Nekromanti För- och nackdelar

[Krille]

Re: Koncept först, RPen "växer" under genereringen

"Även en hatrelation tycker jag blir bättre om den blir som spelaren har tänkt sig. Därför är det svårt att försöka hoppa in och gestalta en roll som spelaren har mer hum om än vad jag har."

Tja, jag brukar faktiskt inte ha så svårt med det. Moster Agatha var totalt annorlunda än den vänliga och omhuldande moster som jag hade tänkt mig, men skit händer. Och inte heller hade jag någon aning om att lillasyrran var en sådan fjortis, att storebrorsan var homosexuell eller att mamma var en så tyst och grå mus som hon blev, och då skrev jag ändå de där personerna.

Fast jag stortrivdes. Bara det faktum att ha ett namn att referera till som spelledaren kände igen räckte rätt långt. Även om de där personerna blev annorlunda än vad jag tänkt mig så tillhörde de fortfarande familjen, och blod är tjockare än vatten.

Det går att möblera om i dockskåpet, du vet.

"Jag brukar skriva introduktionsäventyr som verkligen är introduktionsäventyr, där rollpersonerna får dela spelarnas nyfikenhet i den nya och främmande världen på något vis."

Det om något tycker jag känns plastigt och konstlat. Förmodligen är det därför som jag inte gillar flumfantasyn (som jag tycker är en mycket bättre term på dockskåpsfantasyns motsats än "sagofantasy").

Dessutom anser jag att det totalt omöjliggör ett antal stårysar. "Huset Alexanders nedgång och fall" är en totalt omöjlig ståry att spela om man inte har något hus Alexander att kasta omkull. Måhända att jag är otålig, men jag har sällan lust att spela "Huset Alexanders grundande, uppgång och höjdpunkt" först. Då är det faktiskt mycket enklare att bara skapa ett hus Alexander i sin bakgrundsbeskrivning och börja spela nedgången och fallet direkt. Dessutom blir förmodligen kampanjen klar under överskådlig tid, och således kan man börja spela Hill Street Blues RPG redan till vintern och inte om fem år.

Men smaken är som baken.

 

[Rising]

Re: Koncept först, RPen "växer" under genereringen

"Moster Agatha var totalt annorlunda än den vänliga och omhuldande moster som jag hade tänkt mig, men skit händer. Och inte heller hade jag någon aning om att lillasyrran var en sådan fjortis, att storebrorsan var homosexuell eller att mamma var en så tyst och grå mus som hon blev, och då skrev jag ändå de där personerna."

Tja, då är vi helt enkelt olika. Jag är mycket känslig för att spelledaren skall in och rota bland rollpersonernas saker. Men så ogillar jag ju regler för skräckpåverkan också... Allt hänger ihop.

"Det om något tycker jag känns plastigt och konstlat."

Det handlar väl mer om hur man bygger världen? Om jag fick ett Harry Potter-rollspel så skulle mitt första äventyr tveklöst handla om några helt nya elever som kommer, likt Harry Potter, till skolan och får förbluffas över allt nytt, främmande och spännande som den nya miljön har att erbjuda. Jag skulle definitivt inte göra ett äventyr om gamla elever som vant sig vid hur vardagen ser ut på stället.

Äkta nyfikenhet har man ju bara i början, så den tar jag tillvara på medan jag kan.

"Dessutom blir förmodligen kampanjen klar under överskådlig tid, och således kan man börja spela Hill Street Blues RPG redan till vintern och inte om fem år."

Jo, jag tror att våra skilda referensramar är rätt avgörande i fallet. Jag gillar att ta ett spel och spela det sönder och samman tills det inte finns något kvar att göra i det, medan du verkar hoppa mellan olika rollspel lika ofta som jag byter kalsonger. Du är ju mycket mer känslig angående regler och liknande än vad är, medan jag gärna moddar litet och justerar allteftersom jag växer mig in i spelet. När jag hittar något jag gillar så vet jag ju att jag kommer spela det så himla lång tid framöver.

Det kanske är avgörande i den här frågan.

/Rising
som har förberett sitt sista Kultäventyr någonsin. Äventyret som avslutar alla äventyr, och som avslutar hela spelet.

 

[Krille]

Re: Koncept först, RPen "växer" under genereringen

"Jag är mycket känslig för att spelledaren skall in och rota bland rollpersonernas saker."

Det är normalt jag också, men när det gäller saker som enbart får liv genom spelledaren så har jag inget annat val än att vara lite mer tolerant.

"Om jag fick ett Harry Potter-rollspel så skulle mitt första äventyr tveklöst handla om några helt nya elever som kommer, likt Harry Potter, till skolan och får förbluffas över allt nytt, främmande och spännande som den nya miljön har att erbjuda."

Tja, men om du fick ett Västmark i handen då? Eller ett Skymningshem?

 

[Rising]

Re: Koncept först, RPen "växer" under genereringen

"när det gäller saker som enbart får liv genom spelledaren så har jag inget annat val än att vara lite mer tolerant."

Min devis är: relationer kan bildas på två sätt. Antingen gör min rollperson och spelledarpersonen det på det naturliga, riktiga sättet, eller så gör spelaren och spelledaren det på det syntetiska sättet.

...jag kan ta oviktiga relationer på det syntetiska sättet, men om relationen skall vara en viktig del av äventyret, då skall det ske där nere på föreställningsplanet. Jag vill inte utsätta min rollperson för ett tvångsgifte med en blind date.

"Tja, men om du fick ett Västmark i handen då? Eller ett Skymningshem?"

Tja... låta spelarna plugga in världen från början? Jag vet inte, det är ju därför jag har undvikit att spela dem. Inlärningskurvan är för brant i dockskåpsfantasy. Jag funderar allvarligt på att göra ett "Narnia", alltså låta den första kullen rollpersoner vara vanliga människor från Jorden som hamnar i Skymningshem på något magiskt sätt, typ. (eller tja, min plan i nuläget är att göra introduktionsäventyret rätt likt det gamla dataspelet "Another World"; rollpersonerna är forskare i ett experiment som går fel och teleporteras till Skymningshem. Jag tror mycket på det, eftersom Skymningshem nog är en djäkligt häftig värld att vara en främling i.)

/Rising

 

[Krille]

Re: Koncept först, RPen "växer" under genereringen

"...jag kan ta oviktiga relationer på det syntetiska sättet, men om relationen skall vara en viktig del av äventyret, då skall det ske där nere på föreställningsplanet. Jag vill inte utsätta min rollperson för ett tvångsgifte med en blind date."

Jag hatar att regna på din parad, men det är exakt det som släktingar är. Och, är man i någorlunda fel kretsar, äktenskap också.

Liksom, kan man övertyga sig om att HMS Vardagsrummet är Utopia Planitia, en gata på Coruscant, en slottssal i Västmark eller en bar i Chronopia så ska man väl kunna föreställa sig att satmaran som spelledaren spelar är moster Agatha, trots att mostern var en snäll gammal tant på papperet för tio minuter sedan? Menajustdet, det var ju du som över huvud taget inte kunde redigera minnet så att mexininjaaraben aldrig hade funnits i Västmark-kampanjen trots de senaste två spelmötena. Så var det, ja!

Nå, nog med häcklande. Poängen är att jag inte har några som helst problem att köpa att jag spelar en ung adelsdam som aldrig existerat annat än för tio minuter sedan. Jag har aldrig behövt rollspela tiden från födseln inklusive arton års utbildning med jedi-akademi blandat med privatlärare. Trots det kan jag sätta mig in i rollen. Jag ser helt enkelt inte varför det skulle vara så läbbans svårt för spelledaren att kliva in i rollen som moster Agatha på lika kort tid, eller varför det skulle vara så svårt för mig som knappt ens blivit varm i uniformen att uppfatta moster Agatha som en satkärring istället för en snäll tant. Förmodligen lär jag aldrig förstå varför du har så svårt med det.

Så därför häcklar jag dig varande en inkompetent rollgestaltare, och njuter av varje sekund.

"Jag vet inte, det är ju därför jag har undvikit att spela dem. Inlärningskurvan är för brant i dockskåpsfantasy."

Undrar hur alla rollspelare som spelar dockskåpsfantasy lyckas undvika den där branta kurvan. De kanske tar hissen?

Men det är nog ingen dum idé, faktiskt: ta hissen till toppen, släpp på alla pretentioner att man ska gå hela vägen, slappna av, tolerera lite fel, lär dig på vägen, lura dig själv och ha skoj. Jag menar, folk har ju trots allt lyckats rollspela (hela vägen från prestationsspela till rollgestalta) i dockskåpsvärldar förut, så varför är det så omöjligt för dig?

Eller erkänner du helt enkelt att du är en dålig rollgestaltare?

Ja, jag vet, jag häcklade lite till, men det är så ämlans kul när det visar sig att rollgestaltarnas rollgestaltare faktiskt inte klarar av att rollgestalta.

 

[Rising]

Re: Koncept först, RPen "växer" under genereringen

"Jag hatar att regna på din parad, men det är exakt det som släktingar är."

Ah, yes, men det är egentligen inte det jag menar. Prylen är att om min rollpersons relation med hennes bror (en person som hon inte har valt att ha som vän) skall ha haft någon inverkan på hur hon är som person (vilket alla meningsfyllda relationer gör) så uppstår problem om jag gestaltar rollpersonen på ett sätt som stämmer bra in på min bild av hur relationen med brodern kan ha påverkat henne, medan spelledaren gestaltar brodern på ett annat sätt och det ger en helt annan karaktär åt relationen.

Jag kanske har tänkt att min rollperson är familjens svarta får och har en präktig syster, och att de tu har ett sorts hatkärlekförhållande med mycket syrliga och bitska kommentarer och ständiga tävlingar. En sådan svårspelad relation kan väldigt lätt bli helt fel om man inte är samspelta och har ungefär samma grad av syrlighet i sina kommentarer. Riktigt rolig blir relationen först om man kan bygga den på verkliga händelser som skett de tu i deras ungdom och om den uppstått helt spontant. Klart rolig relation, men jag tycker det blir alldeles för konstlat om den inte får uppstå av sig själv. Det är jättesvårt för SL att veta vad spelaren tänkt sig annars.

"Jag menar, folk har ju trots allt lyckats rollspela (hela vägen från prestationsspela till rollgestalta) i dockskåpsvärldar förut, så varför är det så omöjligt för dig?"

Vet inte. Jag är väl en dålig spelledare, antar jag. Eller så har jag korkade spelare.

/Rising

 

[Krille]

Re: Koncept först, RPen "växer" under genereringen

"Prylen är att om min rollpersons relation med hennes bror (en person som hon inte har valt att ha som vän) skall ha haft någon inverkan på hur hon är som person (vilket alla meningsfyllda relationer gör) så uppstår problem om jag gestaltar rollpersonen på ett sätt som stämmer bra in på min bild av hur relationen med brodern kan ha påverkat henne, medan spelledaren gestaltar brodern på ett annat sätt och det ger en helt annan karaktär åt relationen."

Med andra ord så har inte dina rollpersoner någon som helst personlighet förrän en bit in i spelet, då dina relationer med spelledarpersoner har hunnit färga av sig på din rollperson? Eller är det otänkbart att rollpersonen har fler än en relation i bakgrunden som också kan tänkas ha färgat av sig?

Personer är komplex, sammansatta av en mångfascetterad uppväxt. Det krävs att en person i den uppväxten är totalt dominerande för att den ska vara allenarådande över en rollpersons karaktär. Om rollpersonen är någorlunda normal så finns det ingen suck i Hälsingland att kunna speca upp varenda liten detalj som har kunnat mejsla ut rollpersonens personlighet. Istället blir man tvungen att tala om hur rollpersonen är och överlämna varför att utforska senare.

Så okej, hatkärleken mellan min rollperson och dennes präktige syster blev inte riktigt som jag hade tänkt mig (är det i så fall jag som har gjort fel genom att speca upp alldeles för detaljerat vad relationen med systern är, eller är det spelledaren som gjort fel som inte orkat suga upp dessa detaljer, eller är det bådas fel i och med att vi inte kan rollspela en given relation?). So what? Det är inte den allenarådande detaljen bakom min rollpersons personlighet. Det finns minst en fantasiljon andra detaljer, som inte ens är uppspecade och aldrig kommer att bli det, och vilken som helst av dem har kunnat leda till att min rollperson har den personlighet som hon har.

Jag hade egentligen tänkt mig en ärkepräktig familj till lady Kalia. Det slutade med en far med ångest, en storebror med en inbyggd skandal som bara väntade på att explodera, en fjortis till lillasyster, en grå och tyst mus till mor och en moster som alltid satte käppar i hjulet med sitt "social engineering" - plus en klase med mentorer, lärare, uppassare, rådgivare, generaler och gud vet vad. Ingendera var som jag tänkt mig. Men det blev faktiskt levande personligheter bakom dem, och trots att det var en familj knasbollar så var de fortfarande min familj. Även om lillasystern är en rabiat fjortis så ger man sig inte på en Alexander. Jag hade helt enkelt inte kunnat spela rollen som lady Kalia utan att ha en familj, ety blod är tjockare än vatten.

 

[Rising]

Re: Koncept först, RPen "växer" under genereringen

"Med andra ord så har inte dina rollpersoner någon som helst personlighet förrän en bit in i spelet, då dina relationer med spelledarpersoner har hunnit färga av sig på din rollperson?"

Nä, men de har ingen relation som definierar vilka de är med någon person som spelledaren kan använda som betydelsefull spelledarperson i äventyr.

"Det krävs att en person i den uppväxten är totalt dominerande för att den ska vara allenarådande över en rollpersons karaktär."

Vem har pratat om "allenarådande"? Jag tror lugnt att man kan ha 5-6 (eller många, många fler) så viktiga relationer att var och en av dem definierar hur du är som person. Var och en av dem tycker jag förtjänar att tas på allvar, istället för att hanteras lättvindigt av en SL som inte delar spelarens vision.

"Så okej, hatkärleken mellan min rollperson och dennes präktige syster blev inte riktigt som jag hade tänkt mig (är det i så fall jag som har gjort fel genom att speca upp alldeles för detaljerat vad relationen med systern är, eller är det spelledaren som gjort fel"

Det är alltid spelledarens fel. Spelaren vet hur hennes rollperson är, det är hennes egendom. SL kan inte klåfingra i den. Jag vill iaf inte göra det när jag är SL.

"Det finns minst en fantasiljon andra detaljer, som inte ens är uppspecade och aldrig kommer att bli det, och vilken som helst av dem har kunnat leda till att min rollperson har den personlighet som hon har."

"Vad konstigt du betedde dig mot Rebecka? Har hon gjort något dumt med dig?"
"Nä, men jag kom just på vilka fina gardiner jag har hemma!"

"Jag hade helt enkelt inte kunnat spela rollen som lady Kalia utan att ha en familj, ety blod är tjockare än vatten."

Well, om det funkar för dig, så... Då är det väl bra?
Det här är ingen viktig fråga för mig, jag försöker inte övertyga någon (för en gångs skull). Så, om det gör dig glad, fortsätt spela som du gör. Själv tycker jag "blod är tjockare än vatten" mest är ett tecken på att familjerelationer är särskilt viktiga och inte bör hanteras lojt med vänsterhanden av SL. De är på tok för betydelsefulla för rollpersonens personlighet.

/Rising

 

[Illern]

Re: Ordning

Jag har oftast en vag idé om min rollperson med några specifika detlajer. Sedan väljer jag grundegenskaper, attribut och färdigheter utifrån denna idé och under tiden jag gör detta broderar jag ut idéen till en nästan färdig rollperson när jag förklarar färdighetsval eller kommer på varför han har ''en skada i valfri lem'' och så vidare. Det viktigaste i utvecklingsperspektiv är nog ändå den första korta tiden i kampanjen (vi spelar i regel längre inte tidsbestämda kampanjer) då stadfästs mycket och justeras efter hand som jag ''upptäcker'' personen via att faktiskt rollspela honom.