Något som slog mig:
Trad-spel brukar ha stor fokus på strid. Regler för vapen, rustningar, om man står på ett ben, etc. Samtidigt så saknar rätt många andra färdigheter den typen av regelmängd och komplexitet.
Nu är givetvis inte komplexitet ett ändamål i sig. Men det slog mig att oftast så blir resterande färdigheter oftast relegerade till "slå tärning, kolla resultat" i tradregelböckerna, vilket kan vara bra (på samma sätt som det kan vara bra för vissa strider). Detta är dock lite av ett problem när ingen mer info finns alls - om man vill köra en kampanj där spelarna är handlare, t ex, borde man kanske kunna göra handel lite mer intressant än "slå tärning". Man borde kunna expandera berättarmöjligherna inom systemet, utöka underlaget för att äventyra på olika sätt. En händig spelgrupp kan givetvis fixa sånt här själv - men det är en fråga om att uppmuntra olika spelsätt. Som GUMSHOE gör med detektivrollspel och det gamla "finna dolda ting"-slaget i sina rollspel (förflyttar fokus från slumpmomentet till handlingsbeskrivningar) bör man kunna göra även med andra saker. Saker som överlevnad (Robinson Cruse någon? Skriet från Vildmarken?), handel (ex Spice and Wolf), romantik (oftast inbakad i "övertala" och/eller systemlös på någon vänster (ex Stolthet och Fördom) o s v.
Det ter sig för mig att en väg för trad-spel att gå är att luckra upp "hur man spelar" mycket mer och möjliggöra berättelsetyngd åt möjligen negligerade alternativa spelsätt.
Tradspel försöker ju ge sken av att kunna köra "vad som helst" (iofs ser jag det inte som att en "färdighet" finns är samma sak som att det går att spela ett äventyr kring den). Det är givetvis inte så att ett tradspel ska täcka alla möjliga spelvarianter, men nog borde det gå att ytterliggare öppna för alternativa sätt att spela dem?
EDIT: Jag har en vag aning om att en del av lösningen kan ligga i tankesätt som att inte ha regelrätt misslyckade slag, att generalisera vissa befintliga regelanvändningar och att inkludera element man vill uppmuntra/möjliggöra i världen själv. Det känns som att det borde finns mer man kan göra. Bara en känsla.
Trad-spel brukar ha stor fokus på strid. Regler för vapen, rustningar, om man står på ett ben, etc. Samtidigt så saknar rätt många andra färdigheter den typen av regelmängd och komplexitet.
Nu är givetvis inte komplexitet ett ändamål i sig. Men det slog mig att oftast så blir resterande färdigheter oftast relegerade till "slå tärning, kolla resultat" i tradregelböckerna, vilket kan vara bra (på samma sätt som det kan vara bra för vissa strider). Detta är dock lite av ett problem när ingen mer info finns alls - om man vill köra en kampanj där spelarna är handlare, t ex, borde man kanske kunna göra handel lite mer intressant än "slå tärning". Man borde kunna expandera berättarmöjligherna inom systemet, utöka underlaget för att äventyra på olika sätt. En händig spelgrupp kan givetvis fixa sånt här själv - men det är en fråga om att uppmuntra olika spelsätt. Som GUMSHOE gör med detektivrollspel och det gamla "finna dolda ting"-slaget i sina rollspel (förflyttar fokus från slumpmomentet till handlingsbeskrivningar) bör man kunna göra även med andra saker. Saker som överlevnad (Robinson Cruse någon? Skriet från Vildmarken?), handel (ex Spice and Wolf), romantik (oftast inbakad i "övertala" och/eller systemlös på någon vänster (ex Stolthet och Fördom) o s v.
Det ter sig för mig att en väg för trad-spel att gå är att luckra upp "hur man spelar" mycket mer och möjliggöra berättelsetyngd åt möjligen negligerade alternativa spelsätt.
Tradspel försöker ju ge sken av att kunna köra "vad som helst" (iofs ser jag det inte som att en "färdighet" finns är samma sak som att det går att spela ett äventyr kring den). Det är givetvis inte så att ett tradspel ska täcka alla möjliga spelvarianter, men nog borde det gå att ytterliggare öppna för alternativa sätt att spela dem?
EDIT: Jag har en vag aning om att en del av lösningen kan ligga i tankesätt som att inte ha regelrätt misslyckade slag, att generalisera vissa befintliga regelanvändningar och att inkludera element man vill uppmuntra/möjliggöra i världen själv. Det känns som att det borde finns mer man kan göra. Bara en känsla.