Nekromanti Fantasy dvärgar och varför vi hatar dem

[Svarte Faraonen]

Men jag tillhör å andra sidan inte målgruppen för forntids-aktiga världar oavsett. Jag blir så himla avtänd av medeltidsfantasy-design. Eller av design innan typ den industriella revolutionen överlag. Ska ett spel vara satt i forntiden måste det finnas något annat som greppar tag i mig och skapar intresse. NÅGON form av rationalitet, vetenskap och inte bara totalt jävla barbarmörker måste jag känna att det finns.

Nu talar du antagligen om genrekonventioner snarare än om faktisk historia, men jag tycker ändå det är djupt orättvist att prata om "barbarmörker" när man refererar till den förindustriella tiden -- jag är säker på att enbart en översiktlig läsning av medeltida idéhistoria skulle kunna förse dig med åtskilliga motexempel (Abelard, Marsilius från Padua, Averroes, Nicole Oresme, etc.). Därtill: om enbart den industriella revolutionens modernitet, som ju är en synnerligen västlig konstruktion, kan anses stå för rationalitet, vad säger det då om alla icke-västliga kulturer?

 

[krank]

Nu talar du antagligen om genrekonventioner snarare än om faktisk historia

Absolut.

men jag tycker ändå det är djupt orättvist att prata om "barbarmörker" när man refererar till den förindustriella tiden -- jag är säker på att enbart en översiktlig läsning av medeltida idéhistoria skulle kunna förse dig med åtskilliga motexempel (Abelard, Marsilius från Padua, Averroes, Nicole Oresme, etc.). Därtill: om enbart den industriella revolutionens modernitet, som ju är en synnerligen västlig konstruktion, kan anses stå för rationalitet, vad säger det då om alla icke-västliga kulturer?

Jag tror att det mest säger "jag är inte superintresserad av att spela i de miljöerna".

Givetvis är "barbarmörker" en hyperbol. Det jag i själva verket menar är ju att jag helt enkelt personligen rent subjektivt inte tycker att jag får ut speciellt mycket av att spela rollspel när teknologinivån är lägre än ungefär industrialismen och att jag inte tycker att estetiken hos framför allt europeisk men för all del även de flesta andra kulturer är speciellt intressant innan industrialiseringen.

Det finns absolut specifika delar av forntida miljöer jag skulle kunna tänka mig spela i – framför allt de där det ändå finns möjlighet att utifrån min subjektiva upplevelse agera rationellt snarare än religiöst/machomässigt/utifrån stamkultur/hederskultur/whatever. Men större delen av miljöerna är ändå sådana där jag helst inte vill vistas. Jag känner inget intresse alls av att utforska supermachokulturer, stamkulturer, hederskulturer. Ingenting jag kan, tycker, känner eller vill känns det minsta relevant i de miljöerna.

Det är såklart en svaghet hos mig – när jag upplever ett alltför stort avstånd mellan mig och sådant jag personligen och helt subjektivt uppskattar och den rådande kulturen i en spelvärld så blir jag mest frustrerad och får inte speciellt mycket ut av det hela. Finns det inte utrymme för att göra sådant jag tycker är intressant att göra, finns det inga möjligheter att använda de verktyg för att lösa problem som jag anser mig ha någorlunda koll på, så känner jag mig mest åsisosatt och utanför settingen. Om jag kunde förmå mig att intressera mig mer för saker som idag inte intresserar mig alls så skulle jag vara mycket mer öppen för rollspel (och annat) i forntida miljöer och kulturer. Nu känner jag mest avsmak inför starkt religiösa kulturer, stamkulturer, kulturer där modernt (västerländskt) vetenskapligt tänkande knappt existerar. Jag förstår intellektuellt att denna avsmak inte är speciellt bra, men när jag spelar rollspel så brukar inte min prioritet vara att bearbeta min irrationella avsmak inför preindustriella kulturer (västerländska eller ej).

 

[Leon]

Exempel tack.

De exempel på tråkiga dvärgar du själv gav jag är inte jätteinsatt i Trudvangs dvärgar, men som flera har skrivit i tråden har de en egen estetik och en del coola grejer med djupdvärgar och så som inte är helt standard.

Erik Granströms dvärgar till Svärdets Sång har definitivt coola twistar - mask-liknande förfäder, att de rent konkret "byggt" världen som ligger i lager på ktonsikt lager.

Det finns rätt mycket, egentligen, om man gör sig omaket att titta efter och inte bara avfärdar

 

[Leon]

För att inte tala om dvärgarna i Glorantha.

Sen skall vi inte glömma att dvärgar inte egentligen är fantasyvarelser utan mytologiska väsen. Fornnordiska dvärgar är ju ganska rejält annorlunda...

 

[Rymdhamster]

Är inte det där ett väldigt cirkulär resonemang.

Nej, inte alls. Jag förstår faktiskt inte ens ritkigt hur du menar, men dessutom för att förstå min inställning till det hela så behöver du ta mitt svar i stora klagåtråden i beaktande dessutom;

Jag avskyr inte standarddvärgar, jag avskyr när dvärgar är en extrem monokultur.

För mig får det gärna finnas dvärgar som har stora skägg, dricker öl och slås med yxor, men det behöver också finnas dvärgar som rakar sig varje morgon, dvärgar som avskyr våld, dvärgar som tycker yxor är ett rätt puckat vapen för någon med kort inbyggd räckvid och kör med spjut istället, dvärgar som är magiker, dvärgar som är tjuvar etc....

Och självfallet också dvägar med mörk hy, med epikandriska veck, och allt det där andra.

Kort och gott; all den där variationen som brukar finnas för människor bör även finnas för dvärgar (och för halvlingar, alver och halvorcher).

Det enda jag hatar när det kommer till fantasydvärgar är bristen på variation.

 

[Dubbelyxa]

Jag hatar inte dvärgar. Jag älskar dvärgar. Varför? Kanske för att de representerar en arketyp som tilltalar mig. Och visst, om man nöjer sig med att definiera dem som en stereotyp karikatyr, då blir de inte roligare än man gör sig. Till exempel kan alver vara precis lika förutsägbara och endimensionella. För mig är Gimli urtypen för den intressanta fantasydvärgen: en individ som rör sig genom en fientlig värld med en integritet, mod, ståndaktighet och orubblig lojalitet men samtidigt även en djup känsla för världens skönhet, och han kan uttrycka sig både poetiskt och filosofiskt när han får tillfälle. Han kommer från en konservativ kultur, men den har ju formats av årtusenden av yttre hot och katastrofer och har överlevt tack vare sin djupa självkänsla. Och han är redo att ompröva sina värderingar när han presenteras med nya situationer. Det där kanske var väldigt specifikt för Tolkiens dvärgar men de flesta fantasyvärldar verkar de ha något av den här hjältemodiga tragiken över sig. Det finns hur mycket stoff som helst att arbeta med där.

Jag tror att tråkiga dvärgar framställs av folk som helt enkelt inte gillar dvärgar och inte kan leva sig in i dem.

 

[Leon]

Jag avskyr inte standarddvärgar, jag avskyr när dvärgar är en extrem monokultur.

För mig får det gärna finnas dvärgar som har stora skägg, dricker öl och slås med yxor, men det behöver också finnas dvärgar som rakar sig varje morgon, dvärgar som avskyr våld, dvärgar som tycker yxor är ett rätt puckat vapen för någon med kort inbyggd räckvid och kör med spjut istället, dvärgar som är magiker, dvärgar som är tjuvar etc....

Och självfallet också dvägar med mörk hy, med epikandriska veck, och allt det där andra.

Kort och gott; all den där variationen som brukar finnas för människor bör även finnas för dvärgar (och för halvlingar, alver och halvorcher).

Då förstrå jag. Det här håller jag med om till hundra procent

 

[krank]

För mig är Gimli urtypen för den intressanta fantasydvärgen: en individ som rör sig genom en fientlig värld med en integritet, mod, ståndaktighet och orubblig lojalitet men samtidigt även en djup känsla för världens skönhet, och han kan uttrycka sig både poetiskt och filosofiskt när han får tillfälle. Han kommer från en konservativ kultur, men den har ju formats av årtusenden av yttre hot och katastrofer och har överlevt tack vare sin djupa självkänsla. Och han är redo att ompröva sina värderingar när han presenteras med nya situationer. Det där kanske var väldigt specifikt för Tolkiens dvärgar men de flesta fantasyvärldar verkar de ha något av den här hjältemodiga tragiken över sig. Det finns hur mycket stoff som helst att arbeta med där.

Tja, för mig är Gimli lite av urtypen för tråkiga dvärgar – intressant nog av ungefär samma skäl. Jag tycker rätt illa om när "integritet, mod, ståndaktighet och orubblig lojalitet" hyllas som självklara positiva egenskaper och som bra lösningar på världens problem. Framför allt "lojalitet" och "ståndaktighet" – i mina ögon är ju dessa egenskaper som snarare låser en vid ickefungerande, irrationella lösningar. Envishet, ryggradsreaktion, magkänsla, hederskultur, liksom. Och konservativa kulturer gör mig mest trött, framför allt när det då innebär att minsta avsteg från det känns progressivt och positivt...

Men ja, såklart handlar allt detta om vad man själv föredrar för slags berättelser. Det bästa jag vet är ju när förnuft och rationalitet löser problemen, eller där problemen löses via väl genomtänkta uttänkta kompromisser och smarta manövrar, så jag är rätt ordentligt trött på alla "hjältesagor" där hjälten är lite korkad/obildad men klarar sig genom sitt "grit" eller sitt "hjältemod" eller sitt "mod" eller sin "lojalitet". Och då blir ju heller inte dvärgarna någon speciellt lockande arketyp...

 

[Arfert]

Standard-dvärgar är guld. Folk har bara för lite fantasi för att spela dem.

 

[Mekanurg]

Vi hatar dem eftersom de är så coola. Eftersom de känner jordens och järnets hemligheter, eftersom de kan sjunga till malmen och till de ktoniska gudarna. Vi hatar dem för deras styrka, deras list och deras rikedomar.

Jag vill gärna laborera med kastsystem bland dvärgarna, vilket gör att de bildar grupper med olika syn på etik, yrken och varandra. Ett exempel: Mina Boinsdvärgar i Sorgeveden stod lågt på rangskalan i dvärgriket. Så Boin tänkte "åt helvet med alla snobbar, vi drar till storskogen i stället". Där har de skapat en egen nisch: de exploaterar små malmfyndigheter snabbt och effektivt och drar sedan vidare till nästa. Dessutom är de frilansande ingenjörer som bygger torn, broar, kanaler och annat åt människorna mot kontant betalning.

 

[Mekanurg]

Jag hatar inte dvärgar. Jag älskar dvärgar. Varför? Kanske för att de representerar en arketyp som tilltalar mig. Och visst, om man nöjer sig med att definiera dem som en stereotyp karikatyr, då blir de inte roligare än man gör sig. Till exempel kan alver vara precis lika förutsägbara och endimensionella. För mig är Gimli urtypen för den intressanta fantasydvärgen: en individ som rör sig genom en fientlig värld med en integritet, mod, ståndaktighet och orubblig lojalitet men samtidigt även en djup känsla för världens skönhet, och han kan uttrycka sig både poetiskt och filosofiskt när han får tillfälle. Han kommer från en konservativ kultur, men den har ju formats av årtusenden av yttre hot och katastrofer och har överlevt tack vare sin djupa självkänsla. Och han är redo att ompröva sina värderingar när han presenteras med nya situationer. Det där kanske var väldigt specifikt för Tolkiens dvärgar men de flesta fantasyvärldar verkar de ha något av den här hjältemodiga tragiken över sig. Det finns hur mycket stoff som helst att arbeta med där.

Jag tror att tråkiga dvärgar framställs av folk som helt enkelt inte gillar dvärgar och inte kan leva sig in i dem.

Tolkiens dvärgar är ju flexibla överlevnadsexperter. "Shit, en urtidsdemon ödelägger vårt största rike. Okay, vi emigrerar och börjar på ny kula någon annanstans." Thorin Ekensköld var av furstlig ätt, men som fattig flykting fick han jobba som vanlig smed. Hårda och coola. Och esteter är de också med vackra underjordsstäder och konsthantverk på högsta nivå. Jag kan föreställa mig djupsinniga dvärgasamtal om hur man fångar skönhetens essens i silversmide.

 

[chrull]

Dvärgar är en fantastisk ras att ha med i sitt världsbygge. Sen utrotar man dem och låter äventyr handla om att utforska deras underjordiska ruiner och lista ut vad dvärgar var och vad som hände dem.
Behandla alla alver på samma sätt.

 

[Lukas]

Tolkiens dvärgar är ju flexibla överlevnadsexperter. "Shit, en urtidsdemon ödelägger vårt största rike. Okay, vi emigrerar och börjar på ny kula någon annanstans." Thorin Ekensköld var av furstlig ätt, men som fattig flykting fick han jobba som vanlig smed. Hårda och coola. Och esteter är de också med vackra underjordsstäder och konsthantverk på högsta nivå. Jag kan föreställa mig djupsinniga dvärgasamtal om hur man fångar skönhetens essens i silversmide.

En av de bästa delarna av härskarringen trilogin är ju när Gimli blir förälskad i "the glittering Caves" som ligger bakom Helm klyfta.
Hade vi sett mer av den typen av diskussioner ifrån dvärgarna hade jag tyckt väldigt mycket bättre om dem.

 

[obak]

Bara bisexuella trädkramande alver som hatar dvärgar. Alver däremot, så jäääävla gay!

 

[Ymir]

För att de är osexiga.

 

[ceruleanfive]

Bara bisexuella trädkramande alver som hatar dvärgar. Alver däremot, så jäääävla gay!

Ehrm, va? Även som rent skämt är det där ju ganska märkligt formulerat.

 

[olaberg]

Sagofolk som spelarfigurer är jag lite trött på. För människor i en mytisk fornnordisk järnålder är de dock bra att interagera (slåss/förhandla/ingå pakter) med. Nordens mytologiska dvärgar är coola tycker jag: naturväsen, hamnskiftare, skapare av föremål fulla med trolldom. Världen behöver dem. Som spelarfigurer? Näe. De representerar (tillsammans med älvor, lindormar och troll) det där Andra som finns i världen. Det som spelledaren spelar.

 

[Gurgeh]

Bara bisexuella trädkramande alver som hatar dvärgar. Alver däremot, så jäääävla gay!

MODERERING

Jag vet inte hur allvarligt menat det här är, men oavsett graden av allvarlighet: Låt bli att använda bisexuell och gay som skällsord.

Tack så mycket!

 

[Mundo]

Vad som är tråkigt med dvärgar:

- Stora skägg
- Fokus på krig fastän de saknar kropparna för det (inte skitbra att försöka slåss om du är 130 cm lång, oavsett hur stark du är)
- Beter sig allmänt tråkigt (vi ska dricka, vi ska slåss, vi ska ha fyllesånger, etc.)
- Har ofta extremt rutiga personligheter (en dvärg ljuger aldrig, en dvärg har jättefokus på heder och lojalitet, etc.)
- I nio fall av tio, fula som stryk. Kroppsbyggnad som en tunna

Vad som är/kan vara coolt med dvärgar

- Fokus på deras insikter i arkitektur och smide,
- Fokus på deras insikter i alkemi och vetenskap.
- De skulle nästan kunna vara halvlängdsmän, vilka om man inte gör dem till ett skämt kan vara en helt okey folkgrupp. Varför inte halvlängdsmän som tillhör samma ras (se människorasen) men tillhör olika folkgrupper (typ woods-halflings, city-halflings och mountain-halflings, tex, där mountain-halflings kan vara bråkiga och bo i bergen, men de andra kan vara intressanta?).
- Mer 'communal' samhällen än de flesta andra fantasyraserna utan att bli en insektsstack, vilket är ballt.

 

[Dubbelyxa]

Halvlängdsmän är ju pajätande tråkmånsar om något. Varför inte göra varierade dvärggrupper bara? Och är man tråkig bara för att man är kort och ful?

Dragon Age gjorde ett hedervärt försök att skapa ett dvärgsamhälle som kändes både rätt originellt och samtidigt tydligt dvärgiskt. Utpräglat kastsamhälle, som någon ovan föreslog, med de kastlösa i en mer eller mindre kriminell enklav längst ner i dvärgstaden, och blodiga maktkamper i den absoluta toppen. Sammanhållning utåt men extremt hierarkiskt inbördes. Och de som bodde utanför berget bland människorna betraktades som avfällingar. Och de såg definitivt inte alla likadana ut, det fanns dvärgar utan skägg. Och de pratade amerikansk engelska

Sen finns det ju den onde legosoldaten Korgan i Baldur's Gate-serien. En hänsynslös psykopat med karg humor och mycket personlighet, som förvisso super och slåss men som inte har ett uns lojalitet eller heder. I Neverwinter Nights-modulen Shadows of Undrentide fanns det Dorna Trapspringer, en kvinnlig rogue/cleric som också kändes tredimensionell. I Dragon Age-serien har vi ju också Oghren och Varric. Oghren kanske kom närmare arketypen men Varric utgör ännu en skarp gir bort från mittfåran. Det är Bioware allt det där, och de har gjort de bästa datorrollspelen jag spelat, men de har så desperat (och framgångsrikt) undvikit dvärgtropen att jag bara längtar efter att få mina förutfattade meningar om dvärgar bekräftade åtminstone en gång.