Nekromanti [För SL] Tatters of the King

[krank]

Jag tänkte starta en liten tråd där jag reflekterar över saker jag upptäcker som SL när jag spelleder Tatters of the King. Jag vill gärna ha input från andra som har eller tänker spelleda kampanjen.


Först och främst: Prologen.

Ett problem jag haft här är med de tre olika perspektiven på första delen av Akt 1 scen 3. Om jag förstår instruktionerna rätt är det alltså i princip tänkt att SL ska ge spelarna varsin lapp med scenversion, de får läsa, och sen kör man vidare. Dels tycker jag att det här bryter upp flödet alldeles för mycket, även när jag översatt till svenska, och dels tycker jag att det saknas vägledning till att hantera just den här skillnaden.

I alla de tre grupper jag spellett så har de tre perspektiven varit något spelarna haft lätt att fastna vid - de grälar inbördes om vilken version som är rätt och åtminstone båda mina senaste grupper har börjat fråga Estus och skådespelarna hur scenen egentligen ser ut. Jag tycker att äventyret ger lite dåligt stöd för de här diskussionerna.

I min senaste grupp idag så försökte jag lägga tonvikt vid att allt under scenen kändes lite drömlikt och att det var svårt att koncentrera sig - detta för att skapa en någorlunda plausibel förklaring till varför perspektiven är så olika. De kanske missat något, liksom. Det funkade bättre än att bara kasta ur sig versionerna och köra på, men fortfarande inte helt klockrent. Jag lät också personer som tillfrågades om scenen svara vagt och förvirrat, med olika variationer av det spelarna såg, olika kombinationer etc. Estus och skådespelarna var svårare, där fick jag försöka väva ihop något som kändes hyfsat sammanhängande (även om jag inte gick in på några detaljer).

Hur har ni löst det här?

 

[Jocke]

Det är en stund sen jag läste Tatters, men prologen är en av de stora anledningarna till att jag inte pushade för att få spelleda det för min grupp. Jag pallade inte att rådda en inledning om är så pass trasig i sig själv. Men så var jag superstressad i ett par år däromkring också. Idag så skulle jag nog palla.

Jag ser inte hur man får till det utan att lägga flera timmars förberedelse på det hela, för att få till det på bästa sett.
Jag tänker att det tex går att göra ett litet friformsmoment där spelarna får ut olika scenbeskrivningar men är roller som agerar mot varandra i pjäsen - så de har olika ideer om premissen men mötet mellan rollerna blir ungefär samma. Men se där, fem timmar i minimum produktionstid...

 

[krank]

Jag tycker i och för sig att prologen i övrigt är ganska mysig. Det är ju en del att läsa upp i själva pjäsen, men jag tycker inte att det är helt fel att låta SL bli lite sagofarbror. Ingen av mina grupper har variot direkt missnöjda efteråt; det är just bara den här lilla delen som skaver lite...

 

[krank]

En tanke jag just kom på är att hantera scenen som att även skådespelarna och regissören är av olika åsikt om vad som egentligen händer i den scenen. Estus kan man ju låta vara entusiastisk och undvikande och prata om symbolik och i allmänhet vägra svara på raka frågor; sen kan övriga skådespelare få vara lika "lost" som rollpersonerna - Fru Keith kanske minns tydligt att hon höll en monolog utan motpart, medan hennes make är HELT säker på att han och de andra kom in och presenterades medan unge herr Paige inte minns alls att han kom in, men däremot har ett tydligt minne av Cassildas och Främlingens märkliga ordlekar och alliterationer. Och så kan Estus komma och prata om olika tolkningar och tycka att det inte finns någon anledning att bråka.

 

[IcarusDream]

Jag har, inspirerad av krank, blivit sugen på att köra Tatters också. Men jag håller med om att den scenen kan bli knepig. Som krank säger, spelgruppen kan haka upp sig på diskursen och det kan ta fokus från allt annat.

Jag funderade kort på att göra så att istället för att rollspela scenen så får alla karaktärer den i text innan första spelmötet. Med lite instruktioner att läsa dem samtidigt som de lyssnar på nån drömsk musik, sen så spelar man direkt scenen efter när de kommer till spelmötet. Och så klart så får de de olika variationerna på scen 3 där.

Jag är dock osäker på om det funkar, eller om det blir för mycket text att ta in sådär.. men jag ser det som en möjlighet.

 

[God45]

En tanke jag just kom på är att hantera scenen som att även skådespelarna och regissören är av olika åsikt om vad som egentligen händer i den scenen. Estus kan man ju låta vara entusiastisk och undvikande och prata om symbolik och i allmänhet vägra svara på raka frågor; sen kan övriga skådespelare få vara lika "lost" som rollpersonerna - Fru Keith kanske minns tydligt att hon höll en monolog utan motpart, medan hennes make är HELT säker på att han och de andra kom in och presenterades medan unge herr Paige inte minns alls att han kom in, men däremot har ett tydligt minne av Cassildas och Främlingens märkliga ordlekar och alliterationer. Och så kan Estus komma och prata om olika tolkningar och tycka att det inte finns någon anledning att bråka.

Jag hävdar att vad man ska göra är att göra regissören och skådespelarna stensäkra på exakt vad som händer och samtidigt avvisande av folk som tror att det inte är som de säger.

 

[krank]

Jag hävdar att vad man ska göra är att göra regissören och skådespelarna stensäkra på exakt vad som händer och samtidigt avvisande av folk som tror att det inte är som de säger.

Så vilken version tycker du att se ska ha? Ska de har samma version?

 

[krank]

En annan anteckning, för den detaljorienterade:

Enligt ritningen av Scalateatern så ska den ha 15 vanliga rader ("Stalls") och två bakre rader ("Back stalls"). Den ska ha omkring 200 platser och saknar balkonger. Eftersom jag skissar lite på teaterbiljetter så tänkte jag bestämma mig för hur platserna är fördelade åtminstone i min personliga kanon.

Enligt ritningen är de första fyra raderna ihopsatta, nästföljande 11 är separerade med en mittgång. Normalt sett brukar rader ges bokstäver, så jag tänker använda A-D för de ihopslagna, E-O för de separerade och P-Q för de två bakre. Jag har slagit ut det såhär:

A-D (4 rader), 13 platser/rad, totalt 52 platser.
E-G (3 rader), 6+6 platser/rad, totalt 36 platser.
H-O (8 rader), 7+7 platser/rad, totalt 112 platser.
P-Q (2 rader), 3+3 resp. 6 platser, totalt 12 platser.

=212 platser.

Raderna numreras på samma sätt som på den här ritningen, dvs står man på scenen numreras platserna från vänster till höger.

Ja, jag vet att många skiter i den här sortens detaljer, men jag gillar det. Jag har inte riktigt bestämt mig för hur biljetterna ska utformas, men jag tänker mig att det borde gå att göra biljetter som numreras för hand eller så, så att SL slipper trycka upp 200 biljetter eller försöka gissa vilka platser rollpersonerna väljer (för ja, jag låter spelarna välja var de ska sitta. Det ger en påtaglig rumslighet åt det hela samt innebär ett av ganska få val i scenen).

EDIT: Skiss på teaterbiljetter:

 

[krank]

Jag har nu kört nästa del, The Madman, med båda mina grupper. Eller, den ena tänker snacka med Herefordpolisen och sedan åka tillbaks till London; jag tänker inte att de kommer att grotta ner sig så mycket i det där mordet. Vilket syfte fyller det förresten? Känns mest som ett helt poänglöst sidospår.

Men nå; jag har ett par saker jag tänkt på:

- Highsmiths sekreterare saknar namn. Inte svårare än att hitta på ett.
- Båda mina grupper har nu varit och kollat på Robyresidenset, där mordet skedde. Boken anger ingen ny ägare; jag har uppfunnit en Mills som köpte huset straxt efter mordet - priset var lågt satt.
- Båda mina grupper har tyckt att de vill prata med Alexander när han inte är drogad. Det finns heller inget i äventyret, vad jag kan se, som hindrar dem. Eller går han på Laudanum 24/7? Om så är fallet, bör inte rollpersonerna kunna konstatera redan här att han inte är redo att släppas ut, ens till ett konvalescenshem?

Jag tycker dessutom att det blir mer intressant om Alexander inte lika uppenbart borde vara inspärrad. Så framför allt för min andra grupp såg jag dels till att låta Highsmith tala om att släppa Alexander till ett konvalescenshem snarare än "fri", och jag lät dem träffa en ganska klar Alexander dagen efter det där första mötet där han snackar om Carcosa. Den vakne Alexander lät jag sakna minne av episoden föregående dag. Han ljög om att han inte kände igen namnen, och påstod att han ville ut i frihet för att kunna skriva poesi. Han var hyfsat trovärdig, men spelarna fick - korrekt - bilden att han dolde något. Men oavsett vilket kändes detta mer intressant i det långa loppet, även om det väl blev ganska mycket nitlott för spelarna.

Alexander fick också reagera mycket negativt på frågor om mordet på fadern och systern. Det kändes passande.

- Inte nämns det väl nånstans hur gammal Alexanders syster var när hon bragdes av daga? Eller har jag missat det?

- Är det bara jag, eller framstår Trollopes underskrift på transkriberingen av Alexanders tal som en bugg? Det borde väl vara Highsmiths namn där? Jag gjorde en översättning av hans tal eftersom det känns konstigt att dra långa textstycken på engelska, och passade på att byta ut mot Highsmith. [LÄNK]