Mitt spelande tenderar att skifta mellan första- och tredje(aktigt)- person (med 3rdje som majoriteten utav vad jag gör)... och det är helt och hållet pga av att jag ofta inte känner mig bekväm med att agera min karaktär i förstaperson.
Jag säger tredje(aktig)-person pga att jag nästan aldrig säger "Rhodryn gör/säger/etc *** "... utan jag sägerofta något som t.ex "Min karaktär gör/säger/etc *** ".
Jag gör det inte för att retas med de andra spelarna eller spelledaren. Jag gör det för att hela den där sociala aspekten utav rollspel... utav verkliga livet som helhet... är något som jag inte är helt bekväm med, och något som jag aldrig har varit bra på någonsin. Jag är till och med dålig på det med människor som jag faktiskt känner, må det vara familj eller vänner. Antingen säger jag nästan ingenting alls, eller så babblar jag på outömligt (för att det kanske handlade om något specifikt som råkar vara relevant för mina intressen). Jag är inte heller någon som har särskilt lätt för att utrycka och/eller visa känslor inför andra... må det vara ilska/irritation, ledsamhet, eller ens glädje,etc. Så att sen då lägga utterligare ett lager ovanpå det, med a försöka "skådespela" en karaktär, förvärrar det hela.
Om någon hade tvingat mig till att alltid agera ur förstaperson i ett rollspel, specielt när det handlar om faktiska sociala interaktioner mellan karaktärer, då skulle jag antagligen inte säga särskilt mycket särskilt ofta (runt kanske hur ofta som jag faktiskt säger något ur första person i vanliga fall när jag rollspelar... vet inte hur ofta det är... så en ren gissning är kanske 1 utav 5 eller 10 konverstioner.. beror på).
Samtidigt, om jag skulle försöka att alltid agera ur förstaperson i konversationer så skulle de konversationerna ta en helvetes jävla lång tid... för jag är inte någon som bara kan snacka på utan några problem (så långe som det inte gäller något specifikt intresse som jag har)... för jag är en normalt typ utav person som behöver tid på mig att tänka igenom vad jag vill säga, hur jag ska säga det, etc, innan jag faktiskt säger det... och det är i verkliga livet det... lägg sen rollspel över det, där vad min karaktär säger kan leda till alvarliga konsekvenser för rollpersonerns, så kan det ta ännu längre tid för att jag väger alla möjliga scenarios på vad min karaktär säger kan leda till. Jag är ingen motormouth, jag är dålig på att spontant slänga saker or mig på det sättet.
Så att tvinga mig till att göra det förvärrar oftast situationen genom att det kan ta mycket längre tid att komma igenom scenariot. OCH det gör att jag ofta inte kan representera min karaktär på rätt sätt... för att om jag skyndas fram och påtvingas till att "agera nu, or else" eller något, så kommer jag eventuelt automatiskt tänka och/eller säger/gör en grej på hur jag skulle göra det, inte hur min karaktär kanske faktiskt skulle agera... vilker betyder att nästan alla mina karaktärer skulle ju då bara agera och säga saker som jag skulle göra i situationer... och nästan alla mina karaktärer är redan rätt lika mig som det redan är i deras sätt. Jag har LARPat några gånger... två olika karaktärer till Vampire The Masquarade... båda två var tystlåtna karaktärer som bara liksom fanns där... och båda två var livvakt aktiga typer (eller ja... den andra var totalt det... den första blev det när han valde att försöka beskydda den nya prinsen trots att min karaktär igentligen saknade bättre nivåer utav stridsfärdigheter, han var snabb dock (Toreador)).
Att påtvinga sådant här på någon som mig, som har liknande typer utav problem som jag har... är nästan lite som att sparka ut en person med agrofobi på en stor scen med mycket folk framför den... "Tramsa dig inte nu, ut med dig och snacka med dem... *kick*". Det är ju så klart ett extrem exempel, och jag är inte i närheten utav en sådan nivå... jag kan snacka om jag måste, men det kan ta en hel del tid med en hel del "öhm's" och "ehm's" och perioder utav tysthet när jag försöker tänka pga det... men jag är fortfarande på en sådan nivå att det som sagt faktiskt effekterar min förmåga att navigera sociala grejer... jag tycker inte om när jag hamnar i focusen utav många andra personer, och om man lägger "skådespelande" ovanpå det så blir det bara värre.
På vissa sätt och vis så är rollspelande inte för mig faktiskt... vilket jag har kommit fram till under de senasta året eller två (och då har jag rollspelat sedan antingen väldigt sent 95 eller väldigt tidigt 96)... för att själva rollspelandet, skådespelandet, är den biten med rollspel som jag gillar minst. Det är alla de andra grejerna med rollspel som jag tycker mest om... skapa karaktärer, se dem bli bättre på vad de gör, utföra handlingar utefter regelsystemets mekanik (slå tärningar t.ex för att "klättra" eller något... hantera utkomsten utav konversationer också)... och specielt strid (tillsammans med karaktärsskapandet och förbättringen) är den biten som jag gillar mest med rollspel. Det är lite det som gör att RPG's är min favorit typ utav tv/data-spel genre.
Detta är lite utav anledningen till varför en av de grejer som jag ogillar starkast i rollspel är när en spelledare och/eller andra spelare anser att min/deras egna förmåga med X grej är viktigare än min/deras karaktärs faktiska förmåga. För det betyder att jag inte skulle kunna spela något annat än vem jag är... och ibland så vill jag spela någon som faktiskt är bra på sociala färdigheter, eller som inte är som jag är alls, eller något.
Sättet jag hanterar en konversation med t.ex en SLP är att köra något i stil med: "X är utkomsten som min karaktär vill ha utav konversationen... så min karaktär säger med en ton utav Y till Z SLP att..." och här ger jag ofta hela "talet" som min karaktär säger, eller en förkortad version av det (beror på hur mycket det är igentligen... och detta är lite vanligare också att jag gör)... jag eventuelt kör lite med stödords version av det, där jag ger SL en uppsättning med ord som representerar lite moment som min karaktär vill träffa i konversationen... som då tonen jag nämnde (arg, lugn, komiskt, högljudt, viskandes, etc... för att jag själv känner inte att jag kan/vill agera ut de känslorna särskilt mycket, har ju problem med det i verkliga livet redan ju), jag get även eventuella informations grejer som jag vet som kan effektera utfallet av konversationen (kunskap om att SLP'n kanske har en hemlighet som den vill behålla, eller att jag vet att denne är svag för personer i nöd, tycker om guld, eller vad det nu än kan vara), och andra grejer som kan ha betydelse för konversationen. För vad jag vill ha ut utav det är att SL'n ger mig en modifikation på det sociala tärningsslaget som jag kommer göra (må det vara positivt eller negativt), eller sätter svårighetsgraden på X värde (om det handlar om spel med svårighetsgrader istället)... så att jag kan slå emot en relevant färdighet som min karaktär eventuelt har.
Med det sagt... det är ju inte så att jag alltid kör så här... ibland lyckas jag köra en hel konversation utan att gå den där 3rdperson-like typ utav grej... dock så är det fortfarande i min egna naturliga talröst, där jag före eller efter påpekar vilken typ utav ton och känsla som min karaktär använder. Men rätt mycket måsta ha fallit på plats för mig för att jag känner att jag ska kunna köra en hel konversation på det sättet. Och jag kan som sagt aldrig helt gå fullt ut förstapersons skådespelande, jag behöver oftast åtminstne en viss nivå utav distans från det, även om det bara är något så simpelt som att börja det hela med ett "min karaktär säger"... och/eller lägga till ett "i en ton utav X" någonstanns... eller något.