Här kommer hela jävla skiten. Det var visst ganska långt. Skrivet av Hjalle här på forumet, inspiration hämtat från här och där. Och radbrytning är för töntar!
Lyfali-svärdet Delenn Rowani
I två tusen femhundra år hade Rowan’ilishenye vandrat, från äldsta barnet till dess äldsta barn, genom generationerna. Den smiddes under det Fjärde stora kriget, och svingades där av Mederion, en synnerligen skicklig liljegardist. Samme Mederion hade under krigets första veckor fått sitt skarpa lyfalisvärd Tearlach brutet i en duell mot en thismalv som förolämpat honom. Den förste i en lång rad av kämpar att falla för Rowan’ilishenyes frostslagna egg var thismalven. Enligt Sanaris väldiga arkiv hade Mederion dock inte tålamod nog att vänta tills svärdet fått sina förtrollningar, utan dödade thismalven i en ny duell så fort svärdet kunde svingas.
Tiraker, dvärgar, människor, alver, många är de som fallit för klingans sylvassa egg. Svärdet blev berömt, ja legendariskt, bland främst thism, men det sades ändå ligga en förbannelse över det. Ett svärd vars klinga druckit så mycket blod, ätit så mycket kött och tagit så många liv, kunde det fortfarande bara vara ett svärd? Så trodde inte alverna, utan de ansåg att död och mörker följde svärdet. Rowan’ilishenye blev fruktat, men fortfarande fanns det i släktens ägo. Och fortfarande svingades det med den kraft och den skoningslöshet som dess förste ägare, Mederion, ägde och stred med.
Så hände det att Mederions dottersons dottersons son blev så skicklig med klingan, och utmärkte sig så väl med den att han blev livvakt åt självaste autokraten. Detta var han sedan i trettio år, innan något fruktansvärt skedde. En åsknatt sommaren 2402 e.D dräptes svärdsbäraren, vars namn (som alla kan) var Tsusodan, av en mörk skepnad, väldig och fruktansvärd att skåda, i autokratens egen tronsal, inför alla och envar. Tsusodan uppfylldes av väldigt aseri och rusade på skuggan, och en blodig strid påbörjades. Skuggvarelsen sargades svårt flera gånger, men Tsusodan själv slogs blodig av gestaltens ohyggliga svärd. Kampen blev jämn och lång, och de andra i rummet var förstummade och som fastlåsta, inför denna tvekamp. Till slut låg Tsusodan blodig på det svartblanka golvet, men när skuggvarelsen skulle utdela banehugget lyckades han höja svärdet och slå skuggklingan ur skepnadens hand. Men hans motståndare slet upp honom med ett grepp om strupen, vred Rowan’ilishenye ur hans hand, släppte och högg. Tsusodan skalle klövs på mitten, och med en uppföljande stöt så genomborrades hans bröstkorg av klingan. Skuggan tog åter sitt svärd, och drog därifrån med ett väsande. Kvar låg autokraten, död, och kvar låg Tsusodan, med sin egen klinga i kroppen. En av alverna därinne rusade bestört fram till de båda, men i det ögonblicket slet sig den demon som kännat som generator åt svärdet, troligen tack vare skuggvarelsen befriande förtrollning, och den hann dräpa åtta stycken innan den löste upp sig och gick upp på andeplanet. Så kom det sig att Rowan’ilishenye blev skyldig till ett av de värsta blodbaden i Halea Terens historia. Man övervägde att förgöra svärdet, men delar av sanari ansåg detta onödvändigt. Istället stoppade man det i en oförstörbar glasmonter, till allmän beskådan. Där låg svärdet i sekler, och fortfarande kunde man se blodet på dess egg, och hur luften därinne liksom pulserade av nekrotropi, skototropi och kryotropi.
Efter att den dräpta autokratens systerson fick makten år 2705 e.D förstördes svärdet, på hans order. Men inte alla i Lijans råd ville att så skedde, allra minst ättlingen till Tsusodan, och han övertalade autokraten att låta smida tre klingor av Rowan’ilishenyes kraft och kropp, och så skedde också. En smed kallad Layadan fick detta uppdrag, och det var i sanning tre mäktiga klingor han skapade. Mot att han smidde dem ville han ha ett av dem själv, och det fick han. Två av svärden gavs till familjen Fiovari, och stark magi ingjöts i dem, men det svärdet Layadan blev mest nöjd med behöll han själv. Svärden gav han namnen Conor’an Vani’a (Nattklinga); Celanye Sodoriro (Dräpande barnet) och det han behöll själv, Delenn Rowani (Förgörelses budbärare). Alla tre svärden bar arvet efter Rowan’ilishenye, deras mäktiga fader, och den mörka magi som han burit fanns i dem alla. Men allra starkast arv bar svärdet Delenn Rowani, det svärd som Layadan behöll själv. Eftersom detta var det vackraste och mäktigaste svärdet ville Fiovari ha det, men Layadan vägrade att lämna detta svärd ifrån sig. Således kom det sig att blod utgjutits igen, på grund av dessa förbannade avkomlingar. Layadan själv svingade svärdet han smitt i en duell mot Emaniel, som bar Celanye Sodoriro. Layadan segrade, trots att han ingalunda var den skickligaste kämpen. Emaniel dog ett dygn efter duellen, efter skadorna han ådragit sig i lungan efter Layadans mäktiga hugg. Släkten Fiovari utmanade Layadan än en gång, tjugosju år senare (2732 e.D), och Layadan försvarade sin klinga och heder igen. Denna gång mötte han hårdare motstånd, ifrån den unge och hetsige liljegardisten Lunerian. Layadan stred vildsint, och trots att han skadades flera gånger gav han inte upp. Under stridens slutskede lyckades han hugga Lunerian hårt i halsen, samtidigt som denne ögonblicket efteråt träffade Layadan på handen, som kapades för den magiskt vassa klingan. Lunerian dog, Layadan överlevde, men saknade en hand. Lunerians unga livskamrat tog livet av sig, och detta blev för mycket för Layadan. Han kunde inte längre smida, och han hade orsakat död och sorg som skulle vara så länge han gjorde det. Han placerade svärdet han smitt med spetsen uppåt och handtaget i en flodstrand, och tog sitt liv genom att kasta sig på udden. Han lämnade ett pergament bredvid svärdet, om att Fiovari skulle ta klingan, men dessa ville inte. Därför hängdes svärdet upp på väggen i släkten Cevileas boning, och hängde där i nästan hundratrettio långa år. Den hann ha två officiella ägare innan den kom att svingas på nytt – Layadans enfödde son, Nileon, som blev inåtvänd tidigt, och Sassanilon, som gav svärdet till sin svärson Dunidan när denne äktade Sasannilons dotter, Elana. Dunidan blev den som plockade ned svärdet från hyllan igen, kanske för att han ville visa sin djärvhet, kanske på grund av sitt krigiska lynne. Hursomhelst kom Delenn Rowani att för första gången sedan de två duellerna smaka kött och blod, och dess magi kom den skoningslöse liljegardisten väl till pass. Dunidan ändade många liv med svärdet, och väckte så sakta det hemska arvet igen. Av obehag för att svinga svärdet lät han det upphängas på väggen återigen, bara ett trettiotal år efter att han tagit ned det från väggen. Detta var år 2882 e.D. Elana blev gravid två gånger om efter detta, födde två starka döttrar, och allt var frid och fröjd. Så kom det sig att Dunidans herre, och ledare över liljegardisterna, Deranidan, blev inbjuden till 2913 års svärdsspel, och åkte dit. Med sig tog han fem livvakter, och Dunidan var en av dessa. Så plockade han ned Delenn Rowani från väggen igen – trots allt ville han imponera på människorna i söder, och de många fäktarna från hela världen, och fanns det ett imponerande svärd så var det den klingan. Deranidan segrade, och de sex liljegardisterna stannade i Hadarlon i fyra månader. Men hemma i Sunari fick Elana besök" När Dunidan kom hem, full av glädje, stolthet och historier om de otroliga striderna, upptäckte han att Elana var gravid. Knappt skönjbart ännu, men gravid, kanske i tredje månaden. Och för två månader var inte Dunidan hemma, livet som spirade i Elana var inte ett liv som han skapat. Dunidan, som varit glad och full av kärlek vid hemkomsten, var förkrossad, och rasande. Han misshandlade sin hustru, och tvingade henne att bekänna vad som hänt. I sanning visste hon inte själv, men hon hade älskat med en man som besökt henne under nätterna i nästan en månads tid. Han var inte en alv, men ej heller en människa, utan snarare än… Skugga. En skuggprins, fastslog Elana, och förvånade sig själv av bestämdheten i hennes ordval. Dunidan anade oråd, men var ännu alltför vred för att göra efterforskningar. Samtidigt sade Elana gång på gång, "Min son måste leva". Dunidan själv tog ut vreden i strid, och drog iväg till Sunaris gränstrakter, och slogs med tiraker och pack där, tyst sammanbiten och med sitt eget lyfalisvärd, det han haft innan han fick Delenn Rowani, nu. Väl hemma återupprepade Elana alltid, "Min son måste få leva". Så när Elana var i nionde månaden, och det var en iskall natt i januari, var Dunidan påväg hemåt för att så bevittna födseln. Och i skogen, så sökte en mörk gestalt upp honom. En skuggestalt. En skuggprins, tänkte Dunidan senare. Och skuggan sade samma ord som Elana sagt, men med hotfull och mörk stämma. "Min son måste få leva". Dunidan frågade vem han var, och vad han fick för svar vet ingen. Dunidan teg om mötet, och kom hem en vecka innan Elana födde sin son. Under förlossningen dog Elana, och Dunidan red ut i skogen, ensam, bara timmarna efteråt. Det var vansinne i hans blick, och han ansikte tillhörde en krossad man. Den lille bleke pojke som fötts togs hand om av den kiriya-älva som hjälpt till vid förlossningen.
Dunidan kom hem en vecka senare, och bevittnade tyst den lilla ceremoni som hölls över vad han kallade sin son. Han själv gav honom Delenn Rowani, och så fort pojken ens kunde gå och springa, så sattes han i hård träning av Liljans Garde. Svärdet tycktes på något sätt höra ihop med pojken, och han svingade det som om det vore en extra arm enda sedan han var stark nog att hantera det. Pojkens namn var Yenetai, och han blev en av de mest lovande liljegardisterna sedan Deranidans ungdom (vilket var mycket länge sedan). Han trivdes med svärdet, och dess magi, och han om någon kunde svinga det utan obehag. Men ej heller denne yngling var utan missöden, för hans påstådda fader, Dunidan, ville i hemlighet inget hellre än att döda honom. Dunidan hade gift sig med kiriya-älvan, och fått två söner, men var fortfarande fylld med länge behärskade aggressioner. Så gjorde han det tabubelagda. Han försökte dräpa sin son. Det var en mörk höstkväll, och plötsligt frågade Yenetai: "Far, är jag din son?" Dunidan såg på Yenetai, med bitterhet i blicken, och svarade: "Du är bara skuggan av en son". "Så vems son är jag?" frågade Yenetai. Dunidan såg länge på honom, och han fylldes med hat för pojken. Han tog det magiska niamhsvärd som ständigt hängde vid hans sida, och med ett vrål kastade han sig över honom, skärandes och huggandes med svärdet, slåendes och strypandes med andra handen. Yenetai var nära döden, och full av skräck och förvåning, och han skrek: "Far, vad gör du?" Dunidan, som nu slänt svärdet åt sidan och hade ett strypgrepp om Yenetais hals, väste mot honom. "Du är inte min son, du är bara skuggan av en son!" (Och givetvis blir det bättre på felya). Yenetai blev än mer förskräckt, samtidigt som luften sakta tog slut och trycket mot halsen blev hårdare. Då hände något otroligt. Yenetai upplöste sig själv med skuggorna, flöt ut med dem och smälte samman. Sedan slet han sig ur även dem, sprang och tog sitt lyfalisvärd och sina käraste ägodelar, och flydde ut i den mörka natten. Han tog faderns häst därtill, och i skydd av skuggorna lämnade de Haléa Teren.
Yenetai, som bara varit utanför skogen ett par gånger, drev runt ett tag, mestadels norrut, och upplevde flera äventyr. I Daggbacken träffade han bland annat misslan Daggkåpa, som han visste hade jobbat ihop med sin syster, Letesse. Längtan efter just henne fick honom att draga österut, men han kom inte längre än till den caseriska staden Jhamalo Gedonia, där han träffade och stiftade närmare bekantskap med casanovan och charmfäktaren Valis. Denne var på väg till Arlon, för att hjälpa Drunok i kriget och för att vinna ära och berömmelse, och Yenetai följde med. Samtidigt skrev han ett brev hem till Deranidan, och förklarade ungefär vad som hänt, och denne om inte förstod så accepterade, och skickade ett brev tillbaka där det stod att Yenetai var välkommen tillbaka om han så ville, men kunde få ledigt från Liljans Garde fram till våren efter nästa vinter – våren år 2970 således. Han skrev också att han skulle söka sig till sanariska ambassaden i Arlon om han var villrådig. Tillsammans med cirefalierna drog han västerut, men han själv tog av söderut en sväng för att hämta sina saker, ta lite avsked, och även hämta upp en kär vän. I brevet hade Deranidan nämligen skrivit att Dunidan hade farit till Sholye hen’oro, och inte längre var i Sunari. Därför hämtade Yenetai sina saker, tog avsked från sina vänner, och slog följe med sin goda vän, sanarialven Nilion Tirivai, som också han fick ledigt – Deranidan förstod att Yenetai kunde behöva en god vän på sin färd. De åkte dock söderut igen, för de skulle göra ett sista uppdrag innan de fick ledigt. Detta var inget lätt uppdrag heller, utan bestod i att spåra och dräpa en viss dvärg vid namn Mirkh klan Ghor, en dvärg som av någon anledning ville ses ur världen av Liljans råd. Han måste även dödas i största hemlighet. Yenetai skäms visserligen fortfarande för att han dödade den gamle Ghoräldsten på en bergsväg, utan skydd, bakifrån, men hans klinga fröjdades och drack girigt dvärgens blod. Sedan drog de båda i en hastigt norrut, och passade samtidigt på att plocka med henea-älvan Första Snön, en liten alviska med ett tragiskt och sargat förflutet, som Nilion tagit handen över för något år sedan. De hade inte hjärta att lämna henne ensam, utan hennes enda vänner, utan tog med henne på resan norrut. Samtidigt viskade Delenn Rowani efter mer blod…
De båda blodsbröderna, och den lilla henéa-älvan, kom till Arlon i februari året 2969, och mötte där cirefalierna. Dessa hade redan inackorderat sig på ett värdshus, men det verkade vara fullt på alla – all världens folk tycktes ha dragit till Arlon, trots raunerna som sades vara i antågande från norr. Nilion, Första Snön och Yenetai fick bo på sanariska ambassaden så länge. De båda blev livvakter där, men var inte sena att låta sih hyras av andra – tillsammans med cirefalierna och några andra krigare tog de värvning hos handelsfurstesonen Miralan av Pyars ätt, och färdades i all hast in i Mithera-skogen. Varför fick de inte veta, men det tycktes röra sig om ett svärd av något slag som skulle vara en mäktig gåva till raunerna i gåva. Men Yenetai blev tvungen att vända om, för hans svärd uppförde sig mycket konstigt här och spred stor skräck bland brödraskapet. Således gick han och Nilion tillbaka, och cirefalierna följde dem. De fick anställning på en borg så länge, att skydda den emot raunerna tillsammans med en grupp eyrentigrinnor. Borgen blev en av de första att falla för raunernas framfart, och trots tappert och vildsint motstånd lyckades de inte segra. Men Delenn Rowani släckte många liv innan dess bärare och dennes vänner flydde tillbaka till Arlon. Och där är de nu, inväntande kriget och kanske ett större öde än så… Och Yenetai har nu på allvar börjat undra – vem som är hans fader, vem han är, vad som är hans öde.
Svärdet Delenn Rowani är en mästersmidd klinga, med en ypperligt vass egg, förhöjd dessutom av stark magi. När klingan dras ur dess skida tycks den ryka av frost och kyla, och den orsakar svåra köldskador när den skär i kött. Dessutom kan den flyta ihop med skuggorna och bli svår att se, närmast okroppslig, vid uttalande av en speciell fras på felya (som är ytterst hemlig, förstås). Men, även utan magi är svärdet en otroligt bra smidd lyfali. Klingan är ganska kort, men samtidigt lätt och mycket hård och skarp. Handtaget är vackert utsmyckat, och den stjärngrå kristallen som fungerar som svärdsknapp är en vacker syn att skåda, liksom kristallen som sitter mitt på parerstången. Båda innefattar även magiska filament. Handtaget i fråga är långt och mörkt, och för den ovane är det svårt att svinga svärdet med en hand. Man kan dock få upp en hiskeligt dödlig nivå även i den fattningen, med träning och talang givetvis. Vidare besitter Delenn Rowani den märkliga förmågan att den kan hela sig självt, ju mer skada det får åsamka. Detta mystiska faktum, samt att den uppvisat fler, dittills okända förmågor under dess tid, gör det troligt att arvet efter klingan Rowan’ilishenye är ganska påtagligt, och att det väsende som en gång såg till att det svärdet senare kom att förstöras kan ha haft inverkan på det.
Vapen Hugg Kross Stick STYK Fattning BRYT SI Längd Vikt Pris
Delenn Rowani H+Ob5T6 K+1 S+Ob3T6+1 8 2H 18 4/4-5 178 1,5kg Unikt(Lyfali-svärd)
Magi: Delenn Rowani får sin magi från tre olika entiteter – en demon på andra rangen och två fjättrade alviska själar (detta är dock extremt hemligt, inte ens dess bärare vet om det). Demonen ifråga gör att effekten Dölja förstärkt till två filament vävs vid aktiveringsorden. En avde alviska själarna upprätthåller ständigt effekten Skärpa, medan den gör att effekten Förfrysning aktiveras när svärdet skärs i kött. Själarna gör även att svärdet kan användas som fetisch.
Den övre kristallen, den i parerstången, innefattar 8x2 skototropiska filament, medan den undre innehåller 5x3 sådana. Vad man inte vet är dock att för varje liv som ändas för svärdet så fylls klingan på med ett nekro- och ett psykotropiskt filament. För varje åtta trauma som bäraren får själv släpps ett nekrotropiskt filament lös vid attack med svärdet – och omvandlas till effekten Trauma. Det fungerar snarlikt för smärta. Således – ju mer skadad bäraren är, desto mer skadar svärdet (eller hjälper till, snarare). Men, om svärdet inte får ända ett liv vid en strid, försvinner ett filament nekrotropi och ett filament psykotropi. Om strid inleds kommer alltså antalet filament i svärdet alltid vara annorlunda efteråt.
Svärdet har även en märklig förmåga att hela sig själv genom att utgjuta skada. För varje 20 poäng Trauma, 15 poäng Blödning eller 30 poäng Smärta som svärdet åsamkar, får svärdet +1 i Brytvärde. Om Brytvärdet når över ursprungsvärdet 18, minskar dessa med ett per dygn tills de når detta. Delenn Rowanis brytvärde kan aldrig sänkas permanent, utan det går alltid att arbeta upp igen genom blod, smärta och skador.
