Erfarenhet

[Quadrante]

Se även: Conans noveller. De börjar på samma slashasiga status quo varje gång, även om Conan och hans gelikar fått femtioelva rubiner som belöning i slutet på förra novellen. Funkar fint.

Ja, klassisk evighets-serie-upplägg.

Får mig att tänka på de olika former som man låter gestaltas i en berättelse.

Lyssnaren (och Avataren): man är där och får ett berättelse uppspelad framför en, kanske kan man påverka den, ge inpass eller välja att se mer/mindre av den. Målet är att ta del av en saga/berättelse/äventyr.

Avataren: kan även istället vara att man är där i berättelsen som sig själv, representerad av någon i berättelsen. Lite som att man styr en spelpjäs eller besätter en i världen. Målet är inte att spela en roll eller uppleva världen, utan att vara där.

Rollen: man är där inte som sig själv, utan som en roll som har en given agenda. Målet är inte att vara sig själv i världen utan att pröva uppleva världen inifrån.

Bör ju finnas en bunt fler varianter.

Berättaren: du är inte i världen, du skapare en berättelse om den.

Besökaren: allt är okänt och man upptäcker det genom spel.

 

[Lemur]

Se även: Conans noveller. De börjar på samma slashasiga status quo varje gång, även om Conan och hans gelikar fått femtioelva rubiner som belöning i slutet på förra novellen. Funkar fint.

Conan behöver inte lära sig något nytt, för han är redan bäst på allt. Han lär sig heller aldrig något nytt om världen eller utvecklas som person. Conan novellerna funkar bra, tycker jag, enbart för att dom är korta, det vore outhärdligt att läsa en längre berättelse med en sådan huvudperson

 

[Zire]

Som spelledare är det enkelt. Då tycker jag att erfarenhet i de flesta system ger följande problem:

Först är rollpersonerna för dåliga och spelmötena når inte sin potential för att rollpersonerna skulle behöva vara bättre.

Sedan når man en sweet spot där rollpersonerna är perfekt kompetenta för problemen de ställs inför. De misslyckas tillräckligt ofta för att det ska vara underhållande och intressant, men inte så ofta att det är störande.

Därefter är rollpersonerna för bra, det känns jobbigt och krystat att hitta på intressanta problem för dem. Man längtar tillbaka till sweet spoten och försöker få spelarna att pensionera sina rollpersoner och starta om med nya, i nuvarande eller något annat spel.

Som spelledare får jag inte ut lika mycket av erfarenhetssystemet heller. Jag deltar inte i nöjet att välja var poängen ska sättas ut.

Däremot så får man ut något av att rollpersonerna förändras. Men det behöver inte vara att de blir bättre, det kan också vara att spelgruppens bild av rollpersonen förändras och behöver inte vara regelmässigt.


Som spelare stöter jag inte på problemet lika direkt. Det är kul att sätta ut poäng och känna att rollpersonen blir bättre. Men jag kanske stör mig på att spelmötena i början och slutet av kampanjen inte är lika underhållande som de i mitten (på grund av rollpersonernas kompetens), och lägger över det på spelledaren utan att inse att det kan ha att göra med hur systemet stödjer spelledaren.

Sedan varierar var sweet spoten finns med system, setting, spelledare, individuella spelare osv.

Men mitt naiva svar är att jag inte behöver något system för förbättring av rollpersoner om jag istället kan få ett system som ser till att rollpersonerna hela tiden befinner sig på den kompetensnivå som ger de bästa spelmötena.

 

[Quadrante]

Kan ni som spelare acceptera att få något annat än sådant som höjer kompetensen hos egna rollpersonen. Resurser, kontakter, pool-med-omslag, annat i den andan.

 

[Khan]

Jag gillar nog Zelda-tanken mer än FF-tanken i traddspel. Att få en pryl är mer, eller åtminstone lika, givande som att få en siffra som går upp. Hur kul det än är att få fler HP eller MP eller +1-svärd rakt in i ens RP, är det nästan alltid roligare med en magisk rock som står emot smällar, ett svärd som lyser i mörkret eller andra prylar som har flera användningsområden. Och för en elak SL dessutom kan förloras.

Så tänker jag.

 

[Sömniga Isaac]

Kan ni som spelare acceptera att få något annat än sådant som höjer kompetensen hos egna rollpersonen. Resurser, kontakter, pool-med-omslag, annat i den andan.

För mig är det som kommer efter mycket intressantare än det förstnämnda. Jag märker mer och mer att jag hellre spelar på min rollpersons verktyg, kontakter och andra mekaniker än just höjningen av förmågorna. Som någon skrev tidigare i tråden så handlar det om vad som är kul. Förr tyckte jag "att växa och få erfarenhetspoäng" var en tvungen del, nu inser jag att jag kan stå ut med det men för mig tillför det inget till det som är kul i rollspel för mig.

Ska sägas att jag har enklare för system där du växer utan level än system med level. Level system känner jag mest är meh, erfarenhet där du höjer visa egenskaper efter eget tycke är bättre, bäst är system där jag slipper den delen överhuvudtaget och får erfarenhet som återspeglar sig genom resurser, kontakter, pool-med-omslag och dylikt som du nämner i din post.

 

[Khan]

Ju äldre jag blir har jag också blivit mer och mer förtjust i att ha korta och intensiva spel, gärna one shots för en kväll eller tre-fyra spelmöten. Då känns det oftast onödigt att levla i allmänhet. Det är ju slut snart ändå.

 

[Zire]

Kan ni som spelare acceptera att få något annat än sådant som höjer kompetensen hos egna rollpersonen. Resurser, kontakter, pool-med-omslag, annat i den andan.

Det tycker jag är olika saker. Hittar jag ett magiskt svärd så vill jag ha det magiska svärdet oberoende av erfarenhet. Har jag blivit kompis med svartalfen Sible för att jag hjälpte honom hämnas på rånarna så är jag kompis på grund av det. Jag tycker att det är en konsekvens av händelseutvecklingen under spelmötet och inte för att det är en resurs för rollpersonens utveckling.

Jag är inte förtjust i spel där man spelmässigt kan köpa sådana resurser annat än under rollpersonsskapandet. Men jag kanske bara behöver testa ett spel som gör det bra.

 

[JohanL]

Det tycker jag är olika saker. Hittar jag ett magiskt svärd så vill jag ha det magiska svärdet oberoende av erfarenhet. Har jag blivit kompis med svartalfen Sible för att jag hjälpte honom hämnas på rånarna så är jag kompis på grund av det. Jag tycker att det är en konsekvens av händelseutvecklingen under spelmötet och inte för att det är en resurs för rollpersonens utveckling.

Jag är inte förtjust i spel där man spelmässigt kan köpa sådana resurser annat än under rollpersonsskapandet. Men jag kanske bara behöver testa ett spel som gör det bra.

Ett mellanläge är att du får de här sakerna (svärdet, alfen) under det pågående äventyret, men att du måste använda någon form av erfarenhet eller resurs för att ”cementera” det om du vill ha kvar det i framtiden. Det motsvarar narrativt skillnaden på om det glöms bort till nästa bok, eller blivit en del av personen. Om Conan använder en magisk kniv för att döda demonen, eller räddar prinsessan, torde han inte cementera det.

 

[Mogger]

Erfarenhet är för mig ett sätt att visa att omvärlden, och figurerna i den, inte är statiska. Jag tycker den typen av berättelser, där ingen egentligen förändras, är rätt tråkiga och jag har svårt att bry mig om dem (många TV-serier odyl har ju detta upplägg). Det är nog själv grunden som gör att jag uppskattar erfarenhetspoäng. De gör världen levande och dynamisk.

Sedan kan man bygga mekaniker kring detta som är mer eller mindre ändamålsenliga och som kan göra annat kul, men i grunden tillåter de en dramatisk och dynamisk struktur som annars inte hade varit möjlig.

Åtminstone inte om man har ett system som sätter siffror på kompetenser och egenskaper m.m.

 

[luddwig]

Jag tycker det är viktigt att erfarenhetsreglerna passar spelet. Erfarenhet är ett bra sätt att styra spelet mot vad som är önskvärt. När man i Death in Space får erfarenhet för att reparera saker blir det tydligt att reparationer är viktigt i spelet, liksom att saker går sönder. [...] godtycke bör undvikas i möjligaste mån här.

Sedan gillar jag egentligen erfarenhet som är diegetisk, [...] gärna [...] även diegetisk erfarenhet kan ge förbättring av spelvärden.

Medhåll. Dessutom tycker jag att rollpersonernas egenskaper/spelvärden ska förbättras långsamt. Säg en liten förbättring per spelmöte i ett färdighetsbaserat regelsystem, eller tio spelmöten för att gå upp i rang om systemet använder sådana. Långsam utveckling minskar risken att rollpersonerna blir övermäktiga samtidigt som varje enskild förbättring känns desto mer åtråvärd.

 

[erikt]

Det som skapar dissonans för mig är att rollpersonerna ofta skapas som om de vore färdiga erfarna personer. Du skapar en tjuv, en magiker eller en krigare, inte en gatunge, en magikernovis och en bondpojke som snott farsans svärd och gett sig ut för att äventyra, vilket vore en mer korrekt beskrivning av rollpersonerna då man ser till deras skicklighetsnivå. När jag skapar en rollperson som är "barbar" förväntar jag mig Conan och får Sten Hedenhös, om jag har tur.

Det beror ju på spelsystemet. I många spel så skapar man ju normalt ganska oerfarna rollpersoner - är det en "barbar" så kanske det är Conan, men en Conan som är precis i början av sin karriär, inte den erfarne Conan som blir kung ett nåt decennium eller två senare.

Sen finns det ju system där rollpersonerna börjar spelet som erfarna, men det är nog mindre vanligt.

 

[erikt]

Conan behöver inte lära sig något nytt, för han är redan bäst på allt. Han lär sig heller aldrig något nytt om världen eller utvecklas som person. Conan novellerna funkar bra, tycker jag, enbart för att dom är korta, det vore outhärdligt att läsa en längre berättelse med en sådan huvudperson

Conan lär sig faktiskt en hel del och utvecklas och ändras en del under sin karriär.
Jämför t.ex. Conan i The Tower of the Elephant som är ett av hans tidigare äventyr, och Conan i The Hour of the Dragon som är en av de kronologiskt sena berättelserna. Nog är det skillnad på hur han framställs i de två berättelserna.

 

[Theo]

Conan lär sig faktiskt en hel del och utvecklas och ändras en del under sin karriär.
Jämför t.ex. Conan i The Tower of the Elephant som är ett av hans tidigare äventyr, och Conan i The Hour of the Dragon som är en av de kronologiskt sena berättelserna. Nog är det skillnad på hur han framställs i de två berättelserna.

Skulle just säga det, i t ex The Tower of the Elephant är Conan förvisso redan rätt kompetent men definitivt ung och grön. Och han har ju en arc åtminstone till yttre omständigheter, det är bara att vi aldrig (inte i Howards egna noveller iaf) får reda på hur han faktiskt blev kung så småningom. (Där har vi väl f ö en tydlig prototyp till den förväntade klassiska utvecklingen av D&D-rollpersoner från murderhobos till lokala/regionala härskare.)

 

[Mogger]

Kan ni som spelare acceptera att få något annat än sådant som höjer kompetensen hos egna rollpersonen. Resurser, kontakter, pool-med-omslag, annat i den andan.

Alltså, om min RP går en kvällskurs i franska och SL belönar detta med en påse biskvier så hade jag nog funnit det lite märkligt Däremot kan hen ju få franskläraren som kontakt och någon kurskompis.

Ergo, jag vill inte ha erfarenhet som en spelig resurs, utan en simulationistisk. Och viss mån dramaturgisk.

 

[Khan]

Alltså, om min RP går en kvällskurs i franska och SL belönar detta med en påse biskvier så hade jag nog funnit det lite märkligt Däremot kan hen ju få franskläraren som kontakt och någon kurskompis.

Ergo, jag vill inte ha erfarenhet som en spelig resurs, utan en simulationistisk. Och viss mån dramaturgisk.

Fast måste du ha det som en resurs som blivit ett tekniskt system i reglerna? Räcker det inte att säga att din RP kan franska i så fall? Eller vill du ha specfikt en siffra som långsamt tickar uppåt med förbättringsslag, ERF-poäng att räkna, etc?

 

[cogitare]

Jag tycker det är en kul komponent att RP:n blir bättre. Antar jag är i minoritet här...

Visst finns exempel på när det spelar mindre till ingen roll (one-shots t.ex.), men de är i klar och tydlig minoritet när jag/vi spelar.

Cog.

 

[Rymdhamster]

Kan ni som spelare acceptera att få något annat än sådant som höjer kompetensen hos egna rollpersonen. Resurser, kontakter, pool-med-omslag, annat i den andan.

Absolut! En del rollspel kör ju just erfarenhet som en resurs man kan spenadera för att slå om eller förbättra sina slag. Ibland i kombination med att går att använda för att förbättra sig.

Star Wars D6 har exempelvis att du kan "bränna" ett erfarenhetspoäng för att få slå fler tärningar på slaget. Men då är den poängen försvunnen och kan inte användas för att höja färdigheter. Så där får man en balansgång mellan "vill jag förbättra min grundläggande kompetens" eller "vill jag spara erfarenhet för att kanske rädda mig ur en knepig situation i nästa äventyr".

Oftast var effekten av att bränna ett erfarenhet mycket större än om man höjde sin färdighet, men i gengäld bara vid ett tillfälle.

 

[JohanL]

Star Wars D6 har exempelvis att du kan "bränna" ett erfarenhetspoäng för att få slå fler tärningar på slaget. Men då är den poängen försvunnen och kan inte användas för att höja färdigheter. Så där får man en balansgång mellan "vill jag förbättra min grundläggande kompetens" eller "vill jag spara erfarenhet för att kanske rädda mig ur en knepig situation i nästa äventyr".

Det där är en design som jag fullständigt avskyr (finns även i Tribe 8 1st ed. och HeroWars 1st ed.), eftersom den bestraffar spelarna för att vilja lyckas eller göra coola saker.

En bättre lösning är att du kan använda poängen till att lyckas bättre på något och då även kan höja detta något.

Burning Wheel har ypperligt advancement, där du måste ha ett visst antal lyckade och ett visst antal misslyckade slag i en färdighet.

 

[Mogger]

Fast måste du ha det som en resurs som blivit ett tekniskt system i reglerna? Räcker det inte att säga att din RP kan franska i så fall? Eller vill du ha specfikt en siffra som långsamt tickar uppåt med förbättringsslag, ERF-poäng att räkna, etc?

Nej, det måste jag inte. Men jag vill att erfarenheten ska vara knuten till aktiviteten i spel. Det var poängen här. Det gäller oavsett om systemet är binärt eller inkrementellt.