En annan sak som är lite tråkig med (realistiska) fältslag är att de oftast är mer eller mindre uppgjorda på förhand. En armé har övertaget över den andra och skaffar sig sedan under striden bara mer och mer övertag tills motståndarna tvingas retirera. Typ. Man får ingen läcker böljande dramatik.
Ha! Den var rolig.
I arméer som var uppbyggda feodalt så var ledaren av armén också mannen som höll ihop den med hjälp av trohetseder. Dog generalen så kunde hela armén bryta isamman.
Samma sak gällde delar av armén då knektar och tvångsinkallade hade svurit sin trohet till sina överordnade som i sin tur hade svurit trohet till deras överordnade osv.
Om en ledare dör så kunde det lätt hända att hans underordnade råkade i panik eller retirerade av någon annan anledning.
Ta slaget vid brunkeberg. Sture blir sårad, armen bryter ihop och Kristian Tyrann vinner dagen.
I andra fall så kunde listiga manövrar eller annat avgöra striden fundamentalt.
Vid Slaget vid Hastings så var William inte så överlägsen som historiker har påstått.
Om det hade varit plan mark så hade det varit en klar seger för William, men nu så hade Harold ett klart övertag då Normanderna var tvungna att attackera upp för en jäkligt brant kulle. Och på toppen så står det en sköldmur som är i det närmaste obrytbar. För att göra det värre så MÅSTE William vinna just den dagen pga för varje dag så får Harold mer trupper då förstärkningar anländer medans William inte har förstärkningar överhuvudtaget.
Men efter ett par misslyckade anfall så får han sina trupper att anfalla i skenanfall och locka ner de oerfarna tvångsinkallade fyrdmännen(bönder alltså) så att de kan bli slaktade av de individuellt överlägset utrustade och tränade normanderna. Till sist har sköldmuren tunnats ut så mycket att han kan göra frontalanfall. Och till och med då skulle striden ha kunnat förloras. Willams häst blir bortskjuten, armen går i panik(utan willam så har de ingen anledning att kämpa, ingen annan har några krav på englands tron). William lyckas dock låna en annan häst och anfaller barhuvad för att trupperna ska se att han verkligen lever...och vinner dagen.
Hade Harold haft lite bättre kontroll på sina fyrdmän eller om William inte hade kommit på att utnyttjat detta så kunde mycket väl england ha varit saxiskt.
Något så enkelt som att sända en enhet för att cirkla runt motståndaren och anfalla i ryggen kan bryta fiendens moral.
Eller helt enkelt att oväntade förstärkningar anländer.
Formigny. Underlägsna fransmän rider mot en fiende som har besegrat dem mängder av gånger. 3000 fransmän mot 3800 engelsmän. Därav 3000+ långbågar!
De blir tillbakaslagna flera gånger.
Därefter så sätter de upp 2 culveriner(lätta kanoner).
De skjuter mot engelsmännen från utom båghåll, men engelsmännen går till motanfall och tar kanonerna(det är oklart om fransmännen tar dem tillbaka)!
Men då anländer en ny armé på 1200 tunga kavallerister under Richemont.
Engelsmännen har slagit tillbaka sådana styrkor förut(till exempel Poitiers, Agincourt eller Crecy). Men i och med att de blir tvunga att sätta upp sina styrkor i en halvcirkel så blir de överflyglade och krossade av Fransmännens anfall.
Det finns fler exempel i 30-åriga kriget.
Kort sagt. I ett slag så kan allt hända. Taktiker, misslyckanden, blundrar, tur, flygande pilar och kulor.
Allt kan ändra ett slag. Något så litet som att en viktig man faller för ett kastat spjut eller skjuten pil kan ändra hela slagets gång.
Krigslister så som män som är endast beväpnade med bajonetter som gör ett desperat sista motanfall kan vända en strid.
Det finns ingenting som ett slag som är uppgjort på förhand om inte en fiende är totalt underlägsen(dubbelt eller tredubbelt så många) i en terräng där den överlägsne fienden kan använda sitt överlägsna antal.
I annat fall så kan man få en Leonides 30 lejon situation.
