Rising
Vila i frid
Re: Samberättande vs spelardeltagande
Den senare delen ligger någonstans mellan samberättande och rollgestaltning, så som jag ser det. Om man utmanar spelledaren (och ens medspelare) att komma fram till den mest trovärdiga utgången av spelarinitiativet, då gestaltar man. Här kan fisktanken komma in. Här har spelledaren en auktoritet (han vet ju mer om fiskarna i tanken än vad spelarna gör) som trubbas av (eller försvinner) om man istället skulle låta världen anpassa sig efter berättelsen. Då blir det samberättande.
Jag tycker egentligen att alla sorters deltagande är jättehäftiga. Oavsett om det handlar om ren problemlösning inom strama mallar, rollgestaltning under världens auktoritet eller samberättande på ens meddeltagares villkor.
Innan tyckte jag kanske att samberättande var bäst och att rollgestaltning var tråkigast (eller nja, alltså i början när jag först kom hit så var rollgestaltning bäst och problemlösning sämst), men nu börjar jag tycka att rollgestaltning och problemlösning är roligast och att samberättande är för godtyckligt. Det går i vågor.
Tycker du att jag har undvikit att svara på din fråga?
Som spelare kan man deltaga i handlingen på så många olika sätt. Den viktigaste skillnaden är kanske mellan att själv bli utmanad till att välja så bra som möjligt (vilket kräver att spelledaren förberett sig på hur rollpersonen skall bestraffas av de flesta dåliga valmöjligheterna, vilket gör att äventyret kan behöva ett rätt stramt ramverk (=dungeoncrawl är ett typexempel på sådan spelstil, även om vi förmodligen kräver lite intressantare val än "skall vi gå åt höger eller vänster" för att vi skall anse att spelaren fått vara med och påverka handlingen)), och att få fritt utrymme att utmana ens medberättare; alltså att ta ett drastiskt initiativ som kräver att spelledaren och ens medspelare är följsamma och att de kan anpassa sig till ens nya handlingsinriktning.hur ställer du dig till spelardeltaganade (spelarens val påverkar utgången av handlingen) kontra samberättande (spelaren är med och berättar)?
Den senare delen ligger någonstans mellan samberättande och rollgestaltning, så som jag ser det. Om man utmanar spelledaren (och ens medspelare) att komma fram till den mest trovärdiga utgången av spelarinitiativet, då gestaltar man. Här kan fisktanken komma in. Här har spelledaren en auktoritet (han vet ju mer om fiskarna i tanken än vad spelarna gör) som trubbas av (eller försvinner) om man istället skulle låta världen anpassa sig efter berättelsen. Då blir det samberättande.
Jag tycker egentligen att alla sorters deltagande är jättehäftiga. Oavsett om det handlar om ren problemlösning inom strama mallar, rollgestaltning under världens auktoritet eller samberättande på ens meddeltagares villkor.
Innan tyckte jag kanske att samberättande var bäst och att rollgestaltning var tråkigast (eller nja, alltså i början när jag först kom hit så var rollgestaltning bäst och problemlösning sämst), men nu börjar jag tycka att rollgestaltning och problemlösning är roligast och att samberättande är för godtyckligt. Det går i vågor.
Tycker du att jag har undvikit att svara på din fråga?