Pragmatism och sånt.
Utilitarism, va? Är du en "riktig" utilitarist som pragmatiskt prioriterar allas lycka över mänskliga rättigheter, eller tror du bara på generositet?
Jag har fått överväga min egen pragmatism. Jag har fått argument mot hardcore-utilitarismen som att en torterare som njuter av att tortera mig mer än vad jag lider av det har moraliskt berättigande i utilitarismen, och mördandet av olyckliga är okej. (Tack, Feliath!)
Psykologen Kohlberg la till och med upp en moralisk modell där nivå fem är demokrati och teoriserandet över vad som gör ett gott samhälle, men på nivå sex så tog man till sig ideal och såg behovet av att låta värden och rättigheter stå över demokrati. (En majoritet ska inte få rösta fram diskriminering av en minoritet) Sedan så blev han förstås tvungen att baka ihop dom, och låta nivå sex vara en hypotetisk nivå, men ändå.
Som utilitarist så har man lätt att bli trängd, med andra ord. Utilitarismen är inte så human som den först verkar.. Om man snävar in sig i sitt resonerande, vill säga.
See, den olycklige människan som skulle mördas för lyckans bästa måste finna åtminstone lite mening med att leva, eftersom han fortsätter sitt liv. Ett mord skulle förta den meningen och lyckan.
Torteraren som finner lycka i att tortera mig, ja om han i det långa loppet faktiskt
skulle känna mer lycka än vad jag i det långa loppet
skulle känna olycka, så.. Ja, då får jag väl ställa upp. Den där torteringsessionen låter ju som värsta terapin för honom, eller så är han någon sorts lycklig BDSM-kille som inte vill ge mig men för livet eller något..
Det är förstås möjligt att han är en maniskt kacklande sadist som går upp i extas av att tortera mig, men det är ändå osannolikt att hans lycka skulle överskrida min lycka i det långa loppet. Men det visar ändå på ett problem med utilitarismen: Jag skulle känna mig mer bekväm med en utilitarism som maximerade lycka och insikt (personlig utveckling), och inte bara lycka. Det skulle göra det mer motiverat för mig att till exempel bryta mig från min överboskyddande familj, trots deras olycka, ifall det kan leda till mognad hos oss båda.
Vad man också måste ta i beaktande när man funderar över hur utilitarismen kan kränka värden och människor är att kränkandet innebär olycka i sig. Det var ju därför etikens regler uppstod från första början, om man inte tror att de leverades på stentavlor från en himmelsk ordning, då. Detta är en olycka som måste tas med i utilitarismens moraliska avväganden. Rättigheterna finns kvar, men reducerade till variabler i lyckoekvationen.
Min sista insikt när jag övervägde hur tilltalande utilitarismen var för mig var att dessa "Lyckliga tortyrstunder" är väldigt ovanliga. När en regel eller rättighet kränks så är det oftast förknippat med mer olycka än lycka. Min hållning i slutet var den av
pragmatism. Jag erkänner närvaron av lagar, rättigheter och skyldigheter, men jag ser de som vägledning, inte något gott i sig.
Och därför kan jag hålla med
Mask, som accepterar även de lagar han bryter mot som goda. Jag ser lagar, bestämmelser, rättigheter och skyldigheter som något gott om de leder till konkret nytta i världen och förhindrar lidande. När jag själv bedömmer att mitt kränkande av lag och rätt gör mer nytta så kan jag bryta mot den. Jag kommer acceptera eventuella rättsliga åtgärder, för utan dem skulle ett system som på det stora hela fungerar bra bryta ihop. (Sedan ser jag det förstås som att lagväsendets roll är att förhindra brott i framtiden istället för att hämnas, så även nyttjandet av rättsystemet kan anpassas efter situationen i min mening.)
<center>Den där grabben hade en poäng när han sa
"Lagarna är till för människorna, inte tvärtom" för tvåtusen år sen. </center>
<font size="1">Nä, jag kan inget om utilitarism egentligen..</font size>