Nekromanti Ert sämsta spelledartilltag

[Niklas73]

Nämn en sak som ni är väääldigt missnöjda med som ni gjort som spelledare. Jag skjuter mig själv först men jag var 12 åkej?

Andreas: Okej jag försöker slå för centraldatorer för att knäcka koden
Niklas: Nä
Andreas: Va? Är det ingen centraldator
Niklas Jo men...
Andreas: Men vad?
Niklas: Du måste komma på koden... Själv.
Andreas. VA?
Niklas: Men det är inget svårt... Det är en enkel kod för att ändra ramfärgen.
Andreas: Vilken jälva ramfärg?
Niklas: På Commodore 64;:an?
Andreas: MEH JAG HAR INGEN SÅN OCH HATAR PROGRAMMERING! VAD FAN HAR DU REGLER TILL.
Niklas: *inser sitt fel men känner sig personligt förorättad och fortsätter sina krav ett litet tag till tills orimligheten är ett faktum*

Tilläggas bör att det oftast var väldigt kul o lira. Bonus till den som knäcker koden till centraldatorn (dvs minns koden för att ändra ramfägen i BASIC på 64:an o xtrabonus om du kan det i assembler).

 

[Johan K]

Alltså, de gånger som jag har varit riktigt missnöjd som sl är de gånger som ag har varit tött eller oförbered av anledningar som man inte kan styra..
Det är nått jag råkat ut för, tyvärr.. har fått bryta nån gång bara för att jag inte pallat fortsätta. Det var inte skoj alls !

 

[Weilyn]

Detta hände för ett antal år sedan:

Weilyn: Okej ni har gått in i grottan, vad gör ni.

Spelare1: Jag lyfter min fackla för att se mig om.

Weilyn: På marken ligger ett grottroll och snarkar.

Spelare2: Jag försöker smyga ut ur grottan utan att väcka honom.

Spelare1: Jag följer efter.

Weilyn: Plötsligt springer Sam Fisher in och spränger ingången!

Spelare1: Va?

Weilyn: Sedan imploderar han och flyger tillbaka till den dimension han kom ifrån.

Spelare1+Spelare2: VA!?

Weilyn: Grottrollet vaknar och eftersom att han inte har sett några kvinnliga humanoider på typ 25 år så våldtar han er hela natten lång. Sedan dödar han er när han har tröttnat. Äventyret är misslyckat.

Spelare2: Men va fan...


Jag ångrar det nu i efterhand, men ni skulle ha sett deras miner.

 

[Rickard]

En grej som jag alltid kommer att ångra är när vi hade spelat igenom en kampanj och rollpersonerna var nationalhjältar (rensat ett helt land från demoner). De skulle vara vakter för en karavan i en skog där det fanns orcher. Surprise, surprise! Det fanns orcher i skogen. Surprise, surprise! De slog ihjäl rollpersonerna. Eeh, vänta nu! Hmm, hade inte tänkt över färdighetsvärdena tillräckligt.

Jag har haft mina bisarra stunder som spelledare. Träningsregler i DoD ger ingen direkt utveckling så rollpersonerna fick extremträna. Det var en kille som slog dem om de gjorde fel. De fick alltså erfarenhetspoäng och en del skada. Efter några dagars tränande så ville inte spelarna träna mer.

Sedan har det varit riktigt dåliga speltillfällen som spelarna har gillat.

Det var ett äventyr som jag improviserade ihop där rollpersonerna och andra äventyrare skulle slå ut ett orchband, närmare bestämt: tutta eld på mattältet, slå ut shamanen och orchledaren. Ett hederligt "klubba orch"-äventyr, men där spelarna även fick planera hur de andra äventyrarna skulle agera. Jag tyckte äventyret var bajs men spelarna tyckte det var skitkul. Bästa scenariot på länge. Jahopp?

Jag drar mig även till minnes en strid i Feng Shui, där spelarna slogs mot en Big Bruiser som tålde lika mycket som en smärre buss. Ena rollpersonen ninjahoppar fram till busen och med ett enda tärningsslag snittar upp fyra stycken mooks med sitt dubbelspjut. Sedan sätter tärningsslagen igång mot bruisern. Det blir slag... på slag... på slag... på slag... (de träffar, men han tål mycket) och sedan överger ninjan sin plan och den store killen blir överkörd av ninjans polare. Han reser sig och de båda flyr.

Jag tyckte striden var skittrist, men det var asballt när ninjan fällde fyra stycken blixtsnabbt med sitt spjut. Mot själva slutbossen var det mest tärningsslag och inget beskrivande. Jag har länge funderat på vad som kunde ha gjorts bättre... tills jag snackade med han som spelade ninja för några dagar sedan. Han tyckte den duellen var askul, för han kände livet verkligen stod på spel. Att det verkligen var en farlig motståndare och att han till och med reste sig efter att bli överkörd av en bil. Å ja ba.... "Jahopp?"

/Han som, när han var yngre, hade väldigt svårt att låta spelarna få gå "utanför planerna", så när de gjorde det så gjorde han allting väldigt svårt för rollpersonerna och det var nog hans största spelledarmisstag

 

[Nightowl]

Fy fan vas ägigt! [ANT]

Jag har haft mina bisarra stunder som spelledare. Träningsregler i DoD ger ingen direkt utveckling så rollpersonerna fick extremträna. Det var en kille som slog dem om de gjorde fel. De fick alltså erfarenhetspoäng och en del skada. Efter några dagars tränande så ville inte spelarna träna mer.

Fullständigt lysande! Så jävla Sparta, alltså!

Erik

 

[Belgarath]

Det kommer jag ihåg. Vad fan tänkte du på då?

 

[Weilyn]

Jag var trött på era rollspersoner, bara massa mjäkiga, men allsmäktiga, alvtjejer hela bunten. (Jag fattar fortfarande inte hur ni lyckades lönnmörda den där svinrika köpmannen...)
Så jag tyckte väl att det var ett kul sätt att avsluta det hela på.

/Weilyn

 

[Wyldstorm]

Försöka göra ett kombinationsspel av AD&D och DoD, med nån slags realistisk touch..

Som att försöka torka upp havet med en servett.

 

[Andy]

Re: Ert sämsta spelledartilltag (Snösaga spoiler)

De sex rollpersonerna har kommit till Ysetur i Snösaga och smyger omkring i borgen.

Det finns en magiskt bra lönnmördare med i äventyret så jag tänkte att jag skulle använda honom.

Rollpersonerna smyger längs väggarna i en stor tronsal och på terraserna högt ovanför dom spejar mörkermördaren från helvetet på dom.

Ninjamördaren avlossar ett smaskigt skott med sitt långa blåsrör och träffar den stackars alven i halsen (jag tror att Trudvangs bästa blåsrörsskytt hade 25 i FV).

Alven märker att något träffar honom men säger inget till de andra. Alla fick göra ett Iakttagelseförmåga slag men ingen såg något.

De färdas vidare och jag skickar lappar till den förgiftade alvjägaren där det står att han känner sig yr, mår illa, är på väga att svimma, och till slut svimmar han. Den andra rollpersonerna tar med honom och bär runt på honom utan att försöka med läkekonst eller första hjälpen. Tiden går och till slut dör alvvraket.

Snöpligt och fånigt slut för alven. Jag tycker ändå att jag gav några hintar men så här i efterhand skulle jag aldrig ha haft med den slemme-nålspridar-slaktaren. Andra gånger jag har spellett Ysetur har jag strukit den SLP:n.

 

[Lindenius]

Alltså allvarligt…

Jag tycker det där lät som en spelarblunder.

//erik. det är ju knappast SL:s fel om spelarna vägrar säga/göra flaska.

 

[Robert Jonsson]

Instämmer! (NT)

NT = No Text (Ingen text)

 

[Pom]

Jag spelledde en fantasykampanj med riktigt mäktiga spelarkaraktärer (level 30+ i AD&D 2nd ed med en del hemkokta högnivåregler). Det var mycket rädda-världen-grejer, äventyra på andra planeter och andra plan, länder som förvandlades till lavasjöar eller saltöknar och sådana saker.

En av mina spelare började använda sin supermäktiga alvkrigarmagiker till att besöka diverse (icke fientliga) slp och plundra/döda/förödmjuka dem. Jag blev så sur över detta att jag beslöt mig för att ge igen med samma mynt.
Genom noggrann planering och regelklur lät jag en mäktig magiker gillra jag en fälla för karaktären. Det fanns inget sätt att klara sig ur just den besvärjelsekombination som fällan utgjorde under just de omständigheterna, så karaktären tillfångatogs. Fiendemagikern halshögg honom och höll hans levande huvud fånge för att göra det extra svårt att rymma.

Resten av sällskapet fick äventyra för att befria honom (och spelaren fick förstås spela en annan gube under det äventyret).


Att jag skäms över detta har flera skäl:

- En SL skall inte använda sin oändliga makt till att i affekt knäppa spelare på näsan.
- Även om det är många år sedan nu var jag inte en hormonbedövad nybörjare när jag spelledde detta, utan gjorde det i vuxen ålder.
- Jag begrep inte det uppenbara sammanhanget. Jag hade helt enkelt inte insett att spelaren vantrivdes med att spela en så mäktig karaktär i allmänhet och just den karaktären i synnerhet. Det är klart att spelaren blev mer och mer frustrerad över att behöva spela i ett sammanhang han inte trivdes i.

Han pensionerade karaktären kort därefter och fick göra en ny, radikalt annorlunda. Den trivdes han mycket bättre med; hans tidigare oinspirerade rollgestaltande fick ett helt annat djup och det blev bättre stämning överlag.

 

[Basenanji]

Stopp och belägg!

Hey! Det där är ju skittråkigt! Att du tar bort en svår och spännande utmaning bara för att spelarna ska "klara" äventyret!

Om vi i vår grupp skulle spela och jag vara den som dog skulle det ge mig värsta feta ägiga superballa möjligheten att skrämma mina medspelare just genom att INTE säga något.

De skulle kunna bli hur paranoida som helst!

"Något dödar folk i mörkret men vi vet inte hur, när eller varför..! "

Om jag är spelare vill jag att spelvärlden är precis så svår som möjligt. Tänk vad tråkigt att höra att "ni klarade äventyret för att jag gjorde det lättare..." efteråt...!

Hoppas att mördaren är med när min rollperson kommer till Ysetur. Och att han/hon/det nu när jag känner till detta, har en ny och skitsvår taktik förberedd för min rollperson.

/Basse

 

[Vavva]

Rakt över gränsen

Jag gjorde ett taskigt övertramp som spelledare när jag var 17. Vad ska jag säga? Jag var 17 och ganska hårdhudad själv. Min stackars spelare var det dock inte...

Så här var storyn. En av karaktärerna, spelad av en tjej som var jämnårig med mig, skulle via ett ganska grovt övergrepp bli på smällen med sin faders barn. Denna unge var viktig för storyn, samt hatet som hon skulle utveckla mot sin farsa. Jag hade alltså förberett mig ganska mycket för att göra beskrivningen till någon min dåvarande bästis skulle minnas hårt nog för att komma ihåg att låta känslorna det väckte bli en central del av karaktären.

Ok, Vavva hittar creepy men intim musik, kör ut alla andra spelare och släcker allt ljus i rummet. Det är nu helt kolsvart medan jag cirklar runt henne och med monoton röst beskriver hur hon trycks ner, hjälplös, medan han systematiskt börjar befria hennes lilla kropp från kläder. karaktären var dessutom väldigt småvuxen och jag gjorde en solklar poäng av hur mycket större han var. När jag kom in på beskrivningarna av hur han rörde vid henne så började jag inlajvsmeka henne och klämma på henne utanpå kläderna. Hon verkade ganska samlad just då, så jag anade inget oråd och när scenen var över så tändes ljusen och min kompis verkade själv helt samlad. Hon berömde mig för en jätteintensiv och bra scen och allt verkade frid och fröjd.

Dagen efter när vi träffades så berättade hon att hon suttit hela natten och mått skitdåligt och skrivit av sig alla sina karaktärs tankar och känslor för att kunna bli av med sina egna. Det tog henne över en vecka innan hon inte tystnade och blev distanserad när någon nämnde någon form av övergrepp. Jag skämdes som ett djur och bad sjutton gånger om ursäkt.

Man SKA inte steppa rakt över gränsen lärde jag mig då. Jag utsatte henne mer eller mindre för ett mentalt övergrepp själv i min drift att ge henne en stark rollspelsupplevelse.



Fotnot: Hon var min bästa kompis och vi brukade festhångla och tafsa på varandra på skämt hela tiden, jag hade naturligtvis inte tafsat eller klämt på en person som jag inte hade en sån historia med!

 

[krank]

Re: Rakt över gränsen

Man SKA inte steppa rakt över gränsen lärde jag mig då.

Det beror lite på. Själv skulle jag ha tillbett dina fötter i ett år efteråt om du gett mig en så stark rollupplevelse att jag allvarligt mådde dåligt av den några dagar efteråt.

Jag har träffat en, och bara en, spelledare som lyckats med något liknande. Min karaktär, och jag, gick omkring i flera dagar och mådde dåligt efteråt och hade riktigt grov jävla ångest. Den spelledaren är jag än idag impad av och spelar med honom så ofta det går (tyvärr har han flyttat till götet nu...)

 

[Coffe_Kanon]

Spelledartilltag under inflytande av alkohol

Överlag så är jag rätt grön på det här med "spellederi" (japp nu är det uttrycket myntat), så jag kan nog inte peka ut ett exakt tilltag som verkar sådär jättedåligt i jämförelse med alla andra.

Så jag får peka ut något roligare istället: nämligen när jag spellede en session Noir under inflytande av alkohol. Det sjuka var att både då och nu i efterhand så kändes det som min absolut bästa rollspelsprestation någonsin. Inget kändes allmänt "awkward" när jag gestaltade spelledarpersonern och stämningen var på topp (både hos mig och mina spelare, de hade också druckit lite by the way). allt var bara utmärkt med andra ord.

Det "dåliga" i tilltaget kan väl beskrivas som det faktum att jag var dopad. Alkohol kan tydligen fungera precis som doping fungerar för idrottstjärnor

Ahh, Whiskey. Förbannelse över generna jag ärvt från min Famous drickande morfar. Cheers mates!

 

[ripperdoc]

Re: Rakt över gränsen

Den spelledaren är jag än idag impad av och spelar med honom så ofta det går (tyvärr har han flyttat till götet nu...)

Då får du väl namnge honom så andra Götet-medborgare kan sätta honom på prov?

 

[krank]

Re: Rakt över gränsen

Då får du väl namnge honom så andra Götet-medborgare kan sätta honom på prov?

Det får jag inte enligt PUL =)

 

[Svarte Faraonen]

Mina sämsta spelledartilltag är nog rätt tråkiga -- oinspirerade insatser, tokrälsade Drakaräventyr under högstadiet, med mera. Däremot utförde jag nyligen vad som hade kunnat vara det. Hela spelgruppen utplånades i ett slumpmöte, som var det första som inträffade under äventyret. Spelarna stirrade mest på mig fram tills jag påminde dem om att det var första april, och att vi kunde börja spela äventyret på riktigt nu.

 

[Vavva]

Re: Rakt över gränsen

Jo, du har en poäng. Och kampanjen fortsatte ändå i två år efter den här incidenten, så hon blev ju bevisligen inte avskräckt för evigt.

MEN, våldtäkt kan vara ett jäkligt känsligt ämne som kan kicka igång riktigt otrevliga känslomässiga associationer. 17 kan vara en rätt känslig ålder också, och många unga tjejer har redan en ganska djupt rotad våldtäktsskräck som inte alltid är helt mogen att konfronteras. Vi vet att det är en ganska stor risk att vi utsätts för det själva nån gång under vår livstid (10% om den undersökning jag läst fortfarande gäller) och då slår även rollspelade upplevelser hårdare än om man kan intala sig själv att det hela är full fiction.

Jag pallar utan problem ganska målande och engagerande väldtäktsbeskrivningar i rollspel, men för det första så har jag bearbetat min väldtäktsskräck ganska grundligt, och för det andra så skräms man ofta mindre av det man känner till väl än man gör av det okända. (Så, då har jag outat DET också...) Idag brukar jag kolla med folk innan jag spelleder dem var deras gränser går och vilka situationer de kan ha svårt att hantera off. Det känns som en enkel trygghetsåtgärd för att mi9nska risken att någon mår kasst efteråt. Jag känner en hel del personer med riktigt trasig skit i bagaget, och då får jag som SL ta viss hänsyn till det.

Saker man lär sig mellan 17 och 26.