En kåt poet transporteras 100 år in i framtiden. Det visar sig att framtiden är befolkad av beta soyboys. Dessa män är så ovirila att kvinnorna glömt bort hur det är att åtrå män öht.
Poeten blir kär i en kylig skönhet med snygga heta sabelben. Han ääälskar utsvängda sabelben. Till slut lyckats han förföra henne och lär henne hur man älskade förr i tiden.
Och som de älskar.
Hon stod fyrfota under honom. Och han gjorde språnget, som bocken på ängen gjort före honom.
/—/
Han försökte själv forma ord. Men de blev bara till ett läte, djuriskt, människolikt. Det var rått, ömt av åtrå.
– Gör mig med barn, skrek hon. Gör det nu. Nu.
På vägen besöker han Skansen där han får se hur man plågar en gammal bonde, några bostadsområden med jättestora fönster, ett förlag, ett universitet för boxare, ett fusionskraftverk.
Boken slutar med att han sövs ner i ytterligare 100 år. Givetvis sker det direkt efter en Het Natt ™️ under vilken han även blåser såpbubblor.
”Det sista han såg var såpbubblan, som fäst sig vid kvinnans sköte, människans bo.”