Jag har nu spelat Evolutionens Barn ett antal gånger och tänkte dela med mig av mina erfarenheter. Jag har varit ”spelledare” i tre fall, och det sätter jag inom citationstecken eftersom jag inte spellett i någon vidare bemärkelse och möjligen lika gärna kunnat sätta mig i ett annat rum efter att ha presenterat spelet och reglerna för spelarna.
Hursomhelst, nedan redogör jag kortfattat för de tre gånger jag spelat som spelledare. Samtliga sittningar (alla med olika spelgrupper) var skoj, men av olika skäl och till olika grad.
Första gången
Det var med den grupp jag spelat med sedan urminnes tider. Jag har kommenterat det lite iAnders blogginlägg här (kommentar nr. 5) och tänker inte gå in mer på det. Det var lyckat, vi hade jätteskoj, men i.o.m. att vi känner varandra så bra så var det mindre av ett experiment.
Andra gången
En grupp jag spelat med bara en gång tidigare (ingen med erfarenhet av delad berättarmakt). Konflikreglerna användes flitigt, i synnerhet för verbala konflikter. Annars gick det rätt hackigt: istället för att gemensamt väva en historia så var det som om en stafettpinne med traditionell spelledarmakt passades fram och tillbaka mellan spelarna. Alla ville köra sitt eget race vilket innebar att det blev alldeles för många trådar som påbörjades men aldrig reddes ut. Dessutom så fattades konfliktfokus; istället utvecklades det hela vid ett par tillfällen till någon form av friformhistoria där den som var SL slog en T6 för att avgöra om enskilda handlingar var framgångrika (detta förklaras nog av bristande förståelse för konfliktlösningssystem i allmänhet). EB funkar ju absolut inte för detta och det blev självklart bara pannkaka i dessa situationer.
Men, vi hade alla trevligt i övrigt. Spelarna gillade att de fick vara involverade, de utvecklade förmåga att sätta scener (kan vara lite svårare för dem utan stor rollspels- eller spelledarvana) och ta kommandot över historien (lite för mycket ibland, som sagt). Vi höll oss till dramareglerna och fick en maffig slutscen.
Tredje gången
Den här gången med ett gäng jag aldrig spelat med tidigare. Stor rollspelsvana men ingen erfarenhet av den här typen av spel. Spelarna var supertaggade från start och det var mycket diskussioner när vi gjorde karaktärer om karaktärerna, gruppen och samhället i stort. När jag som SL hade avverkat första scenen (en brottsplatsundersökning vid platsen för en tågolycka som utvecklades till en strid med en kattliknande mecha) var jag tvungen att springa på pojkrummet – när jag kom tillbaka hade nästa spelare på tur redan börjat dra igång sin scen. Rock on, med sånt engagemang kan det bara bli bra!
Och det blev kanon. Spelarna lyssnade på varandras historier och förslag, alla drog åt ett håll, alla sprutade coola idéer. Dessutom försökte vi verkligen utnyttja reglerna: redan i scen 4 utmanade en spelare (genom hur han satte scenen) en annan karaktärs Memplex och vi fick senare till två Inre Konflikter. Vi hann aldrig klart (klockan blev mycket) men vi enades om att splitta storyn i två och spela vidare en annan gång – och därifrån enades vi vidare om en cool slutscen / cliffhanger (gruppen körde sin van av en highway in i en vägg glasfönster på 59:e våningen av en skyskrapa jagade av en attackhelikopter, och så vidare - smaskigt!).
Personligen tror jag succén handlade om respekt. Respekt för varandra runt bordet, respekt för varandras stunder i strålkastarljuset, respekt för historien.
Har ni lyckats ta er igenom min wall of text så feel free att kommentera eller att helt enkelt kapa tråden för mer allmänna diskussioner om EB.
Hursomhelst, nedan redogör jag kortfattat för de tre gånger jag spelat som spelledare. Samtliga sittningar (alla med olika spelgrupper) var skoj, men av olika skäl och till olika grad.
Första gången
Det var med den grupp jag spelat med sedan urminnes tider. Jag har kommenterat det lite iAnders blogginlägg här (kommentar nr. 5) och tänker inte gå in mer på det. Det var lyckat, vi hade jätteskoj, men i.o.m. att vi känner varandra så bra så var det mindre av ett experiment.
Andra gången
En grupp jag spelat med bara en gång tidigare (ingen med erfarenhet av delad berättarmakt). Konflikreglerna användes flitigt, i synnerhet för verbala konflikter. Annars gick det rätt hackigt: istället för att gemensamt väva en historia så var det som om en stafettpinne med traditionell spelledarmakt passades fram och tillbaka mellan spelarna. Alla ville köra sitt eget race vilket innebar att det blev alldeles för många trådar som påbörjades men aldrig reddes ut. Dessutom så fattades konfliktfokus; istället utvecklades det hela vid ett par tillfällen till någon form av friformhistoria där den som var SL slog en T6 för att avgöra om enskilda handlingar var framgångrika (detta förklaras nog av bristande förståelse för konfliktlösningssystem i allmänhet). EB funkar ju absolut inte för detta och det blev självklart bara pannkaka i dessa situationer.
Men, vi hade alla trevligt i övrigt. Spelarna gillade att de fick vara involverade, de utvecklade förmåga att sätta scener (kan vara lite svårare för dem utan stor rollspels- eller spelledarvana) och ta kommandot över historien (lite för mycket ibland, som sagt). Vi höll oss till dramareglerna och fick en maffig slutscen.
Tredje gången
Den här gången med ett gäng jag aldrig spelat med tidigare. Stor rollspelsvana men ingen erfarenhet av den här typen av spel. Spelarna var supertaggade från start och det var mycket diskussioner när vi gjorde karaktärer om karaktärerna, gruppen och samhället i stort. När jag som SL hade avverkat första scenen (en brottsplatsundersökning vid platsen för en tågolycka som utvecklades till en strid med en kattliknande mecha) var jag tvungen att springa på pojkrummet – när jag kom tillbaka hade nästa spelare på tur redan börjat dra igång sin scen. Rock on, med sånt engagemang kan det bara bli bra!
Och det blev kanon. Spelarna lyssnade på varandras historier och förslag, alla drog åt ett håll, alla sprutade coola idéer. Dessutom försökte vi verkligen utnyttja reglerna: redan i scen 4 utmanade en spelare (genom hur han satte scenen) en annan karaktärs Memplex och vi fick senare till två Inre Konflikter. Vi hann aldrig klart (klockan blev mycket) men vi enades om att splitta storyn i två och spela vidare en annan gång – och därifrån enades vi vidare om en cool slutscen / cliffhanger (gruppen körde sin van av en highway in i en vägg glasfönster på 59:e våningen av en skyskrapa jagade av en attackhelikopter, och så vidare - smaskigt!).
Personligen tror jag succén handlade om respekt. Respekt för varandra runt bordet, respekt för varandras stunder i strålkastarljuset, respekt för historien.
Har ni lyckats ta er igenom min wall of text så feel free att kommentera eller att helt enkelt kapa tråden för mer allmänna diskussioner om EB.
