OMGÅNG 13 (SPELADES 2012-08-27)
Medverkande spelare: Ralf, Jal, Jakopf
Efterföljande dag startade tidigt utanför värdshuset. Isterbuk försåg äventyrarna med en hel del mat och önskade dem lycka till innan de försvann in i skogen Laas-Galas mörker. De hade fått en enkel beskrivning vart den försvunna jägarmästaren Tibalds jaktstuga fanns, rakt norrut och sedan åt väster vid det förstenade trollet. Skogsbrynet bestod av mindre lövträd men blev snårigare längre norrut för att sedan övergå till granskogsklädda kullar. Efter ungefär en halvmil på den gamla stigen anlände gruppen till en korsning som de ej hört talas om. I gläntan fanns stigar åt norr, väster och öster. Åt väster fanns en hög med stora staplade stenar, åt öster en liten docka av pinnar och kottar som satt på ett träd. I en stor gran vid gläntan satt massor av svarta korpar och stirrade på dem med små svarta ögon. Lagom äventyrslystna begav de sig österut för att leta efter stentrollet.
Stigen svängde efter några kilometer av mot norr, och de följde denna stigen tills solen gått ner. Innan de slog läger för natten hörde de sång från skogen norr om dem och de försökte desperat gömma sig på platsen. Ur mörkret kom en grupp alvkrigare med skinande rustningar och krokiga svärd dragna, en av dem hade en lång stav med en stor lykta i änden. Efter att de blev omringade av alvkrigarna som skrikit åt dem att lägga ner vapnen steg alvdrottningen fram mellan alvkrigarna. Siralinde bad om ursäkt för krigarnas beteende, man kunde ju inte vara för försiktig i dessa trakter. Efteråt slappnade alla av lite mer och en måltid utspisades på platsen och Siralinde berättade drömskt och vemodigt om sin färd söderut och om hennes döende folk. Alvgruppen fortsatte sent på natten resan söderut genom skogen och lämnade gruppen med en stor portion alvbröd och Siralindes lyckoönskningar.
Dagen efter satt korparna och stirrade på dem från ett närliggande träd. Gruppen fortsatte sin vandring längs stigen och kom efter någon mil fram till en stor glänta. Mitt i gläntan fanns ett stort stenröse med en håla under, och framför stenröset fanns pinnar nedstuckna i marken med dödskallar på och diverse benrester spridda kring. Efter en lång diskussion om de verkligen skulle gå ner så tog Ralf en fackla och marscherade in i mörkret. Han kom ganska snart ut, springandes. Ur hålet kunde de se ett par röda ögon, en väsande röst sade: “Liten sssmasskig, ssstor sssmasskig, äta någon det ssska jag!”. Jakopf, som varelsen riktade sina ögon mot, svarade med att de inte hade någon lust att bli uppätna. “Juveler, ssskatter, det ska ni ge mig! Jag är hungrig och ssskulle gärna sssmasska på den lille sssöte! Men om ni ger mig något SSSKINANDE ssså kanssske jag inte äter opp er!”. Efter en lång diskussion om vad de skulle göra så hade lindormen nere i hålan blivit alldeles för hungrig och otålig. “Äta er, och ta era ssskatter, det ssska jag! Tre sssmasskiga i en sssmäll!”. Lindormen ringlade sig ut genom öppningen och en hektisk strid utbröt. Hälften av tiden försökte spelarna springa ut i skogen igen när de systematisk blev söndertuggade av den stora ormen, men lite taktiskt tänkande och gruppering blev deras räddning. Innan Ralf högg isär huvudet på lindormen så spottade ormen grönt slem över hela hans sköld. Skölden försvann nästan helt men Ralf han få den av sig. Efter att ha utforskad lindormens håla och hittat ormens skatthög kunde gruppen glatt dela på en mycket stor mängd silver, guld, rubiner, smaragder, topazer och ett juvelinfattat prydnadssvärd. Stenrika!
Med fickorna fyllda av guld tog sig gruppen tillbaka till den första korsningen med vägar åt norr, söder, väster och öster. Eftersom korparna fortfarande satt i den stora granen vid gläntan så gick de en stund in på natten norrut innan de slog läger. Dagen efter fortsatte de på stigen norrut som tog dem genom allt kulligare terräng djupare in i skogen. I en exceptionellt brant backe hörde de ett bullrande från toppen av kullen och en jättelik stor sten kom rullande mot dem! Alla utom Ralf lyckades slänga sig ur vägen, men han överlevde. Dock med svåra krosskador. Vad eller vem det var som satte stenbumlingen i rullning fick de aldrig redan på. Efter att ha vandrat större delen av dagen kom de fram till korsningen med det stora förstenade trollet som Atria talat om. Istället för att gå västerut fortsatte de stigen norrut och kom fram till en jättelik spricka i marken. Denna undersöktes noggrannt, men de klättrade inte ned till sprickans botten för det var väldigt brant. Tillbaka vid korsningen vandrade de västerut och fram mot kvällen anlände de till jaktstugan. Utanför stugan stod en utsvulten jakthund och morrade åt dem. Den hade blivit fastknuten med ett rep under lång tid och såg nästan galen ut av hunger. Efter att Jakopf slängt åt den lite färst kött han jagat tidigare blev hunden genast deras bästa vän. Stugan undersöktes noggrannt men inga spår fanns av varken Tibald eller hans son Maldur. Där fanns dock lite torkat kött som tacksamt packades ner.Efter att de släppt lös jakthunden började den spåra direkt och de följde den genom skogen västerut.
En språngmarsch senare anlände de till en lägerplats i skogen som tumultartat vänts uppochned då en stor ork och en pojke brottades brevid eldstaden. Pojken klubbades ganska snabbt ner av orken när denne fick tag i en påk. Jakopf avlossade en snabb pil in i tumultet och dräpte orken medans jakthunden sprang omkring och skällde över uppståndelsen. Eftersom pojken var avsvimmad bar de med honom tillbaka till jaktstugan och började laga till ett rejält kvällsmål.
Fjärran Dalar är lagom mysigt. Just nu är spelarna i Laas-Gala, Mörkret vid stigens slut, spelrapport på detta kommer i sinom tid.
)
).