Nekromanti Ert bästa?

[Reddokk Fheg]

Kanske inte det bästa. svårt att säga när det finns mycket att välja på men i alla fall en sak som jag mins med värme

Var i gamla Drakar och demoner. Jag spelade en liten, väldigt ful tjuv. Bra på smyga, stjäla och gömma sig, grym på dolk men med var det enda han var bra på när det kom till strid. Han var så feg och hade en enorm förmåga att känna på sig när det var fara på gång. så de andra använde honom som en slags barometer. var han inte rädd, ja då fanns det fan inget farligt i närheten. men var han rädd då då var de på sin vakt. och om han helt plötsligt var borta då visste de att någonting var på gång. för han varnade aldrig någon när han kände på sig att nå var på gång, han bara gömde sig. Han lyckades alltid irritera alla andra.Mins inte hans riktiga namn men han kallades för "Drägglet"

I alla fall så var gruppen i ett grottsystem och letade efter en försvunnen gruppmedlem. Det blev strid med en grupp orcher och självklart smet Drägglet iväg från striden. men lyckades stöta på en rese. Så han flydde i vild panik genom mörka gångar. kommer in i en lite större gråttsal med ett mindre hål i taket där dagsljuset kom in. men ingen annan utgång. Så han gömmer sig vid sidan av ingången och när resen kommer dundrande förbi lyckas han skära av hälsenan så bjässen faceplantar i golvet. snabbt hoppar han upp på resens rygg och med hjälp av en sten hamrar han in dolken i nacken på honom. tyvärr fastnar dolken och medan den fortfarande vettskrämda drägglet kämpar med att försöka dra ut den kommer till rese mot honom genom den mörka gången. utan dol drar han sin enda kastkniv och kastar den. jag lyckas slå perfekt och träffar ett öga och så har den lille fega tjuven på egen hand dödat två jättelika resar

Efter gruppen lyckats hitta den saknade medlemmen och kommit ut från grottan driver han alla til vansinne med sitt skrytande om sina bedrifter. och i hans historia så dödade han dem självklart i en heroiskt strid. han mot båda två samtidigt.
och eftersom alla redan var nog irriterade på honom fick den jättelika barbar kvinnan Saskia nog och kastade honom i floden de slagit läger vid.
Nu var det så att floden var väldigt strid på denna plats så Drägglet spolades iväg med strömmen och eftersom han inte kunde simma så drunknade han självklart. och troligtvis var detta en stor lättnad för de resterande i gruppen

Han var rätt värdelös och oduglig. men en av de roligaste karaktär jag spelat

 

[deusexmatteo]

Bli ovän med alla andra RP, drar hem själv - stöter på två fågel rock. Ace:ar båda med en spikklubba i huvudet så de dör.

 

[RasmusL]

Var just med om en kandidat! Nostalgi-DoD i en mashup av dåliga moduler sammanhållna av en av spelledaren komponerad plot med Kapten Ankskägg som huvudantagonist. Vi har följt två av Ankskäggs närmaste piratankor, ank-vampyren Ankyr den Blodiga Näbben och Svartnäbb Skuggfjäder och vår resa för oss igenom en liten by där ankpiraterna dragit fram. Vi frågar givetvis runt efter information och det tycks som att en förbiresande bard har en del information. Efter lite övertalning och någon muta går han med på att berätta. Varpå spelledaren drar fram gitarren och med 120 % inlevelse sjunger en välskriven men jävligt corny ballad på rim om ankornas rampage i byn kvällen innan. Jag skrattar fortfarande

 

[Radioaktiv]

Ett av mina, som SL iallafall.

Tänk er ett sådant där ensidesäventyr för Dod6, liksom, lite schyssta ÄP man oftast inte behöver sätta sig i livsfara för. Om man inte så himla gärna vill, som ju vissa uppenbarligen gör… Jag minns inte längre äventyret. Det var säkert bara att de skulle hämta tillbaka något stulet eller basha ett par gråtroll. Jag vet inte. Men denna scenen minns jag:

Starring:

Inga magiker.

En filur med okänt yrke som gillar hattar. Han har med sig fiskar för att försöka byta mot hattar. Han har också ett fiskespö. Mumlar alltid, med flit, kommunicerar typ inte med annat än kroppsspråk. Gillar inte människor. Hur han hamnade i gruppen är okänt.

Ett otroligt girig halvtroll som är polare med en alv som ser ut som världens mest creepy person som ler konstant.

Kanske någon mer jag glömt.

Setting:

Nånstans i Osthem. De gillar inte magiker här, skulle man kunna säga.

Story:

På vad som knappast kan beskrivas som ett torg, för det var knappt en by, men likväl någon slags liten plätt med hus omkring, har byborna samlats. Hattgubben har hoppat upp på ett av husen. Eftersom de andra i gruppen är minst sagt obehagliga har liksom byborna börjat bli aningen illa till mods, och stämningen är rent ut sagt lite hotfull. Efter misslyckat socialt spel attackerar byborna. Hattgubben försöker sno en hatt med sitt spö men misslyckas, tar upp två fiskar och slår dem förtvivlat i taket i ren frustration. Och svär och mumlar och fräser ilsket.

Men sedan slår han ett perfekt slag, fäster sin fiskekrok i taket och börjar hissa ned sig för att ta sig dit. Byborna fattar inte vad som händer och slår ett kollektivt fummel, och tror att han kan sväva. Byborna är nu definitivt övertygade om att hattgubben är magiker och ömsom flyr i panik och bestämmer sig för att försöka ha ihjäl honom. Sedan flyr gruppen. Det var några år sedan nu, och vi spelade med karaktärer ”ur högen”, den där med massa avlagda eller enkvällsäventyrsgrejer som bara liksom blivit över. Det var roligt, men inga ÄP delades ut den gången x)

 

[solvebring]

Första gången jag spelade rollspel slår väl allt. Den upplevelsen är ju one of a lifetime. Första gången jag spelade Enhörningshornet var också fucking awesome.

Fast det är ju cirka femton år sedan nu så jag minns inte så noga, mer än att det verkligen kändes spännande in i märgen.