bladerunner_35
Warrior
Vad passar bättre än att testspela Fantasy! med ett äventyr av den riktigt gamla skolan - Döda Skogen från 1985!
Regnet skapade ett nästan musikaliskt spel när det träffade vapnen och utrustningen som låg utsprid över vägen. Det öste ned och åskan mullrade över de avlägsna kullarna.
Sakta började de vakna till. De satte sig upp och blinkade tomt mot regnet och den bistra verkligheten som plötsligt väckt dem från deras tunga sömn. Så upptäckte de varandra. Tre håglösa, leriga och genomblöta uppenbarelser; en alv, en dvärg och en människa som nu fann sig själva sittande mitt på en öde väg som löpte genom en skog, någonstans.
Deras huvuden ekade tomt och något var uppenbarligen väldigt fel; vad gjorde de här, var någonstans befann de sig och vilka var de?
Medan det långsamt gjorde den fasansfulla upptäckten att de inte mindes någonting sprängde plötsligt två enorma varelser ut genom vegetationen. De var stora – monstruösa varelser med svällande muskler och tjurhuvuden. Minotaurerna svingade lika omöjligt stora dubbelyxor och brölade mot de tre så att världen skakade i sina grundvalar.
Människan som tills alldeles nyligen nått en upprätt ställning föll tungt baklänges i leran av ren förskräckelse. Minotaurerna insåg snart att dessa ömkliga varelser skulle skänka väldigt lite kamp och ära att nedgöra och försvann snart frustande och pustande nedför vägen lika plötsligt som de kommit.
Nu betydligt mer vid medvetande än för bara en minut sedan skyndade sig de tre att rafsa ihop vapnen och den utrustning som regnet inte redan förstört och skyndade sig i motsatt riktning. Efter att de börjat känna sig något så när trygga med att minotaurerna inte plötsligt skulle söka upp dem igen försökte våra tre genomblöta hjältar att pussla ihop vad de kunde om deras nuvarande situation. Efter några timmars vandring längs skogsvägen hade de kommit fram till att de var på någon form av viktigt uppdrag. De hade även lyckats dragga upp sina namn från deras minnens nattsvarta vatten.
Så var det att dvärgen Fredrik, alven Cirin och människan Grimnir kom till en förgrening i vägen. Vid förgreningen stod en åldrad och mossig skylt med namnet ”Morcar” och en pil som pekande tillbaka den väg de kommit. Under skylten hade någon spikat upp en simpel målning av en räv med vad som förmodligen skulle föreställa en gås mellan tänderna och en pil som pekade österut, vidare i samma riktning som de färdats. Vad som låg norrut dit vägen förgrenade sig höll vägskylten för sig själv.
De tre fortsatte med efter omständigheterna gott mod österut mot vad de hoppades var ett värdshus. Ytterligare någon timme senare kom de mycket riktigt till ett värdshus som skyddades av en rejäl stockpalisad och lyckades med konststycket att även bli insläppta. Sina vapen fick de dock lämna i vapenhuset vid porten. Det var en frid att komma in under tak och bort från regnet, även om Grimnir och särskilt Fredrik och Cirin möttes av misstänksamma blickar från övriga gäster på Räven och Gåsen.
Snart nog så hamnade Grimnir i samtal med en köpman vid namn Dregil och hans två hyrsvärd och Cirin och Fredrik kallades över till bordet även de. Några blaskiga öl senare hade Fredrik och Grimnir slagit sig samman med köpmannen som tårfyllt berättat sin fruktansvärda berättelse om hur ett pack med orcher överfallit honom och hans karavan med vin en dagsmarch norrut. Dregil tände bara alltför lätt en eld i Fredriks ögon med tal om orchernas skatter och efter att ha förhandlat ett slag bestämdes det att de tre tillsammans med Dregils hyrsvärd skulle lära orcherna en läxa de sent skulle glömma. De två hyrsvärden, Tore och Agil, var inte lika benägna att korsa svärd med de svarta bestarna igen, särskilt som de kände sig lösta från sitt uppdrag då det ju inte fanns någon karavan att vakta längre. De beslöt ändå att följa med, kanske mot bättre vetande och mot lika delar av alla skatter som orcherna samlat på sig genom alla år av röveri och skörlevnad. Efter ytterligare några öl hade Dregil till och med lovat att betala för proviant för allihop, men följa med skulle hann inte.
Medan dessa enkla, somliga skulle kanske säga eländiga förhandlingarna skedde hade Cirin fattat misstanke över en annan gäst på värdshuset. Denna person föreföll vara av ädel börd och hon hade länge suttit ensam vid ett bord i bakgrunden. När hon drog sig tillbaka till sitt rum på övervåningen gjorde sig Cirin ett ärende ut på gården där regnet alltjämt strilade. Cirins intuition visade sig lika träffsäker som hennes bågskott och efter att försiktigt klättrat upp på husets utsida så att hon fick insyn i kvinnans rum bevittnade Cirin hur kvinnan omgav sig med ett oförklarligt ljussken. Hon måste vara någon slags besvärjerska!
Nästa morgon steg Cirin upp tidigt och fann besvärjerskan intaga en enkel frukost i det nu tomma och lite kyliga allmänrummet. Efter att de två kvinnorna försökt få den andra att försäga sig fick Cirin tillslut reda på att besvärjerskan sökte efter en annan trollkarl vars boning fanns någonstans i området. Så snart hon insett att hon försagt sig tackade besvärjeskan, som kallade sig Tuvinel, för sig och försvann från värdshuset.
En lång tid senare till Dregils förtret, steg våra övriga hjältar upp och efter en mycket sen frukost och packning av proviant satte sällskapet av mot orchgrottorna. Fredrik med sin stora vana av att överleva under jorden, han är ju trots allt dvärg, hade sett till att ta med sig en rejäl stör. Man kan ju aldrig så noga veta när det kan komma till pass att ha en sådan till hands menade han.
Efter att ha färdats norrut på vägen och tagit sig igenom skog nådde de så en ravin där Cirins skarpa ögon snart upptäckte flera grottöppningar samt några orcher som stod vakt utanför. Vakterna togs snabbt och säkert av daga med pilar och skäktor och hjältarna tog sig tillsammans med hyrsvärden in i grottorna där de tog ytterligare en vakt av daga innan han kunde varna sina kamrater.
På Fredriks inrådan höll de konstant till höger i de trånga gångarna medan de slog och dödade sig från grottrum till grottrum. De hade god tur då de fortfarande var mitt på dagen och orcherna i stort sett var redlöst berusade hela högen. Trots detta bjöd de hårt motstånd och efter att de i den fjärde skärmytslingen nästan förlorade Cirin beslöt det nu hårt pressade hjältarna att dra sig tillbaka för att slicka sina sår. På det hela taget var de nöjda med sitt våghalsiga företag som lämnat åtta orcher döda eller döende i de mörka grottgångarna medan de inte förlorat en enda!
Då de fruktade förföljelse pressade de sig mot utmattningens gräns och lyckades ta sig hela vägen tillbaka till värdshuset. Dregil var missnöjd med att de inte lyckats kämpa sig längre in i grottorna men hjälpte dem ändå att ta sig till en helare som bodde avsides längre bort. Köpmannen betalade till och med hyran för hästen och vagnen som tog de intill döden trötta hjältarna dit…
Om intresse finns lägger jag upp andra och sista delen om någon dag.
Regnet skapade ett nästan musikaliskt spel när det träffade vapnen och utrustningen som låg utsprid över vägen. Det öste ned och åskan mullrade över de avlägsna kullarna.
Sakta började de vakna till. De satte sig upp och blinkade tomt mot regnet och den bistra verkligheten som plötsligt väckt dem från deras tunga sömn. Så upptäckte de varandra. Tre håglösa, leriga och genomblöta uppenbarelser; en alv, en dvärg och en människa som nu fann sig själva sittande mitt på en öde väg som löpte genom en skog, någonstans.
Deras huvuden ekade tomt och något var uppenbarligen väldigt fel; vad gjorde de här, var någonstans befann de sig och vilka var de?
Medan det långsamt gjorde den fasansfulla upptäckten att de inte mindes någonting sprängde plötsligt två enorma varelser ut genom vegetationen. De var stora – monstruösa varelser med svällande muskler och tjurhuvuden. Minotaurerna svingade lika omöjligt stora dubbelyxor och brölade mot de tre så att världen skakade i sina grundvalar.
Människan som tills alldeles nyligen nått en upprätt ställning föll tungt baklänges i leran av ren förskräckelse. Minotaurerna insåg snart att dessa ömkliga varelser skulle skänka väldigt lite kamp och ära att nedgöra och försvann snart frustande och pustande nedför vägen lika plötsligt som de kommit.
Nu betydligt mer vid medvetande än för bara en minut sedan skyndade sig de tre att rafsa ihop vapnen och den utrustning som regnet inte redan förstört och skyndade sig i motsatt riktning. Efter att de börjat känna sig något så när trygga med att minotaurerna inte plötsligt skulle söka upp dem igen försökte våra tre genomblöta hjältar att pussla ihop vad de kunde om deras nuvarande situation. Efter några timmars vandring längs skogsvägen hade de kommit fram till att de var på någon form av viktigt uppdrag. De hade även lyckats dragga upp sina namn från deras minnens nattsvarta vatten.
Så var det att dvärgen Fredrik, alven Cirin och människan Grimnir kom till en förgrening i vägen. Vid förgreningen stod en åldrad och mossig skylt med namnet ”Morcar” och en pil som pekande tillbaka den väg de kommit. Under skylten hade någon spikat upp en simpel målning av en räv med vad som förmodligen skulle föreställa en gås mellan tänderna och en pil som pekade österut, vidare i samma riktning som de färdats. Vad som låg norrut dit vägen förgrenade sig höll vägskylten för sig själv.
De tre fortsatte med efter omständigheterna gott mod österut mot vad de hoppades var ett värdshus. Ytterligare någon timme senare kom de mycket riktigt till ett värdshus som skyddades av en rejäl stockpalisad och lyckades med konststycket att även bli insläppta. Sina vapen fick de dock lämna i vapenhuset vid porten. Det var en frid att komma in under tak och bort från regnet, även om Grimnir och särskilt Fredrik och Cirin möttes av misstänksamma blickar från övriga gäster på Räven och Gåsen.
Snart nog så hamnade Grimnir i samtal med en köpman vid namn Dregil och hans två hyrsvärd och Cirin och Fredrik kallades över till bordet även de. Några blaskiga öl senare hade Fredrik och Grimnir slagit sig samman med köpmannen som tårfyllt berättat sin fruktansvärda berättelse om hur ett pack med orcher överfallit honom och hans karavan med vin en dagsmarch norrut. Dregil tände bara alltför lätt en eld i Fredriks ögon med tal om orchernas skatter och efter att ha förhandlat ett slag bestämdes det att de tre tillsammans med Dregils hyrsvärd skulle lära orcherna en läxa de sent skulle glömma. De två hyrsvärden, Tore och Agil, var inte lika benägna att korsa svärd med de svarta bestarna igen, särskilt som de kände sig lösta från sitt uppdrag då det ju inte fanns någon karavan att vakta längre. De beslöt ändå att följa med, kanske mot bättre vetande och mot lika delar av alla skatter som orcherna samlat på sig genom alla år av röveri och skörlevnad. Efter ytterligare några öl hade Dregil till och med lovat att betala för proviant för allihop, men följa med skulle hann inte.
Medan dessa enkla, somliga skulle kanske säga eländiga förhandlingarna skedde hade Cirin fattat misstanke över en annan gäst på värdshuset. Denna person föreföll vara av ädel börd och hon hade länge suttit ensam vid ett bord i bakgrunden. När hon drog sig tillbaka till sitt rum på övervåningen gjorde sig Cirin ett ärende ut på gården där regnet alltjämt strilade. Cirins intuition visade sig lika träffsäker som hennes bågskott och efter att försiktigt klättrat upp på husets utsida så att hon fick insyn i kvinnans rum bevittnade Cirin hur kvinnan omgav sig med ett oförklarligt ljussken. Hon måste vara någon slags besvärjerska!
Nästa morgon steg Cirin upp tidigt och fann besvärjerskan intaga en enkel frukost i det nu tomma och lite kyliga allmänrummet. Efter att de två kvinnorna försökt få den andra att försäga sig fick Cirin tillslut reda på att besvärjerskan sökte efter en annan trollkarl vars boning fanns någonstans i området. Så snart hon insett att hon försagt sig tackade besvärjeskan, som kallade sig Tuvinel, för sig och försvann från värdshuset.
En lång tid senare till Dregils förtret, steg våra övriga hjältar upp och efter en mycket sen frukost och packning av proviant satte sällskapet av mot orchgrottorna. Fredrik med sin stora vana av att överleva under jorden, han är ju trots allt dvärg, hade sett till att ta med sig en rejäl stör. Man kan ju aldrig så noga veta när det kan komma till pass att ha en sådan till hands menade han.
Efter att ha färdats norrut på vägen och tagit sig igenom skog nådde de så en ravin där Cirins skarpa ögon snart upptäckte flera grottöppningar samt några orcher som stod vakt utanför. Vakterna togs snabbt och säkert av daga med pilar och skäktor och hjältarna tog sig tillsammans med hyrsvärden in i grottorna där de tog ytterligare en vakt av daga innan han kunde varna sina kamrater.
På Fredriks inrådan höll de konstant till höger i de trånga gångarna medan de slog och dödade sig från grottrum till grottrum. De hade god tur då de fortfarande var mitt på dagen och orcherna i stort sett var redlöst berusade hela högen. Trots detta bjöd de hårt motstånd och efter att de i den fjärde skärmytslingen nästan förlorade Cirin beslöt det nu hårt pressade hjältarna att dra sig tillbaka för att slicka sina sår. På det hela taget var de nöjda med sitt våghalsiga företag som lämnat åtta orcher döda eller döende i de mörka grottgångarna medan de inte förlorat en enda!
Då de fruktade förföljelse pressade de sig mot utmattningens gräns och lyckades ta sig hela vägen tillbaka till värdshuset. Dregil var missnöjd med att de inte lyckats kämpa sig längre in i grottorna men hjälpte dem ändå att ta sig till en helare som bodde avsides längre bort. Köpmannen betalade till och med hyran för hästen och vagnen som tog de intill döden trötta hjältarna dit…
Om intresse finns lägger jag upp andra och sista delen om någon dag.
