvis era politiska uppfattningar, det vill säga hur ni uppfattar att saker och ting fungerar eller bör fungera, utan snarare vad som ligger bakom dessa uppfattningar. Kanske man inte har samma politiska åsikt bara för att man har samma ideal, och tvärtom?

Vad är det ädlaste man kan sträva efter, och vilka ideal är ni är unika med? Ni ska få några exempel, mina egna ideal. (Inte för att jag paxat dom då. Känner ni igen er, elaborera själva!)


Utveckling är ett ideal jag har. (och Trobie också, vad jag förstått) Om tid passerar så ska jag bli erfarnare och klokare, annars är det inget kul. Jag antar att det är en optimistisk grej att ha förtroende i förändring (Eller pessimistisk om man anser att nuet suger).

Självinsikt är den bästa formen av utveckling. Vill du förändra världen, börja med dig själv, som kinesen sa. Självdistans är den bästa formen av självinsikt, eftersom det låter överge idéer som inte håller, vilket bidrar till ens utveckling. Att ha självdistans och kunna driva med sig själv är en av de finaste egenskaper en människa kan ha.

Yttrandefrihet leder till många olika perspektiv, vilket kan leda till både självdistans och utveckling, om man kan ta till sig dem. Tron på att man har hela sanningen är kanske den farligaste formen av brist på självinsikt.


Och om ni bråkar i min tråd så gör ni den här katten ledsen.

 

[Olle Linge]

Snigel goes wild

Nu slänger jag ur mig det här utan att ha funderat på det så mycket, men det är i alla fall en del av mina ideal. Det kanske finns andra som jag inte kommer på just nu som skulle vara viktigare, men i alla fall.

Ödmjukhet

Jag är inte centrum av världen, min sanning är inte den enda sanningen och vad jag blir bara viktig som individ i min relation till andra. Alla har sina starka och svaga sidor och framgång mäts bara relativt en måttstock som någon har satt upp. Fundamentalt är vi bara annorlunda, inte bättre eller sämre. Allting kan fylla någon funktion; det beror bara vilket perspektiv man ser på saker ifrån.

Insikt

Jag tycke Arvid var så kool med sin insikt, så jag vill ha en jag med. Det här med insikt är mycket viktigt för mig personligen. Allteftersom jag upplever nya situationer, träffar nya människor och så vidare, fördjupar jag min förståelse för hur saker och ting fungerar. En viktig del av detta är ovannämnda perspektiv. Att bli medveten om hur vi ser på saker och vilka effekter det får för vårt handlande. Den här punkten är mycket mer omfattande än så, förstås.

Respekt

Det är ganska självklart att respekt blir viktigt om man håller med om ovanstående två punkter. Varje person är värd att få ha en åsikt och att få bli tagen på allvar. Detta är en grundsten för att utveckla insikten och få ett givande utbyte med sin omgivning.

Well, flummigaste inlägget av mig någonsin här på forumet, men jag menar det faktiskt mer eller mindre som jag skriver det.

 

[Vitulv]

Vitulvs tre steg mot nirvana

Alltså, jag önskar att jag levde efter några högre ideal, men i ärlighetens namn så vill jag helst supa, knulla och ha en jävla massa pengar.

Lite kärlek och mer glädje än sorg vore rätt najs också.

- Vulf

 

[Sodivra]

Det handlar om fetstil..

Du behöver bara komma på lite snygga ord för det, och sen feta dom så ka du se hur viktigt det låter. Som typ.. Välstånd, Njutning och Kärlek eller något.

Nu räddade du min tråd från att bli ett fullständigt kramkalas iaf. Det behöver nog vara lite rufft ifrågasättande, även om katten blir ledsen. Iofs, finns det feelgoodfilmer så borde det väl finnas feelgoodtrådar som pushar för våra gemensamma goda egenskaper och förståelse för vad som får oss att handla.

Tack, Vulf. Ditt inlägg betydde mycket för mig, insiktsmässigt.


...


Självdistans och självironi, ni vet.

 

[GrottrolletNaug]

Utilitarism Största möjliga lycka åt största möjliga antal. Självuppoffring för gruppens bästa och se till att alla är så glada som möjligt. Har varit en självklarhet för mig sedan jag gick i högstadiet (fast då kände jag inte till ordet "utilitarism"). Liksom... pengar, insikt, kunskap, yttrandefrihet och allt sånt där är inget värt om man inte är lycklig. Däremot vill jag nog hävda att en hel del av ovanstående saker leder till lycka, men det är fortfarande lyckan jag strävar efter. Vägen dit är mindre intressant.

Positivism Jag tror på det jag ser. Och om jag inte har sett det så håller jag alltid i bakhuvudet att det är hörsägen. Visserligen finns det mer och mindre pålitlig hörsägen, men det är fortfarande alltid hörsägen. Den mest pålitliga hörsägenen kan man dock så gott som lita på, men om möjligheten finns så verifierar jag gärna det jag har hört mot andra källor. Detta leder till att jag egentligen inte kan vara en hårdnackad ateist, utan snarare blir agnostiker. För jag kan ju inte verifiera att gud inte finns, eller hur?

Lugn Med lite våld, vilja och vaselin så går det här egentligen in under Utilitarism, eftersom lugna människor rimligtvis borde kunna skapa mer lycka än olugna sådana. Men det är så pass viktigt för mig att jag tycker att det värt att påpeka. Lugnhet är en dygd. En dygd som jag tyvärr känner att jag har börjat tappa på senare år, men jag tror den är på väg tillbaka. Lugna människor gör inga dumma och överilade saker som skadar andra. Lugna människor tänker igenom sina handlingar bättre än uppjagade och rastlösa sådana. Dessutom brukar man kunna stoppa ganska många lynchmobsstämningar och allmänna fördomar genom att bara vara lugn.


/Naug, lugn-o-fil

 

[Man Mountainman]

Jag tycker också att självdistans är jäkligt viktigt. Distans öht, faktiskt.. folk som blir helt besatta vid enskilda saker, som politiska åsikter, ägodelar, trossystem eller liknande, och är oförmögna att ta till sig andra perspektiv, tycker jag är lite korkade. Jag uppskattar folk som förmår ta ett steg sidledes ut ur en diskussion och se på den med någotsånär neutrala ögon.

Politiskt ligger jag åt vänster, men mitt högsta samhälleliga ideal är individens frihet och möjlighet till självförverkligande. Om du inte begriper hur detta går ihop, betänk följande: den svenska kulturen, med dess långa tradition av socialdemokratiskt styre, är en av världens mest individualistiska kulturer. Jag tror att detta beror på att när människan kan känna sig trygg i det faktum att staten ser till henne, även om det skulle gå illa här i livet, så behöver hon inte i samma utsträckning ty sig till andra samhällskonstruktioner, såsom familjen, kyrkan eller vänkretsen, och hon blir mer oberoende som människa. Ett konkret exempel på detta går att finna på våra arbetsplatser. I Sverige har vi, med våra fackföreningar och kollektivavtal, en anställningstrygghet som heter duga. Samtidigt är svenska arbetsplatser bland de mest icke-hierarkiska i världen; platser där vilken tjomme som helst nere på fabriksgolvet kan marschera upp till VD och skälla ut honom efter noter - utan risk för att bli avskedad! I won't claim that these phenomena are related, men om de inte är det så är det en märklig slump, inte sant?

Nu tänker jag beskriva mina filosofiska ideal. Kunskapsteoretiskt så är jag positivist. Detta präglar min syn på vetande och på Gud (jag är agnostiker (inte ateist, dammit!)). Min moralsyn har inte ens jag full koll på, men i korthet så menar jag att den mänskliga naturen gör det orimligt att kräva att människor ska agera i enlighet med någon slags moralisk kodex, och att det därför är intressantare att formge samhället så att det ska tvinga folk att vara snälla mot varandra än att försöka övertala dem att vara det av egen fri vilja, samt att jag är övertygad om att varje människa - i alla sina handlingar - drivs av sin egen egoistiska vilja att föra sina gener vidare.

 

[Svarte Faraonen]

Jag håller helt och hållet med dig om självinsikt. Dock skulle jag gärna göra om yttrandefrihet till integritet. Att kunna leva efter eget huvud utan att låta omvärlden tvinga en åt varken det ena eller andra hållet (märk väl, att vara helt och hållet anti mot allt utifrån är också en form av påverkan -- man låter ju omvärlden begränsa en). Yttrandefriheten blir då ett verktyg för att uppnå detta. Visserligen kan det slå över i egoism och självhögtidlighet, men då har vi ju självinsikten som ska hindra sådant. Sedan ser jag nog också rättvisa som en fin grej. Alla människor är lika mycket värda och ska därför behandlas lika.

 

[Troberg]

Utveckling är ett ideal jag har. (och Trobie också, vad jag förstått) Om tid passerar så ska jag bli erfarnare och klokare, annars är det inget kul. Jag antar att det är en optimistisk grej att ha förtroende i förändring (Eller pessimistisk om man anser att nuet suger).

Japp, men jag tror att du knökat in två av mina ideal i ett där.

Nyfikenhet/upptäckarlusta. Undersök, ifrågasätt, tänk, dra egna slutsatser. Ta ingenting för givet, ha en hälsosam skepsis mot vedertagna sanningar och tro aldrig på "det har man väl hört...". Är det en egenskap jag skulle satt lika med människans värde så är det den.

Utveckling/förändring. Min erfaranehet är att all förändring är bra. Förändring till det bättre är uppenbart, men även en förändring till det sämre är bättre än ett stagnerat, statiskt läge. Man kan alltid utnyttja det momentum en förändring innebär och vända den åt rätt håll, men ett stillastående läge är nästan omöjligt att rucka på. Jag har lite besläktade teorier som snurrar i mitt huvud just nu, så snart jag har dem någotsånär klara så kommer jag antagligen att drabba er med dem...

Rättvisa. För att citera Mikael Wiehe: "Man får en känsla av att dom vill ha lugn och ro. Jag vill ha rättvisa. Och om rättvisa kräver bråk, får det bli bråk. Jag tycker det är viktigare." eller varför inte "Om man då kämpar mot förtryck och hot för den frihet som man valt, då blir varje krig en segerstrid och varje fred ett nederlag."

Mod. Våga säga sanningen, även om den är obekväm. Inte backa för hot. Att vara den som vågar ställa sig upp och med rakt rygg och huvudet högt säga "Kejsaren är naken!" eller "Nej! Jag accepterar inte detta!". Det måste inte vara stora och viktiga handlingar som att spränga sig tillsammans med en busslast israeler, det kan vara en småsak som att gå till chefen och säga "Nu tar jag inte skit längre!". Helt enkelt att stå upp för sina ideal med stolthet och inte backa, oavsett riskerna.

Ärlighet. En besläktad egenskap till mod, helt enkelt att stå för vad man tycker och säga det rakt ut, inte krypskjuta folk med skitsnack bakom ryggen medan man ler när de ser. Detta innebär också att jag inte lämnar tomma komplimanger, en komplimang från mig är uppriktig och jag menar den fullt ut.

Kompetens/kunnande. Är det en sak jag föraktar så är det folk som uttalar sig om saker som de inte har en aning om som om de var experter och sedan framhärdar att deras åsikt är lika mycket värd som en som är expert på området. En person försökte förklara för min far, som var yrkespilot med 20 000 flygtimmar, att luftgropar var områden där det inte fanns någon luft och vägrade ge sig. En person som aldrig haft körkort försökte förklara för mig (med körkort sedan 17 år, har ägt 7 bilar och har totalhavererat en, samt har jobbat med trafikfrågor och trafiksäkerhet de senaste 12 åren och är ansedd som internationell expert på området) hur trafiksäkerhet och krocksäkerhet funkar. Kunskap är viktigt, och man ska inte späda ut dess värde genom att låta oinitierade personers villfarelser ges samma vikt.

Lojalitet. När jag valt sida så stannar jag där. Är jag i ett förhållande så är jag trogen och ser mig inte ens om efter alternativ. Står jag i tacksamhetsskuld så glömmer jag inte det.

Och naturligtvis aktivt väpnat motstånd mot d20, but that goes without saying.

 

[Rising]

Soft Arvidos-style-tråd. Tja, här kommer mina ledstjärnor:

Flyktighet
Jag har ett enormt problem med saker och personer som är enkla att kategorisera, genrebestämma och förutse. Jag fascineras visserligen av poser och gimmickar; ytliga konstlade särdrag såsom mina egna korkade uttryck och liknande, men när folk börjar låsa sig vid dessa egenheter så tröttnar jag oftast på dem med en gång. Som Oscar Wilde säger; "naturlighet är den enda pose jag inte tolererar". Man ska inte ens tänka i termer såsom "tillgjordhet", för det är naturligt att ständigt söka återuppfinna sig själv. Jag hoppas att jag aldrig kommer kunna beskriva mig själv med tre ord. Målet är att vara flyktig och ogripbar som en dröm. Att kunna byta personlighet och liv från en dag till nästa om man så skulle önska.

Anspråkslöshet
Människor med höga anspråk är något av det tråkigaste jag vet. Nu för tiden säger man att det är bra att pusha för sig själv och armbåga sig fram till det man vill ha, men alla som gör det är värdelösa i mina ögon. Jag läste att Joyce ansåg krig vara den högsta pretentionen; att det var barnsligt att höja upp något så högt att man trodde det vara värt att döda och dö för det. Precis så, men jag drar det ut till sin spets. Stolthet, Ära, Principer, Skrupler och till och med Uppriktighet; alla är de förljugna pretentioner utan något egenvärde. Man ska värdera allt med en nyfödds ögon.

Självförnekelse
Det absolut värsta jag vet är självförhärligande; att bedöma andra utifrån sig själv; att lära som man lever. Nästan alla människor bygger upp en åskådning kring deras motgångar: Kåkfararen säger att åren bakom galler har härdat honom och gett honom en insikt i samhället som vanligt folk saknar. Akademikern (som saknar riktig intelligens och skarpsinne) försöker inte bara gömma sig bakom sin bildning och sina papegojkunskaper, utan för sig också med termer och referenser i onödan för att stänga andra människor ute från sin egen personkult. Konnässörern har egentligen så uselt omdömde att han saknar vår förmåga att njuta av vardagens detaljer, men låtsas istället ha en högre och ädlare smak än alla andra som ger honom ett högre levnadsvärde. Osv. Att inte omvandla sina brister till en sorts förljugna ideal, det är vad jag vill uppnå. Att vara en riktig människa, med all den bitterhet, hopplöshet och sårbarhet som kommer på köpet.

Kulighet och medkänsla
Jag tror att man måste kunna driva med sig själv för att kunna ta andra människor på allvar. Den sortens människor som inte kan skoja med bilden av dem själva är alltid samma sorts människor som fnyser åt uteliggare och menar att ingen behöver vara fattig i Sverige om de inte vill. Den som tycker det är fördjävligt att "den som har skall vara givet"; det är alltid samma människor som kan garva åt deras egna talanger, framgångar och gåvor här i livet (till skillnad från dumskallarna som tror ha gjort sig förtjänta av det de tjänat på sin egen förtjänst)

 

[Troberg]

Sammanfattning

Efter att ha funderat lite så har jag kommit på att man kan sammanfatta allt jag nämnde (utom möjligen lojalitet som är en statisk egenskap) i ett begrepp: att förbättra . Att kompromisslöst sträva efter att göra vad man kan för att förbättra, oavsett om det är sig själv, sina maskiner, samhället, förhållanden, kunskaper osv.

Det är det som är kärnan i min natur.

 

[Sodivra]

Utveckling/förändring. Min erfaranehet är att all förändring är bra. Förändring till det bättre är uppenbart, men även en förändring till det sämre är bättre än ett stagnerat, statiskt läge.

Jag håller med. Förändring är bra, om inte annat så innebär det mer erfarenhet.

Japp, men jag tror att du knökat in två av mina ideal i ett där.
Mmm.. "Nyfikenhet/upptäckarlusta" borde jag nästan lagt till min lista (Fast jag skulle kalla det öppenhet eller kritiskhet) även om det antyds av Yttrandefrihet och Självdistans.

Snigel gjorde också en sådan där grej, tog upp insikt, vilket jag själv kanske tagit upp som en egen punkt om jag skrivit den här listan på en annan dag.


Men de flesta ideal här i tråden är ju sånt som alla kan ställa upp på. Hur man sedan beskriver dem eller kategoriserar dem.. Vad vi prioriterar ner, och vad vi bakar ihop i våra beskrivningar.. Det är vad vi verkligen kan lära oss av.

På gymnasiet höll jag i en debatt om frihet mot rättvisa, där jag drog paralleler till högern och vänstern. Nu kanske vänstern ger oss ekonomisk rättvisa och högern ekonomisk frihet.. Men vänstern resonerar väl då att det går inte att vara fri när man är fattig, och högern resonerar så att det går inte att ha rättvisa om alla inte får lika mycket. Bägge kan skriva under idealen, men det är i tolkandet de skiljer. Vänstern uppnår frihet genom rättvisa, och högern uppnår rättvisa genom frihet.

Nu drog jag in partipolitik i tråden, men jag hoppas vi kan låta bli att bråka ändå.

 

[Hjalle]

Humor
Och då menar jag inte roliga historier och "Tre bögar skulle tävla om..." Jag snackar om glimten i ögat, självironi (och till viss del även självdistans, lite glimt i ögat, lite självironi, mycket eget), lite glädje, lite leenden, lite skratt. Har bland annat märkt det i tjejer jag varit tillsammans med - de må vara hur jävla sexiga, snälla, snyggsöta, egna, tänkande, intelligenta och coola som helst, men har de ingen humor så är de inget för mig, helt enkelt. Jag dras liksom till folk med humor. (Alla ni som träffar mig första gången kommer se en ganska tyst och saklig kille, men är jag bara mig själv och kan släppa loss så är jag ett under av kroppsspråk, geniala små kommentarer, intelligent spydighet, dialektal ordvitsning och humor, fråga min klass och min familj ). Äh, nu får jag inte fram mitt budskap. Humor äger. Mer ögonglimtar och mer folk med humor.

-Hjalle, med kluven personlighet (snäll, saklig, intelligent och tyst/dryg, intelligent, humoristisk, sexig och med höjt ögonbryn)

 

[Feuflux]

Vad är det ädlaste man kan sträva efter, och vilka ideal är ni är unika med?

Hjälp, hur ska man kunna veta det? Jag försöker komma på tre grejer (för tre grejer verkar folk förtjusta i att nämna) och sen sätter jag 10 spänn på att jag kommer komma på nåt jag vill ändra, lägga till eller whatever strax efter att redigeringstiden gått ut.

Humor
Jätteviktigt för mig. Det är så många människor överallt i världen som envisas med att ta en massa saker på så stort allvar så jag försöker kompensera genom att skämta bort så mycket jag kan. "Det där är ju inte humor" säger ni, "det är brist på seriositet." Okej då, Humor och brist på seriositet är viktigt för mig. Kan jag få en människa att skratta om dagen (inte samma människa då om man nu satsar på att leta syftningsfel ) med något jag gör så är jag glad. Om jag inte var så beroende av responshumor (mina skämt bygger på nåt nån precis sagt) eller sånt som passar bäst i skriven/tecknad form (d12comic) så skulle stå upp-komiker vara mitt drömyrke. Häri ligger väl också min oförståelse för folk som gladeligen lägger ner massor med tid att bråka om oviktiga saker som d20-systemet osv. För tillfället förtjänar inte verkligheten att bli tagen på allvar av mig.

Frihet
Frihet och fri vilja är vad jag brukar komma fram till är det som spelar någon roll när jag grubblar loss över problem som föräldraledigheter och prostitution. Det är kanske en feg utväg (men jag är feg så det är okej) att säga att prostitution är okej sålänge den som prostituerar sig gör det frivilligt för har man haft en emotionellt katastrofal uppväxt så är frivilligt kanske inte så frivilligt. Jag ogillar alltså förslag som tvångsuppdelad föräldraledighet eftersom det känns som om föräldrarna ska få välja sådant själva. Att det blir problem med diskriminering då folk inte hanterar sin fria vilja såsom beslutfattarna vill är förvisso jobbigt... Hur som helst, för att bli en lycklig individ måste det finnas frihet, kanske inte i allting (sunkigt jobb kan funka om man har mycket frihet utanför osv.) men ändå.

Ödmjukhet
Det här överdriver jag rätt hårt och är specialist på att nedvärdera mig själv... Jag ogillar instinktivt människor med en "min åsikt är givetvis den bästa"-attityd och "ta plats"-människor. Det sistnämnda är rätt intressant. Jag tror jag ogillar dom som default (lär jag känna dom kan de visa sig vara toppenfolk) pga 1) Jag som tillbakadragen fegis inte förstår mig på hur man kan agera så framfusigt som de gör och 2) avundsjuka för att jag ibland också skulle vilja kunna ta plats på ett självklart sätt. Vissa människor skulle behöva se sig omkring och försöka att inte köra sitt eget race utan läsa av omgivningen. Å andra sidan, skulle alla vara som mig så skulle vi inte ha en endaste entrepenör/egenföretagare i hela världen. Jag har en polare som utifrån vilket samtalsämne som helst kan börja prata om någonting som han har gjort eller varit med om, fascinerande talang och han har säkert ingen aning om hur mycket han egentligen pratar... Tappade jag ämnet nu?

__________________________

Om det här mest var en massa dynga så läs rubrikerna och låtsas att jag skrev något bra under dem.

 

[Foggmock]

Jag tänker inte raljera en massa.

Ärlighet - Solidaritet - Initiativförmåga

 

[walium]

Frihet att vara
I min idealvärld får var och en bestämma hur just de vill definiera sig själva, vilka karaktärsdrag och egenskaper som de vill framhäva. De ska vara fria att fatta vilka val de vill och leva de liv som de önskar utan att bli kvävda av samhället eller unkna fördommar. Förutsatt då att deras livsstil och val inte skadar någon annan.

Ärlighet
Vi lever i en förljugen värld där de största lögnarna upphöjs till gudar. Så ska det inte vara även om sanning ofta är ett relativt begrepp.

Mod
Det vackra med mod är att alla kan vara modig någon gång. Man behöver inte åka som hjälparbetare till Afghanistan för att vara modig. Att bryta upp ifrån ett intetsägande arbete kräver mod, att uppfostra tre barn kräver mod, att stå på sig inför sin chef kräver mod osv. Vi har väldigt många vardagshjältar ibland oss som dagligen kämpar i det tysta och vars mod vi ibland inte inser förrän det är försent att hylla dem.

Tolerans
Vill man själv vara fri måste man även låta andra få vara det annars så blir det bara hyckleri.

Solidaritet
Ensam är inte stark, det finns en oerhörd kraft i en gemensam sak eller rörelse.

Nu blir det här rätt flummigt inte minst med tanke att det är rätt svårt att faktiskt leva efter så höga ideal som de flesta sätter upp för världen och sig själv.

 

[Netfeed]

Re: Vitulvs tre steg mot nirvana

som man säger på gotland: supe, knulle, bade

 

[Mask_UBBT]

Jag har som poäng att försöka undvika att binda mig vid principer och dylikt. Och kommer någon och säger att det är en princip så... tycker jag ni är jobbiga helt enkelt. Jag har vissa undantag, där den första är att ingen princip bör vara så spikad att man inte kan ändra sitt beteenden om pricipen skulle "slå bakut".

Man har rätt att vara glad, lycklig och vid liv. Således, för att behålla den här rätten, bör man även försöka undivka att förneka andra den. Fast det här är ju en princip, så undantag kan uppstå baserat på situationer. "Var shysst" är väl det man kan sammanfatta det här med.

Packa inte på andra vad du själv inte gör ditt yttersta för att följa. Jag tycker alltså att för att propagera för ett ideal måste man åtminstone göra ärliga försök att följa dem. Fast det här är ju en princip, så undantag kan kanske uppstå. "Kräv endast av andra, och allt det där", alltså.

Sedan har jag det som en poäng för mig själv att dela upp min värld i två bitar: Den fysiska biten och fantasin. Den fysiska biten är alltså allting som påverkar världen, fantasin är det som inte gör det, det som bara du har i ditt huvud. Den fysiska världen måste du ta hänsyn till, för dina handlingar där påverkar andra människors liv. Resten kan du koppla bort. De som hänger i vrålan vet att det här gick och blev en ämlans flame-war mellan mig och feliath, i disskussionen ifall det var fel att begå ett brott ifall det inte fanns något offer. Feliath menade att ifall jag rökte på en övergiven busshållplats och ingen någonsin märkte det, att detta då fortfarande var fel. Då jag sällan tänker i rätt och fel, utan snarare i olika nivåer av bra och dåligt, så är detta helt obegripligt för mig, eftersom det ju bara är i mitt huvud som brottet existerar. "Om ett träd bryter emot lagen i skogen" osv.
Fast det här är ju en princip, så undantag kan kanske uppstå.

Det är typ allt. Det hela går helt enkelt ut på att inte fastna i gamla mönster, rutter och vanor, utan alltid syna situationer i sömmarna och göra det som man tror får bäst konsekvenser.

 

[Rickard]

Öppenhet
Brett ord.. Att bli fri från fördomar är något jag själv ständigt kämpar med (men vet att jag aldrig kommer att lyckas med).. Mina små egna fördomsdemoner som säger att utlänningar oftast är bråkiga brottslingar, att zigenarkvinnor alltid har stöldgods under kjolarna eller att magicnördar aldrig kan lukta annat än svett.. Det är så skönt att kunna rasera en fördomsmur.. Jag har känt den känslan minst två gånger i livet och det är underbart.. Det är en av betydelserna som går in i det här ordet..

Öppenhet är även avsaknaden av rädisa (rädsla) för det okända.. Det här är också något som halvt tillhör fördomarna.. Om jag ska gå och inte ha fördomar så kräver det att jag tar in mig alla sorters åsikter om något.. Just fler åsikter, desto bättre kan jag fokusera på vad det är något jag kan bilda mig en åsikt om..

Sedan är det en tredje sak, som det okända även trevar in på.. Skitsnack.. När jag var yngre så lyssnade jag ofta på vad andra folk sade om annat folk.. Jag gick på det då men numera så lyssnar jag sällan på vad andra säger om något utan jag vill först bilda mig en egen uppfattning.. Om någon säger att DnD-filmen är ruskigt dålig så går jag och tittar på den ändå..

Alla de här tre sakerna har jag jävligt svårt att uppfylla.. Särskilt punkten i mitten.. Där gör jag oftast felet att jag litar 100% på alla mina källor, även om det bara är en enda källa..

Det sista är även att lyssna på den andre sidan och försöka ta mig till vad de säger, även om jag har en ståndfast åsikt.. Om jag inte kan ta till mig något så kan jag inte lära mig något.. Det jag ständigt strävar efter är förståelse för andra och inte att försöka övertyga dem om hur fel de har.. Något som kan märkas i mina inlägg på forumet..

Lättsamhet
"Livet är ett skämt, så varför inte skratta åt det" står det som ett livsmål i Drakar och Demoner Expert och det är ett talessätt som har följt med mig hela livet och format mig.. Kan man inte ta och skratta lite ibland så tycker jag personen ligger jäkligt illa till.. Eller som ordspråket på en målad duk hemma löd: "Optimisten har lika fel som pessimisten, men han har mycket roligare."

Erfarenhet
Något jag älskar är att samla på mig erfarenhet som jag kan lära ut till andra.. För mig så kan alla lära sig vad som helst.. Det tar bara lite längre tid för vissa.. Varje erfarenhet jag tar till mig funderar jag på hur jag kan lära ut till någon annan.. Jag har själv insett att jag har förlorat en del i min uppväxt och att jag aldrig kommer att samla på mig all erfarenhet.. Jag är en bra lyssnare för jag kommer oftaste med frågor som "Hur kändes det?" och "Vad tänkte du då?".. Det är egentligen inte så mycket att jag bryr mig (ok, i vissa fall gör jag det) utan istället så vill jag assimilera deras känslor och erfarenheter..

Därför är jag lite deprimerad över döden, för vad händer egentligen efter döden? Försvinner bara en människas alla erfarenheter ut i intet och alla dess erfarenheter som är uppsamlade har varit helt i onödan.. Det har bara funnits där för att hjälpa en enda individ framåt i livet och inte kunnat gynnat flera personer.. Vad händer då med de personer som har helt kassa erfarenheter.. Är inte livet rejält orättvist?


/Han som på något sett skulle vilja ha de tre rubrikerna ovan så att man kan relatera det till sex, men han antar att han inte är tillräckligt rolig för att lyckas med det (eller?)

 

[Feliath]

Please do not misrepresent my opinions [NT]

NT = No Text (Ingen text)

 

[Pom]

Många fina ideal och jag kan verkligen skriva under på de flesta. Mina strån till stacken får då bli:

Lugn och ro är helt OK. Jag menar att förändring ibland kan göra mer ont än gott. Är någon missnöjd med någonting är förändring ett självklart alternativ. Men om man inte har något annat mål med än förändring än just att förändra (inte till det bättre eller sämre utan bara till det annorlunda) kan man lika gärna låta bli. Det kan vara av godo att njuta av ögonblicket, meditera över någonting som är eller har varit, försjunka i minnen. Att låta saker ta tid.

Ofullkomlighet är naturligt. Man får aldrig till perfekta system (vare sig i rollspel eller i liv). Strävan efter att förbättra är bra (och jag har alltså ingenting emot förbättring, men anser däremot att en del förändring kan vara försämring), men det är fel att förtäras av skam bara för att man inte lever upp till sina ideal. Gör man så gott man kan räcker det mycket långt.

Ett exempel för egen del är detta med gränslös kärlek. Att medvetet avstå från våld ens när man eller någon man älskar hotas med döden, och till och med förlåta ens bödlar. Jag tror mig inte själv om att klara detta. Det finns personer jag skulle göra allt för att försöka rädda. Inte heller är jag säker på att det vore en lyckad filosofi i alla lägen (och med lyckad menar jag inte bara ens egen fortlevnad och välfärd). Men det är en förfärande vacker och attraktiv tanke samtidigt som den kanske är orimlig.