Nekromanti Ert första rollspelsminne:
- Thread starter Niklas73
- Start date
Mitt första rollspel var ett överkomplicerat gratisspel som heter The Guide To Adventure. Vi var totala newbs hela gänget, men eftersom jag brukade vara regelexperten när vi spela brädspel så blev jag utsedd till spelledare.
Stridsreglerna verkade komplicerade, så vi tänkte vi börjar med en liten strid så vi blir varma i kläderna. Inget allvarligt - bara en liten sketen ork med pilbåge och kroksabel mot fem tuffa äventyrare. Det första som hände var att orken fick initiativet och sköt ihjäl den pansrade dvärgbärsärken med första pilen ...
Det var nog där min förkärlek för dödliga stridssystem grundades.
Stridsreglerna verkade komplicerade, så vi tänkte vi börjar med en liten strid så vi blir varma i kläderna. Inget allvarligt - bara en liten sketen ork med pilbåge och kroksabel mot fem tuffa äventyrare. Det första som hände var att orken fick initiativet och sköt ihjäl den pansrade dvärgbärsärken med första pilen ...
Det var nog där min förkärlek för dödliga stridssystem grundades.
För mig började det hela på vår-vintern 1982 när jag var 13 år gammal. Jag hade ett par kompisar vars äldre bröder brukade spela spel tillsammans. Mest var det sådana som handlade om krig och flyttande av små pappbrickor över en karta, men även andra, mycket konstigare spel, som jag hade mycket vaga begrepp om vad de gick ut på. Ibland fick även deras småbrorsor (dvs mina jämnåriga kompisar) vara med. Vid sådana tillfällen fick jag höra de märkligaste historier om strider mot blodtörstiga monster och onda trollkarlar, om uråldriga gravkammare som innehöll fantastiska skatter och magiska föremål men som vaktades både av fällor och osaliga döda, om fantastiska platser som ruinstäder och mystiska skogar, och, framförallt, att mina vänner fick uppleva detta PERSONLIGEN!!! Just den biten hade jag väldigt svårt med, eller så var mina mer lyckligt lottade vänner ytterst opedagogiska i sina försök att förklara det hela för mig. Jag förstod dock så mycket att man satt runt ett bord och hade något som man kallade sin "gubbe" nedskriven på ett papper, och att det var denna "gubbe" som upplevde alla de fantastiska äventyren, men att man genom att styra den och bestämma vad den skulle göra så skulle det kännas som om det var en själv som gjorde detta. Fortfarande lite osäker på exakt hur det fungerade och ganska skeptisk till att det skulle fungera precis som jag fått det beskrivet så visste jag i alla fall en sak: Jag bara MÅSTE få vara med! Efter att fruktlöst ha tjatat (de var ganska petiga md vilka som fick vara med och de ville heller inte vara för många) ett par gånger så fick jag så småningom min chans när en av de ordinarie spelarna inte kunde vara med. Jag har fortfarande mycket skarpa minnen från denna första spelsession.
Äventyret, som redan var påbörjat och vars tidigare händelser jag fick snabbförklarade för mig, utspelade sig i en öken och målet var att stjäla en jätteädelsten som skulle finnas i ett tempel i en stad befolkad av amazoner. Man hade fått nys om en hemlig väg in i staden som innebar ett väldigt spännande äventyrsegment med klättrande genom gamla fallfärdiga kloakgångar. När vi skulle smyga oss in i templet så blev vi emellertid upptäckta av vakter och efter en kort men intensiv strid med dessa så blev vi övermannade och tillfångatagna. I början av fångenskapen såg det hela ganska ljust ut då vi förstod att amazonerna använde tillfångatagna män som avelshingstar (kom igen, äventyret var skrivet av en 15-åring
). Dessvärre så var inte min figur särskillt imponerande på det fysiska planet utan ansågs som opassande för just detta. Ej heller så behövdes inga slavar för andra uppgifter så amazonerna beslöt sig helt enkelt för att skicka hem honom. Till hans stora olycka så beslöt de sig för att även använda honom som avskräckande exempel för sådana som kanske skulle få för sig att försöka plundra deras tempel. Så raskt och omgående så högg de av min figurs båda händer(!), petade ut hans ögon(!!) och skar av honom ballen(!!!). 
Dessa lösa delar lades sedan i en påse som bands runt hans hals och sedan blev han helt sonika naken utkastad i öknen (vid en karavanrutt, de var inte helt hjärtlösa 
). Där bröt vi.
Hur det kom sig att denna första spelsession inte avskräckte mig från rollspel för evigt vet jag inte, men resultatet blev snarare tvärtom. Jag kunde inte vänta tills jag fick pröva igen! Kort därefter så började vi småkillar, som annars bara fick spela på nåder med de stora killarna, spela själva med den första utgåvan av Drakar och Demoner. Andra tidiga spel vi gav oss på i den vevan var Traveller, Stormbringer och Star Frontiers. Och på den vägen är det.
/Anders
Äventyret, som redan var påbörjat och vars tidigare händelser jag fick snabbförklarade för mig, utspelade sig i en öken och målet var att stjäla en jätteädelsten som skulle finnas i ett tempel i en stad befolkad av amazoner. Man hade fått nys om en hemlig väg in i staden som innebar ett väldigt spännande äventyrsegment med klättrande genom gamla fallfärdiga kloakgångar. När vi skulle smyga oss in i templet så blev vi emellertid upptäckta av vakter och efter en kort men intensiv strid med dessa så blev vi övermannade och tillfångatagna. I början av fångenskapen såg det hela ganska ljust ut då vi förstod att amazonerna använde tillfångatagna män som avelshingstar (kom igen, äventyret var skrivet av en 15-åring
). Dessvärre så var inte min figur särskillt imponerande på det fysiska planet utan ansågs som opassande för just detta. Ej heller så behövdes inga slavar för andra uppgifter så amazonerna beslöt sig helt enkelt för att skicka hem honom. Till hans stora olycka så beslöt de sig för att även använda honom som avskräckande exempel för sådana som kanske skulle få för sig att försöka plundra deras tempel. Så raskt och omgående så högg de av min figurs båda händer(!), petade ut hans ögon(!!) och skar av honom ballen(!!!). Dessa lösa delar lades sedan i en påse som bands runt hans hals och sedan blev han helt sonika naken utkastad i öknen (vid en karavanrutt, de var inte helt hjärtlösa ). Där bröt vi. Hur det kom sig att denna första spelsession inte avskräckte mig från rollspel för evigt vet jag inte, men resultatet blev snarare tvärtom. Jag kunde inte vänta tills jag fick pröva igen! Kort därefter så började vi småkillar, som annars bara fick spela på nåder med de stora killarna, spela själva med den första utgåvan av Drakar och Demoner. Andra tidiga spel vi gav oss på i den vevan var Traveller, Stormbringer och Star Frontiers. Och på den vägen är det.
/Anders
DoD (vet inte vilken version exakt, men den med Elric på framsidan), kanske år 1986-87 hemma på golvet i mitt pojkrum. Jag tror jag gjorde en Minotaur som RP, självklart med en maffig tvåhandsyxa. Själva äventyret minns jag mindre av dock 
C.
C.
Rising
Vila i frid
Henrik Lindström. Han var fyra år äldre och - efter att vår familj varit bjudna över på middag hos Henriks föräldrar - så spelledde han Sarkath Hans Gravvalv för mig. Jag kommer inte ihåg något annat än att jag hade ett horn som jag instruerades att jag kunde blåsa i vid tillfälle. Jag tror att jag var trängd av några monster när jag så till sist blåste i hornet, varpå (om jag minns rätt) det kom en stor kärra med skelett drivna av skeletthästar som red rakt in i monsterna och räddade mig.
Vid det här laget (året kan ha varit 85, jag är född 78) hade jag redan upptäckt solospel - och jag såg rollspelen som en sorts fortsättning på dessa.
Det andra spelet jag spelade - återigen med Henrik som spelledare - var Mutant. Jag gestaltade en kvinnlig IMM som bland annat använde Karisma för att charma en manlig vakt och dolka honom i närstrid. Hendrik slog inga tärningar för detta utan menade att man automatiskt dödade någon på så nära håll och under sådana omständigheter - det tyckte jag var ashäftigt! Och så kommer jag ihåg att jag hörde stöveltramp som av en patrull från fjärran och då omedelbart tänkte att jag återigen kunde använda min kvinnliga charm, och började piffa till mig. Men när soldaterna rundade hörnet och vi såg på varandra, så märkte jag att det var en patrull med idel kvinnliga soldater! :^) Så då fick jag fly istället. Ett och samma trix fungerar inte två gånger.
(Det roliga är att jag spelar tjejer på ungefär samma sätt idag)
Sååå... Året var iaf '86 när jag köpte mitt första DoD. Jag var besviken för att jag bara fick ett äventyr (döda skogen) istället för de två som Henrik hade haft - och så stötte jag på problem på en gång eftersom jag inte hade fått några tärningar. Vi skrev ett brev till Äventyrsspel och tärningarna kom ett par veckor senare. Jag har aldrig tyckt att ett par veckor tagit så himla lång tid!
Det konstiga var att jag verkligen körde fast när jag läste i boken om tärningarna. Tydligen hade jag inte sett eller fått checka tärningarna så ingående när Henrik spellett mig.
Det viktigaste rollspelandet de här åren var dock vanlig friform till och från skolan/idrottsplatsen. Det var typ två kilometer att gå till skolan, och varje dag träffade jag först Kristoffer på vägen, och kort därefter Jimmy. Jag var alltid spelledare och gick i mitten, och så hittade jag på olika äventyr åt dem. Vid ett ställe växte det stensöta, så där gick vi alltid upp och tog några sådana att suga på; och vid ett annat ställe korsade man en grusad fotbollsplan, och den var perfekt för att rita upp saker i - så varje gång vi kom dit så anlände rollpersonerna till något slott eller något med rum som behövde kartläggas.
Hade vi spelat ett tillräckligt häftigt äventyr på morgonen så kunde vi komma försent hur länge som helst. Det var kul.
Vid det här laget (året kan ha varit 85, jag är född 78) hade jag redan upptäckt solospel - och jag såg rollspelen som en sorts fortsättning på dessa.
Det andra spelet jag spelade - återigen med Henrik som spelledare - var Mutant. Jag gestaltade en kvinnlig IMM som bland annat använde Karisma för att charma en manlig vakt och dolka honom i närstrid. Hendrik slog inga tärningar för detta utan menade att man automatiskt dödade någon på så nära håll och under sådana omständigheter - det tyckte jag var ashäftigt! Och så kommer jag ihåg att jag hörde stöveltramp som av en patrull från fjärran och då omedelbart tänkte att jag återigen kunde använda min kvinnliga charm, och började piffa till mig. Men när soldaterna rundade hörnet och vi såg på varandra, så märkte jag att det var en patrull med idel kvinnliga soldater! :^) Så då fick jag fly istället. Ett och samma trix fungerar inte två gånger.
(Det roliga är att jag spelar tjejer på ungefär samma sätt idag)
Sååå... Året var iaf '86 när jag köpte mitt första DoD. Jag var besviken för att jag bara fick ett äventyr (döda skogen) istället för de två som Henrik hade haft - och så stötte jag på problem på en gång eftersom jag inte hade fått några tärningar. Vi skrev ett brev till Äventyrsspel och tärningarna kom ett par veckor senare. Jag har aldrig tyckt att ett par veckor tagit så himla lång tid!
Det konstiga var att jag verkligen körde fast när jag läste i boken om tärningarna. Tydligen hade jag inte sett eller fått checka tärningarna så ingående när Henrik spellett mig.
Det viktigaste rollspelandet de här åren var dock vanlig friform till och från skolan/idrottsplatsen. Det var typ två kilometer att gå till skolan, och varje dag träffade jag först Kristoffer på vägen, och kort därefter Jimmy. Jag var alltid spelledare och gick i mitten, och så hittade jag på olika äventyr åt dem. Vid ett ställe växte det stensöta, så där gick vi alltid upp och tog några sådana att suga på; och vid ett annat ställe korsade man en grusad fotbollsplan, och den var perfekt för att rita upp saker i - så varje gång vi kom dit så anlände rollpersonerna till något slott eller något med rum som behövde kartläggas.
Hade vi spelat ett tillräckligt häftigt äventyr på morgonen så kunde vi komma försent hur länge som helst. Det var kul.
Första kontakt med rollspel:
Min två år äldre bror och hans kompis satt och spelade något slags spel som verkade väldigt spännande. Min bror spelade en karaktär, en tjuv beväpnad med dolk, som smög omkring i grottor där det bodde orcher. Kompisen var spelledare. Jag var själv inte med och spelade vid detta tillfälle, men tyckte att det verkade ruskigt spännande. Tror att det var DoD.
Första gången jag spelade:
Samma bror och samma kompis. Kanske något halvår senare. Jag tror det kan ha varit -83 eller -84. Kompisen spelledde Tvillingbergen för oss. Gång på gång försökte vi klara äventyret, men strök med mot de två trollen på vägen mot Tvillingbergen.
Sedan var man fast! Köpte själv DoD strax därefter.
Torbjörn
Min två år äldre bror och hans kompis satt och spelade något slags spel som verkade väldigt spännande. Min bror spelade en karaktär, en tjuv beväpnad med dolk, som smög omkring i grottor där det bodde orcher. Kompisen var spelledare. Jag var själv inte med och spelade vid detta tillfälle, men tyckte att det verkade ruskigt spännande. Tror att det var DoD.
Första gången jag spelade:
Samma bror och samma kompis. Kanske något halvår senare. Jag tror det kan ha varit -83 eller -84. Kompisen spelledde Tvillingbergen för oss. Gång på gång försökte vi klara äventyret, men strök med mot de två trollen på vägen mot Tvillingbergen.
Sedan var man fast! Köpte själv DoD strax därefter.
Torbjörn
Den feltolkning som jag minns bäst är den första gången med expert, då vi hade brått att komma igång och inte läste regelerna så nogrant. Vi bytte ut
mot 
men missade att ändra grundchanserna till klasserna (som väll var typ en femtedel av grundegenskapen). Så allt folk hade en grundchans i var de grymma på. Speciellt som kompisen slog fram en kattman med 23 i smidighet. 
Vi körde det så en gång, sedan läste jag på reglerna då det kände så hysteriskt felbalanserat. Minnet sätter förresten äventyret i Sinkadus 
innan Döda skogen då vi rätat till det till vi började på det äventyret.Döda skoten var... det var perfekt för oss då. Vi körde det länge, mest för att jag inte kom mig för att skaffa nästa del i trilogin men också för att vi hade kul. Det var en öppen plats och mycket att utforska. Tror vi startade med två karaktärer och slutade med fyra helt andra. Under tiden hade de hunnit med att folkmörda en orchstam, undersökte en magikers grotta, socialiserat mycket med helerskan (som alltid bjöd på mat, tog ett tag att släppa att läsa upp samma miljöbeskrivnignar, där hon just lagat mat när folk dök upp), bråkat på värdshuset, gått igenom samma magikers komplex igen (de karaktärer som gjorde det första gången var inte med längre) och så inväntat att jag hade fixat Maktens portar så vi kunde spela vidare.Tyvärr var de andra delarna i Ärans väg inte i samma klass, eller så var vi itne lika tända på dem.
(Speciellt önskade trådskrivare: Rising, Krille, Han, Troberg... äh ni vetvilka ni är.)
Är det okej om jag svarar ändå?
Jag fick DoD4 i julklapp av morsan (antagligen julen 1992, kanske -91) eftersom hon hört av en syster att hennes son (min kusin dvs) spelade rollspel med ett par kompisar och tyckte att det var kul. Jag läste böckerna och tyckte att allting var häftigt och så, men hajjade inte hur man faktiskt spelade (det här har jag skrivit om minst en gång förut, men jag orkar inte söka så jag tar det igen).
Så det följande sportlovet när sagda kusin träffades fick han SL:a mig och en annan kusin. Vi spelade båda halvorch-krigare. Jag minns inte riktigt varför, men det var nån optimeringsanledning i stil med "halvorcher är bäst krigare". Minns inte äventyret direkt, men det slutade med att vi (trots usla värden på våra rollpersoner) dödade en drake.
Vi hade inte fattat reglerna för färdighetsköpande, helt missat drakars naturliga skydd (som väl är i klass med ett normalt svärds maximala skada) och sen måste SL ha varit snäll och inte grillat oss första stridsrundan. Detta var förstås ingenting vi brydde oss om då utan då var allting bara häftigt.
I likhet med någon annan skribent i tråden var jag helt fascinerad av tärningarna. De jag fick i min box var, förutom de häftiga formerna då, ganska trista i färgerna och min T6 var en vanlig yatzy-tärning... men kusin-SL hade genomskinliga röda tärningar i samma set! Med siffror på T6:an och inte prickar! Ascoolt!
Är det okej om jag svarar ändå?
Jag fick DoD4 i julklapp av morsan (antagligen julen 1992, kanske -91) eftersom hon hört av en syster att hennes son (min kusin dvs) spelade rollspel med ett par kompisar och tyckte att det var kul. Jag läste böckerna och tyckte att allting var häftigt och så, men hajjade inte hur man faktiskt spelade (det här har jag skrivit om minst en gång förut, men jag orkar inte söka så jag tar det igen).
Så det följande sportlovet när sagda kusin träffades fick han SL:a mig och en annan kusin. Vi spelade båda halvorch-krigare. Jag minns inte riktigt varför, men det var nån optimeringsanledning i stil med "halvorcher är bäst krigare". Minns inte äventyret direkt, men det slutade med att vi (trots usla värden på våra rollpersoner) dödade en drake.
Vi hade inte fattat reglerna för färdighetsköpande, helt missat drakars naturliga skydd (som väl är i klass med ett normalt svärds maximala skada) och sen måste SL ha varit snäll och inte grillat oss första stridsrundan. Detta var förstås ingenting vi brydde oss om då utan då var allting bara häftigt.
I likhet med någon annan skribent i tråden var jag helt fascinerad av tärningarna. De jag fick i min box var, förutom de häftiga formerna då, ganska trista i färgerna och min T6 var en vanlig yatzy-tärning... men kusin-SL hade genomskinliga röda tärningar i samma set! Med siffror på T6:an och inte prickar! Ascoolt!
Rosen
Myrmidon
Man undrar ju lite vad som egentligen hände med de andra rollpersonerna... 
--
Åke
--
Åke
Nightowl
Champion
Re: Food fights
I vår D&D-grupp fanns en SL som inte var så bra på engelska. Han fick för sig att Continual Light hette Continental Light...
Erik, spells med stort effektområde
I vår D&D-grupp fanns en SL som inte var så bra på engelska. Han fick för sig att Continual Light hette Continental Light...
Erik, spells med stort effektområde
sexualundervisning
Jag citerar mig själv fràn en annan tràd:
Jag citerar mig själv fràn en annan tràd:
Senare skapade jag ett rollspel som bestod av fyra maskinskrivna sidor med blyertsteckningar över monster som jag spelade med mina kompisar. Lagom till jul hade mina föräldrar insett att jag var obotligt smittad av rollspel och köpte mig DoD3 i julklapp. Pà juldagen tvingade jag dem att spela med mig men bàda somnade innan vi var färdiga med rollpersonerna.
Rosen
Myrmidon
Re: Food fights
I vår D&D-grupp fanns en SL som inte var så bra på engelska.
Jag såg honom aldrig in action själv, men en av mina spelgäng förtäljer legender om en SL som tolkade varelsen "Giant, Cloud" i Monster Manual som just det - ett "Giant Cloud". Som enligt beskrivningen kan slänga tunga stenblock på en. Fatta vad svårt det är att slåss mot bumling-regnande lågtrycksfronter...
--
Åke
I vår D&D-grupp fanns en SL som inte var så bra på engelska.
Jag såg honom aldrig in action själv, men en av mina spelgäng förtäljer legender om en SL som tolkade varelsen "Giant, Cloud" i Monster Manual som just det - ett "Giant Cloud". Som enligt beskrivningen kan slänga tunga stenblock på en. Fatta vad svårt det är att slåss mot bumling-regnande lågtrycksfronter...
--
Åke
Nightowl
Champion
Jättemoln och molnjättar (OT)
Nuförtiden med alla templates i D&D har jag allvarligt funderat på en slumpmässig mötestabell med tre kolumner, där den tredje är en samling monster och de två första är templates.
Så alla monster man mötte skulle vara Half-Paraelemental (ooze) Vampire Shrieker, etc.
Erik, sedan skulle man slumpa yrke för alla
Nuförtiden med alla templates i D&D har jag allvarligt funderat på en slumpmässig mötestabell med tre kolumner, där den tredje är en samling monster och de två första är templates.
Så alla monster man mötte skulle vara Half-Paraelemental (ooze) Vampire Shrieker, etc.
Erik, sedan skulle man slumpa yrke för alla
Rising
Vila i frid
Re: Food fights
Och själv har jag faktiskt tolkat vapnet "niosvansad katt" på... tja, låt oss bara säga att äventyret inte alls var menat att vara så komiskt som det blev när vi spelade.
/Rising
katten bet folk
Jag hade en spelare som läste "varelseblivning" istället för "varseblivning" och använde den besvärjelsen på skitgrymma sätt innan jag blev misstänksam och ville slå upp besvärjelsen i boken...
Och själv har jag faktiskt tolkat vapnet "niosvansad katt" på... tja, låt oss bara säga att äventyret inte alls var menat att vara så komiskt som det blev när vi spelade.
/Rising
katten bet folk
Försökte änrd a men ändringstiden hade gått ut. Moderera gärna.Henrik (OT)
Kul det där med era "marsch äventyr" Ännu ett amazoninslag också (nån annan skrev om det)
jag kände en Henrik Lindström som är precis som du säger 4 år äldre än du. Tror han gick i Sofia skolan, senare... Södra Latin tror jag. Han spelade rollspel. Kan det...?
Kul det där med era "marsch äventyr" Ännu ett amazoninslag också (nån annan skrev om det)
jag kände en Henrik Lindström som är precis som du säger 4 år äldre än du. Tror han gick i Sofia skolan, senare... Södra Latin tror jag. Han spelade rollspel. Kan det...?