CapnZapp said:
Arvidos said:
Jag kan förstås tänka mig en spelare som vill spela en halflingbarbar, det skulle ju kunna vara ascoolt, som en stenhård liten järv eller så, meeeen... Då skulle han faktiskt behöva plus på Str och Con.
Jag har faktiskt aldrig fattat: varför spela liten ras om du inte accepterar att du inte har samma fysiska företräden som ett muskelberg tre gånger längre än dig själv?
Att bara ge Halflingen plus på STR och CON är en lätt men utslätad lösning.
För mig är det självklart att varje Halfling Barbar ska bli spelbar och jämlik med sina halvorch-kollegor på ANNAT sätt än genom att bli en identisk kopia.
Exempelvis: En halflingbarbar får ju få fördelar som uppväger att jag inte är lika stark (mindre skada) och inte lika stor (mindre vapen -> mindre skada).
Inte att man helt sonika tar bort dessa särdrag. Om du absolut måste göra lika mycket skada som en Half-Orc ska du helt enkelt inte spela Halfling.
Jag tycker att det det du säger är rätt, förutom det sista: Om jag säger att jag vill göra en halfling som gör lika mycket skada som en half-orc, och D&D säger nej... Då tycker jag att D&D har fel.
Jag vill att
reglerna ska anpassa sig efter mitt
koncept, min idé. Men det är bara mitt sätt att spela på: Jag vill ge Gordeg idéer här, inte debattera hur D&D borde vara skrivet.
Jag tar ett exempel:
Jag har ett koncept för en halflingbarbar. Det är en liten sate, och därför har han fått växa upp till att bli hård och hänsynslös för att inte knäckas på kuppen. Hela hans liv har större män tittat ner och hånflinat åt honom. Han har bara förakt och ilska inför livet och sina fiender.
Vad han gör i kamp är att han kastar sig urskiljningslöst mot sin fiende, för liten och snabb för att värja sig emot, och innan man hunnit blinka så är han intill in, svärande och fräsandes, hånflinet byts ut i skräck och hysteriska försök att få bort honom, men då har han redan kört sin kniv i en, svärandes och gormandes åt.
Han har ingen respekt för livet. Varken sitt eget eller andras. Vrede, ursinnighet och vildsinthet, att aldrig stanna och tänka efter, är hans sätt att hantera sin våldsamma och smärtsamma tillvaro. Han är märkt i krigsmålningar, piercingar och ärr, med en ständig rynka på pannan.
Så här har jag alltså börjat med ett koncept som jag vill överföra till siffror. Säkert någon som tycker att det är ostigt, men jag gillar det, så nu får vi försöka köra på det.
I mitt karaktärskoncept så ingår alltså att i strid är detta en farlig och svårstoppad person som sprider förödelse omkring sig utan tanke på sin egen säkerhet, och överlever han så är det på sin egen kvickhet.
Om jag vill uppnå det här så måste den här karaktären ha en riktigt hög Strength, eftersom det är det som avgör hur bra en barbar är på att träffa fiender och göra skada. Jag ger honom styrka 18. Så min halfling blir alltså starkare än gruppens dragonborn fighter...?
Det var ju lite fånigt. Men okej, det här värdet säger ju egentligen inte hur mycket muskelmassa karaktären har, utan hur bra han är på att göra styrkegrejer: Styrkeskills, träffa med attacker, skada och styrkeprestationer. Så jag köper hög styrka och låter detta innebära att han är bra på att göra sådana saker, men det är inte muskler det beror på, utan ren attityd, skicklighet och tillvägagångssätt.
Men han kommer fortfarande hamna lägre än en +2 Strength-ras. Jag håller med dig i ditt resonemang, gick det att göra det här konceptet med maxad dexterity vore det asball, men i D&D är det bestämt att att om du är en farlig barbar, då har du hög Strength.
Vad jag gör är alltså att jag har ett koncept som jag inte kan föra över till reglerna så som jag vill eftersom D&D har andra uppfattningar om hur en barbar ska vara än vad jag har.
Vad D&D utgår från är att raser ska vara räknemässigt utmanande och intressanta. Vad innebär det för mina stats att jag väljer en halfling? Och det kan vara intressant och kul i sig själv.
Men då föredrar jag att låta raserna vara främst känsla (fluff och deras unika små "bonusförmågorna"), och anpassa deras stats så att jag kan förverkliga de koncept jag har.
