Nekromanti Etablera hotet! A professor Johansson story:

[Rising]

[color:\\"brown\\"]Professor Johansson var en tankspridd man. Han var på väg ner till tvättstugan med mobilen i sin ena hand och smutstvätten i den andra när han plötsligt kom på att han glömt låsa ytterdörren efter sig. "Ingen fara" tänkte han kort. "Jag skall ju bara ner och sedan upp igen". I luren hörde han sin hustru uppspelt berätta med makaber förtjusning om den galna mördare som enligt nyheterna befann sig på fri fot i staden. Johansson förklarade för frun att mentalpatienter matas med så många droger att de är helt ofarliga och mycket enkla att både spåra upp och fånga in även när de väl lyckats rymma, men medan han kverulerade över hur snaskiga tabloider alltid blåste upp sådana här händelser för att sälja lösnummer, så förstod han att det inte alls var vad hustrun ville höra. Hon var inte orolig för honom, utan hon ville bara ha lite spänning. Professor Johansson skakade på huvudet när samtalet var över och konstaterade att han var färdig nere i tvättstugan. På väg upp så ringde hans dotter och, till hans förvåning, var han snabb med att varna henne för att gå ut på stan utan sällskap innan man hade fått fast mördaren. "Vad konstigt" tänkte han sedan. "Jag vet ju att det inte är något att oroa sig för, men ändå så blev jag så orolig över tanken på att något skulle kunna hända henne att jag reagerade på ett förnuftlöst sätt." Han var precis på väg att formulera en teori om en förälders beskyddarinstinkter när han stängde ytterdörren efter sig och plötsligt hörde ett ljud bakom sig från vardagsrummet. Någon hade tagit sig in i lägenheten! [/color]

Vi kan förutsätta att det är mördaren som tagit sig in medan ytterdörren varit olåst och att professor Johansson kommer dö i sin egen lägenhet. Hans öde kommer knappast upp på någon top 10-lista över världens bästa skräckhistorier. Inte nog med att förrymda mentalpatienter låter som något hämtat ur en lökig skräckhistoria som berättats av finniga ungar runt en lägereld, hela konceptet är dessutom nära på helt skräcklöst. Tänk om Johansson aldrig skulle ha blivit uppringd av sin hustru på den här ödesdigra dagen: Han skulle komma tankspridd upp från tvättstugan och kanske vissla på en glad melodi för att sedan abrupt bli mördad av galningen.

Skulle det ens ha en tillstymmelse till läskighet? Nej. Visst vore det hemskt att dö, men att dö sådär utan vidare gör ju inte att man är rädd medan man ännu lever.

Historien om Professor Johansson var den minst läskiga etableringen jag kunde komma på. Den är så nära "det var en gång en gubbe som plötsligt blev överfallen och dödad av en galning" som möjligt, och det enda som skiljer de tu historierna åt är att Professor Johansson har fått ett telefonsamtal som varnat honom för mördaren i förväg. Utan samtalet och ljudet från vardagsrummet så vore det inget läskigt alls.

En stor och viktig del i skräckspelledandet tycker jag är att etablera skräcken på ett tidigt plan. Att gå så långt ifrån "det var en gång några rollpersoner som plötsligt blev överfallna av ett monster" som möjligt. Så om vi skulle göra Johansson en tjänst och låta honom dö på ett riktigt läskigt sätt, hur skulle vi kunna gå till väga, och vad skulle vi kunna lära oss av det som vi kan använda i ett rollspel?

---

Etablerar man till exempel inte mördaren bättre om man får veta något om dennes bakgrund till att börja med? Vem är han? Vad har han gjort? Johansson tar ju nästan udden av hans läskighet genom att påstå att han vore en drogad fåne. Vad skulle fru Johnsson kunna säga i telefonen som skulle ge oss en bild av hur otäck och kallhamrad mördaren egentligen är?

Kan man behöva ett mer logiskt upplägg? Att mördaren tar sig in i lägenheten är ju så otroligt. Är det inte så att etableringar till stor del handlar om att spelarna skall få uppleva ledtrådar som de sedan drar hemska slutsatser av? Och om scenariot är så ologiskt att de aldrig kan dra några slutsatser förrän SL skriver dem rakt på spelarnas näsor, vad blir det då för skräck? Så, vad skulle man kunna tänka sig för ett annat upplägg som skulle etablera en mer markant skräckstämning? Vore det kanske bättre om professor Johansson hade en personlig relation med mördaren och att mördaren därför hade ett motiv att söka upp just honom? Vad skulle detta motiv i så fall vara? Eller kan man tänka sig att Johansson ringer upp sin dotter på väg upp från tvättstugan men inte får något svar? Och att han därför blir orolig? Det är kanske läskigare än att ha mördaren väntandes hemma hos en, för om dottern är borta så kan ju vad som helst ha hänt med henne?

Etablerar man en skräcksituation bättre om det finns några frågetecken som det helt enkelt (ännu) inte finns några raka svar på? Kan mördaren ha flytt från mentalsjukhuset på ett sensationellt sätt som trotsar allt förnuft? Genom en förmåga som vi omöjligtvis kan gissa i nuläget, men som kan demonstreras senare i handlingen? Kan Johansson ha en relation med mördaren, men av en sådan art att vi ännu inte riktigt får veta vad den handlar om? Och att det där kan gömmas en bakgrundshistoria som till slut kommer kasta ett helt nytt ljus över hela handlingen? Kanske är det Johansson som är den egentliga mördaren, och så är galningen bara en stackare som har blivit anklagad för Johanssons brott? Vad kan man säga om sådana etableringar, och vad bör man tänka på när man använder dem i rollspel?

---

Liksom, du har ett hot här; en mördare, och du har en rollperson; professor Johansson. Och i nuläget är det en ren lägereldsklyscha som knappt är läskig överhuvudtaget, för hotet etableras knappt mer än ett hål i gatan som man hupp! råkar falla ner i och dö. Hotet blir inte läskigare om du skulle göra det farligare, men på något sätt måste du etablera hotet på ett läskigare sätt. Hur gör du?

 

[Foggmock]

Enkelt. Den förrymda psykpatienten är dotterns nuvarande / dåvarande pojkvän. På nåt sätt har han dolt för henne att han går på behandling och just nu har han missat att ta sina mediciner.

Johansson kommer upp ur tvättstugan och säger "Jaså var det bara du, Micke, guvaduskräms". Sent om sider inser Johansson att det är pojkvännen som mördat flera människor på den lilla orten och måste dessutom stoppa honom från att mörda dottern - hur han får reda på att Micke tänker göra detta är ytterligare ett kapitel. Går nog att köra ett slags morbid katt-och-råtta-lek mot slutet.

 

[chrull]

Intressant.

Antingen måste man göra mördaren mer läskig än vad han beskrivs som här. och det från början. Den ökände kannibal-mördaren är en väg att gå. En riktigt hemsk och osmaklig mördare som man har en anledning att vara rädd för. Inte nån stackare som bara sköt någon han var arg på, utan ett riktigt psycho. Nu ännu mer psycho eftersom han suttit inlåst och drogad så länge att han inte fått utlopp för sina perversioner.

Eller så finns det en relation. Är det Dotterns föredetta pojkvän? Kanske försökte han döda dottern (efter att ha ätit upp sitt ex?) men i klassisk skräckfilmsanda lyckades dottern, professorn och dotterns barndomskamrat (och nuvarande pojkvän) se till att han hamnade bakom lås och bom. Nu är han ute igen, professorn blir givetvis orolig för sin dotter och tänker inte på att det är han som bor närmast mentalsjukhuset och givetvis står först på listan...

Det blir ju dessutom ännu läskigare om proffessorn INTE dör, utan bara inser att någon varit där och hämtat något. Adressboken kanske.

Den bästa skräcken kommer ju inte från hotet utan vetskapen om hotet. Särskilt läskigt är det ju när du vet att något är läskigt, men du vet inte vad och var, bara att det finns i närheten och antagligen bakom din rygg nästa gång du int sneglar bakåt.

Men allt det här är så jävla standard att det är dumt att posta det. Men om inte jag gör det så gör säkert nån annan det. och jag har ju redan skrivit det så varför låta nån annan jobba i onödan?

chrull

 

[chrull]

haha

Jag vill bara påpeka att fogge inte postat sitt inlägg när jag började skriva mitt

 

[Foggmock]

Great minds think alike [ANT]

..adressboken var bra. Frågan är ju bara vilken relation de har, om de har en bra relation så kan man låta Micke vara lite virrig när han pratar med Johansson för att senare gå, och då upptäcker Johansson att adressboken är borta.

Den kan ju dessutom användas som något slags hitlist (fast det är lite väl lamt om han tar dem i bokstavsordning, även om det kan bli kul när Johansson försöker komma på om Faster Agata står på efternamnet eller förnamnet och så hinner de inte fram i tid) för att senare hittas (gärna blodig) med de mördade strukna och dottern inringad...

 

[Bunny]

Finns det inte ett centralt fel här? Eller hade du tänkt dig detta som starten på en novell? En introduktionsståry till äventyret?

För: varken mördaren eller professorn verkar vara speciellt lämpliga rollpersoner, om jag förstått upplägget på scenariot rätt. Fokuset hamnar alltså fel om det ses från Johanssons synvinkel.

Vad kan man göra åt det då? Det enklaste kanske är att blanda in en tredje part, en rollperson, som ser vad som kommer hända, men inte kan göra någonting åt det! Visserligen kan detta jämföras med rälsning, men som uppstart av ett äventyr kan även detta vara lämpligt.

Jag gör lite antaganden här. Dels att Johansson inte är en sådan hyvens grabb som han verkar. I garderoben har han Mengele på väggen och han är med i en samling korkade människor som skär upp djur på kul. Usch och fy. Detta tänker en skandaljournalist (rollperson) utnyttja, och med några maffiga bilder på den respektable professorn frossande i babiantarmar kan han erövra förstasidan. "PROFESSOR INBLANDAD I OLAGLIG DJURSLAKT" - smaskens, han kan se det framför sig.

Det finns en till person som inte uppskattar att man beter sig elakt mot djur. Den galne djurvännen Hilding Drakare, senast kända adress; Långbro, har fått nys om slaktfilialen. På internet har han nämligen hittat bilder på Johanssons övergrepp (det finns många obskyra sidor på nätet...). Nu är det dags för naturens hämnd. Hilding tar på sig sin babiandräkt och ger sig iväg.

Vår ståry börjar med att journalisten (Pelle von Schmalensée) har funnit en lägenhet där han kan skåda in i Johanssons bostad. Det klassiska upplägget, nu är det bara att vänta...
[color:\\"brown\\"]Jäkla hyresvärld. Air Condition sa han att det skulle vara, men här finns det knappast någon Air Condition. Nåväl, så länge som inte linsen på kameran immar kan Pelle stå ut med sin klibbiga skjorta. Det är just det här som gör Pelle till en sådan bra pressfotograf, intalar han sig själv.
Vad händer nu då? Jahaja, Johansson förflyttar sig bara från sängen till köksbordet. Börjar läsa dagstidningen. Nej, det här var verkligen inte intressant att plåta.
Men nu tar han på sig en morgonrock över sina smutsiga kalsonger, samt trär fötterna i ett par tofflor. Han går mot ytterdörren. Vart ska han så här tidigt på en lördagsmorgon? Till tvättstugan? Fasen också. Pelle får i alla fall testa om buggningen av trappuppgången funkar. Är det fastighetsskötaren han pratar med? En galen mördare på stan? Nåja, det får någon annan tjomme på tidningen täcka.
Det här var riktigt kul, när Johansson går vidare ner till tvättstugan kan Pelle fortsätta att höra konversationen mellan fastighetsskötaren och en av Johanssons kvinnliga grannar. Ivrig som en liten unge som lyssnar på någonting han inte får hör han vidare på deras skvaller.
Vad tusan är det där? Utan att han har märkt det så har en konstig varelse börjat klättra ner för Johanssons fasad. Är det en apa? Pelle rycker åt sig kameran igen och slänger iväg några bilder. Konstigt att en apa skulle stanna utanför just Johanssons fönster, och konstigt att den är så duktig på att lirka upp det samma med ett Visa Creditcard (utrymme för produktplacering). Nej det är helt klart en människa i apdräkt. Mysko värre.
Den falska apan räcker sig innanför sin dräkt och drar fram ett bylte. Den ställer sig vid köksbordet och knyter upp det. Är det där... knivar av olika slag. Definitivt. Är det med sådana här djuriska ritualer som slaktfilialen inleder sina perverterade nöjen. Kameran klickar febrilt.
Aha, Johansson är på väg upp igen. Kan han bara få honom, människoapan och knivarna på samma bild så är saken biff. Han får sin förstasidesnyhet. Han blir kändis. Nu ska Pelle bara höra vad Johansson sysslar med på vägen upp för trapphuset. Kanske någon annan i huset är inblandad?
Johansson verkar skratta: "haha, djurdräkter - har tabloidtidningarna fått nippran eller". Djurdräkter? Vad menar han? Fastighetsskötaren bryter in: "Jomen, det står ju här; 'den galne mördaren har för vana att klä sig i djurdräkter när han utför sitt värv'". Den galne mördaren?!? Satanihelvetesjävlaskit! Det rörde sig alltså inte om Johanssons kompanjon.
Pelle sliter av sig hörlurarna från avlystningsapparaturen, och kastar sig ner för trapporna. Hoppas den där fastighetsskötaren kan sladdra med professorn länge nog, Pelle måste varna honom!
Men nej. När Pelle kastar sig upp för trapporna i Johanssons hus, passerandes en förvånad fastighetsskötare, så hörs ett fruktansvärt skrik från Johanssons lägenhet. Väl inne i lägenheten får han kväljningar av allt blod och den sågtandade kniven som sitter fast i Johanssons panna. Sedan höjer han sin kamera och börjar ta bilder...[/color]

Det där var läskigt - eller hur? Jag sitter och skakar framför datorn när jag skriver ner det här. Så fasansfullt! Stackars professor Johansson...

Eller så kunde jag inte låta bli att blanda in dålig humor, töntiga namn och en massa klichéer i det hela. Tyvärr gör det att min lilla berättelse fungerar väldigt dåligt som ett exempel, så jag ber så mycket om ursäkt om jag fått er att traggla igenom det hela. Grymt sa räven.

Låt oss nöja oss med att jag tror att det handlar om att skifta till ett mer spännande och dramatiskt fokus. Lek med känslan av hjälplöshet, och lägg in lite mer dramatiska moment. Det kommer man långt med.

 

[Rickard]

Skön trådstart

Jag funderade på det här med "etablera hotet".. Om spelledaren säger till spelarna att man ska spela Kult eller CoC så har man ju direkt etablerat ett hot, eller hur? Spelarna vet ju att det är typiska skräckrollspel där man ska dö i..

Sedan kan man presentera hur de kan bli mördade tidigt men inte källan? Det känns som för mig att om man har något som man kan förvänta sig, men inte vad, så blir det mer spännande.. Lite som att öppna julklappar på julafton när man är mindre.. De finns där synligt men man vet inte vad som finns i dem.. Det får man vänta och se när man med pirrande kropp öppnar presenten..

"Hur gör du?"
Jag kan inte spelleda skräck så jag borde inte svara... men här är mitt svar..

Låt professorn i förbigående höra på radion om mannen som flytt från mentalsjukhuset.. Låt spelaren få tro att det är en mördare och att dennes rollperson ska bli mördad på vanligt manér.. Avrätta först hans hustru.. Låt spelaren få undra lite var mördaren är.. Avslöja sedan att det är professorn som är mentalpatienten och att han inte är någon professor egentligen.. Avslöja att det inte är hans hustru som är mördad utan att det är han själv som mördat en okänd kvinna i ett okänt hus som han sedan trodde var sitt eget hus och sin egen hustru..

Man skulle kunna tänka sig att man avslöjar professorns riktiga jag genom att göra spelaren rätt osäker på sig själv.. Till exempel om denne vill gå in i köket så går denne in i sovrummet.. Patienten har ju inte varit i huset tidigare, så denne hittar ju inte.. Låt alltså rum och funktioner byta plats med varandra.. Man kan ockå avslöja att spelaren har på sig kläder som är för små.. Kattens namn får spelaren komma på men sedan ser denne (på halssmycket eller matskålen) att kattkräket heter något annat..

Typ.. Jag har lekt med den tanken ett tag.. Alltså att rollpersonerna jagar en mördare och att det i slutändan visar sig att det är en av rollpersonerna som är ovetandes om att denne är mördaren.. Här ovan är ett sätt man kan lösa det på..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som saknar Arcana, Ghoul och Seraphim (samt möjligtvis Basenanji men [color:\\"green\\"]han[/color] kommer inte direkt ihåg hans skräcktrådar)

 

[Troberg]

Re: Skön trådstart

Låt professorn i förbigående på radion om mannen som flytt från mentalsjukhuset.. (snip)

I ditt scenario här så finns det mycket detaljer som spelarna märker i förbigående. Det där är något som jag alltid har svårt för, man kan liksom inte berätta något för spelarna i förbigående. Säger man att cowboyen på gatan påminner lite om skurken de sköt förra månaden så har man direkt kört igång en massiv utredning.

Hur fanken hanterar man sånt på ett bra sätt? Något man bara låter blicken svepa över och som man antagligen rycker på axlarna åt som en tillfällighet blir helt plötsligt viktig för spelarna därför att man valt att säga det. Visst, man kan dränka dem med info som till 95% är onödig, men jag har redan problem att de inte hör de som det borde höra.

Så, hur hanterar man "i förbigående", "påminner lite om", "något prasslar till lite i busken, men det kan vara vinden" och så vidare?

 

[Rickard]

Re: Skön trådstart

För det första.. Bra att du citerade.. Då såg jag att jag missat "höra".. Min uppkoppling lägger av ibland numera så jag är stressad när jag skriver alla inlägg och har på senare tid missat lite korrläsningar bara därför..

"I ditt scenario här så finns det mycket detaljer som spelarna märker i förbigående. Det där är något som jag alltid har svårt för, man kan liksom inte berätta något för spelarna i förbigående..."
Oj.. För att förklara och ta med alla aspekter så måste jag skriva ett rätt stort inlägg och "nämna saker i förbigående" är inget som direkt hör till tråden.. Och ett stort inlägg tänker jag inte göra, så jag försöker hålla mig kort..

Om spelarna får hitta på det själv så blir det i förbigående.. Om spelaren får hitta på namnet på katten så blir det i förbigående.. Denne tycker att denne bidragit med en del till världen så kan spelaren vara nöjd med det och sedan lämna den uppgiften någonstans i bakhuvudet.. Sedan pekar man på saken som spelaren "hört i förbigående" genom att poängera felaktigheten i den..

Jag har funderat själv på hur svårt det är att nämna något i förbigående men det kan göras.. Man kan lura spelarna att fokusera på en händelse och man kan lura spelarna till att inte göra det.. Ett knep är att presentera saker medan man beskriver miljön och inte förrän senare förklara det hela närmare.. Då för man först fokus från objektet och sedan för man fokus närmare.. Om man istället beskriver något som inte har något med saken att göra så för man fokus mot objektet.. Det kan också vara smart i vissa lägen.. Mest i de fallen då man vill plantera in vilseledande information.. Det kan vara att spelarna smyger runt en husknut i jakt efter ett monster och helt plötsligt börjar du beskriva en vattentunna som står vid husknuten.. Hur vattnet skimrar i månljuset och så vidare.. Inte en lång beskrivning, utan kanske 10-20 ord på 3-5 sekunder..

Ett exempel jag kan ta upp var när jag beskrev ett västernlandskap i Deadlands.. Jag beskrev den torra marken och sandlöparna (tumble weeds) som for omkring i vinden i riktning mot dem.. De tänkte väl inte så mycket på det men när jag vid ett senare tillfälle började beskriva vinden som blåste i ryggen på den spelare som stod och bevakade landskapet medan sandlöparna for mot dem så blev det mer fart i lyktan.. Det blev en liten chockupplevelse för spelaren för att han fick sätta ihop 1 och 1 (något jag beskrivit förut och något jag beskrev nu).. Det visade sig att sandlöparna var ett par monster..

Man måste försöka få in det man talar om naturligt.. Att hippt som happt säga att "...och radion är på och där hör du att de talar om en mentalpatient som har rymt" är ingen höjdare.. Att först säga att radion spelar musik och ett tag senare säga att nyheterna kommit på och drar lite nyheter, bland annat man fortfarande inte hittat mentalpatienten som rymt, kan te sig lite mer naturligt..

Jag är ingen skräckspelledare och nu vet jag inte direkt om detta funkar.. Det gäller att testa.. Du har rätt med att det är lätt att spelarna blir alltför misstänksamma om man poängterar något.. Fast med ditt cowboy-exempel så kan du ju bara säga att de tycker mannen påminner om någon.. Varför säga vem det är han påminner om?

Sedan så var några av de saker jag skrev som skulle göra spelaren orolig, som rumförflyttningarna och kläderna..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som kände att han hoppade hejvilt men ändå bara nämnde fåtalet områden i ämnet

 

[Rising]

Prof. Johansson must die

Det här är mina egna funderingar. Jag tycker att etableringar handlar om dessa ting:

1. Förväntan
Skräck handlar mycket om att kunna se samband i skeenden och gissa vad som kommer att ske i framtiden. Man kan säga att förväntan är den sortens skräck som drabbar en när ens hjärna drar en slutsats som man helst skulle vilja vara omedveten om.

Att simma i hajtäta vatten och plötsligt upptäcka att man blöder är en klassiker. Då drar man snabbt en slutsats om vad som skulle kunna komma att hända inom kort, fastän man helst vill låta bli.

För att förväntan-skräcken ska vara tydlig måste sambanden begripas av spelarna. De måste följa någon sorts logik. "Blod + Hajvatten = Snart kommer en haj och angriper mig", det är en enkel ekvation, men det är svårare att förstå varför en galen mördare skulle vilja gömma sig hos just professor Johansson. Där har vi ett tydligt problem. Logiken saknas, det är snarast tal om metalogik: "Aha! Det pratas om en psykopat i en skräckhistoria, då vet jag att han kommer hitta just mig av alla människor i staden och sedan försöka döda mig. Så är det ju alltid." Om Professor Johansson istället hade varit mentalpatientens läkare och om mentalpatienten hade klandrat honom för sin mentala ohälsa, då hade kanske sambandet varit tydligare? Nja, det är inte heller så bra.

Problemet är nämligen att sambandet inte får vara för tydligt heller. Man måste kunna värja sig från den läskiga slutsats man drar. Den får inte kännas påtvingad. Därför är kanske det enklaste och bästa exemplet på förväntan-skräck något så enkelt som ljudet "ping!" i en rörelsesensor i en Alien-film. Det är något som rör sig i sensorns riktning, men det behöver inte vara något hotfullt.

Det är en ledtråd som gör att man börjar fantisera fram både monster, katter, vindflöjlar och allt möjligt inför sin inre syn.

Vi säger att Professor Johansson ringer sin dotter på vägen upp från tvättstugan utan att få något svar. Mördaren gömmer sig inte i lägenheten (eftersom det är ett rätt otroligt scenario) utan istället får professorn oroa sig för vad som eventuellt kan ha hänt hans dotter. Jag tycker det räcker.

2. Demonstration
I punkten ovan så visade jag att logiken bakom slutsatserna måste begripas av spelarna. Om ingen av spelarna vet vad en haj är så förstår de inte faran med att blöda i hajtäta vatten. I skräckrollspel är det ofta som hotet följer en logik som verkligen inte är uppenbar. Hur farlig är en Elder Thing? Hotet måste ibland demonstreras för att någon förväntan ska bli möjlig.

Introduktionsäventyret till Chock handlade till stor del om att förstå vad som hade hänt med de människor som numera hemsökte huset i efterlivet som spöken. En stor del av Jurrasic Park gick åt till att demonstrera varför en raptor var ett större hot än en Tyrannosaurus Rex (den senare behövde dock inte direkt någon demonstration).

Professor Johansson har nästan själv lyckats förstöra galningens skräckpotential genom att förklara att alla mentalpatienter är drogade och harmlösa. Vad vi skulle ha behövt vore någon utläggning om hur otäck och samvetslös just den här mördaren är. Hans hustru borde ha berättat någon skräckhistoria om mördarens tidigare offer eller något om hans bakgrund. Så länge vi inget vet om honom så får vi det nämligen svårt att dra några slutsatser. Jag tänker mig att professor Johansson kan bli så orolig när han ringer sin dotter utan att få något svar att han springer ner och sätter sig i sin bil och kör till den plats där han tror att hon är (det lokala fiket?). På bilradion kan det komma fler nyheter som demonstrerar hur hotfull just den här galningen är.

3. Plantering
Man kan också medvetet låta skeenden vara ofullständiga tills vidare. Genom att låta något ske på ett oförklarligt sätt så väcker det nämligen mer frågor än svar. Och frågor utan svar kan alltid ge en liten olustig känsla åt spelarna. "Varför gjorde monstret så där?" "Varför verkade baronessan så rädd för den blinde tiggaren?", "Hur kunde mördaren ha hunnit hänga upp kropparna i taket på så kort tid?" Dessa frågor är planteringar som ännu inte riktigt räcker till för att det hos spelarna skall väckas någon förväntan-skräck, men senare i äventyret kan man komma att ge dem pusselbitarna som saknats så att de skall kunna få svaren de söker.

Tills dess så kan planteringarna ge spelarna en obehaglig känsla av mystik och obegriplighet som mycket väl kan vara läskig i sig. De kan också få omkullkasta ett helt äventyr i ett enda svep: Namnet man hela tiden trodde var ett namn på den kontaktperson man letade efter, kan i själva verket vara ett kodnamn för en operation som pågått i bakgrunden under hela kampanjen, och när man då betänker vad man under äventyrets lopp hört folk säga om det här namnet, så kan man plötsligt inse att ett helt drama har pågått parallellt med den primära handlingen i äventyret och att man alltså har varit helt omedvetna om detta. En annan sådan klassisk plantering är när man ger rollpersonerna en ledtråd så att de förstår att det är deras egen arbetsgivare som är den egentliga skurken.

Typiska planteringar är annars ledtrådar som ges tidigt i äventyret men som inte leder någonstans förrän de kompletteras med information som man får tag i långt senare.

För Professor Johanssons del så tror jag att det skulle vara bäst om han hade någon relation med den galne mördaren, men att det inte skulle framkomma i handlingen förrän han på radion hör något som får honom att inse vilket samband han egentligen har med mördaren. Om det vore ett Kultäventyr skulle det exempelvis plötsligt kunna bli tydligt att professorn och galningen delar en och samma mörka hemlighet. Då plötsligt inser han alltså att mördaren faktiskt har ett motiv till att söka upp just honom och förstöra hans liv, varpå oron för dottern som inte svarar på sin telefon kan börja bli alarmerande på riktigt.

Eller något. Den stackars professorn får nog finna sig i att vara fångad i en klyscha som är värre än döden, men de knep som framförallt saknas i hans berättelse tycker jag är just Förväntan, Demonstration och Plantering, och därför tror jat att de är ingredienser man verkligen behöver vara noga med att använda för att kunna etablera en riktigt ball skräckstämning till slut.

 

[Rising]

Re: Skön trådstart

Det där är något som jag alltid har svårt för, man kan liksom inte berätta något för spelarna i förbigående.

Det finns några knep:

Red herrings
Ledtrådar som helt enkelt inte leder någon vart. Gömmer man de riktiga spåren bland ett stim sådana här fula fiskar så brukar det vara svårt att veta vad man har att vänta i äventyret.

Nå, de kan tyvärr också göra spelet djäkligt jobbigt, så man får ta det lugnt med fiskarna. Men några rödingar stoppar jag alltid in i äventyren bara för att ge spelarna viss distans till det jag säger.

Planteringar
De pratade jag om innan. En ledtråd som man inte kan dra någon slutsats av ännu, men som kan komma att blomma ut senare.

Särskilt ledtrådar i drömmar och annat flum brukar jag låta vara ett par planteringar bland idel red herrings. Liksom, om man har haft en dröm om en albinoflicka med igensydd mun som givit en en vattenkanna av porslin som plötsligt blev ett trasigt dockansikte med kastanjebruna ögon i ens hand, och om två loppbitna hundar stod och skällde mot en på avstånd, men sprang iväg när man plötsligt, ovetandes, råkade säga orden "allt är inte vad det verkar" och en blixt från klar himmel lyste upp skyarna och fick ett knotigt gammalt bokträd att ta eld, och om hur albinoflickan lugnt gick in under trädet och satte sig på en gunga som var upphängd från en av dess grenar och viskade "du måste gå tillbaka nu" så kommer spelaren bara att vara ett enda stort frågetecken när rollpersonen vaknar. Vad är en ledtråd, och vad var bara tom symbolik? Sådana där budskap kan göras till häftiga spelhändelser utan att spelaren riktigt orkar tänka efter vad som är en ledtråd och vad som bara är ballt. Dock får man massor av möjligheter att slinka in viktiga ledtrådar i förbigående som spelarna kanske bara knappt kommer ihåg när drömmen är över.

Rökridå
Spelare är alltid aktiva på ett eller annat sätt. Den svåraste sortens spelare att lura är de som är aktiva lyssnare. Det går bara inte. Att sitta och ålfiska fram en massa långrandiga beskrivningar för spelarna och hoppas på en chans att slinka in något i förbigående, det går nästan inte. Så man måste aktivera spelarna på något annat sätt, så de inte blir så där hemskt aktiva som just lyssnare. Man måste lägga ut en rökridå.

Min favvometod är att slänga fram en pratglad spelledarperson. För alltså, det finns inget sätt att få mer action i en spelsession än när man har direkt dialog. Det är då det går som fortast och blir som mest hudnära att spela. Vill man aktivera spelarna, då finns det inget säkrare kort än att öka tempot via direkt dialog. Dialog har dessutom fördelen att den kan få vara pladdrig och oväsentlig mellan varven. Det är enkelt att slinka in med ledtrådar i förbigående som inte alls uppfattas som ledtrådar, utan bara som ett sätt för dig att etablera karaktären.

Typ, en person som snackar skit om andra framstår som osympatisk på ett sätt som spelarna väldigt lätt tolkar som ren karaktärsbeskrivning och ingenting mer, och då är det lätt hänt att de inte tar någon notis om viktig nyckelinformation som man sedan kan bygga skräcketableringar på.

---

Öh, jag kommer inte på några andra trick just nu.

 

[walium]

Faster Pussycat! Kill, kill, kill!

Jag hade velat lägga till överraskning/slamkrypare. Saker och ting är inte så enkla som de först verkar. Galningen är inte så korkad att han traskar över till sina offer i sin tvångströja och försöker döda dem med en köttkniv under årets regnigaste natt. Galningen är smart. Han kommer ditt under dagen, eller dödar en polis, tar på sig dennes uniform och besöker professorn med någon lämplig ursäkt till hands.

En annan grej som kan göra en person mer skrämmande är om han är inarbetad. Alltså inte bara en förrymd galning med få eller inga skäl att vilja döda en okänd professor. Det kan vara en spelledarperson som demonstrerat sin kallblodiga mordlusta och brist på moral tidigare men hela tiden varit på rollpersonernas sida. Men så klantar de sig eller så blir de utmanövrerade på något sätt och då vänds han mot dem. Fungerar bra om rollpersonerna är någon form av brottslingar till exempel. De vet vad deras motståndare är kapabel till men det gör inte honom mindre skrämmande för det.

Skräck kan också lättare uppnås om rollpersonerna har någonting att förlora, någonting som de bryr sig om. Det är därför det är så svårt att använda psykologisk skräck om rollpersonerna är en grupp rotlösa äventyrare som lever på att ha ihjäl svagare varelser. Varken spelare eller rollperson har något att förlora.

Nu kanske jag vandrade iväg i helt fel riktning, men det skiter jag i.

 

[Basenanji]

Basenanjis åsikter

Bra inlägg Rising!
Nu är jag rädd att jag lämnar ämnet, men min egenkärlek tvingar mig att posta detta ändå...

Jag tycker att saker som ofta gör det mer skrämmande i mina ögon är när man trivialiserar det läbbiga.

Professorn, är inte en standard-professor, utan en vanlig människa av kött och blod. Han säger ibland, konstigt nog, att han inte vet. Trots att han ska vara en så påläst rackare.
Polisen säger tex att han inte vågar gå ner i tvättstugan utan förstärkning. Mm mm.

Om man nu är inne på din första ledtråd, Rising, att man kanske borde få spelarna att till en början förstå vad som är så läskigt (åtminstone till viss del) så anser jag att det fungerar jättebra att förse spelarna med denna kunskap, men helst som små ointressanta vardagliga detaljer.
"Mördaren är en helt vanlig psykpatient som mår dåligt som så många andra. Men att på det det där aggressiva sättet ta sönder just små porslinsdockor, det är han ensam om..."

Den galne mördaren är hemsk, men tack och lov neddrogad.
Det vet spelarna och kan lugna professorns dotter. Dottern kan i lugn och ro besöka mentalsjukhuset för sitt specialarbete.
Nästa info de får (från annat håll givetvis) är att en kombination av vissa mediciner ger resultatet att de tar ut varandra. Vänta nu, vad tar mördaren för medicin? Jaså, har någon nyligen ändrat i medicineringen!! Aj, aj då...

Nästa sak som jag menar gör det hela läbbigare, eller etablerar spänning, är om spelvärlden är ologisk eller irrationell, helst med absurda/abstrakta förtecken. Detta brukar reta gallfeber på mina spelare, men mer om det längre ned.

När professorn kommer tillbaka står TV:n på. Inget konstigt med det, den tankspridde professorn glömde väl helt enkelt att stänga av den innan han gick ned till tvätten. Men varför fungerar nu en kabelkanal helt plötsligt? Tittade han inte på svt 1?
Han har ju inte BBC vanligtvis?! Och vad är det som visas, jo en dokumentär om en galning som ...bla bla ...fyll i resten själva.

Bäst tycker jag om det inte finns några tydliga kopplingar utan bara en obehaglig lukt av skräck. Genom att ta med detta irrationella moment kan man också rå på det som är skräckrollspelets största fiende nämligen...

DenTöntige Rollspelaren
Minns någon en tråd som slutligen kom att handla om Robinsontävlingen?
Hur många som helst började skriva in att de skulle "minsann klara sig myycket bättre än deltagarna i TV", för man var ju rollspelare och med detta menades tillgång till en kreativitet utöver det normala. Olika idéer postades hur man skulle lura tv-teamet bäst, hur man skulle undvika paktbildandet mm mm.

Liiite töntigt om du frågar mig... Liiite...

Men å andra sidan hade de nog rätt, de skulle spöa Zubban, Pål och alla andra med hästlängder. För det är ju tyvärr så, att rollspelare ofta är så förbannat kreativa.
Men det är väl bra?
Nja, sällan i skräckrollspel- då förväntas ju deltagarna bli utsatta för skräck. Min erfarenhet är att hur läskigt och förlamande en situation än är för spelarna så är den knappast så läskig och hotfull att rollpersonerna ändå inte avskräcks från att försöka göra upp med sina monster, npc:s, kultdeltagare, massmördare etc

"Gärna kusligt, men inte läskigt!" skulle mina spelare ha sagt till mig. Alltså de menar att spelet får aldrig bli så skräckinjagande att deras coola rollpersoner drabbas alltför negativt av det.

Sedan spelar det ingen roll hur etablerad skräcken är, eller om man använder sig av slamkrypare eller rökridåer.
Den Töntige Rollspelaren kommer ändå se till att befinna sig ett steg före mördaren/monstret/Cthulhu/etc.
"Tja, det var lite kusligt, men jag blev ändå aldrig rädd!!"

Jag vill inte värdera detta på något sätt, jag själv är minst lika mycket Töntig Rollspelare, men det försvårar för SL och för den som vill bli riktigt uppskrämd.

Därför gillar jag att man böjer, vrider och vänder lite på verkligheten och dess lagar. Helt plötsligt kan en TV byta kanal av sig själv och tom skaffa en kabelkanal. Helt plötsligt kan en mördare tåla 24 skott av en .38:a och ändå inte dö.
Helt plötsligt förstå spelarna att det nog inte är så lätt att räkna ut hur de ska "befinna sig ett steg före mördaren".

För att det hela inte ska balla ur fullständigt ("Åmme- det spelar ju ingen roll vad vi gö för monstrena är ju helt j-a odödliga ändå juh..." får man vara beredd att ha någonting som binder ihop det hela. Ungefär som världen i KULT- det finns något som förklarar det absurda, men den sanningen är en hemlighet för de flesta...

Snurrigt? Kanske det... Blev så sugen på att svara bara...

Vänligen,
Bas

 

[MovinGalt]

Red herrings

Själv är jag itne särskilt förstjust i just red herrings, och spelare tenderar inte heller att vara det. Det känns bara så otroligt frustrerande med en massa "låtsasledtrådar" som dräller, nej, då har jag ett bättre förslag (som också är mer accepterat).

Nytt förslag:

Ledtrådarna man ger spelarna måste tolkas på rätt sätt för att man ska komma vidare, tolkar man dem på fel sätt, går man åt fel håll, helt enkelt. Misstänker man fel mördare, lägger ihop 1+1 och får 3, eller annat liknande så kommer man helt enkelt käpp rätt åt h-e. Men sen kan man gå tillbaka och få den där "aha, vi läste kartan uppochner"-känslan. Istället för att surt undra vad en massa osannolika ledtrådar gör överallt.

Det hela blir ju lite svårare för spelledaren, men på samma gång rätt roligt när spelarna beger sig åt helt fel håll. För SL gäller det bara att komma på skumma saker som har minst två sidor, gärna fler. När rollpersonerna sen kommer på hur enfaldiga och trångsynta de har varit så blir de extra skoj för allihopa.

/MovinGalt