OMGÅNG 6 (SPELADES 2012-05-08)
Medverkande spelare: Brago, Ingvald, Jakopf, Dolf Benkross
Spelet började i hörnet på den korridor inne i berget där gruppen precis slagits mot massa vättar med hyfsad framgång. Precis när striden slutförts hördes ett brak från nivån nedanför, och klövar hördes smattra mot sten. Ingvald blev vettskrämd och de resonerade sig fram till att det måste vara jättevildsvinet som brutit sig genom dörren och kände lukten av deras blod! Medans de diskuterade lösningar på problemet så upphörde ljudet abrupt och gruppen stod helt tysta ganska länge för att vara på det säkra att djuret slutat röra på sig. Efter en stund hörde de stånkanden söderifrån, och gruppen skyndade sig ner till vättarnas före detta tillhåll. Där fanns en spiraltrappa i nordvästra hörnet som de ignorerade för tillfället. Ingvald rotade igenom de hyllor som fanns i rummet och hittade lite kopparmynt och en flaska med en vätska som sken blåaktigt. Stånkandet som de hört tidigare kom från en smal grottgång i den södra väggen, vilken de gick genom och kom efter ett tiotal meter ut på murkrönet som de sprungit förbi på väg in till berget.
Frustande och stånkande klättrade en massiv mansfigur upp på muren mitt framför fötterna på de storögda äventyrarna. En gigantisk man, iklädd enbart ett skandalöst kort höftskynke och stora stövlar, svart yvigt hår och svällande muskler tornade upp sig framför dem. I ena handen bar han det avhuggna huvudet av jättevildsvinet som de tidigare hört, och i andra handen en stor säck. Kylan verkade inte påverka honom närmvärt, trots att han nästan var naken. Med sina vapen i högsta beredskap frågade Brago vem främlingen var, och han presenterade sig kort och gott som “Dolf”, “Dolf Benkross”. Dolf berättade att han färdats över bergen från sin hemby, på jakt efter rikedom och ära för att senare återta sin rättmäktiga plats som barbarhövding. Klanens “visa råd” hade konspirerat mot och jagat iväg honom när han dödat sin far (som sig bör, traditionsenligt bland barbarstammarna) för att ta över hans roll som ledare. Dolf erbjöd gruppen sin vapenarm, om de delade på bytet som fanns i småfolkets gamla hålor, vilka han hade läst om i en bok han ärvt. Han informerade även de andra om att han vandrat förbi ett blodigt altare på bergets topp, troligtvis på krönet rakt ovanför dem, innan han begav sig ned till lägre bergsnivåer söderut för att ta sig in.
Med deras nyfunna värv Dolf Benkross i täten begav sig gruppen in i dvärgafästet igen. De tog sig nu till korridoren där de tidigare slagits mot en större grupp vättar. Där sparkade Dolf våldsamt upp dörren österut och de gick in i ett ganska stort rum som tidigare verkat agerat förråd. Två vettskrämda vättar rusade samtidigt ut ur en dörr i rummets nordöstra hörn och gruppen var inte långsam med att följa efter. Där klev de ut i en korridor som sträckte sig i nordlig riktning, och de kunde mittemot rummet de kom från se in i den stora tronsalen som de tidigare varit i. De hörde fotsteg i korridorens nordliga riktning och följde efter. På vägen passerade de rum som de varit i tidigare och upprymda som de var så slog de in dörren i korridorens norra ände. Där inne stirrade de flyende vättarna storögda upp mot gruppen som var beväpnad till tänderna och jävligt förbannade på alla små vättar. Efter att Dolf gjort saft av vättarna sökte de igenom rummet som de nu befann sig i. Rummet låg i anslutning till köket där de tidigare förgiftat den kokta dvärgen Byroc, och det innehöll således massor med tunnor med mjöd. Brago smakade vågat på drycken men blev ganska illamående då bäst före datumet passerats med några hundra år. Dolf hittade en konserverad grottfisk i en gammal tunna i ena hörnet. Eftersom fisken såg fräsch ut (fast den var slemmig!) för sin ålder så stoppade han den i sin säck samman med resten av ägodelarna. De följde sedan rummet som sträckte sig österut och öppnade dörren ut i en korridor som de tidigare besökt. Nu kunde de konstatera att det inte längre fanns några rum de inte varit i på denna nivån och beslutade att ta den schackrutiga trappan till nivån ovanför.
I rummet med den underliga schackrutiga trappan såg de texten “Du dvärg och frände du vandrar säkert i mörkret”, och Jakopf konstaterade kvickt att de borde gå på de svarta trappstegen för att undvika olycka. Ingvald övertalade Dolf att gå först för att han var en så stor och mäktig barbar, vilket Dolf givetvis höll med om och stoltserade upp för trappan och tryckte in den stora dvärgstatyn som stod vid dess topp in i en urgröpning bakom. En korridor blottade sig som sträckte sig norr och söderut. Eftersom Dolf gick först och är av impulsiv natur sprang han genast iväg norrut och in i ett rum som fanns där. När resten av gruppen kom ikapp hade Dolf rotat igenom rummet, ett gammalt vaktrum med förfallet möblemang, men inte hittat något av värde. Jakopf ställde sig och lyssnade med örat mot den bronsdörr som ledde österut, men när inget hördes klev de raskt vidare in i nästa rum. De kom in i en gammal sovkammare, med en förfallen och olycksbådande himmelsäng, eldstad och en kista med ett stort lås. Bronsdörrar likt den de kom in genom fanns även österut och söderut. Jakopf dyrkade upp låset till kistan och rotade igenom uråldriga kläder och hittade tillslut en guldfärgad nyckel samt en del silvermynt. Gruppen tog sig vidare i högt tempo genom dörren österut och ut i en korridor. Denna delade sig senare i en gång åt norr och söder. Norrut hittade de en vattenfontän med klart vatten där de fyllde på sina skinn. Söderut fanns bara ett flådigt besmyckat avträde med klotter på väggen, och Ingvald grubblade länge på vem “Saxan” var.
Väl tillbaka i den gamla sovkammaren gick de söderut och kom in i en förfallen matsal. I hyllorna längs den norra väggen hittade Dolf en massa matsilver som han skyfflade ner i sin säck. Jakopf var framme och undersökte den låsta dörren i södra väggen, och låste upp den med nyckeln de nyss hittat. Gruppen kände sig illa till mods när de såg att rummet delvis var upplyst, och de smög försiktigt in (Ingvald ihopkurad bakom Dolf). Rummet hade eldfat uppställda i vardera hörn, och taket hölls upp av sexton bronspelare vars lyster hade mattats genom åren. På en stentron söderut i rummet reste sig en fruktansvärd varelse, halvt död halvt levande, med gapande hål istället för ögon och förtorkad hud iklädd svart klädnad. Varelsen och tronen var täckt av levrat blod som såg ut att ha droppat från taket. Med en skinande krona på det som kan kallas huvud pekade varelsen på rollpersonerna och väste hest genom den torra strupen innan den gick till anfall. Två gamla skelett iklädda rostiga rustningar reste sig i samma stund och svängde sina sablar mot gruppen. Alla i gruppen kände en kall kår längs ryggraden när varelsen stirrade med tomma ögon mot dem...
I stridens tidiga hetta blev Brago och Dolf hårt ansatta av skeletten som frenetiskt levererade hugg efter hugg. Dolf hade tur och undvek att överhuvudtaget bli träffad, Brago hade inte lika tur utan fick ett förödande svärdshugg rakt genom bröstet och segnade död ner på marken. Jakopf, Ingvald och Dolf lyckades med stor möda krossa ett av skeletten innan varelsen på tronen hunnit rusa fram och försökte greppa tag i Dolf. Med sina sista krafter undvek Dolf både det kvarvarande skelettets hugg och varelsen som verkade vilja suga livet ur honom. Ingvald träffade skelettet flera gånger med sitt armborst och Dolf lyckades tillslut krossa det med sin stridshammare. Under flera stridsrundor slogs Dolf, Ingvald och Jakopf mot den fruktansvärda varelsen med kronan men ingen part lyckades få ett direkt övertag och gruppen fruktade att den övermäktiga motståndaren skulle dräpa även dem. Detta ändrades snabbt när Jakopf drog det nyligen funna bronssvärdet och högg huvudet av monstret i den första och enda avgörande träffen. Jakopf själv var förvånad och stolt över sig själv att han räddat dagen, men fick inte mycket uppmärksamhet av varken Dolf eller Ingvald. Dolf var i full färd att plocka allt av värde från den döda varelsen och Ingvald plockade på sig alla värdefulla ägodelar från den nyligen avlidne Brago.
Ingvald kom plötsligt på att han hade hittat en mystisk dryck tidigare som inte ens han, som ju är duktig med kemikalier och gifter, kunnat avgöra vad den bestod av. När Jakopf och Dolf inte såg på så hällde han några droppar av drycken i Bragos ansikte, och när han såg att drycken absorberades in i huden så hällde han ner hela flaskan (han ville egentligen bara se om drycken var frätande). Hostande vaknade Brago upp från dödens grepp och det tog en stund innan hela gruppen fattade vad som egentligen hänt. Både Jakopf och Brago insåg vilket mirakel detta var, men Ingvald var mest bekymrad över att han var tvungen att lämna tillbaka Bragos ägodelar.
Efter en stunds vila så bestämde sig alla för att de ville kolla igenom resten av nivån, trots att de troligtvis dräpt dvärgafästets herre då luften blivit renare och ljuset inte lika dunkelt. Ingvald resonerade sig fram till att varelsen måste fått näring från blodet, som troligtvis kom från altaret någonstans på berget ovanför deras huvuden. En gång som ledde ut nordöst från rummet utforskades snabbt, men de vände då de enbart fann ytterligare ett avträde som dessvärre inte innehöll klättrande vättar. De gick nu istället sydöst från tronrummet, genom en bronsdörr och in i ett ganska stort rum som sträckte sig i sydlig riktning. När de var på väg för att undersöka möblemanget i rummets sydöstra hörn blev de överfallna av en gigantisk spindel som var nära att döda Dolf. Striden var ganska snabbt över och Ingvald var snabb med att utvinna några droppar gift ur den döda spindelns gaddar. När de inte hittat något mer värdefullt, förutom två spindelvävslindade vättar som Dolf mosat, så gick de vidare söderut genom en smal korridor. I rummet som de äntrade stod två virriga skelett med sablar, liknande de som tidigare dräpt Brago, i ett rektangulärt rum med pelare. Brago och Dolf var snabba med att anfalla var sitt skelett, dessvärre var Brago inte så snabb med att parera utan blev återigen ihjälstucken redan första stridsrundan. Dolf och resten av gruppen hanterade med ganska stor skicklighet de två skeletten och sörjde, återigen, deras paradoxalt fallna kamrat.
/* Vi bestämde att detta var den sista omgången av äventyret “Guden i berget”, även om själva spelrapporterna självklart kommer att fortgå när spelarna beger sig in i Det Nya Landet (mao Fjärran Dalar, med diverse egna och stulna idéer)! Erfarenhetstärningar delas ut nästa spelomgång då de kommer iväg från Berghåla, vars återbesök blev ganska hektiskt. Jag kommer nog att skala ner rapporterna framöver, för jag har en tendens att skriva alldeles för mycket bös och för lite intressant innehåll (eftersom jag knappt är skrivkunnig med detta forum som måttstock så är det ytterligare en anledning). Kommer nog också skriva berättande (försöka iaf) och speltekniskt omlott.
En sak hade jag glömt att skriva, och det skriver jag nu enbart ur journalsyfte. När de hittade den sönderkokta dvärgen Byroc, så hittade de även hans dagbok slängd i hörnet av rummet:
“Intressanta saker ur dvärgen Byroc’s dagbok:
…
Dag 75 efter Exilen:
Denna natt hade jag en vision! Inte de vanliga mardrömmarna om mitt brott och svek utan en riktig vision! Jag hörde en röst som ekade i mitt huvud som sade “Byroc! Din tid är snart kommen! Folket kommer förlåta dig och gatorna kommer fyllas med folk till din ära! Endast den sista strapatsen återstår, ta dig till det gamla dvärgafästet i Stora bergskedjan och finn boken!”. Samtidigt som rösten talade så skådade jag likt en fågel vägen från min håla till Den Stora Bergskedjan.
…
Dag 135 efter Exilen:
Nu är jag nära! Jag passerade natten till idag den avskyvärda byn Fotby, luktade som fötter gjorde det där också! Jag har varit lite bekymrad över rösterna i mitt huvud. De har eskalerat sedan jag fick visionen, ibland känns det som om något ondskefullt väntar på mig...
…
Dag 142 efter Exilen:
Nu har jag hittat några idioter som är villiga att hjälpa mig in i berget. Nu vet jag inte om det är boken som lockar mig in i berget eller om jag bara vill ha ihjäl vad som nu finns därinne. Kan knappt sova för jag hör röster hela tiden och känner närvaron pulserande likt ett utslitet hjärta inne i berget. Jag måste i vilket fall in, för det finns en chans att jag blir benådad och får komma tillbaka till Riket!” */
Trots problemen med Google Hangout kan jag inte annat än rekommendera det, just för att det är så smidigt och gratis! Jag hade garanterat inte spelat i samma utsträckning utan det (Nej jag jobbar inte för Google). En sak till är att Fantasy! är KUL! (Nej jag jobbar inte för Arfert) Med andra ord om ni köpt rollspelet så se till att spela det som sig bör och inte ligga och damma i hyllan. Man får även skriva inlägg i denna tråd (tror jag iaf, annars kommer säkert någon moderator och slår mig på kuken) */
