Nekromanti Fantasy för vuxna?

[Johannes Climacus]

Jag är leds på fantasy vars främsta influens är D&D-kampanjen som författaren och hans polare körde när de låg i college.

Nån som har tips på fantasyromaner med lite högre anspråk slash lite större förtrogenhet med den litterära traditionen än så?

 

[Svarte Faraonen]

Ursula K. LeGuins böcker har en stark filosofisk underton, och är väl värda att kolla upp. Likaså är China Mieville en författare som gärna går djupare än den vanliga fantasyytan. "A Song of Ice and Fire" av George R. R. Martin är mer eller mindre en dekonstruktion av den typiska episka fantasyn -- vissa av klichéerna förekommer, men de smygs in genom bakdörren och används på ett intelligentare vis än vanligt. Dock är det en än så länge avslutad bokserie, i den händelse det avskräcker.

 

[GnomviD]

Susanna Clarke är klart värd att kolla upp, speciellt Jonathan Strange & Mr Norell. Väldigt få fantasyklychor överhuvudtaget, då den ofta fokuserar mer på livet i 1800-talets England än den magi som är central för handlingen. Skriven ungefär som en blandning mellan Jane Austen och Lord Dunsany, utan några Tolkien-referenser.

 

[Ymir]

Allt av Guy Gavriel Kay, i synnerhet "Tigana", "A Song for Arbonne" och duologin "Sailing to Sarantium" och "Lord of Emperors". Mogna och djupa, existensiella subject matters och karaktärsskildringar, jordnära, pseudohistoriska settingar.

Jack Vance, trilogi: "Lyonesse", "The Green Pearl", "Madouc". Obarmhärtiga och brutala, men mycket färgstarka, berättelser i Mabinogion-stil.

Jaquelin Carey, "Kushiel's dart" med uppföljare. Machiavellisk bdsm-porr med en huvudperson som faktiskt inte kan slåss, det är rätt uppfriskande.

George RR Martin, "A Song of Ice and Fire"-serien. Vuxenfantasyns standardverk #1, av god anledning; komplex, machiavellisk, oooerhört obarmhärtig och blodig, med brutala och oförutsägbara plottwists. Mycket, mycket bra.

- Ymir, tipsar

 

[Johannes Climacus]

LeGuin har jag iofs läst, men då var jag inte vuxen så jag kanske missade något.

Mieville har jag också läst, men för min del känns hans böcker mest som ett enda stort frossande i hans egna vanvettiga fantasifoster. Vill jag läsa en katalog av bisarra skapelser kan jag läsa Johannes uppenbarelse. Okej, killen kan berätta en historia, men om man vill skriva en bok om Pariskommunen kan man kanske göra det utan att blanda in folk som gör golems av bajs.

George Martin har jag inte kollat in, så det kanske är värt ett försök. Jag förstår dock inte riktigt varför jag skulle bli avskräck av en avslutad bokserie

 

[Johannes Climacus]

Fast liksom, vill jag läsa litteratur utan fantasyklyschor så kan jag ju läsa Strindberg eller Kafka eller nåt. Missförstå mig rätt: jag är säker på att ditt boktips är bra. Men jag är ändå ute efter något hyfsat fantasy-artat. Det får gärna ha en karta över en mysko kontinent strax innanför omslaget, om vi säger så.

 

[Johannes Climacus]

Tack, tack. Du är den andre som nämner Martin, så det verkar ju lovande.

Kay har jag fått rekommenderad för mig tidigare, så det borde jag väl också kolla upp.

Vad gäller Jack Vance, så är jag i första hand bekant med honom genom hans Dying Earth-romaner. Visste inte att han hade skrivit allvarsamma verk också.

 

[GnomviD]

Tror jag kan ha överdrivit lite. Susanna Clarke är fortfarande i högsta grad fantasy från början till slut, men det handlar snarare om brittiska gentlemän som gör uppgörelser med lömska älvor och svär åt tjänstefolket än äventyrare som boffrar drakar.

Tyvärr, jag kan inte acceptera att du inte läser den.

 

[Svarte Faraonen]

Det var visst ett "ej" som försvann där. Oops.

 

[Feliath]

Fast, Miéville faller ju strikt taget på det begärda kriteriet »inte inspirerad av författarens D&D-kampanj från college«



/Feliath — Catoblepas

 

[Feliath]

Bitch, please

Resten tänker jag inte ha några synpunkter på, men:

<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Quote:</div><div class="ubbcode-body">
Jack Vance, trilogi: "Lyonesse", "The Green Pearl", "Madouc". Obarmhärtiga och brutala, men mycket färgstarka, berättelser i Mabinogion-stil.</div></div> (Emphasis mine)

... är bara bogus. Jag gillar också Lyonesse, men det är fan inte ett dyft likt Mabinogion, det är svårt att föreställa sig hur det kunde vara mindre likt utan att lägga till rymdskepp och kylskåp.

Snarare liknar ju böckerna Dying Earth med mindre lömska figurer. Magikerna i Lyonesse samarbetar ju till och med med demodander ibland, om jag minns rätt.



/Feliath — that is Bendigeidvran, my brother, attaining shoal water; no ship can hold him

 

[Pom]

Vad gäller Jack Vance, så är jag i första hand bekant med honom genom hans Dying Earth-romaner. Visste inte att han hade skrivit allvarsamma verk också.

Det har han inte. OK, det är inte Kugel-komedi hela tiden i Lyonesse o co, men det håller ungefär samma allvarsnivå som första Dying Earth-boken. Vill du undvika rollspelig fantasy är det kanske inte så lämpligt att läsa någon som så tungt inspirerat skaparna av Dungeons & Dragons.

 

[Dante]

Visserligen inte romaner, men väl novellsamlingar:

R. E. Howard: Conan Chronicles Vol 1: The People of the Black Circle och Conan Chronicles Vol 2: The Hour of the Dragon.

Fritz Leiber: The First Book of Lankhmar och The Second Book of Lankhmar.

Sword and Sorcery-klassiker så det stänker om det. Och av förklarliga skäl följer de heller inte JET-mallen (Jordan-Eddings-Tolkien).

 

[Mekanurg]

Jag rekommenderar Anubisportarna och Declare av Tim Powers. Den förstnämnda handlar om alkemister och demoner i London ca 1810 och den andra är nästan "HP Lovecraft möter John le Carré". Båda är intelligent uttänkta vuxenböcker med skickliga plot-svängar och intressanta huvudpersoner. Enstaka klichéer, javisst, men de stör inte.

 

[Storuggla]

Jag stödjer rekommendationerna av George R R Martins "A Song of Ice and Fire". Sedan slänger jag Scott Lynch och hans "The Lies of Locke Lamora", som inte heller är en avslutad serie (för Scott Lynch fick skrivkramp, huvudvärk och en katt som hindrar honom från att skriva del tre...), som handlar om en karl som heter Locke Lamora som ljuger mycket eftersom han är en lurendrejare (och där har vi titeln förklarad!) och hans kompanjoner som dels försöker tjäna högar med pengar på sina medmänniskor, dels försöker undvika att bli utnyttjade i mäktiga mäns maktspel. Förvånansvärt bra av en debutförfattare och för tankarna till Grey Mauser och Oceans 11 - och om du nu tänker på den med Clooney och Pitt och vad de nu heter kommer jag hem till dig och biter dig i fotknölarna, man ska tänka på Martin och Davis för bövelen! I vilket fall som helst, bra bok.


Storuggla, de är fristående dock

 

[Snow]

Bifall ang Anubisportarna, fast jag håller inte med om att det är Alkemister och Demoner. Men bra är den. Jag har för övrigt med fördel använt iden runt en viss anteckning i en viss bok.

 

[Gurgeh]

Nu har folk redan rekommenderat allt jag skulle rekommendera, men jag gör det ändå för att skapa en känsla av grupptryck.

"Jonathan Strang & Mr. Norrell" av Susanna Clarke är antagligen den bästa fantasybok jag läst. Trots att det är en alternativhistorisk berättelse är fantasyinslagen mycket påtagliga -- magin är precis så mäktig och magisk som den ska vara, och älvorna är så onda och oberäkneliga som de ska vara.

"The Scar" av China Miéville är hans bästa bok, hittills, och ingen i den tillverkar någon golem av bajs eller någon annan substans.

"Sailing to Sarantium" och "Lord of Emperors" av Guy Gavriel Kay är fantastiskt bra, välskrivna och överraskande. Det som utmärker dem är mest är att huvudpersonerna är påfallande intelligenta, vilket skiljer dem från huvudpersonerna i de flesta fantasyserier, som är tvungna att lalla runt som lobotomerade idioter eftersom det är enda sättet för författaren att dra ut handlingen till fem böcker.

"The Anubis Gates" av Tim Powers är annorlunda och överraskande med udda magi, tidsresor och kroppsbyten.

/tobias

 

[Minne]

Gormenghast av Mervyn Peake
Annars Robin Hobb, Tanith Lee, Gene Wolfe och med viss tvekan Robert Zelazny och Katherine Kerr.

Jag instämmer även i tips om Martin, Kay och Leiber.

 

[Svarte Faraonen]

De förslag du ger har ju också den distinktionen att de inspirerade till, inte tog inspiration från, allas D&D-kampanjer i college. Fafhrd och Grey Mouser är ju de kvintessentiella äventyrarna.

 

[Dilandau]

Fast, Miéville faller ju strikt taget på det begärda kriteriet »inte inspirerad av författarens D&D-kampanj från college«

Mjah, då är du lite väl hård tycker jag.