Ryng Silverkorp
Veteran
Detta inlägg kan även gälla andra spel, men jag menar i detta fall DoD.
Jag upplevde för något år sedan att det blev en "innegrej" eller kanske en "fas" i mitt och mina spelares rollspelande. En fas där det gällde att skapa en så unik eller extrem karaktär som möjligt. Några exempel:
En jättegod Nekromantiker
[Nej, nekromantiker kanske inte behöver vara/eller är onda av naturen, men av den stora massan i spelet och utanför anser NOG många att de åtminstonde inte är goda. Man kan förståss fråga sig varför dessa karaktärer tillåts, men det är ett annat ämne.]
En otroligt gluppsk halvlängdsman, som bara var intresserad av mat. (Han satt hellre kvar på värdshuset, än att ägna sig åt äventyr.)
En urdum barbar
( Va faen äru dum eller?, - du kan ju inte ge bort en hel börs mä guld, för lite krubb ... - spelarkomentar till annan spellare)
Ett pacifistiskt troll som var narr och skämtade om allt.
Ja, det fanns mer av denna typen av karaktärer... ofta var hela spelargruppen en salig röra av ganska svårkombinerade typer. Och i en del fall var alla utom en, mer "standardäventyrare"; krigare, trollkarlar mm.
Det skall tillägas att jag, inte bara menar att spelarna valde udda karaktärer, dom spelade dem också till sin spets.
Vi som spelade bestämde oss helt enkelt för att "spela över" så mycket vi bara förmådde, och äventyren blev en aning märkliga ...
Jag tycker det ofta blir väldigt ologiskt varför en sådan karaktär skulle ge sig ut på äventyr (det är väl LITE det, som det går ut på, i DoD åtminstone?? - Visst man kan ju spela på många sätt.)
Och jag har ännu svårare att se en logik i att flera av dessa unika och extrema karaktärer ingick i nån sorts gemenskap.
Jag tycker dock att det är okej att lira "annorlunda/unika/extrema" karaktärer imellanåt.
Så, till mina frågor angånde detta inlägg.
Är det BRA rollspel att "spela över"?
(Det kan ibland vara enklare att spela en extrem karaktär, med extrema åsikter och inställningar än att spela en mer "neutral/normal" karaktär. - Inte för att rollpersoner överlag kanske är så "normala", inte i DoD i alla fall. Och NEJ, jag lovordar inte mer "normala" karaktärer istället för "extrema" eller vice versa, jag vill skapa debatt runt ämnet!!
Är det roligare att spela en "extrem karaktär"
(Jag har många gånger upplevt att jag "brännt allt krut" reden efter ett äventyr. Nu spelar vi oftast mer "extremkaratärer" till "en-föreställnings-sessioner".
Om man ska se på världen i DoD, är dessa "extrem" karaktärer egentligen logiska eller vanligt förekommande? Om inte, borde detta egentligen inte råda vissa restriktioner runt "extremkaraktärer"?
Vad anser ni BRA rollspel vara?
[Med bra rollspel, menar jag spelarnas spelande av deras rollpersoners kartär/personlighet.]
Jag tycker att BRA rollspel är när jag märker att spelaren spelar en ROLL. Och att denna ROLL-tolkning stämmer mot den ROLL som spelaren gett rollpersonen (RPns karktär/personlighet). Att spelaren genom rollpersonen strävar efter de mål ROLLEN har, att spelaren gestaltar allt som ROLLEN är, vill bli, tror på, mmm. Allt detta UTAN att spelaren "spelar över" allt för mycket. Men samtidigt vill jag se lite av "teaterapan" hos spelarna ... en rätt svår balansgång...
Jag vill med detta inlägg skapa eftertanke och debatt, INTE tala om HUR eller VAD man skall spel. Man ska givetvis spela på det sätt man själv tycker om!!!
Jag upplevde för något år sedan att det blev en "innegrej" eller kanske en "fas" i mitt och mina spelares rollspelande. En fas där det gällde att skapa en så unik eller extrem karaktär som möjligt. Några exempel:
En jättegod Nekromantiker
[Nej, nekromantiker kanske inte behöver vara/eller är onda av naturen, men av den stora massan i spelet och utanför anser NOG många att de åtminstonde inte är goda. Man kan förståss fråga sig varför dessa karaktärer tillåts, men det är ett annat ämne.]
En otroligt gluppsk halvlängdsman, som bara var intresserad av mat. (Han satt hellre kvar på värdshuset, än att ägna sig åt äventyr.)
En urdum barbar
( Va faen äru dum eller?, - du kan ju inte ge bort en hel börs mä guld, för lite krubb ... - spelarkomentar till annan spellare)
Ett pacifistiskt troll som var narr och skämtade om allt.
Ja, det fanns mer av denna typen av karaktärer... ofta var hela spelargruppen en salig röra av ganska svårkombinerade typer. Och i en del fall var alla utom en, mer "standardäventyrare"; krigare, trollkarlar mm.
Det skall tillägas att jag, inte bara menar att spelarna valde udda karaktärer, dom spelade dem också till sin spets.
Vi som spelade bestämde oss helt enkelt för att "spela över" så mycket vi bara förmådde, och äventyren blev en aning märkliga ...
Jag tycker det ofta blir väldigt ologiskt varför en sådan karaktär skulle ge sig ut på äventyr (det är väl LITE det, som det går ut på, i DoD åtminstone?? - Visst man kan ju spela på många sätt.)
Och jag har ännu svårare att se en logik i att flera av dessa unika och extrema karaktärer ingick i nån sorts gemenskap.
Jag tycker dock att det är okej att lira "annorlunda/unika/extrema" karaktärer imellanåt.
Så, till mina frågor angånde detta inlägg.
Är det BRA rollspel att "spela över"?
(Det kan ibland vara enklare att spela en extrem karaktär, med extrema åsikter och inställningar än att spela en mer "neutral/normal" karaktär. - Inte för att rollpersoner överlag kanske är så "normala", inte i DoD i alla fall. Och NEJ, jag lovordar inte mer "normala" karaktärer istället för "extrema" eller vice versa, jag vill skapa debatt runt ämnet!!
Är det roligare att spela en "extrem karaktär"
(Jag har många gånger upplevt att jag "brännt allt krut" reden efter ett äventyr. Nu spelar vi oftast mer "extremkaratärer" till "en-föreställnings-sessioner".
Om man ska se på världen i DoD, är dessa "extrem" karaktärer egentligen logiska eller vanligt förekommande? Om inte, borde detta egentligen inte råda vissa restriktioner runt "extremkaraktärer"?
Vad anser ni BRA rollspel vara?
[Med bra rollspel, menar jag spelarnas spelande av deras rollpersoners kartär/personlighet.]
Jag tycker att BRA rollspel är när jag märker att spelaren spelar en ROLL. Och att denna ROLL-tolkning stämmer mot den ROLL som spelaren gett rollpersonen (RPns karktär/personlighet). Att spelaren genom rollpersonen strävar efter de mål ROLLEN har, att spelaren gestaltar allt som ROLLEN är, vill bli, tror på, mmm. Allt detta UTAN att spelaren "spelar över" allt för mycket. Men samtidigt vill jag se lite av "teaterapan" hos spelarna ... en rätt svår balansgång...
Jag vill med detta inlägg skapa eftertanke och debatt, INTE tala om HUR eller VAD man skall spel. Man ska givetvis spela på det sätt man själv tycker om!!!