Nekromanti Ert bästa?
- Thread starter Ram
- Start date
.113
Swashbuckler
Jag kan inte svara på den, för många 
Som SL: Jag beskrev ett "monster" en gång (det var väl egentligen mer av en "syn"), och fick en av spelarna att råka svälja sitt tuggummi.
Som spelare: När min stenhårda Gangrel, hög på maktrus, tappade kontrollen och gick bärsärk. Varpå saker och ting gick åt helvete.
Som spelare: När min stenhårda Gangrel, hög på maktrus, tappade kontrollen och gick bärsärk. Varpå saker och ting gick åt helvete.
.113
Swashbuckler
Dazumal;n149394 said:
Det där fick mig att tänka på när en i gruppen, SL för tillfället, beskrev hur vi gick runt ett hörn och såg en stor drake, jag fick en inre syn av hur den reste sig över oss som nån sorts Smaug eller liknande inne i grottan och tyckte att det inte alls kändes speciellt lämpligt för en grupp level 3:or, tappade hakan lite grann. Visade sig att "stor" i det här fallet innebar "Large" alltså, storlek som en häst ungefär. Iofs, i sig, egentligen en rätt skrämmande syn med en 2 meter hög muskelklump i form av en drake, men i sammanhanget inte alls så farlig som vi trodde.
dremm
Veteran
- Joined
- 9 Jan 2016
- Messages
- 11
Trots min kortare erfarenhet som spelledare har det redan uppstått några situationer som gruppen regelbundet minns tillbaka till. I "Vid regnbågens slut" reflekterade jag inte över karaktären Lokas sparsamt använda förmåga att kontrollera djur, förrän gruppen större på en Ekoxe ute i zonen. Innan turen hann gå till odjuret hade Loka fått kontoll på den. Permanent.
I första delen av "Den innersta kretsen" planerade gruppen att frita en viktig NPC som befann sig i en grop i färd med att slåss mot en stor muterad ål. Roboten E22 tog saken i egna händer och flög ner i gropen med sin jetpack. Väl nere i gropen blev det en dragkamp mellan roboten och ålen som hade greppat tag i NPCns arm. Kortfattat ledde det till en armlös NPC på väg att förblöda ensam med en känslokall robot. Genom ett mirakulöst slag för första hjälpen, en reservdel och snabbt svetsande med laserögon blev räddningsaktionen lyckad och flera high fives utdelades.
I första delen av "Den innersta kretsen" planerade gruppen att frita en viktig NPC som befann sig i en grop i färd med att slåss mot en stor muterad ål. Roboten E22 tog saken i egna händer och flög ner i gropen med sin jetpack. Väl nere i gropen blev det en dragkamp mellan roboten och ålen som hade greppat tag i NPCns arm. Kortfattat ledde det till en armlös NPC på väg att förblöda ensam med en känslokall robot. Genom ett mirakulöst slag för första hjälpen, en reservdel och snabbt svetsande med laserögon blev räddningsaktionen lyckad och flera high fives utdelades.
Jag ville spelleda en riktigt "gritty" version av Mutant en gång. Vi placerade kampanjen närmare tiden för katastrofen och allt var elände och lera...
Efter en strid mot en random dude de mötte, började de två rollpersonerna slåss om den något skottskadade, lätt anfrätta och mögelskadade läderjacka som motståndaren hade. Det blev en brottningsmatch mellan dem, som slutade med att de rullade ned i den gravgrop de hade grävt. Det regnade. De blev leriga.
Målet för kampanjstämningen blev liksom uppfyllt i första encountern. Mycket lyckat.
Efter en strid mot en random dude de mötte, började de två rollpersonerna slåss om den något skottskadade, lätt anfrätta och mögelskadade läderjacka som motståndaren hade. Det blev en brottningsmatch mellan dem, som slutade med att de rullade ned i den gravgrop de hade grävt. Det regnade. De blev leriga.
Målet för kampanjstämningen blev liksom uppfyllt i första encountern. Mycket lyckat.
Tony.Meijer
Ärketeknomantiker
Varenda gång jag har spellet skräck-äventyr och någon av spelarna har berättat att de har haft mardrömmar efteråt.
Daniel
Swordsman
- Joined
- 7 Apr 2009
- Messages
- 598
Felhörningarna:
Spelare: "Jag sätter mig vid ett träd."
SL: "Det finns ju inga träd, det är bara hedar."
Spelare: "Du sa ju att vi gick ut i djungeln."
SL: "Jag sa att ni gick ut i ljungen."
Spelare: "Vi borde söka upp Roland."
SL & övriga, i stor förvirring: "Vilken Roland?"
Spelare: "Roland, han som vi träffade tidigare."
Annan spelare: "Det finns väl ingen Roland?"
Spelare: "Roland Frunz, hette han väl."
SL: "Du menar rådman Frunz."
Spelare: "Rådman? Jag trodde han hette Roland."
Spelare: "Jag sätter mig vid ett träd."
SL: "Det finns ju inga träd, det är bara hedar."
Spelare: "Du sa ju att vi gick ut i djungeln."
SL: "Jag sa att ni gick ut i ljungen."
Spelare: "Vi borde söka upp Roland."
SL & övriga, i stor förvirring: "Vilken Roland?"
Spelare: "Roland, han som vi träffade tidigare."
Annan spelare: "Det finns väl ingen Roland?"
Spelare: "Roland Frunz, hette han väl."
SL: "Du menar rådman Frunz."
Spelare: "Rådman? Jag trodde han hette Roland."
Krille
Super Moderator
Många av mina bästa minnen kommer från Panty Explosion.
Som den gången när sextonåriga Yurika Sowa just har börjat bli medveten om sina psykiska krafter. Hon och hennes kamrater var på friluftsdag (orientering) när de blev anfallna av psykiskt kontrollerade apor, och Yurika piskade tillbaka genom den psykiska länken så till den grad att tjejen som kontrollerade aporna, den viskande Ren med ärr tvärs över halsen (och som beskrevs som en korsning mellan Winona Ryder och Darth Vader) kollapsade och fick föras till sjukhus. Och att Yurika hade skadat någon gav henne så dåligt samvete att hon sökte upp Ren och bad om ursäkt, och de bondade lite genom det och blev helt enkelt best enemies forever.
Men det är inte det minnet, utan en stund senare. Yurika har upptäckt att hennes psykiska krafter är helt medvetet: hennes far har varit drivande i ett experiment att renodla psykiska krafter genom hennes mor och mormor, och det har Yurika upptäckt. Under en frukost så frågar Yurika försiktigt om den saken och farsan säger "det talar vi inte om" på det där bryska sättet. Yurika blir förbannad och fräser som en ilsken rövardotter, och farsan ger Yurika en redig örfil. Och det väcker Yurikas krafter, som sätter eld på farsans tidning. Familjen flyr i panik. Farsan tar det gamla familjesvärdet för att göra slut på monstret, Yurika får svärdet att smälta och trycker upp farsan mot väggen, och nu tar hela hemmet eld! Yurika flyr från hemmet och möts av…
Ren.
Som hjälper Yurika att fly till sina skolkamrater.
---
Eller som den gången när Katerina "Katya" Grisjenko, från den lilla ryska minoriteten i Shibetsu, samhället längst norrut på Hokkaido där våra kampanjer utspelade sig, och hennes kamrater just tjuvkopplat en rostig vit Mazda och flytt från stan. För någon säljer "spökjuice" till ungdomar, och en av ungarna har blivit en rokurokubi, ett långhalsat monster, och anfallit Miho. Och en våldsam fajt senare har vi lyckats slå ihjäl långhalsen och sitter nu med ett huvudlöst skolflickelik i en demolerad hall, och Miho har fått tummen avbiten men sätter tillbaks den med sina psykiska krafter. Så vi har helt enkelt rullat in liket i en matta. Yumiko, skolans enögda bad girl och Katyas eviga rival, har tjuvkopplat ovan nämnda Mazda, och nu har vi flytt till Katerinas farfars fiskestuga. Där finns lite urgamla konserver, en massa fiskeutrustning och en apparat som puttrar fram potatissaft.
Med total ångest över vad vi har gjort och framtiden slagen i spillror så sitter vi nu i fiskestugan. Katya och Yumiko går ut för att dra upp en fisk att äta innan vi planerar vad vi gör sen, medan Aya och Miho är kvar i stugan och pimplar potatissaft.
Så medan stämningen mellan Aya och Miho går stadigt neråt, delvis på grund av potatissaften och delvis på grund av att flickor med psykiska krafter aldrig är populära, så sitter Katya och Yumiko och fiskar. Katya är bra på det där, uppvuxen i en fiskefamilj, men Yumiko lyckas trassla in sig i reven. När Aya och Miho börjar gå till handgripligheter inne i stugan av vodka-inducerad ilska och ångest, så försöker Katya trassla ut Yumikos rev och då möts Yumikos och Katyas händer. Då kan inte Yumiko hålla emot längre utan kysser Katya, och Katya blir så förvånad att hon inte har något emot att bli kysst att hon nästan ramlar av bryggan. Samtidigt som körsbärsbladen faller ute på bryggan och middagsfisken inte längre ligger så högt på agendan, så slår Aya ner den där satans Miho och drar.
---
Satan vilket drama det var i Panty Explosion. Nu kom jag att sakna det ännu mer.
Som den gången när sextonåriga Yurika Sowa just har börjat bli medveten om sina psykiska krafter. Hon och hennes kamrater var på friluftsdag (orientering) när de blev anfallna av psykiskt kontrollerade apor, och Yurika piskade tillbaka genom den psykiska länken så till den grad att tjejen som kontrollerade aporna, den viskande Ren med ärr tvärs över halsen (och som beskrevs som en korsning mellan Winona Ryder och Darth Vader) kollapsade och fick föras till sjukhus. Och att Yurika hade skadat någon gav henne så dåligt samvete att hon sökte upp Ren och bad om ursäkt, och de bondade lite genom det och blev helt enkelt best enemies forever.
Men det är inte det minnet, utan en stund senare. Yurika har upptäckt att hennes psykiska krafter är helt medvetet: hennes far har varit drivande i ett experiment att renodla psykiska krafter genom hennes mor och mormor, och det har Yurika upptäckt. Under en frukost så frågar Yurika försiktigt om den saken och farsan säger "det talar vi inte om" på det där bryska sättet. Yurika blir förbannad och fräser som en ilsken rövardotter, och farsan ger Yurika en redig örfil. Och det väcker Yurikas krafter, som sätter eld på farsans tidning. Familjen flyr i panik. Farsan tar det gamla familjesvärdet för att göra slut på monstret, Yurika får svärdet att smälta och trycker upp farsan mot väggen, och nu tar hela hemmet eld! Yurika flyr från hemmet och möts av…
Ren.
Som hjälper Yurika att fly till sina skolkamrater.
---
Eller som den gången när Katerina "Katya" Grisjenko, från den lilla ryska minoriteten i Shibetsu, samhället längst norrut på Hokkaido där våra kampanjer utspelade sig, och hennes kamrater just tjuvkopplat en rostig vit Mazda och flytt från stan. För någon säljer "spökjuice" till ungdomar, och en av ungarna har blivit en rokurokubi, ett långhalsat monster, och anfallit Miho. Och en våldsam fajt senare har vi lyckats slå ihjäl långhalsen och sitter nu med ett huvudlöst skolflickelik i en demolerad hall, och Miho har fått tummen avbiten men sätter tillbaks den med sina psykiska krafter. Så vi har helt enkelt rullat in liket i en matta. Yumiko, skolans enögda bad girl och Katyas eviga rival, har tjuvkopplat ovan nämnda Mazda, och nu har vi flytt till Katerinas farfars fiskestuga. Där finns lite urgamla konserver, en massa fiskeutrustning och en apparat som puttrar fram potatissaft.
Med total ångest över vad vi har gjort och framtiden slagen i spillror så sitter vi nu i fiskestugan. Katya och Yumiko går ut för att dra upp en fisk att äta innan vi planerar vad vi gör sen, medan Aya och Miho är kvar i stugan och pimplar potatissaft.
Så medan stämningen mellan Aya och Miho går stadigt neråt, delvis på grund av potatissaften och delvis på grund av att flickor med psykiska krafter aldrig är populära, så sitter Katya och Yumiko och fiskar. Katya är bra på det där, uppvuxen i en fiskefamilj, men Yumiko lyckas trassla in sig i reven. När Aya och Miho börjar gå till handgripligheter inne i stugan av vodka-inducerad ilska och ångest, så försöker Katya trassla ut Yumikos rev och då möts Yumikos och Katyas händer. Då kan inte Yumiko hålla emot längre utan kysser Katya, och Katya blir så förvånad att hon inte har något emot att bli kysst att hon nästan ramlar av bryggan. Samtidigt som körsbärsbladen faller ute på bryggan och middagsfisken inte längre ligger så högt på agendan, så slår Aya ner den där satans Miho och drar.
---
Satan vilket drama det var i Panty Explosion. Nu kom jag att sakna det ännu mer.
luddwig
Lawful evil
- Joined
- 30 Jan 2013
- Messages
- 5,842
Inspirerad av inlägget om felhörningar fyller jag på med tre underbara felsägningar från min kompis Henke.
1. Han hävdade att hans rollperson i Dungeons & Dragons var "narcotic evil".
2. Han noterade att det fanns ett two man sword i utrustningslistan till samma spel.
3. Han utropade vid flera tillfällen att hans rollperson i Fantasy! var en hyresvärd. (På rollformuläret stod det hyrsvärd.)
1. Han hävdade att hans rollperson i Dungeons & Dragons var "narcotic evil".
2. Han noterade att det fanns ett two man sword i utrustningslistan till samma spel.
3. Han utropade vid flera tillfällen att hans rollperson i Fantasy! var en hyresvärd. (På rollformuläret stod det hyrsvärd.)
Stövelkatten
Mästerkatt
Kartelljammerkampanjen. Krönika finns här på forumet någonstans. Läs och njut!
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Mitt första år i Indierummet på GothCon, efter stängningsdax spelade vi Dead of Night, och jag hade helt pratat sönder rösten tidigare på dagen. Så där satt jag som spelledare och väste fram ett äventyr om två ungdomar som träffade en vampyr på en rock-konsert. Och allt klaffade.
Vi spelade MUA på SnöKon. Jag var trött och hade konventsmage. Det var någon sorts deckargåta och alla de andra var helt inne i historien, jag satt mest och tittade på medan de spelade, och spelade nog inte min muterade mullvad speciellt mycket. Men magin infann sig, en mystik sagostämning som smakade av barndoms jular. Vi var lyriska i dagar efteråt.
Vi spelade Montsegur 1244 på SävCon. Alla var stenhårt fokuserade och med på noterna. En av perfekterna ljög för ett barn och dömde på så vis alla hon "döpt" till helvetet (typ, läs på om katarernas tro, det är komplicerat) och luften gick ur alla. Jag mådde genuint dåligt efter spelpasset för den ångest som uppstått. Och det höll i sig till:
Vi spelade Medan Världen Går Under nästa dag. Scenen handlade om en pianolektion. RPn och hennes lärare spelade Gymnopedierna av Satie, och det betydde något.
Vi spelade The Shadow of Yesterday, jag jobbade på annan ort och kom bara hem på helgerna. En dag fick jag ett brev till företagsbostaden från av en av spelarna. Fullt med konstiga lappar och brev, allt ingame, det var fantastiskt att sitta där och bläddra och tänka på spelet.
Vi spelade MUA på SnöKon. Jag var trött och hade konventsmage. Det var någon sorts deckargåta och alla de andra var helt inne i historien, jag satt mest och tittade på medan de spelade, och spelade nog inte min muterade mullvad speciellt mycket. Men magin infann sig, en mystik sagostämning som smakade av barndoms jular. Vi var lyriska i dagar efteråt.
Vi spelade Montsegur 1244 på SävCon. Alla var stenhårt fokuserade och med på noterna. En av perfekterna ljög för ett barn och dömde på så vis alla hon "döpt" till helvetet (typ, läs på om katarernas tro, det är komplicerat) och luften gick ur alla. Jag mådde genuint dåligt efter spelpasset för den ångest som uppstått. Och det höll i sig till:
Vi spelade Medan Världen Går Under nästa dag. Scenen handlade om en pianolektion. RPn och hennes lärare spelade Gymnopedierna av Satie, och det betydde något.
Vi spelade The Shadow of Yesterday, jag jobbade på annan ort och kom bara hem på helgerna. En dag fick jag ett brev till företagsbostaden från av en av spelarna. Fullt med konstiga lappar och brev, allt ingame, det var fantastiskt att sitta där och bläddra och tänka på spelet.
Slutmonologer som avslutning av En lång natt. Ett damoklessvärd har aldrig varit så smärtsamt som när Klaras och Max liv slits isär under tyngden av den omöjliga kärleken. Jag orkar inte beskriva närmare, blir tårögd av bara detta, rollspel kan vara så jävla övermäktigt ibland...
Bra grejor! Mer!
Fyller på med ett par själv också.
Mutant, äventyret Järnringen. Vi hade varit nere i de underjordiska delarna och jobbat och åkte i hissen upp. Vi var övertygade om att Järnringen satt upp ett bakhåll för oss, men vi hade ingen annan väg ut. Min lilla muterade järv Rex kramade sitt gevär. Dörrarna öppnas och helvetet bryter löst. Kulorna haglar både ut och in ur hissen. De har satt upp en soffa som skydd och vi rullar frenetiskt. Ett par av deras går ned, blod skvätter överallt. En medspelare får en kärve i bröstet och landar på 2 KP kvar, en till Järnringare faller. En annan av våra går ned och hugger sig själv med en Regen II som vi hittat där nere. Jag får en laddning i axeltrakten och landar på en ynka KP men min regenerering håller mig vid liv. Ytterligare två av deras faller, en av våra blir träffar men sällsynt dåligt rullande gör att det dödande skottet stannar i rustningen! En granat kastas in och vi får göra en last ditch effort och kastar oss ut ur hissen och till höger samtidigt som vi drar av de sista skotten i två av tre vapen. Granaten sprängs bakom oss och hallen fylls med splitter. Den sista levande PSI-mutanten aktiverar en dödsknäpp men det är det sista han gör för en kula från en 45:a blåser av skallen på honom. Det var det absolut närmaste en Tarantino-rulle jag någonsin kommit i ett rollspel!
Mountain witch-hack till en gangstermiljö. Efter att ha krigat oss igenom hela San Valentino via blod, död och svek på jakt efter den mystiske "El Alguacil" så blir det sista draget en Face switch. När vi rusar in genom dörren till skurkens sista fäste så gör en av mina medspelare ett magiskt drag och det visar sig att El Alguacil i själva verket var Palob Siennas (en av spelarna) bror, prästen Enrique Sienna. Switchen kom så sjukt perfekt, den passade så extremt bra in i backstoryn där Palobs bror hela tiden försökt leda honom bort från våldets bana och slutscenen blir att de två bröderna står öga mot öga, mynning mot mynning, men ingen av dem förmår skuta. Konfliktutfallet ger att Palob gråtandes skriker åt sin bror: "Du dödade Maria! Du! Det var du hela tiden!" varpå Enrique med tårar rinnande ned för kinderna viskar "Förlåt mig...", vänder sin pistol mot huvudet och trycker av.
Fyller på med ett par själv också.
Mutant, äventyret Järnringen. Vi hade varit nere i de underjordiska delarna och jobbat och åkte i hissen upp. Vi var övertygade om att Järnringen satt upp ett bakhåll för oss, men vi hade ingen annan väg ut. Min lilla muterade järv Rex kramade sitt gevär. Dörrarna öppnas och helvetet bryter löst. Kulorna haglar både ut och in ur hissen. De har satt upp en soffa som skydd och vi rullar frenetiskt. Ett par av deras går ned, blod skvätter överallt. En medspelare får en kärve i bröstet och landar på 2 KP kvar, en till Järnringare faller. En annan av våra går ned och hugger sig själv med en Regen II som vi hittat där nere. Jag får en laddning i axeltrakten och landar på en ynka KP men min regenerering håller mig vid liv. Ytterligare två av deras faller, en av våra blir träffar men sällsynt dåligt rullande gör att det dödande skottet stannar i rustningen! En granat kastas in och vi får göra en last ditch effort och kastar oss ut ur hissen och till höger samtidigt som vi drar av de sista skotten i två av tre vapen. Granaten sprängs bakom oss och hallen fylls med splitter. Den sista levande PSI-mutanten aktiverar en dödsknäpp men det är det sista han gör för en kula från en 45:a blåser av skallen på honom. Det var det absolut närmaste en Tarantino-rulle jag någonsin kommit i ett rollspel!
Mountain witch-hack till en gangstermiljö. Efter att ha krigat oss igenom hela San Valentino via blod, död och svek på jakt efter den mystiske "El Alguacil" så blir det sista draget en Face switch. När vi rusar in genom dörren till skurkens sista fäste så gör en av mina medspelare ett magiskt drag och det visar sig att El Alguacil i själva verket var Palob Siennas (en av spelarna) bror, prästen Enrique Sienna. Switchen kom så sjukt perfekt, den passade så extremt bra in i backstoryn där Palobs bror hela tiden försökt leda honom bort från våldets bana och slutscenen blir att de två bröderna står öga mot öga, mynning mot mynning, men ingen av dem förmår skuta. Konfliktutfallet ger att Palob gråtandes skriker åt sin bror: "Du dödade Maria! Du! Det var du hela tiden!" varpå Enrique med tårar rinnande ned för kinderna viskar "Förlåt mig...", vänder sin pistol mot huvudet och trycker av.
Arazand
Veteran
- Joined
- 6 Aug 2015
- Messages
- 190
Underbara historier där.
Så var ska man börja själv då. Hmm.
Här är några utstickare jag kom att tänka på.
- Spellede ett WoD-spel som gick ut på samma sätt som de här spökjakt tv-programmen som var populära för några år sedan. Så jag byggde upp en plats och skapade en allmänt djup stämning som var så där lagom nervkittlande. Till detta klistra jag ihop ett soundtrack, det är detta ljudspåret som vad hela spelkvällen krona på verket. Det var en så där 2 timmar långt, mest drones, ambians ljud osv, men då och då så la jag in knackningar, skrapande och andra mysko ljud i spåret. Jag satt mitt mellan högtalarna när vi spelade med ryggen emot dem och höll djup ögonkontakt men det var lika roligt när ett sådant ljud kom ur höger eller vänster kanalen och man såg samtliga deltagares blickar plötsligt leta efter källan till ljudet på vardera sida av mig. Det var både roligt att se och förstärkte den annars enkla premisen till en helt annan nivå.
- I en nuvarande kampanj spelar jag en ung kvinna som är halv demon m.m. Hon började i mitt huvud väldigt luddigt och jag gillade bara det jag skrivit ner men efter ett par omgångar har hon vuxit i mitt sinne och blivit mer och mer sin egen identitet, instiktivt som om det vore mig själv kan jag beskriva hennes handlingar och sakerna hon gör och säger. Det är underbart och ibland också läskigt då man vet exakt vad karaktären skulle gjort men man som spelare inte riktigt vill det ska gå så. För någon vecka sedan fick jag höra att en vän drömt om karaktären under en natt och även om det inte var helt rätt så verkar det som min kompis märkt eller iallafall undermedvetet märkt en viktig detalj som jag håller hemlig med henne eftersom han i drömmen beskrev den detaljen, roligt nog verkar han inte ha snappat upp på det något mer.
Så var ska man börja själv då. Hmm.
Här är några utstickare jag kom att tänka på.
- Spellede ett WoD-spel som gick ut på samma sätt som de här spökjakt tv-programmen som var populära för några år sedan. Så jag byggde upp en plats och skapade en allmänt djup stämning som var så där lagom nervkittlande. Till detta klistra jag ihop ett soundtrack, det är detta ljudspåret som vad hela spelkvällen krona på verket. Det var en så där 2 timmar långt, mest drones, ambians ljud osv, men då och då så la jag in knackningar, skrapande och andra mysko ljud i spåret. Jag satt mitt mellan högtalarna när vi spelade med ryggen emot dem och höll djup ögonkontakt men det var lika roligt när ett sådant ljud kom ur höger eller vänster kanalen och man såg samtliga deltagares blickar plötsligt leta efter källan till ljudet på vardera sida av mig. Det var både roligt att se och förstärkte den annars enkla premisen till en helt annan nivå.
- I en nuvarande kampanj spelar jag en ung kvinna som är halv demon m.m. Hon började i mitt huvud väldigt luddigt och jag gillade bara det jag skrivit ner men efter ett par omgångar har hon vuxit i mitt sinne och blivit mer och mer sin egen identitet, instiktivt som om det vore mig själv kan jag beskriva hennes handlingar och sakerna hon gör och säger. Det är underbart och ibland också läskigt då man vet exakt vad karaktären skulle gjort men man som spelare inte riktigt vill det ska gå så. För någon vecka sedan fick jag höra att en vän drömt om karaktären under en natt och även om det inte var helt rätt så verkar det som min kompis märkt eller iallafall undermedvetet märkt en viktig detalj som jag håller hemlig med henne eftersom han i drömmen beskrev den detaljen, roligt nog verkar han inte ha snappat upp på det något mer.
Mannen i skogen
Präst
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 1,301
Jo, nu ska du få höra:
https://www.rollspel.nu/threads/66610/post-954917
https://www.rollspel.nu/threads/66610/post-954917
Detta KAN vara en spoiler för WFRP-spel i Nuln. Jag vet inte hur mycket officiellt material det är. Antagligen ganska lite.
Rollpersonerna gör lite arbete för Elisabeth Becker som är någon sorts ädling, ansvarig för diverse säkerhet. Det är ganska hemligt och diffust för oss men Elisabeth verkar vara en renhårig sympatisk kvinna.
Ett par sewer jacks har försvunnit och det är allmänt oroligt under staden. Vi skickas ner för att undersöka. Vi får en guide, som dör direkt. Efter ett tag stöter vi på zombies som vi börjar neutralisera. Det är hårt. Sen faller gigantiska råttor i lag med en vidrig Nurgle-mutant oss i ryggen. Vi retirerar genom zombierna som faktiskt inte verkar vara så aggresiva. Till slut kan vi hjälpas åt att besegra råttorna, mutanten flyr efter att ha täckt allt i kräk. Nu avslöjar sig zombiesernas herre. En tillbakadragen typ som inte passar in uppe i staden. Damn right. Vi är rätt illa åtgångna så vi ger oss inte på honom utan pratar lite. Vi berättar om vårt uppdrag och han bekräftar att mutanten och skaven blivit allt mer aggresiva. Han vill bara vara ifred. Vi pratar lite till. På något sätt kommer hennes nåd Becker på tal. Det visar sig att nekromantikern haft ett gott öga till henne för länge sedan. Jojo, nu visar det sig att gruppens häxa gärna agerar kontaktförmedlare. Vi tar med oss ett förseglat brev upp och avlägger rapport. Och överlämnar brevet.
Elisabeth försvinner. Hennes kusk återfinns med inslaget huvud. Vi fattar misstankar och går ner till Nekromantikern igen. Han är helnöjd och berättar att hon har kommit ner till honom och bor där nu. Vi fattar inte. Han kallar: "Elisabeth, kom och hälsa på våra gäster". En ilning går utefter allas våra ryggar. En stel skepnad vankar fram från ett mörkt hörn. Han har dödat henne och väckt henne som zombie för att kunna behålla henne för evigt......
Rollpersonerna gör lite arbete för Elisabeth Becker som är någon sorts ädling, ansvarig för diverse säkerhet. Det är ganska hemligt och diffust för oss men Elisabeth verkar vara en renhårig sympatisk kvinna.
Ett par sewer jacks har försvunnit och det är allmänt oroligt under staden. Vi skickas ner för att undersöka. Vi får en guide, som dör direkt. Efter ett tag stöter vi på zombies som vi börjar neutralisera. Det är hårt. Sen faller gigantiska råttor i lag med en vidrig Nurgle-mutant oss i ryggen. Vi retirerar genom zombierna som faktiskt inte verkar vara så aggresiva. Till slut kan vi hjälpas åt att besegra råttorna, mutanten flyr efter att ha täckt allt i kräk. Nu avslöjar sig zombiesernas herre. En tillbakadragen typ som inte passar in uppe i staden. Damn right. Vi är rätt illa åtgångna så vi ger oss inte på honom utan pratar lite. Vi berättar om vårt uppdrag och han bekräftar att mutanten och skaven blivit allt mer aggresiva. Han vill bara vara ifred. Vi pratar lite till. På något sätt kommer hennes nåd Becker på tal. Det visar sig att nekromantikern haft ett gott öga till henne för länge sedan. Jojo, nu visar det sig att gruppens häxa gärna agerar kontaktförmedlare. Vi tar med oss ett förseglat brev upp och avlägger rapport. Och överlämnar brevet.
Elisabeth försvinner. Hennes kusk återfinns med inslaget huvud. Vi fattar misstankar och går ner till Nekromantikern igen. Han är helnöjd och berättar att hon har kommit ner till honom och bor där nu. Vi fattar inte. Han kallar: "Elisabeth, kom och hälsa på våra gäster". En ilning går utefter allas våra ryggar. En stel skepnad vankar fram från ett mörkt hörn. Han har dödat henne och väckt henne som zombie för att kunna behålla henne för evigt......
Landrim
Warrior
- Joined
- 21 May 2013
- Messages
- 251
På senare tid:
Call of Cthulhu, RP befann sig på ett tåg någonstans i södra England och på flykt undan Yog-Sothoth kultister. Gruppens författare befinner sig i restaurangvagnen och resten av gruppen tar det lugnt i sin kupé. Plötsligt får författaren syn på en av kultisterna som nästan dödat dem i London och försöker smyga tillbaka till kupén och varna de andra i gruppen. När han kommer ut ur restaurangvagnen får han syn på fler kultister som söker genom kupéerna i RPs vagn och klättrar i panik upp på vagnens tak(!) och försöker röra sig fram till var han tror deras kupé är...
Samtidigt slår kultisterna upp RPs kupédörr med dragna pistoler och överrumplar de ovetande rollpersonerna.
När RP tror allt är över så hissar författaren sig ner och hänger utanför kupéfönstret, varpå kultisterna får syn på honom (de andra i gruppen stod uppradade mot väggen vid fönstret), RP ser sin chans och tacklar kultisterna och flyr ut i korridoren och en förskräckt författare hissar upp sig på tågtaket igen.
Det som gjorde denna scenen extra rolig var att jag hade delat upp gruppen så författarens spelare var ovetande om vad som hände i kupén när kultisterna slog upp dörren och resten av gruppen var ovetande om vad författaren höll på med. Ansiktsuttrycken på alla spelare var guld värda. Speciellt författarens spelare när han fick reda på att det första han får syn på när han hängde utanför fönstret var att det står tre kultister med pistoler riktade mot honom.
---
Från samma kampanj, en av spelarna spelade en rullstolsbunden advokat. Något han ständigt glömde bort då han alltid var den första att "rusa upp för trapporna", eller "klättra på bokhyllorna", eller "hoppa ner i hålet"
Call of Cthulhu, RP befann sig på ett tåg någonstans i södra England och på flykt undan Yog-Sothoth kultister. Gruppens författare befinner sig i restaurangvagnen och resten av gruppen tar det lugnt i sin kupé. Plötsligt får författaren syn på en av kultisterna som nästan dödat dem i London och försöker smyga tillbaka till kupén och varna de andra i gruppen. När han kommer ut ur restaurangvagnen får han syn på fler kultister som söker genom kupéerna i RPs vagn och klättrar i panik upp på vagnens tak(!) och försöker röra sig fram till var han tror deras kupé är...
Samtidigt slår kultisterna upp RPs kupédörr med dragna pistoler och överrumplar de ovetande rollpersonerna.
När RP tror allt är över så hissar författaren sig ner och hänger utanför kupéfönstret, varpå kultisterna får syn på honom (de andra i gruppen stod uppradade mot väggen vid fönstret), RP ser sin chans och tacklar kultisterna och flyr ut i korridoren och en förskräckt författare hissar upp sig på tågtaket igen.
Det som gjorde denna scenen extra rolig var att jag hade delat upp gruppen så författarens spelare var ovetande om vad som hände i kupén när kultisterna slog upp dörren och resten av gruppen var ovetande om vad författaren höll på med. Ansiktsuttrycken på alla spelare var guld värda. Speciellt författarens spelare när han fick reda på att det första han får syn på när han hängde utanför fönstret var att det står tre kultister med pistoler riktade mot honom.
---
Från samma kampanj, en av spelarna spelade en rullstolsbunden advokat. Något han ständigt glömde bort då han alltid var den första att "rusa upp för trapporna", eller "klättra på bokhyllorna", eller "hoppa ner i hålet"
Jag gjorde en av mina spelare helt jävla stumlös en gång. Efter en dum deal med en ifrit blev karaktären 'hyrd med tvång' att utföra en uppgift. Efter uppgiftens klarställande fick karaktären dock en belöning: Evigt liv.
Karaktärens hela mentalitet och personlighet fram tills dess (några år i utvecklingen) hade handlat om att acceptera sin egen dödlighet och respektera livets flyktighet. Karaktären var också totalt livrädd för vandöda ting och saker som kvarlever på onaturliga vis i allmänhet. Det var att totalt krossa karaktärens hela liv och bild av verkligheten med typ en mening. "My gratitude is eternal, and now, so are you" tror jag var orden jag använde (allt var helt improv, så det var inte det bästa jag någonsin sagt, men ändå).
Ifriten visste ju givetvis att detta skulle bli effekten av "gåvan" - han var ju inte dum.
Så avslutade jag den kampanjen. Brittany, spelaren, var samtidigt skitförbannad och sjukt imponerad att jag lyckats avrätta karaktären så fullständigt utan att ta till våld.
Karaktärens hela mentalitet och personlighet fram tills dess (några år i utvecklingen) hade handlat om att acceptera sin egen dödlighet och respektera livets flyktighet. Karaktären var också totalt livrädd för vandöda ting och saker som kvarlever på onaturliga vis i allmänhet. Det var att totalt krossa karaktärens hela liv och bild av verkligheten med typ en mening. "My gratitude is eternal, and now, so are you" tror jag var orden jag använde (allt var helt improv, så det var inte det bästa jag någonsin sagt, men ändå).
Ifriten visste ju givetvis att detta skulle bli effekten av "gåvan" - han var ju inte dum.
Så avslutade jag den kampanjen. Brittany, spelaren, var samtidigt skitförbannad och sjukt imponerad att jag lyckats avrätta karaktären så fullständigt utan att ta till våld.
da_bohz
Swordsman
- Joined
- 31 Jan 2016
- Messages
- 454
Troligtvis när jag spelade en ganska moddad version av ett äventyr i Trudvang.
Min RP, tillsammans med sin grupp på tre andra spelares RP hade överlevt de tre tidigare äventyren och nu nått fram till sanningens ögonblick.
Vi stod framför vår nemesis som hade tagit en gisslan (en av våra allierade) som hon snart skulle skära halsen av, och till sin hjälp hade hon en fet jäkla drake som vakt.
Vi visste redan innan att det skulle bli en episk strid, och vi hade tidigare allierat oss med diverse dödsgudar för att ha lite mer krut på vår sida i striden.
Två av de andra spelarnas karaktärer var lite klenare och skulle inte tåla så mycket till drakfight, så en av dem bad oss andra två att istället uppehålla draken medan han kallade fram dödsguden. Den RP som inte skulle kalla på dödsguden var blind och dessutom rätt så skraj efter diverse missöden med psykeslagen. Jag vill minnas att han la sig för att tugga fradga istället för att bidra, men jag är inte säker.
Men min RP och den andre mer tålige rollpersonen såg på varandra, gav varandra ett hjärtligt handslag och sa "Det har varit en ära att kämpa med dig" (tears a-flowing).
Vi rusade emot draken med vapen och sköldar dragna och kände oss sjukt mäktiga (Insert music: "For Frodo" - LOTR:RotK).
Vi hann närma oss ungefär 20 meter av 40 innan draken bestämde sig för att vi skulle passa bättre i en betydligt krispigare form.
Som tur var räckte det för att dödsguden skulle dyka upp och hjälpa våra kamrater att både rädda gisslan och förgöra vår nemesis med drakvakt och allt.
Men det var episkt.
Min RP, tillsammans med sin grupp på tre andra spelares RP hade överlevt de tre tidigare äventyren och nu nått fram till sanningens ögonblick.
Vi stod framför vår nemesis som hade tagit en gisslan (en av våra allierade) som hon snart skulle skära halsen av, och till sin hjälp hade hon en fet jäkla drake som vakt.
Vi visste redan innan att det skulle bli en episk strid, och vi hade tidigare allierat oss med diverse dödsgudar för att ha lite mer krut på vår sida i striden.
Två av de andra spelarnas karaktärer var lite klenare och skulle inte tåla så mycket till drakfight, så en av dem bad oss andra två att istället uppehålla draken medan han kallade fram dödsguden. Den RP som inte skulle kalla på dödsguden var blind och dessutom rätt så skraj efter diverse missöden med psykeslagen. Jag vill minnas att han la sig för att tugga fradga istället för att bidra, men jag är inte säker.
Men min RP och den andre mer tålige rollpersonen såg på varandra, gav varandra ett hjärtligt handslag och sa "Det har varit en ära att kämpa med dig" (tears a-flowing).
Vi rusade emot draken med vapen och sköldar dragna och kände oss sjukt mäktiga (Insert music: "For Frodo" - LOTR:RotK).
Vi hann närma oss ungefär 20 meter av 40 innan draken bestämde sig för att vi skulle passa bättre i en betydligt krispigare form.
Som tur var räckte det för att dödsguden skulle dyka upp och hjälpa våra kamrater att både rädda gisslan och förgöra vår nemesis med drakvakt och allt.
Men det var episkt.