Nekromanti Familj och "Liv" utanför äventyrandet?

[krank]

De flesta rollpersonsgrupper jag stött på har bestått av företrädesvis personer utan vare sig egna föräldrar eller syskon, eller flickvänner/pojkvänner/hustrur/makar/barn. Det brukar helt enkelt röra sig om en mer eller mindre lös sammanslutning personer som i stort sett saknar koppling till spelvärlden i stort. Har de ambitioner så är de av materiell art; ta över ett rike, rädda världen undan en slem skurk, tjäna pengar.

Jag räknar med att andra tyckt, tänkt och sagt smartare saker än mig om det här, men det väckte i varje fall en tanke hos mig.

Vilka undantag har ni stött på? Fokus då framför allt på undantag som givit något positivt till spelupplevelsen. Inte bara bakgrundsbrus.

Vad kan man få ut av att ha en rollperson med en make hemma, eller en fru? Vad har ni sett? Finns det spel som underlättar det här? Tänker framför allt ickemekaniskt och i någon form av tradnära spelstil här.

Jag tänker mig att till exempel en make/fruga kan vara:

- Rent stödjande; man gör "pit stops" hemma och får ovillkorat stöd.
- Orolig; lite som en polisfru eller så. Tycker ständigt att rollpersonen borde äventyra mindre. Kan i längden leda till typ ultimatum; "äventyrandet eller mig".
- Likadan själv; formellt sett är man gifta eller så, men i praktiken ränner man runt i världen på två olika håll och ställer till helsefyr. Man träffas när man kan.
- Ovetande; maken kanske tror att man har ett trist och ofarligt jobb som sekreterare, men i själva verket reser man runt i hela Europa och bekämpar Cthuloida monster.

Tankar, idéer, erfarenheter?

 

[Mogger]

Jag har alltid med sånt här och tycker att det är oerhört viktigt.

För mig är emotionella relationer vad det handlar om (och orsaken till att jag tycker att det synd att sådana sällan existerar mellan rollpersoner).

Vi körde en Westernkampanj för ganska länge sedan. Alla rollpersonerna hade fruar/äskarinnor/trolovade som de brydde sig om. Flera av dem var dessutom en viktig del av själva storyn.

En var med i samma "kvinnoklubb" (minns inte exakt var det var, men typ tedrickande och bokläsande, ni vet) som en av "skurkarnas" fruar. Så hon blev dessutom en källa till information.

En annan av kvinnorna var prostituerad och var ganska messed up efter ett dassigt liv. Hon missbrukade och var ganska skör. Rollpersonen var orolig, och ville inte helst lämna henne. Dessutom var hennes hallick en as som RP:n fick ta hand om.

Det blev helt enkelt en massa sido-äventyr tack vare det här. Minns inte alla turer nu (mer än att den prostituerade till slut hängde sig), men det gav spelandet en extra dimension.

En annan Westernkampanj hade en RP en trolovande som han uppvaktade. Det innebar en far som han var tvungen att hålla sig på god fot med.

Min älskare i Warhammer visade sig vara kultist. Det kom som en chock, helt klart.

Men själva grundtanken är ju att RP:n ska ha något utöver sig själv. No man is an island.

 

[Voldstagg13]

Som spelare har jag aldrig haft relationer på det sättet, fast jag håller med om den extra dimensionen det medger.
Som SL har en av mina spelares RP gift sig, visserligen mest för att möjligen få ett långt (eller evigt) liv men ändå...Att svärfadern har planer för honom är också en annan sak! Annars brukar jag som regel tvinga fram lite familjebakgrund till plothooks.

 

[frulling]

Jag brukar för eller senare ta med yttre relationer för att förhöja rollspels upplevelsen. Brukar främst vara nära vänner till spelarna men även fruar/män/motsvarande. De har dock inte varit någon huvud del av storyn utan mer sidodelar. En anledning till detta för mig är att det är svårt killar mellan spela ut sann intimitet och känslor. Det inte lättare med det motsatta könen för mig häller.(speciellt inte framför frugan) De har istället blivit mer stötande karaktärer som hjälper att forma rollspelarens bild av vad som rätt att göra. De intima delarna är underförstådda och antyds mer.
Det jag främst försöker jobba med är att familjen/vänner/fruar/föräldrar blir självständiga individer som ställer krav och har egna åsikter.
Det jag också är försiktigt med är att göra familjen till offer. Vill inte att det försvagar spelarna att ha vänner och bekanta utan stärka dem.(men såklart kan skurkarna jaga deras barn och vänner för hämnd ibland)

 

[Faehrengaust]

Ibland är det med och ibland inte. Jag låter spelarna välja om de vill ha med familj eller inte.

De mest intressanta spelupplevelserna jag kan komma ihåg uppstod runt en rollpersons syster när hon skulle gifta sig. Spelaren blev tokparanoid av någon anledning och gjorde alla typer av bakgrundskontroller av systerns tilltänkta. Detta ledde till en hel del intressanta äventyr och intriger. Det roligaste i det hela var att fästmannen var helt "ren" och jag hade mest tänkt nämna det hela i förbifarten som "bakgrundsbrus", men det blev flera äventyr av det hela (eftersom rollpersonerna råkade hitta en massa sidotrådar som de trodde fästmannen var inblandad i).

Som spelledare har jag märkt att man måste vara försiktig med rollpersonernas familjer och inte använda dem för mycket som oskyldiga offer. Annars börjar spelarna se familjerna som bara belastning och vill inte ha med dem. Spelarna måste känna att familj är minst lika mycket en tillgång och en belastning för att det ska vara värt det. Tillgång i det här fallet betyder dock inte pengar och XP utan det kan räcka med moraliskt stöd eller beröm. Att få beröm av farsguben kan vara mycket värt!

 

[Voldstagg13]

Det påminner mig om en skämtgrej på Call of Cthulhu, där spelarna/RP:na klagar på att släktingarna dör som flugor. En av dem lägger till: That's why my character is an orphan.
En av mina spelare byggde ett litet släktträd, inte för sin RP utan för frugans (RP:ens)släkt, komplett med attityder gentemot honom! Några hatade honom, andra dyrkade.

 

[krank]

Det påminner mig om en skämtgrej på Call of Cthulhu, där spelarna/RP:na klagar på att släktingarna dör som flugor. En av dem lägger till: That's why my character is an orphan.

Det här är en viktig grej, tänker jag. Som SL behöver man nog vara försiktig med spelarnas relationer. Det är ju rätt menlöst att knyta an till en fru, en pappa eller en bästis på arbetsplatsen om de ändå bara används som plot fodder i form av offer eller för all del klassikern "det visar sig att din pojkvän i själva verket är en...".

Jag börjar luta lite åt att försöka se familje-SLP:er som någorlunda sakrosankta. Inte så att de ska vara odödliga eller aldrig någonsin drabbas av något, men att man är oerhört försiktig och generellt försöker hålla pojkvänner och mammor utanför de värsta farligheterna. För om spelarna bara sitter och väntar på att deras nära och kära ska dö, kidnappas eller förråda dem till mörka makter så lär ju inga starka band skapas direkt.

Jag tänker att man måste hitta sätt att låta SLP:erna ta plats under spelmötena utan att de för den sakens skull knyts till huvudplotten. Att relationer måste få ta tid; kanske får de mogna under en 10-20 spelmöten eller så, som minst, innan man eventuellt involverar dem i någon plot.

På samma sätt som man kanske bör undvika att låta rollpersonernas bas, om de har en sådan, invaderas första mötet de har den. Om det verkligen ska kännas jobbigt för att ens trygga punkt hotas så måste ju den trygga punkten etableras som trygg...

 

[rollspelspiraten]

Kul tråd!

Under alla mina år som jag har lirat så har själva byggandet av min rollkaraktär varit det drivande. Vissa kan i princip bli tilldelade en karaktär och spela med den enbart i hopp om att få döda så mycket som möjligt, eller komma över skatter m.m.

Detta har aldrig funkat för mig. Jag har alltid velat skapa en historia bakom mina karaktärer, och ofta historier som är kantade av olycklig kärlek, antingen på grund av dödsfall eller andra orsaker. Min senaste karaktärsidé är ett tvillingpar där den ena kommer att dö. Det är redan bestämt.

För tillfället spelar vårt lilla gäng Fantasy! där min karaktär tillsammans med en annan karaktär är ämnade för någonting större i världen. Ett öde som är beseglat. Vi kallas för korpabröder och har tillsammans skapat oss en historia fylld av ond bråd död men som vi nu får chansen att ändra på. Vi båda spelar för att kunna förändra våra karaktärers nuvarande skamfilade rykte. När vi spelar VtM så spelar jag en karaktär som har en dotter som råkar illa ut. Det är jätteroligt!

Jag anser att relationer tillskrivna karaktären gör spelande så mycket mer intressant och roligt. Helt plötsligt har man någon annan att skydda livhanken för.

 

[Krille]

Inte direkt make/maka, men i alla fall:

I en kort Babylon Project-kampanj så spelade jag Terri Hutchinson, Starfury-pilot i Earth Alliance. Babylon Project har en sån där skoj grej med karaktärsdrag som man bygger in i äventyr. Om inte spelledaren gör det så kan spelaren själv göra det.

Bland Terris karaktärsdrag fanns en Allierad, hennes pappa amiral Hutchinson i EAs generalstab, och en Fiende, hennes mamma som var Surgeon General på den marsianska kolonin. Tanken var att det skar sig nånstans mellan de där två karriärinriktade personerna, och mamman tog hejdlöst illa upp när Terri valde att göra karriär i det militära och därmed "tog pappas sida". Pappa amiralen var ju förstås stolt och Terri gjorde precis vad som helst för att pappa inte skulle curla hennes karriär - inklusive att söka tjänst på en kryssare som var så långt bort från Jorden som möjligt.

Så en dag fick Terri flygförbud, av medicinska skäl. "Dafuck?" var min första tanke, och jag började rota hur det där flygförbudet kom till. Och efter att ha dragit in ungefär alla tjänster jag kunde på skeppet så kunde jag spåra det till en flygläkare på Mars. Det visade sig att mamma hade gått in i en ny fas och aktivt börjat försöka sabotera den militära karriären så att Terri skulle göra något vettigt, vad som helst, utom att vara militär. Så hon hade sett till att älskaren hade övertolkat ett medicinskt resultat och myglat igenom ett flygförbud.

Och hur mycket det än sved så var Terri till slut tvungen att gå till pappa och be om hjälp.

Det äventyret var ett av de tajtaste och mest spännande äventyren som jag någonsin har haft, just för att spelledaren byggde en hel plott på min rollpersons mamma och pappa och deras jävla separationskäbbel som fortfarande pågick! Det blev personligt på ett helt annat plan som jag aldrig hade upplevt förut, och det öppnade mina ögon och utvecklade mitt rollspelande och rollspelsskapande.

 

[Ymir]

Medan jag nästan alltid har en spelstil där rollpersoneras familj och anförvanter har ganska viktiga roller i kampanjen skulle jag, innan jag eventuellt pratar om det, vilja slå ett slag för något relaterat som jag tycker är intressant:

rollpersonerna är släkt med varandra. Eller rentav gifta. Det är en typ av relationer som sällan utgör ett element i inter-rollpersons-dynamik, och som jag gärna skulle utforska närmare; det har särskild potential i äldrehistoriska/fantasysettings där familjetillhörighet upplevs som mycket viktigare identitetsskapare än idag. Vad jag spontant kommer ihåg har spelgruppen testat på detta två gånger: i en Eon-kampanj är en rollis oäkta halvbror till en annan rollis, hans syster, och följde med henne när hon giftes bort med en handelsfurste i en avlägsen koloni, och fick senare anställning som husriddare under handelsfursten. I en annan kampanj hade vi en ännu intressantare premiss, där en rollperson var den helalviska systern till en annan rollis som var halvalv; de hade växt upp åtskilda men precis mötts. Fysiskt sett var hon yngre än honom men de facto var hon 100 år äldre typ. Tyvärr var det inte riktigt rätt kampanj för att utforska den typen av grejer.

Edit: jag glömde Bunnys Ravensburg-kampanj, där två rollisar valde att gifta sig halvvägs igenom kampanjen. Det har också varit intressant på många sätt och belyst mycket av den tidens (Napoleontiden) genus- och klassidéer och skapat mycket drama mellan rollisarna.



Med det sagt, jag har väldigt väldigt ofta med rollisars syskon i olika roller som protagonister, questgivers, antagonister...i min äldsta Eonkampanj tex fanns en rollis med en halvsyster som blev en källa till konflikt då hon hela tiden drogs till män som han från sitt patriarkala förmyndarperspektiv hatade. När denne rollis omsider försvann spårlöst blev spelarens nya rollis mentor åt hans syster, som sedan en tid utbildat sig till magiker liksom sin försvunne bror, och därmed skapades en intressant länk mellan ny och gammal rollis. I ett annat fall var en rollis en mobbad oäkting som hade ett triangeldrama med en av sina systrar och en av sina bröder (de är cirefalier i Eon så incest är helt normalt, bör kanske påpekas). Systern var kär i rollisen så de rymde ihop, men deras hämningslöse bror, som systern egentligen var trolovad med, var in hot pursuit med hela sitt brutala kompisgäng, och resten av den stora syskon- och kusinskaran drogs in i konflikten på olika sätt; rollisen var tex egentligen trolovad med en tystlåten och blyg kusin som han långt senare fick be om förlåtelse. Det hela slutade med att systern som alla bråkat om dog tragiskt, mördad av rollisens egentlige far som var en slags demon från Skugglandet, men de två bröderna nådde omsider ett slags ostadigt samförstånd, och i en slags botgöring för sin roll i systerns död går den äldre brodern (slp:n) numera den yngre oäktingens (rollisen) ärenden i kampanjvärlden. Tyvärr utsträcker sig samförståndet inte till rollisens bästa vän, som hatar brodern passionerat och inte kan förlåta sakerna han gjorde i jakten på rollisen och systern, där vännen och hans flickvän kom iklämm.

Mina egna rollisar tenderar att ha ett problematiskt förhållande till sina pappor. Ilya tex är kampanjens Dark Lords dotter med en ljusalv, som bitter på alvsamhället rymde iväg för att bo hos pappa, vilket var en allt annat än bra idé eftersom han är en socialdarwinistisk sadist vars approach till barnuppfostran går ut på att låta ungen brottas med orchbarnen och hundarna om matrester.


Kontentan av det här inlägget bör väl ses som att mitt förslag är att göra familjen till -en del av äventyret-, snarare än att låta dem existera utanför det.