Gustus est culo similis
"Det är just sånt här jag ogillar med s.k. realistiska spel. Jag vill inte veta exakt hur det känns att få en niomillimeterskula i revbenen, eller ett svärd genom magen. Jag vill inte spela ett spel där rollpersonen efter en halvmiss blir sängliggande i en månad (och sinkar resten av gruppen) och kanske ändå avlider av sårchock, kallbrand eller vad det nu kan vara."
Å andra sidan retar jag mig något oerhört på den så kallade hit point-jojon. Med en lagom avpassad kampanj kan man dessutom ta en månad eller två för konvalecens.
Och nu var det iofs inte en halvmiss som försatte AD&D-spelarens figur ur stridbart skick, utan ren idioti.
1) Anfall
aldrig någon som har långbåge när du har närstridsvapen.
2) Anfall
aldrig en grupp.
3) Och
definitivt inte om du är själv.
4) Och under
inga som helst omständigheter om du har blivit sårad redan på upploppet.
Han får skylla sig själv och vara glad att jag inte hade ihjäl figuren. Hur som helst, smaken är som baken. Jag säger inte att du har fel, jag säger bara att jag har rätt.
"Kontentan, alltså. Om rollpersonerna inleder en fight när det passar storyn, oavsett hur oddsen är, så bör de "belönas". Den helt oerfarne rollpersonen kanske överlever med några få skråmor, eller något i den stilen."
Ståryn skiter jag fullständigt i. Spelarna ska fan inte få några fördelar av att de råkar ha huvudrollen. /images/icons/wink.gif Jag kan tänka mig att vara snäll någonstans mitt emellan början och slutet av en kampanj, eftersom det är jobbigt att få in nya rollpersoner. I början har jag inget emot att statuera exempel, och i slutet är jag skoningslös!
Jag belönar
kreativa lösningar. Strid är inte särskilt ofta en kreativ lösning. En typisk kreativ lösning är upplösningen som inträffade när vi spelade kampanjen Barbia till DoD. Skurken har just utklassat spelgänget, dödat en rollperson och svårt sårat två andra, och ber dem ge upp eftersom det inte gagnar dem att göra motstånd, i synnerhet som Planen att förinta all ondska håller på att förverkligas. Och rollpersonerna vill väl inte vara så puckade att de står i vägen för en så grandios sak?
"Val!" utropar min rollperson. "Du tänker ta bort möjligheten att välja!" Härav följde en ca femton minuter lång och
intensiv debatt om valets signifikans i ont och gott, som slutar med att skurken faktiskt väjer sig, inser sin egen arrogans och ger upp.
Det är nog den tätaste "slutstrid" som jag någonsin varit med om i något rollspel, och det var endast ord mot ord!
För övrigt finns det inga regler för sårfeber, infektion eller dylikt i Västmark. Att jag över huvud taget nämnde det var bara för att jävlas och få in lite av stämningen.
- Krille
<A HREF="
http://www.foxtail.nu" target="_new">
http://www.foxtail.nu</A>