solvebring said:
Det viktigaste är att man gjort alla förberedelser.
Kanske inte det allra viktigaste enligt mig men tja... Eller ja, det delar väl förstaplatsen. Under de där sessionerna på folkisen körde en kille Mutants & Masterminds med oss ett tag. Han hade inte förberett sig för fem öre. Spelmöte efter spelmöte stöp och det blev värre och värre ju längre in i storyn (ehm vilken story?) vi kom.
Min uppfattning är att bemästra improvisationen är det allra bästa sättet att hålla korta och intensiva möten.
Grundidén i rollspel, att spelarna ska
upptäcka det som spelledaren har förberett skapar ett trevande spel, eftersom spelarna nu måste
räkna ut vad de borde göra, istället för leva sina rollpersoners liv, de gör vad de förväntas istället för vad de brinner för. Överge storyn!
Men som krank säger, det är ju bara ifall man känner sig lockad av och trygg med improvisationen. Vill du lära dig improvisation, skaffa Play Unsafe, gärna Apocalypse World (För spelledarkapitlet om inte annat), och om du är seriös med det så kan du försöka hitta en kurs i improteater. It's awesome.
Jag bloggar om det här, ska skriva ett till inlägg efter jag återvänt till genus och rollspel, här finns det så länge:
BLAG!
Ju mer delaktiga spelarna är, ju mer bejakande och ju mindre blockande spelsituationen är, ju mer flow, ju mer fart, ju mer möte. Jag har ett nytt, mer tydligt inlägg på gång. Fråga om något är oklart.
Och nu kommer jag göra skamlös promotion för vår spelstil för att driva hem min poäng:
Kolla på vår
AW-krönika. På sex möten så har våra rollpersoner (antingen individuellt eller tillsammans) vält ett hardhold, blivit indragna i en hyenakult, krossat hyenakulten, samtliga rollpersoner har blivit individuellt tillfångatagna/besatta och räddat sig ur det, hämtat Joe's Girl från Rolfball's Rollers, hållt möten med nya allierade, ridit till Mudkips och blivit tillfångatagna eller flytt, ridit med Newton eller ridit hem, rest en armé mot Newton, konfronterat Newton, utforskat Sunken City och nästan dött på kuppen, krossat Newtons armé och startat ett nytt liv on the road. Och det är bara höjdpunkterna!
Noll förberedelser, förutom att jag som spelledare tänker "Ooh, det vore coolt med en jättelik grävskopa i ödemarken" eller "Shit, jag undrar vad som är grejen med Joe's Girl egentligen?" och liknande. Vad vi gjort istället är att noggrant följa anvisningarna till hur man ska spela AW, istället för de spelsätt vi har vant oss vid i rollspel.
Det finns ett sätt att göra det här på, det finns tekniker tillgängliga, och de är inte omöjliga eller svåra, bara ovana.