Hej!
Satt och bläddrade igenom en del gamla rollspel från äventyrsspel (80 tal) när det slog mig hur mycket avsky och fördömande jag kände över kvalítén på rollspelen... jag kände mig dömande över de usla illustrationer och över att texterna var fruktansvärt dåliga, layouten tråkig, ja allt var fel, fel, fel....
Men så kom jag att tänka på en intressant berättelse. Jag ska skriva ner den åt er, för den är väldigt tankeväckande:
"Konstnärens läxa
Nadja var den mest begåvande elven på konstskolan. Genom hårt arbete, hängivenhet, fantasi och stor begåvning hade hon tagit sig genom den hårda utbildningen och nu var hon snart färdig.
Nu återstår bara en lektion, sa hennes lärare en dag. "Din uppgift är att måla en tavla, som ska bli ditt hittills mest framstående verk.
Nadja arbetade dag och natt och till slut var tavlan färdig. Detta var sannerligen hennes bästa verk.
Mycket bra, berömde läraren. Ta nu tavlan till torget och häng upp den där så alla kan se den. Häng okcså upp en skylt som berättar att du ställer ut ditt verk till allmänt beskådande och att du vore mycket tacksam om den som hittar ett fel i tavlan skulle vilja markera det med ett kryss.
Nadia gjorde som läraren sa och väntade sedan otåligt några dagar. Sedan skyndade hon sig till torget, spänd av förväntan. Skulle hon ha klarat testet? Skulle tavlan vara fri från kryssmarkeringar? Men hjärtat blev alldeles tungt i bröstet när hon fick syn på tavlan. Redan på långt håll kunde hon se att tavlan var alldeles överklottrad med kryss. Nu skulle hon helt säkert bli underkänd.
Bedrövad återvände hon till skolan och visade tavlan för sin lärare. Denne sa inte så mycket utan bad Nadja göra en ny tavla, om möjligt ännu bättre än den förra.
Den här gången arbetade Nadja ännu hårdare. HOn ville ju så gärna lyckas. Läraren berömde även den nya tavlan och förklarade att också den skulle ställas ut på torget.
Men den här gången skulle meddelandet bredvid tavlan vara lite annorlunda.
Nadja lyssnade på instruktionerna och skyndade sig sedan till torget. Där hängde hon upp tavlan tillsammans med en ny skylt. Också den här skylten uppmande folk att markera ut eventuella fel. Men nu fick åskådarna också chansen att korrigera felen, med hjälp av penslar och färg som stod intill.
Och tänk - När Nadja återvände några dagar senare hade ingen hittat ett enda fel. Glädjestrålande återvände hon till skolan och visade upp tavlan för sin lärare.
Du har nu lär dig den sista läxan du behöver, sa läraren med ett leende. Och lärdomen är denna:
Det kommer alltid att finnas människor som bedömer dina verk. Den första tavlan var fylld med kryss, eftersom många gärna vill vara med och tycka när de får chansen - även om de inte har några kunskaper i ämnet. Den andra tavlan var fri från kryss, eftersom bedömarens egen kunskap och skicklighet stod på spel. Så när du lagt ner din själ, din begåvning och ditt hjärta i ett verk, var din egen domare. Du ger verket dess värde - det kan världens betraktare aldrig ta ifrån dig. Och glöm inte att detta också gäller när du själv ska bedöma någon annans livsverk."
När jag kom att tänka på denna historia i samband med att jag fördömde alla usla rollspelsprodukter från 80 talet, så kände jag mig skamsen, för jag insåg hur lätt det är för mig att kritisera och fördöma andra - men skulle jag tvingas att göra det bättre, under samma tidspress som dessa författare haft - så skulle jag nog inte lyckats.
Så i fortsättningen ska jag inte vara så fördömande när jag läser rollspel som någon lagt ner all sin energi och tid på att skriva.
/Eagle
Satt och bläddrade igenom en del gamla rollspel från äventyrsspel (80 tal) när det slog mig hur mycket avsky och fördömande jag kände över kvalítén på rollspelen... jag kände mig dömande över de usla illustrationer och över att texterna var fruktansvärt dåliga, layouten tråkig, ja allt var fel, fel, fel....
Men så kom jag att tänka på en intressant berättelse. Jag ska skriva ner den åt er, för den är väldigt tankeväckande:
"Konstnärens läxa
Nadja var den mest begåvande elven på konstskolan. Genom hårt arbete, hängivenhet, fantasi och stor begåvning hade hon tagit sig genom den hårda utbildningen och nu var hon snart färdig.
Nu återstår bara en lektion, sa hennes lärare en dag. "Din uppgift är att måla en tavla, som ska bli ditt hittills mest framstående verk.
Nadja arbetade dag och natt och till slut var tavlan färdig. Detta var sannerligen hennes bästa verk.
Mycket bra, berömde läraren. Ta nu tavlan till torget och häng upp den där så alla kan se den. Häng okcså upp en skylt som berättar att du ställer ut ditt verk till allmänt beskådande och att du vore mycket tacksam om den som hittar ett fel i tavlan skulle vilja markera det med ett kryss.
Nadia gjorde som läraren sa och väntade sedan otåligt några dagar. Sedan skyndade hon sig till torget, spänd av förväntan. Skulle hon ha klarat testet? Skulle tavlan vara fri från kryssmarkeringar? Men hjärtat blev alldeles tungt i bröstet när hon fick syn på tavlan. Redan på långt håll kunde hon se att tavlan var alldeles överklottrad med kryss. Nu skulle hon helt säkert bli underkänd.
Bedrövad återvände hon till skolan och visade tavlan för sin lärare. Denne sa inte så mycket utan bad Nadja göra en ny tavla, om möjligt ännu bättre än den förra.
Den här gången arbetade Nadja ännu hårdare. HOn ville ju så gärna lyckas. Läraren berömde även den nya tavlan och förklarade att också den skulle ställas ut på torget.
Men den här gången skulle meddelandet bredvid tavlan vara lite annorlunda.
Nadja lyssnade på instruktionerna och skyndade sig sedan till torget. Där hängde hon upp tavlan tillsammans med en ny skylt. Också den här skylten uppmande folk att markera ut eventuella fel. Men nu fick åskådarna också chansen att korrigera felen, med hjälp av penslar och färg som stod intill.
Och tänk - När Nadja återvände några dagar senare hade ingen hittat ett enda fel. Glädjestrålande återvände hon till skolan och visade upp tavlan för sin lärare.
Du har nu lär dig den sista läxan du behöver, sa läraren med ett leende. Och lärdomen är denna:
Det kommer alltid att finnas människor som bedömer dina verk. Den första tavlan var fylld med kryss, eftersom många gärna vill vara med och tycka när de får chansen - även om de inte har några kunskaper i ämnet. Den andra tavlan var fri från kryss, eftersom bedömarens egen kunskap och skicklighet stod på spel. Så när du lagt ner din själ, din begåvning och ditt hjärta i ett verk, var din egen domare. Du ger verket dess värde - det kan världens betraktare aldrig ta ifrån dig. Och glöm inte att detta också gäller när du själv ska bedöma någon annans livsverk."
När jag kom att tänka på denna historia i samband med att jag fördömde alla usla rollspelsprodukter från 80 talet, så kände jag mig skamsen, för jag insåg hur lätt det är för mig att kritisera och fördöma andra - men skulle jag tvingas att göra det bättre, under samma tidspress som dessa författare haft - så skulle jag nog inte lyckats.
Så i fortsättningen ska jag inte vara så fördömande när jag läser rollspel som någon lagt ner all sin energi och tid på att skriva.
/Eagle
