Nekromanti Ett moraliskt dilemma utan lösning?

[Eagle]

Hej!

Jag vill försätta rollpersonerna i ett moraliskt dilemma. Kan ni hjälpa mig? Var kritiska och ge synpunkter på hur detta kan göras på bästa sätt. Som ni tipsade mig om tidigare, så kommer jag förlägga äventyret i en stad, då rollpersonerna är bard och tjuv. Men på väg till staden, när de slår läger för natten ute i vildmarken. I trakten ligger en bosättning med orcher. Under natten så har ett stort antal goblins valt att döda alla orcher i bosättningen (då det under längre tid funnits en konflikt mellan dem och orcherna). Orcherna tas med överraskning och de som inte dödas, flyr hals över huvud. En av orcherna som flyr är en kvinna. Hon har med sig sina två barn, en bebis och en 3 åring. Men hon blir blir dödligt sårad när hon genomborras av flera pilar när hon flyr. Hon ser en lägereld som brinner längre bort. Hon rusar mot den i hopp om att det finns en fristad där. Orchkvinnan ramlar ihop och dör när hon kommer fram. Goblingänget bryr sig inte om att förfölja kvinnan, därför blir det aldrig någon väpnad konfrontation mellan rollpersonerna och goblins.

Däremot står rollpersonerna inför ett dilemma. Det ligger en död orchkvinna genomborrad av pilar framför dem vid lägerelden. Och intill henne ligger ett tygbylte med en sovande orchbebis, och ett orchbarn på tre år sitter böjd över sin mor och vill med ynklig röst att hon vaknar. Hur ska rollpersonerna gå tillväga? Ska de ta hand om orchbarnen? De är ju på väg till en stad, där orcher inte är välkomna. Vem ska de isåfall lämna orchbarnen till? Kobolderna har ju dödat de flesta av orcherna som bodde i bosättningen.

Det är elakt att försätta rollpersonerna i ett moraliskt dilemma som inte har någon lösning, för de kan ju inte släpa runt med ett par orchbarn under hela kampanjen. Samtidigt vet jag att båda spelarna älskar barn över allt annat, så därför tyckte jag det var en intressant situation att försätta dem i. Men det måste ju samtidigt finnas en lösning på problemet.

Snälla, var kreativa nu och ge mig feedback. Var kritiska! Rör om i grytan och tala om för mig hur rollpersonerna kan gå tillväga för att lösa dilemmat. Nya infallsvinklar? (rollpersonerna är en level 1, bard och tjuv).

tack på förhand!

 

[Kaoin]

Varför måste de finnas en lösning? Hela poängen med dilemman är det inte finns någon lätt lösning. Dessutom har spelare en tendens att vara kreativa.

 

[anth]

För det första är det bara ett moraliskt dilemma om karaktärerna är goda.
(med tanke på att de är bard och rogue så kan de ju lika gärna vara neutrala)

För det andra så håller jag med Kaoin - även om inte du som spelledare har en lösning så kommer säkert spelarna på något.

 

[Pom]

Eftersom du frågar antar jag att rollpersonerna inte är onda eller kaotiskt neutrala.

I Monster Manual är orcher bara "often" kaotiskt onda, den minst tvingande kategorin där bara runt hälften av artens individer är av den sorten. Det verkar tyda på att orcher kan uppfostras till andra Alignment.

Dilemmat är som jag ser det mindre moraliskt än praktiskt. Att lämna hjälplösa småbarn åt sitt öde i den situationen är tveklöst ondskefullt för alla utom de mest spetsfundiga filosofer. Men som du säger är det kanske lite orättvist att göra rollpersonerna till orchföräldrar på heltid.

Så behöver det lyckligtvis inte bli. Du skrev att en del orcher lyckades fly, antagligen fler än denna enda mamma med barn. Rollpersonerna kan ju helt enkelt skjuta på stadsbesöket ett par dagar och leta reda på några andra orcher och förmå dem (med bardens överlägsna sociala kompetens) att adoptera ungarna. Det finns säkert fler familjer på flykt som förlorat familjemedlemmar och som kan tänka sig nytillskott. Alignment hos de prospektiva föräldrarna behöver inte vara något hinder för att de skall vilja adoptera. Orcher brukar ofta framställas som mycket fruktsamma, och av din beskrivning att döma är orchbarn i din kampanj ungefär lika hjälplösa som människobarn. Orcher bör därför ha starka instinkter att ta hand om sina småttingar, oavsett Alignment.

 

[Eagle]

Eftersom rollpersonerna inte är jägare till yrket så ska man kanske inte förvänta sig att de ska lyckas spåra orcherna för att överlämna orchbarnen. Varelser av en annan ras skulle kanske kunna förbarma sig över barnen. Kanske en familj halvorcher som själva inte lyckats få några barn? Frågan är dock hur ett sådant socialt expriment skulle sluta. Skulle man kunna göra detta till ett helt litet äventyr? Eller varför inte låta några slavjägare erbjuda sig att köpa barnen från rollpersonerna, med förevändningen att de vill ge barnen en god start i livet (vilket de naturligtvis inte har för avsikt att ge). Eller att någon otäck häxa vill ha barnen för att använda dem till experiment? Rollpersonerna blir kanske uppmärksamma på att de som är intresserade av barnen inte verkar ha ärliga avsikter. En utväg skulle kanske också kunna vara att dumpa barnen vid ett kloster. Munkarna kan ju inte vara helt främmande för föräldralösa barn som inte klarar sig på egen hand, söker sig till dem. (även om orchbarn kanske är en ny erfarenhet för dem). Skulle man kunna göra sökandet efter en familj åt orchbarnen till ett litet äventyr? Isåfall hur?

 

[Ymir]

Re: Alla moraliska dilemman har en lösning

Jag utsätter jämt och ständigt mina spelares rollpersoner för diverse moraliska bekymmer/dilemman, och är viss av erfarenheten att man inte behöver planera det så mycket - de löser det alltid på något sätt. Jag menar, förr eller senare måste de fatta ett beslut (det tenderar att bli 'förr'), och i det här fallet hade de kommit på en annan lösning än att bli föräldrar åt orchbarnen. Världen är full av fantastiska möjligheter...låt spelarna själva hitta dem.

I min Eon-kampanj försvann Första Snön plötsligt vind för våg, för att göra ett självmordsaktigt försök att hämnas på de thismalver som en gång gjorde henne illa. Rollpersonerna satte av efter henne, givetvis, men fann snart att den lilla vildmarkskvinnan vidtagit mått och steg för att inte vara lätt att spåra. Nicoz, Pendragons rollperson, red då till Kini'an tenev coron, där den Snön helst av allt ville ha hämnd på, Galathorn, bodde. Nicoz hade länge brottats med dilemmat att själv ta hämnd på denne å Snöns vägnar, för även om tanken på hämnd var ett av de starkaste grässtrån Snön klamrade sig fast vid i sin ångest hyste Nicoz inga förhoppningar om att hon på lång tid skulle vara kapabel att nedgöra Galathorn. Nicoz hade tänkt göra det själv, trots att han visste att Första Snön skulle hata honom för det, och även om han slagit tanken ur hågen såg han ingen annan utväg nu. Han beslöt att dräpa Galathorn innan Snön hann upp honom.

...så Nicoz ber förbipasserande om vägen till Galathorns stuga, den främste av thisms jägmästare. Och vem öppnar dörren då Nicoz knackar på? Jo, Visanni, Galathorns oskyldiga, naivt klämkäcka älskarinna. Hon är med barn.

Det slutar med att Nicoz, det svinet, tar henne till fånga sedan han fått veta att Galathorn och hans posse ridit ut till Jättehjortarnas sjöar. Väl där använde Nicoz helt enkelt den tappert men fruktlöst kämpande flickan som lockbete för att lura Galathorn i en fälla, även om han som alltid var en kvinnovärnare och använde tvång och hot för att inte behöva göra henne illa. Vid det laget hade Första Snön dock hunnit före och låg döende bland merparten av Galathorns ihjälskjutna jaktlag. Hon räddades till livet, förvisso, men det är en annan historia. Galathorn gick måhända ett rättvist öde till mötes, uppäten av demonhästen Nicoz red dit på, men Snön blev inte mycket gladare. Och inte Visanni heller.

Och när demonhingsten Mångbane ville ha en alv att sluka till kropp och själ i tribut för sina tjänster och hungrigt nickade åt den havande Visanni svarade Nicoz helt enkelt "Tyvärr, det är två liv, inte ett. Det ingick inte i avtalet".

- Ymir, anekdotmannen

 

[Minimoni]

Underbart!

Det är sådana spelhändelser som får det att rysa i kroppen. Jag älskade slutklämmen med.

"Tyvärr, det är två liv, inte ett. Det ingick inte i avtalet".

Finns det möjlighet att spela med er/din grupp om man kunde ta sig till skåne?(det är väl där du bor?)

Blir helt tagen av en del av dina anekdoter. Måste nog påstå att sådana känslogripande stunder inte är helt ovanliga i min grupp heller men våra kanske inte riktigt når den kvalitet som ni tycks ha.

Tzimisce

 

[Pom]

Det låter som ett fint smörgåsbord med idéer. Man skall kanske inte helt räkna bort möjligheten att spelarna faktiskt vill låta rollpersonerna bli orchföräldrar. Föräldrarinstinkter är starka saker. När en ung vildbase till fighter jag körde i en kampanj för ett tag sedan kom i kontakt med några övergivna barn tedde det sig plötsligt självklart att starta barnhem.

Ha det så skoj!

 

[Oswald Cobblepot]

Alignment hos de prospektiva föräldrarna behöver inte vara något hinder för att de skall vilja adoptera. Orcher brukar ofta framställas som mycket fruktsamma, och av din beskrivning att döma är orchbarn i din kampanj ungefär lika hjälplösa som människobarn. Orcher bör därför ha starka instinkter att ta hand om sina småttingar, oavsett Alignment.

Men... är det inte ändå moraliskt ganska tveksamt att lämna oskyldiga, formbara barn hos onda föräldrar om det finns något annat alternativ? Dels är ju risken stor att barnen blir onda (vilket kanske kunnat undvikas med annan uppfostran), dels får de förmodligen en otrevlig uppväxt (men det är kanske mindre säkert.

mvh,
mho?

 

[Pom]

Socialstyrelsen lämplighetsprövar

Men... är det inte ändå moraliskt ganska tveksamt att lämna oskyldiga, formbara barn hos onda föräldrar om det finns något annat alternativ?

Jovisst! Kanske! Det beror ju helt på hur alternativet ser ut, och vilket perspektiv man anlägger. Det roliga med sånt här är ju att det inte finns självklara svar.

Om valet står mellan elaka föräldrar och törst- och kölddöden i ödemarken vore det för barnens skull bättre med elaka föräldrar. Eftersom både arv och miljö och slump/öde/annat formar en uppväxande individ är det heller inte givet att barn till onda föräldrar växer upp och terroriserar världen. Som nämnts behöver de orcher som får hand om barnen inte heller nödvändigtvis vara onda.

Valet mellan onda föräldrar och goda föräldrar tror jag inte vi är oense om . Kruxet är väl möjligen att utan tillförlitlig magi bedöma vem som är ond och vem som är god.

Ett alternativ som åtminstone svävar i luften i ett sådant här monsterbarndilemma är ju att slå ihjäl skadedjurens ungar för att slippa problem längre fram. Problemet här var då att orcher till skillnad från demoner och en del annat inte är predestinerade till ondska. De råkar bara ha en aggressiv kultur som premierar elakerier.

Jag vidhåller nog fortfarande att för ickeonda rollpersoner är det här en praktisk snarare än en moralisk fråga. Det är rätt självklart att försöka hjälpa de övergivna barnen (givet att det som postulerats här och i dramats förutsättningar är känt av rollpersonerna). Frågan är snarare exakt vilka alternativ som rollpersonerna kan effektuera inom rimlig tid. Lösningen lär ha vissa nackdelar hur det än blir, men dessa bleknar vid sidan av dilemmats upphov: marodörer mördade mamma.