Föder begränsningar kreativitet?

[Björn den gode]

Mitt korta svar är att berättande är ett redskap som fyller ett syfte. Om vi adderar tärningar, påhittade grottmiljöer, kakor, soffor, tid etc så begränsar det naturligtvis men dessa är också redskap.

Kanske behöver bli ännu mer konkret för att få nytta av det men det här tycker jag känns som ett väldigt konstruktivt tankesätt framförallt vid speldesignen, att kanske inte tänka så mycket på att skapa begränsningar i sig utan tänka på vilka redskap spelet behöver och så får det liksom bli begränsningar som en bieffekt. Toppen!

 

[Rickard]

...att kanske inte tänka så mycket på att skapa begränsningar i sig utan tänka på vilka redskap spelet behöver och så får det liksom bli begränsningar som en bieffekt.

Jag ser regler och värld mest som ett sett att styra samtalet. Alla kan samtala, men vi behöver både ämnen att samtala om men också hur vi ska samtala. Detta behöver inte vara begränsningar i stil med "öppna en dörr genom att använda en banan". Slå ett slag för Smyga är ett sätt att samtala, använda initiativsystem ett annat, att välja en postapokalyptisk värld sätter ramarna för samtalet ett tredje. "Idag pratar vi om en familj där alla försöker göra något vardagligt men misslyckas".

 

[olaberg]

Tre termer från mitt yrkesfält:

"Facilitering": Att underlätta en samskapandeprocess genom att styra formen, och på så sätt ge ett rikare utfall.

"Liberating structures": Ett antal överenskomna mönster för olika sorters dialoger, där mönstrena faciliterar dem.

"Enabling constraints": Vissa begränsningar omöjliggör, som en låst grind. Andra begränsningar möjliggör, som kärlets väggar som möjliggör förmågan att hålla vätska.

Friheter kan behöva formas för att bli större, genom att begränsa frihetsgraderna. Så funkar bra regler, i samhället, i sällskapslivet, vid spelbordet.

 

[DanielSchenström]

Begränsningar föder kreativitet ser jag inte som någon slags sanning utan kontexten är väldigt viktig och vad för kreativitet man pratar om. Och för det mesta ser jag det som att kreativiteten i detta fall är problemlösande på grund av att man hamnat i en viss situation. Oftast när jag tänker kreativitet så tänker jag på det som en del av konstnärligt skapande och det är inte lika viktigt som att lösa problem som att få tag på mat, hålla värmen på vintern eller försvara sig mot en överlägset beväpnad styrka.

Men om man tittar på rollspel så känns det som att det kan föda kreativitet. Ett rollspel som saknar regler för något kan få någon att skapa en sådan regel och kanske hela regelsystem. Nån som gillar att skapa kan gå igång på ett rollspel med vagt definierad värld. Rollpersoner tenderar att ständigt stöta på problem och därför naturligt vara kreativa om standardlösningar inte fungerar.

Vad begränsningar också kan göra är skapa frustration och ge mentala problem så de frivilliga begränsningar man sätter som i rollspelsäventyr bör man vara försiktig med. Läser just nu ett jätteäventyr till AD&D 2nd ed, Dragon Mountain, där man uppmanas att vara jävlig mot spelarna vilket för mig känns som det motsäger grunden för varför jag spelar.