Nekromanti Expeditonsmedlem

[Ram]

Steampunk-fantasy. Magi, artefakter, mekaniska underverk, oändlig värld, underbar och enorm zoologi och botanik, hög- och lågteknologiska ruiner, oupptäckta civilisationer, mystiska resurser som skall brytas, skördas eller samlas in med expertkunskap.

En stor koalitionsexpedition skall bege sig ut i den outforskade vildmarken bortom utposten Stigs ände. Du är en av medlemarsa. Vad skall du göra?

Välj även 1-10 av: Vem har du med dig, vem sponsrar dig och vem eller vilka konkurrerar du med, vem avskydde du direkt i expeditionen, vem blev du kär i, vad stökade till sig i början, vad är problemet nu, vad har vi rest igenom som du inte tänkt dig, ...?

 

[Ki-ai]

Jag är botanikern som ska samla in prover från växtligheten. Jag är först fram till varje liten planta. Med mig har jag fyra assistenter från akademin. Vi samlas ofta med huvudena tätt ihop för att diskutera någon avvikande färg eller form.

Vår vagn är definitivt den mest välutrustade i form av ANTAL saker, om än inte i kvalitet eller faktisk nytta. De mesta av våra experiment bygger på folktro och vidskepelse.

Vi hamnar ofta i konflikt med vår guide, vildmarksbon som faktiskt har lite hands on experience.

Hon är självklart en otvättad bonde enligt oss.

 

[Voldstagg13]

Jag är ornitologen, som tjatat mig till en plats trots att de eventuella observationer av intresse jag än må göra, inte förväntas ha mera än marginellt värde. Jag avskyr Ichthyologen pga. dennes lukt, avslöjandes dennes expertområde.
Jag har även en hemlig plan på att fejka min egen död och leva eremitliv med mina befjädrade vänner.

 

[Tony.Meijer]

Jag är Thamaturgisten, magi-teoretikern. Magikollegiet har sponsrat mig, med motivationen att få mig och mina kontroversiella teorier ur vägen. Jag har med mig mina två assistenter, ett tvillingpar av nykläckta trolldoms-utövare, de är också de enda som vet att jag inte kan nyttja magi själv (jag fejkar det däremot tämligen väl genom att använda magiska föremål).
Mitt mål är att återvända i triumf med bevis för att mina radikala tanker är korrekta!

 

[Ram]

Jag är etereruptionsjägare. På vissa platser där jordskorpan är gynnsam så slipper klusters av ren eter upp och samlas i en liten högspänningstornado. Då är jag där med min harpunskjutare och min kopparvajer för att leda in energin i de långa rör som kan samla och lagra eter. Alla vettiga människor springer såklart som galningar därifrån då dessa utbrott är direkt livsfarliga men jag använder mina sofistikerade instrument för att förutspå var de kommer att ske och leda oss däråt.

Jag ser ned på i princip alla de nittioåtta andra i expeditionen, speciellt alla akademiker och dessa förbannade penselborstande arkeologerna. Jag har viss respekt för storviltjägargruppen då de åtminstone har någon form av stake och har även lärt mig den hårda vägen att respektera karavanmästaren som leder det hela. En av botanikerna är både skitsnygg och har bra löd i käften så henne håller jag ett öga på så ofta det går. Just nu är jag förbannad över att ett av mina instrument krånglar och jag försöker smöra in mig hos en av artefaktmesarna att hjälpa mig laga det.

 

[Mannen i skogen]

Jag är Jaira, äventyrslysten tonåring från fattigkvarteren i en av de större städerna. När skuggan av en möjlighet att smita med på en expedition visade sig var det som en dröm som gick i uppfyllelse.
Jag har bra hand med djur, och har tjatat på expeditionens djurskötare och fått en plats som medhjälpare. Problemet är att jag är alldeles för nyfiken och klåfingrig för att hålla mig till bara en sak. Djurskötaren blir irriterad när jag glömmer att rykta och mata djuren, akademikerna blir irriterade när jag hänger över axeln och ställer oinsatta frågor (och ännu mer när jag råkar påpeka något som de förbisett), expeditionsledningen blir irriterad över att jag ö.h.t. är med. Ungefär hälften av tiden är jag där jag borde.
Min räddning består i att jag är charmig, intresserad och snabblärd. Personer som inte retar sig på mitt slitna och plebejiska yttre tänker lätt på mig som "en charmig ung dam". Även om akademikernas lärlingar har ett långt försprång så snappar jag kvickt upp samma kunskaper som de. Pr som inte retar sig på mitt slitna och plebejiska yttre tänker lätt på mig som "en charmig ung dam". Jag springer ärenden åt de flesta personer i expeditionen.
Risken är stor att jag råkar få veta eventuella hemligheter utan att det är meningen.