Du har fått många anledningar att prova DoD6; det spel som utspelar sig i världen Trudvang. Det är onekligen den råa trollskogskänslan som är den världens starkaste kort.
Mellan Expert och Trudvang kom dock DoD5; Chronopia ut, som jag tänkte tala om:
Chronopia är ett av sveriges mest utskällda spel. På många sätt är det anledningen till att så många slutade spela DoD eller lade av med rollspel helt och hållet. Kanske skulle det aldrig ha hetat "Drakar och Demoner", för många förväntade sig kimeror, ankor, spindelkonungar och slokhattar, och kunde inte för sina liv förstå varför ett DoD-spel skulle utspelas i en egen värld som man behövde lära sig litet om innan man förstod sig på den.
Chronopia är en jättelik stad, en fantasykryddad urban storstad. Det finns inte skyskrapor, men det finns höga torn som saknar motstycke i vår medeltid. Mellan tornen susar stora luftskep och nere på gatan finns ett myller av vägar, broar, gränder, affärer, barer och ambulerande stånd. Det finns ingen film/serie som utspelar sig i en sådan här stad, så man kan inte bara leva ut någon berättelse som man dagen innan sett på bio eller bläddrat sig igenom i någon tidning. Där DoD tidigare passat utmärkt för vilken typ av nonsensfantasy som helst, så inriktade det sig nu plötsligt på en mycket speciell sorts fantasy, en sort som inte bara var en tafflig efterapning av Conan, Elric eller Sagan om Ringen.
Just eftersom det var så svårt att omedelbart föreställa sig hur Chronopia skulle spelas så tror jag att många blev rädda för att skapa sig sin egen bild av spelet. Det är lite konstigt, för jag vet många spelledare som utan att tänka efter har struntat i kaos-boken i monsterboxen till gamla DoD, som sagt nej till att olika folkslag ska ha olika förmågor och grundegenskapsuppsättningar, som låtit bli att använda vissa magiskolor för att de ansett dessa vara lökiga, samt låtit bli att spela med hjältepoäng för att de ansåg att dessa bidrog till en stämning de ville undvika, osv. Men i Chronopia så kunde samma spelledare inte göra minsta ändring, utan de var tvugna att kritisera varenda enskild aspekt av spelet som om det var omöjligt att framhäva de bitar de tyckte var bra. Axelskydden, wongoserna, yrkesförmågorna, lönnmördarna och de hängivna är några av de delar som många spelare och spelledare helt enkelt inte förmådde arbeta sig runt.
Jag har alltid gillat Chronopia, och jag har spelat det på många sätt genom åren. Ger man det en chans så framstår det som ett av de mest djärva spelen i sveriges rollspelshistoria, tycker jag faktiskt. Oavsett om man ser det som ett "Drakar och Demoner"-spel eller som en helt egen upplevelse. Det finns hundratals saker jag avskyr med spelet, och man får verkligen jobba med det för att få det så som man vill ha det, men grejen är att man blir inspirerad till att göra så. Det är ju bättre än ett spel som fungerar redan från början, men som man ändå inte vill spela.
Så vill du ha en inblick i ett av de viktigare (på gott och (kanske framförallt) ont) rollspelen som kommit ut sedan du slutade spela, så tycker jag absolut att du skall titta igenom Chronopia. Om inte annat så måste du bara läsa den berättelse i slutet av regelboken som handlar om hur en man ger två typiska fantasy-äventyrare en guidad tur genom staden. Det är en episod som helt klart borde hamna rätt högt upp på listan över de bästa saker som någonsin tryckts i ett svenskt rollspel.
Som historialektion är en Chronopia-läsning absolut nödvändigt. Som spelupplevelse, däremot... Då finns det många som rynkar på näsan och menar att man bör undvika det helt och hållet. Inte jag, men många andra.
/Rising
som gillar både Expert, Chronopia och Trudvang, men som spelar de tre på radikalt olika sätt.