Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
Nu har jag provat att spelleda D&D med minis för första gången (om man inte räknar ett par halvförsök med Rising och på DanCon). Jag spelledde ett äventyr av klassiskt D&D-snitt, Gobbogrotta med fällor, läskig källare och ett par encounters med för hög CR. Allt enligt standardmallen. Spelgruppen är blandad, med allt från totala nybörjare till mer erfarna rollspelare.
I vilket fall så kan jag säga att D&D växte med 100% när det spelades "som det är tänkt", med minis och battlegrid. Bland annat så gjorde det inlärningströskeln till rollspel mycket lägre för de som aldrig provat förut, men över huvud taget så gav det en helt ny dimension i splledandet. Att förklara hur ett rum ser ut blev helt plötsligt oändligt mycket enklare när man hade ett rutnät att rita på med whiteboardpenna. Striderna blev enklare, tydligare och roligare. Nu kunde jag helt plötsligt göra striderna mer dynamiska och betydligt svårare eftersom miniatyrerna och rutnätet gav mig tid och möjlighet att fylla på med fler detaljer och objekt att ta hänsyn till. Det gav mig tid att som spelledare verkligen tänka taktiskt när jag styrde monstren.
Med miniatyrer blev spelet långt mer actionfyllt än vad det tidigare varit, och många av de regler som finns i D&D var mycket enklare att använda. Nu blev räckvidd för spells, speed och threatened squares (ursäkta svengelskan) mycket mer konkret och viktigt, där det tidigare hanterats rätt godtyckligt.
Stämningsmässigt då? Tja, ingen större skillnad annat än att actionbiten och den taktiska biten i striderna blev bättre. Mer spelighet definitivt, utan att för den sakens skull offra någon annan del av spelet.
Möjligen fastnar jag lite som spelledare i ett "stridstänk" när jag med mina nya möjligheter favoriserar det som de innebär. Äventyret blev helt enkelt mer actioninriktat, men det är snarare ett uttryck för den nyfunna glädjen att kunna skapa taktiska situationer när jag skapar äventyren som gör att jag fokuserar på just dessa.
Så.
Använd minis!
- Vulf
I vilket fall så kan jag säga att D&D växte med 100% när det spelades "som det är tänkt", med minis och battlegrid. Bland annat så gjorde det inlärningströskeln till rollspel mycket lägre för de som aldrig provat förut, men över huvud taget så gav det en helt ny dimension i splledandet. Att förklara hur ett rum ser ut blev helt plötsligt oändligt mycket enklare när man hade ett rutnät att rita på med whiteboardpenna. Striderna blev enklare, tydligare och roligare. Nu kunde jag helt plötsligt göra striderna mer dynamiska och betydligt svårare eftersom miniatyrerna och rutnätet gav mig tid och möjlighet att fylla på med fler detaljer och objekt att ta hänsyn till. Det gav mig tid att som spelledare verkligen tänka taktiskt när jag styrde monstren.
Med miniatyrer blev spelet långt mer actionfyllt än vad det tidigare varit, och många av de regler som finns i D&D var mycket enklare att använda. Nu blev räckvidd för spells, speed och threatened squares (ursäkta svengelskan) mycket mer konkret och viktigt, där det tidigare hanterats rätt godtyckligt.
Stämningsmässigt då? Tja, ingen större skillnad annat än att actionbiten och den taktiska biten i striderna blev bättre. Mer spelighet definitivt, utan att för den sakens skull offra någon annan del av spelet.
Möjligen fastnar jag lite som spelledare i ett "stridstänk" när jag med mina nya möjligheter favoriserar det som de innebär. Äventyret blev helt enkelt mer actioninriktat, men det är snarare ett uttryck för den nyfunna glädjen att kunna skapa taktiska situationer när jag skapar äventyren som gör att jag fokuserar på just dessa.
Så.
Använd minis!
- Vulf
