Nekromanti Ett äventyr med många spelledarpersoner

[Guest]

Jodå! Nu är det så här att det dykt upp en hel del tankar om ett scenario... Lite tack vare krille när han dissade en annan idé jag hade (som flyter på bra). Eller som han sa... Utvandrar tjaffs. Mina ideer är dock ett twin peaks inspirerat äventyr som utspelar sig i en socken i småland under 1850-talet (eller något sådant). Rollpersonerna ska vara bosatta där och känna många av spelledarpersonerna som finns. Och de ska vara en hel del har jag tänkt mig. Jag har lite tankar på hur man ska få spelarn att känna att dess rollperson är en i gänget...

I äventyret så skriver man en del åt spelledaren och en åt spelarna. Spelledarens avdelning ska ju få svar på allt medans spelaren endast ska få veta vad hans rollperson tycker och tänker. Så på spelarens beskrivning ska spelledarpersonerna vara beskrivan utifrån rykten, kännedom, vänskap och sådant... Kanske några nivåer av vänskap. Exempel: ärkefiende, ovän, ingen vänskap, ytlig vänskap, god vän, mycket god vän. Vilken vänskap rollpersonen har till spelledarpersonen bedömmer vad han vet om människan. Om man är ärkefiende så kanske rollpersonen svalt allt han hört om personen, "han äter barn" och allt det där... Om det dock är en mycket god vän så har personen öppnat sig totalt för rollpersonen och berättat hela sin livshistoria... Hoppas att ni förstår lite hur jag menar... Alltså kanske en spelledare får två A4 blad med information om vad han "vet" om hans grannar i socknen... Det ska även vara en karta över stället som spelaren kan granska efter som han vet ungefär hur det ser ut... Rykten om mystiska platser och sådant ska också finnas för rollpersonen kanske växt upp med historier om "det heliga vattendraget" och "eken med förbannelsen" (endast exempel). Spelaren ska helt enkelt få läsa på innan det börjas spela på allvar. Eftersom rollpersonerna har olika vänner så blir ju varje spelares information olika.

Min fråga till er är ju då helt enkelt hur ni gör vid dessa scenarion. Alltså dem med många spelledarpersoner och att det utspelas på orten där rollpersonerna bor. Hur mycket information ger ni dem innan? Kan mitt sätt kunna fungera bra? Vilka är era erfarenheter?

Ös på bara!

 

[Warduke]

Jag gör helt enkelt det du skriver. Jag skriver infon, sammanställer det i ett häfte och delar ut. Allt det viktiga, plus en del oväsentligheter så att inte det viktiga blir för uppenbart. Eftersom jag kan rita blir det bilder på SLP:erna också för jag tror det är lättare att sätta ett namn och person till ett ansikte.

 

[Bunny]

Konversation

Jag hade egentligen tänkt att ha med detta i en egen tråd om spelledarpersoner, men du tar upp det jag vill åt så smidigt att jag tar det här istället.

Jag har lite svårt för modellen där spelledaren skriver ner vilka relationer rollpersonen har, och sedan förväntar sig att spelarna automatiskt ska agera efter det. Det skulle inte kännas naturligt för mig som spelare. Snarare handlar det om etableringan av SLP:n när spelet väl börjat. Där har man flera verktyg till sin hjälp:

Namn: namn bör alla som spelarna möter ha potential att ha. Med potential menar jag att du har en namnlista till hands, så att även den obefintlige tiggaren vid torget kan få ett namn om rollpersonerna tilltalar denna.

Bakgrund: bakgrund behöver man inte ha till alla SLP, utan bara de av vikt. Ärkefienden borde naturligtvis ha en, hans och rollpersonernas banor måste ju ha korsats på något sätt. Goda vänner likaså. En SLP:s bakgrund kan utveckla sig under ett spelmöte också, ta exemplet med tiggaren; rollpersonerna kanske intresserar sig för hur det kommer sig att någon behöver tigga i denna fina staden, varvid han drar upp sin historia.

Tiggaren har nu både fått namn och bakgrund. Anteckna hans namn och några stödord till hans bakgrund, för att efter spelmötet sammanfatta och skriva ner det hela (efter behov naturligtvis, finns det ingen risk att de stöter på tiggaren igen, så är vikten av anteckningar inte så stor). Sker det här flera gånger kommer du snart märka att området rollpersonerna rör sig i känns mer och mer levande. Uppmuntra att spelarna interagerar med sin omgivning, och inte bara det aktuella äventyret eller problemet du lagt i deras väg. Det viktigaste instrumentet är dock:

Konversationen: ingenting slår det. Du vill natuligtvis inte att dina SLP:er endast ska vara anonyma namn på en lista, följt av "god vän", "fiende" eller vilken yrkeskategori de tillhör. De ska kännas levande, och för att åstadkomma detta krävs interaktion mellan rollpersonerna och spelledarpersonerna. Interaktion skapas bäst genom konversation. Låt riddarens väpnare tilltala riddaren då och då, det kan vara de mest triviala saker som "det ser ut som om det blir dåligt väder" eller "vem tror du vinner torneringen". Lyckas du skapa en konversation kan du också smidigt etablera den relation du har tänkt att skapa. Ärkefienden smyger in en illa dold förolämpning, ovännen är kort i orden och bitsk, vännen är trevlig och tjänstvillig och de nära vännerna är förtroliga. Det finns inget hinder att stanna vid relationen, även din SLP:s personlighet borde framträda. Den barska krigaren och den noble adelsmannen har helt olika sätt att konversera på, varvid spelarna får ett hum hur de är funtade - utan att du för den sakens skull på ett papper givet till spelarna beskrivit just detta.

Alltså, att ge ut ett papper om omnejden, dess människor och liknande är inte fel - se bara till att det finns möjlighet att utveckla det hela; relationer kan ändras, nyanser i personligheter kan upptäckas. Nya intressanta kontakter och SLP:er kan skapas bara igenom att hela tiden vara beredd på att bidra med ett namn och en idé om bakgrund och personlighet (att tigaren är fattig säger sig själv, att han är underdånig till sin personlighet och att han tidigare i livet förlorat sin försörjning på något sätt ligger nära till hands).

Ibland blir det så att när rollpersonerna omgärdas av etablerade och mysiga SLP:er att det blir för mycket. Tempot i äventyret stannar upp och det blir mest något TV-såpaaktigt med alla relationer - då kan det vara tillfälle för en revidering. Vid en revidering försvinner folk från rollpersonernas absoluta närhet, några reser iväg, några reser hem, några är fullt upptagna med andra saker ett tag. Det ser jag också som någonting positivt, för om rollpersoner skapar sig en massa kontakter runt om i landet eller staden eller vad det nu kan vara. Det ger en mer verklig känsla till världen, för i nästa by rollpersonerna rider igenom kanske någon utbrister: "Åh, är det i Lämmelhult vi befinner oss i, här har ju en gammal polare slagit sig ner, kanske vore värt att besöka honom", då har man ett kryphål för att etablera en ny ort, få världen att kännas mera levande. Det blir lite som i verkliga livet, liksom - de flesta har gamla vänner lite varstans.

 

[LeJonklev]

Lång startsträcka...

... är det jag använde främst. Innan spelet startade fanns i stort ett endast rollpersonerna, deras familj, släkt och nära vänner. Plus några enstaka spelledarpersoner jag ville ha med för att få igång spelet.
Därifrån har jag låtit samhället växa fram runt rollpersonerna efterhand som de rör på sig i den sociala gemenskapen. Man stöter på en ny peson som man vet massvis om utan att denne varit med tidigare. Efterhand skriver jag som spelledare ned namn, stödord om personens bakgrund och hur denne beter sig. Det sista är viktigt för att göra det hela levande, inte minst i konversationer mellan spelledare. Med skiftande röstlägen och, framförallt, skiftande kroppsspråk kan man uppnå mycket.
Att förvärnga sin röst kan vara svårt att göra så det blir seriöst men att skifta sitt kroppsspråk kan de flesta göra. Framförallt om det handlar om väldigt tydliga saker, som att gnida sina händer eller klia sig på hakan.

/Johan

 

[Guest]

Eftersom jag kan rita blir det bilder på SLP:erna också för jag tror det är lättare att sätta ett namn och person till ett ansikte.

Jo jag hade också tänkt mig det faktiskt... Lite bilder på personerna men även några stämningsbilder... Men jag är dock inte så bra på att rita så det kanske bara skulle förstöra det hela... Man kunde ju dock försöka göra det utan bilder då genom att kanske ge personerna lite "annorlunda" namn som gör dem enklare att komma ihåg...

 

[Guest]

Bra tips!

Trevlig läsning... Men en sak dock... Det jag ville införa med spelarnas "förläsning" var att endast ge en kort inblick... Alltså det ska vara enkla förklarningar till hur rollpersonen känner till den och den... Men hålen ska ju finnas där för att spelarna kan fylla i sin egen historia bakom realationen...

Det var mest tänkt för att inte följande situation ska dyka upp:

SLu träffar din goda vän Allan Peters på vägen hem.
RP: jaha!? hur känner jag honom då?
SL: Jo genom bla bla bla bla...

Alltså att spelaren i denna situation har en liten aning om vem personen ifråga är. Att det inte kommer som en blixt från en klar himmel. Det skapar mer flyt i det hela. Och rollpersonen kanske tänkt lite på situationen innan och vet hur han ska agera...

 

[Rickard]

Re: Konversation

"Jag hade egentligen tänkt att ha med detta i en egen tråd om spelledarpersoner,"
...och jag om kontakter.. Jättebra inlägg, Bearnie.. Irriterande att jag inte har haft de tankarna.. Alla punkter du tog upp var riktigt tänkvärda.. Fast jag tror nog inte jag någonsin skulle orka anstränga mig till att göra det.... tyvärr.. Om du pysslar med sådant här till dina rollspelstillfällen så hade jag gärna velat vara en spelare i din grupp..

Jag får se vad jag gör utav det här inlägget då ett annat tog musten ur mig att skriva.. Det jag skrev handlar också om kontakter i viss mån samt spelardeltagande i berättande och sist och minst (för jag glömde bort ämnet medan jag skrev) spela med förgjorda karaktärer..

"Jag har lite svårt för modellen där spelledaren skriver ner vilka relationer rollpersonen har, och sedan förväntar sig att spelarna automatiskt ska agera efter det. Det skulle inte kännas naturligt för mig som spelare."
Dessutom så kräver det att spelaren ska läsa det.. Alla spelare orkar inte det.. Dessutom så kommer man inte ihåg något som någon annan har skapat lika lätt.. Får man göra sina egna kontakter så kommer man ihåg att använda dem senare..

Jag har alltid kört med att jag har skrivit vilka kontakter de har (de får en viss mängd kontakter från början beroende på Karisma i DoD och kan få det på en bakgrundstabell).. De erfarenheter jag har utav det (och det är ändå bara högst 20 ords text för varje kontakt) är att spelarna läser det och sedan glömmer bort dem.. Det är inte bara en gång som jag påmint dem lite sådär i förbigående att de har kontakter.. Jag försöker nämligen se till att de använder sig mer av kontakter och de spelledarpersoner de möter i rollspelet än de gjort tidigare (vilket är nästan inget alls)..

Det jag gör numera är låter spelarna få välja vilken som ska vara deras kontakt och hitta på lite bakgrundsinformation medan de pratar med spelledarpersonen.. Vem det blir är helt upp till dem.. De kan göra det när som helst för att lösa en uppgift.. Vill de ha sovplats kan de känna en värdshusvärd som bor i staden.. Vill de ha tillgång till det kungliga biblioteket som normalt är avstängt för <STRIKE>drägg</STRIKE> rollpersoner så kan de känna någon som jobbar där.. Som vanligt när någon spelare improviserar vill jag som spelledare alltid ha lite svängutrymme för att kunna ändra.. Jag vill inte inte ha "Jag känner den och den för att bla bla bla bla..." utan när någon säger "Jag känner kungen" så kan jag få spåna fritt utav det... typ att rollpersonen är oäkting.. Så länge detta görs innan de träffar på spelledarpersonen..

Det viktigaste här är också Konversationen.. Det är i konversationen som det fastställs att rollpersonen känner spelledarpersonen tidigare.. "Tjenare Morrg.. Hur är det med frugan och den lille? Jag hoppas förlossningen gick väl..".. Det kan även framkomma hur de känner varandra sedan tidigare och hur deras band kan bestå.. Det är helt upp till hur spelaren vill styra dialogen.. Denne måste ju ha något att skriva ner om sin nypåfunne kontakt..

Detta är ett sätt som gör att spelarna kan påverka scenariot mer och göra det lite mer spelarstyrt.. Jag har lite fler grejer på gång om mer spelarstyrda scenarior men de har jag inte tänkt över så noga.. Dessutom så handlar tråden inte om det..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som ändå var i utkanten av ämnet, för tråden handlade inte precis om kontakter

 

[sockerpappan]

är man riktigt seriös med sina spelledarkaraktärer kan man ju alltid låta spelarkaraktärerna träffa dem "utanför" spelet. Det är en vanlig metod inom teater att man tar karaktärerna ur pjäsen och låter dem träffas i andra miljöer för att känna på hur de fungerar och få en större helhetsbild av karaktären. Någonslags mini variant skulle man kunna göra med rollspel, t.ex. om man tar 1-2 timmar innan första spelpasset, där man låter spelarna som sina karaktärer intervjua några av spelledarkaraktärerna så de får lite av denna faktiska bahgrundförståelse som något annat än enbart text på ett papper. Det kräver en viss förberedelse av spelledaren men ger denne ett utmärktsätt att introducera karaktärer och berätta lite om dem utan att det känns så konstigt, eftersom det är det som stunden är till för. för att spelarna inte skall få tråkigt får de bara vara "i karaktär" vilket dessutom är ett utmärkt pårollningstillfälle för spelarna

 

[sockerpappan]

för övrigt tycker jag att man kanske skall undvika att ha med för många karaktärer i ett scenario. Jag mins lincon 2002 då jag skrev ett scenario i fabelstuk med många olika karaktärer. Problemet är att många olika möss och smådjur får pipiga röster och efter att ha pipit mig igenom några spelpass var mina stämband inte vad de borde, plus att man lätt börjar blanda ihop olika karaktärer om de är över 10-15.
för den intresserade tror jag allt att scenariot "Det bara eldflugorna vet" nuförtiden ligger uppe på: http://bart.sm.luth.se/~niljoh-9/frispel/

 

[Rickard]

"Problemet är att många olika möss och smådjur får pipiga röster och efter att ha pipit mig igenom några spelpass..."
Fast det där känns lite likadant som med språk i rollspel.. Sådant "översätts".. I fantasyrollspel är orginalspråket knappast svenska.. Två rollpersoner som sitter och pratar alviska med varandra kräver knappast att spelarna ska göra det.. Likaså behöver inte alla göra detta med rösterna.. Själv tycker jag det räcker med att man säger berättarmässigt "och han svarar dig med pipig röst: .........." och ibland påminner om att de har pipiga och ljusa röster.. "Ni hör några ljusa röster runt hörnet och antar att det är hamnråtterna som ni söker efter"..

Problemet med många karaktärer under ett konventsväventyr är snarare att spelledaren inte hinner upprätta något band mellan spelledar- och rollpersonerna.. Dessutom så är det för kort tid (4 timmar) för att lära sig så många namn.. Särskilt för spelledaren.. 5-6 bikaraktärer är nog..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som antagligen har en lite annan ambitionsnivå, fast å andra sidan tycker han att man bör anstränga sig lite mer på konventsscenarior

 

[Johan K]

Tja, din idé är ju inte så dum.. Ska nog ta & göra som du, det vrkar rejält smidigt ju.. Så har man som sl koll å karaktärerna åxå..
Sen så är det klart intressant att att låta dm möta olika slps utmed vägen & låta rellationerna växa fram une tiden... Man vet ju aldrig var det kan sluta då... =)

 

[Bunny]

Att inte känna någon i helaste hela världen...

Ursäkta mitt sena svar.

"Det var mest tänkt för att inte följande situation ska dyka upp:

SLu träffar din goda vän Allan Peters på vägen hem.
RP: jaha!? hur känner jag honom då?
SL: Jo genom bla bla bla bla..."

Du tar upp ett bra exempel här. Genom att ge rollpersonerna olika relationer redan från början så kan man undvika att rollpersonerna börjar från skratch - att de inte känner någon, att de inte vet vem den inflytelserika borgmästaren är eller allra minst sina föräldrar. Som att en fullvuxen människa plötsligt ramlar ner från himlen och förvirrat undra vart han är. Han är dessutom fullt påklädd, har en stor säck med pengar och ett par mystiska "ninjaknivar". Konstigt nog landar han i en bazar som säljer allt, precis allt (och lite till) som finns i spelvärlden. (Kanske drog exemplet snäppet för långt, ska nog stanna där... )

Dialogen jag citerar har vissa brister, och alla kan inte lösas genom ett utskick med information innan spelmötet. Bara för att rollpersonen känner Allan Peters, behöver inte spelaren göra det. Alltså krävs även här en sorts introduktion. Jag skulle nog ha lagt upp det såhär:

SL: På vägen framför dig går en kraftig man. Du känner igen honom, han heter Allan Peters (dels etablerar man att Allan är kraftig, dels att han och rollpersonen har en relation).
Spelare: Jahaja. (Beroende på om spelarna fått ett utskick eller inte så tittar han på listan över SLP, gör en minnesanteckning och/eller läser de högst tre meningar som sammanfattar denna (längre beskrivning kan finnas någon annanstans). Har inte spelarna fått något utskick så skriver spelaren ner "Allan Peters" i en lista märkt SLP, där kan det också vara på sin plats att anteckna vilken ort han träffat Allan på också)
Spelare: (forts.) Jag hälsar på honom, frågar hur han mår.
SL: (med Allans röst) Jovars, ska inte klaga, men det är slitigt i gruvan nu för tiden. Dig har jag inte sett på länge, din gamle rövare, inte sedan den gången vi drack oss redlösa på Dyngans Bar. Gamle dryckesbroder! (Följt av en dunk i ryggen)

Redan här kan jag alltså ha hunnit etablera Allan som en kraftig och burdus gruvarbetare med bullrig röst. Han och rollpersonen har dessutom några blöta nätter bakom sig. I anslutning till staden de befinner sig i borde det också finnas en gruva.
Med andra ord skulle jag inte tolerera att spelaren brister ut i: "Jaha, och hur tusan känner jag honom då?". Då gör de det bara enkelt för sig, vägrar att rollagera samt förstör den heliga interaktionen. Mitt svar skulle sådeles vara: "Hur du känner honom? Vad vet jag? Prata med honom istället. Abla con ello, idioto!"

Poängen är alltså (och nu blir jag övertydlig) att om man lägger upp introduktionen på ett någorlunda pedagogiskt sätt, så kan man befrämja interaktionen. Att bara säga "du möter Allan, din polare" är lite torrt, men väver du in en liten beskrivning av Allan i det hela kan man kittla spelarnas fantasi lite. Viktigt är alltså att spelarna inte reagerar mot dig, utan som sina rollpersoner gentemot din SLP.

 

[Guest]

oj

(Beroende på om spelarna fått ett utskick eller inte så tittar han på listan över SLP, gör en minnesanteckning och/eller läser de högst tre meningar som sammanfattar denna (längre beskrivning kan finnas någon annanstans). Har inte spelarna fått något utskick så skriver spelaren ner "Allan Peters" i en lista märkt SLP, där kan det också vara på sin plats att anteckna vilken ort han träffat Allan på också)

Spelaren skriver ned!? inte mina... Här krävs det att spelledaren gör något åt saken... Spelarna i min grupp degar hellre och tänkter på morgondagen än att lyfta näven för att skriva...

Med andra ord skulle jag inte tolerera att spelaren brister ut i: "Jaha, och hur tusan känner jag honom då?

Nä men man är nog så illa tvungen ibland...

Alltså. För våran grupp med relativt lata spelare så krävs det nästan att spelledaren ( jag ) får ta dem i nackskinnet för att de ska börja ta initiativ... Men försöka går ju...

Dina tips är som sagt bra... Jag tror jag ska mixa ihop mitt tankesätt med dina tips för att sedan ta över spelgruppen och inte sluta förrens världen är i mina händer...

Muahahah...

Ojsan, nu tog jag i för mycket igen...