Rising
Vila i frid
[color:\\"brown\\"]Professor Johansson var en tankspridd man. Han var på väg ner till tvättstugan med mobilen i sin ena hand och smutstvätten i den andra när han plötsligt kom på att han glömt låsa ytterdörren efter sig. "Ingen fara" tänkte han kort. "Jag skall ju bara ner och sedan upp igen". I luren hörde han sin hustru uppspelt berätta med makaber förtjusning om den galna mördare som enligt nyheterna befann sig på fri fot i staden. Johansson förklarade för frun att mentalpatienter matas med så många droger att de är helt ofarliga och mycket enkla att både spåra upp och fånga in även när de väl lyckats rymma, men medan han kverulerade över hur snaskiga tabloider alltid blåste upp sådana här händelser för att sälja lösnummer, så förstod han att det inte alls var vad hustrun ville höra. Hon var inte orolig för honom, utan hon ville bara ha lite spänning. Professor Johansson skakade på huvudet när samtalet var över och konstaterade att han var färdig nere i tvättstugan. På väg upp så ringde hans dotter och, till hans förvåning, var han snabb med att varna henne för att gå ut på stan utan sällskap innan man hade fått fast mördaren. "Vad konstigt" tänkte han sedan. "Jag vet ju att det inte är något att oroa sig för, men ändå så blev jag så orolig över tanken på att något skulle kunna hända henne att jag reagerade på ett förnuftlöst sätt." Han var precis på väg att formulera en teori om en förälders beskyddarinstinkter när han stängde ytterdörren efter sig och plötsligt hörde ett ljud bakom sig från vardagsrummet. Någon hade tagit sig in i lägenheten! [/color]
Vi kan förutsätta att det är mördaren som tagit sig in medan ytterdörren varit olåst och att professor Johansson kommer dö i sin egen lägenhet. Hans öde kommer knappast upp på någon top 10-lista över världens bästa skräckhistorier. Inte nog med att förrymda mentalpatienter låter som något hämtat ur en lökig skräckhistoria som berättats av finniga ungar runt en lägereld, hela konceptet är dessutom nära på helt skräcklöst. Tänk om Johansson aldrig skulle ha blivit uppringd av sin hustru på den här ödesdigra dagen: Han skulle komma tankspridd upp från tvättstugan och kanske vissla på en glad melodi för att sedan abrupt bli mördad av galningen.
Skulle det ens ha en tillstymmelse till läskighet? Nej. Visst vore det hemskt att dö, men att dö sådär utan vidare gör ju inte att man är rädd medan man ännu lever.
Historien om Professor Johansson var den minst läskiga etableringen jag kunde komma på. Den är så nära "det var en gång en gubbe som plötsligt blev överfallen och dödad av en galning" som möjligt, och det enda som skiljer de tu historierna åt är att Professor Johansson har fått ett telefonsamtal som varnat honom för mördaren i förväg. Utan samtalet och ljudet från vardagsrummet så vore det inget läskigt alls.
En stor och viktig del i skräckspelledandet tycker jag är att etablera skräcken på ett tidigt plan. Att gå så långt ifrån "det var en gång några rollpersoner som plötsligt blev överfallna av ett monster" som möjligt. Så om vi skulle göra Johansson en tjänst och låta honom dö på ett riktigt läskigt sätt, hur skulle vi kunna gå till väga, och vad skulle vi kunna lära oss av det som vi kan använda i ett rollspel?
---
Etablerar man till exempel inte mördaren bättre om man får veta något om dennes bakgrund till att börja med? Vem är han? Vad har han gjort? Johansson tar ju nästan udden av hans läskighet genom att påstå att han vore en drogad fåne. Vad skulle fru Johnsson kunna säga i telefonen som skulle ge oss en bild av hur otäck och kallhamrad mördaren egentligen är?
Kan man behöva ett mer logiskt upplägg? Att mördaren tar sig in i lägenheten är ju så otroligt. Är det inte så att etableringar till stor del handlar om att spelarna skall få uppleva ledtrådar som de sedan drar hemska slutsatser av? Och om scenariot är så ologiskt att de aldrig kan dra några slutsatser förrän SL skriver dem rakt på spelarnas näsor, vad blir det då för skräck? Så, vad skulle man kunna tänka sig för ett annat upplägg som skulle etablera en mer markant skräckstämning? Vore det kanske bättre om professor Johansson hade en personlig relation med mördaren och att mördaren därför hade ett motiv att söka upp just honom? Vad skulle detta motiv i så fall vara? Eller kan man tänka sig att Johansson ringer upp sin dotter på väg upp från tvättstugan men inte får något svar? Och att han därför blir orolig? Det är kanske läskigare än att ha mördaren väntandes hemma hos en, för om dottern är borta så kan ju vad som helst ha hänt med henne?
Etablerar man en skräcksituation bättre om det finns några frågetecken som det helt enkelt (ännu) inte finns några raka svar på? Kan mördaren ha flytt från mentalsjukhuset på ett sensationellt sätt som trotsar allt förnuft? Genom en förmåga som vi omöjligtvis kan gissa i nuläget, men som kan demonstreras senare i handlingen? Kan Johansson ha en relation med mördaren, men av en sådan art att vi ännu inte riktigt får veta vad den handlar om? Och att det där kan gömmas en bakgrundshistoria som till slut kommer kasta ett helt nytt ljus över hela handlingen? Kanske är det Johansson som är den egentliga mördaren, och så är galningen bara en stackare som har blivit anklagad för Johanssons brott? Vad kan man säga om sådana etableringar, och vad bör man tänka på när man använder dem i rollspel?
---
Liksom, du har ett hot här; en mördare, och du har en rollperson; professor Johansson. Och i nuläget är det en ren lägereldsklyscha som knappt är läskig överhuvudtaget, för hotet etableras knappt mer än ett hål i gatan som man hupp! råkar falla ner i och dö. Hotet blir inte läskigare om du skulle göra det farligare, men på något sätt måste du etablera hotet på ett läskigare sätt. Hur gör du?
Vi kan förutsätta att det är mördaren som tagit sig in medan ytterdörren varit olåst och att professor Johansson kommer dö i sin egen lägenhet. Hans öde kommer knappast upp på någon top 10-lista över världens bästa skräckhistorier. Inte nog med att förrymda mentalpatienter låter som något hämtat ur en lökig skräckhistoria som berättats av finniga ungar runt en lägereld, hela konceptet är dessutom nära på helt skräcklöst. Tänk om Johansson aldrig skulle ha blivit uppringd av sin hustru på den här ödesdigra dagen: Han skulle komma tankspridd upp från tvättstugan och kanske vissla på en glad melodi för att sedan abrupt bli mördad av galningen.
Skulle det ens ha en tillstymmelse till läskighet? Nej. Visst vore det hemskt att dö, men att dö sådär utan vidare gör ju inte att man är rädd medan man ännu lever.
Historien om Professor Johansson var den minst läskiga etableringen jag kunde komma på. Den är så nära "det var en gång en gubbe som plötsligt blev överfallen och dödad av en galning" som möjligt, och det enda som skiljer de tu historierna åt är att Professor Johansson har fått ett telefonsamtal som varnat honom för mördaren i förväg. Utan samtalet och ljudet från vardagsrummet så vore det inget läskigt alls.
En stor och viktig del i skräckspelledandet tycker jag är att etablera skräcken på ett tidigt plan. Att gå så långt ifrån "det var en gång några rollpersoner som plötsligt blev överfallna av ett monster" som möjligt. Så om vi skulle göra Johansson en tjänst och låta honom dö på ett riktigt läskigt sätt, hur skulle vi kunna gå till väga, och vad skulle vi kunna lära oss av det som vi kan använda i ett rollspel?
---
Etablerar man till exempel inte mördaren bättre om man får veta något om dennes bakgrund till att börja med? Vem är han? Vad har han gjort? Johansson tar ju nästan udden av hans läskighet genom att påstå att han vore en drogad fåne. Vad skulle fru Johnsson kunna säga i telefonen som skulle ge oss en bild av hur otäck och kallhamrad mördaren egentligen är?
Kan man behöva ett mer logiskt upplägg? Att mördaren tar sig in i lägenheten är ju så otroligt. Är det inte så att etableringar till stor del handlar om att spelarna skall få uppleva ledtrådar som de sedan drar hemska slutsatser av? Och om scenariot är så ologiskt att de aldrig kan dra några slutsatser förrän SL skriver dem rakt på spelarnas näsor, vad blir det då för skräck? Så, vad skulle man kunna tänka sig för ett annat upplägg som skulle etablera en mer markant skräckstämning? Vore det kanske bättre om professor Johansson hade en personlig relation med mördaren och att mördaren därför hade ett motiv att söka upp just honom? Vad skulle detta motiv i så fall vara? Eller kan man tänka sig att Johansson ringer upp sin dotter på väg upp från tvättstugan men inte får något svar? Och att han därför blir orolig? Det är kanske läskigare än att ha mördaren väntandes hemma hos en, för om dottern är borta så kan ju vad som helst ha hänt med henne?
Etablerar man en skräcksituation bättre om det finns några frågetecken som det helt enkelt (ännu) inte finns några raka svar på? Kan mördaren ha flytt från mentalsjukhuset på ett sensationellt sätt som trotsar allt förnuft? Genom en förmåga som vi omöjligtvis kan gissa i nuläget, men som kan demonstreras senare i handlingen? Kan Johansson ha en relation med mördaren, men av en sådan art att vi ännu inte riktigt får veta vad den handlar om? Och att det där kan gömmas en bakgrundshistoria som till slut kommer kasta ett helt nytt ljus över hela handlingen? Kanske är det Johansson som är den egentliga mördaren, och så är galningen bara en stackare som har blivit anklagad för Johanssons brott? Vad kan man säga om sådana etableringar, och vad bör man tänka på när man använder dem i rollspel?
---
Liksom, du har ett hot här; en mördare, och du har en rollperson; professor Johansson. Och i nuläget är det en ren lägereldsklyscha som knappt är läskig överhuvudtaget, för hotet etableras knappt mer än ett hål i gatan som man hupp! råkar falla ner i och dö. Hotet blir inte läskigare om du skulle göra det farligare, men på något sätt måste du etablera hotet på ett läskigare sätt. Hur gör du?