Nekromanti Fantasy influenser

[God45]

Den här tråden kommer handla om ren och skär nostalgi. Är du allergisk mot sådant försök att hålla dig borta

Jag tror att vad som formar vår syn på olika genrer är vad vi konsumerar när vi är barn. Vissa idéer bränns in och stannar inbrända även om våra smaker förfinas, fördjupas eller till och med ändras när vi blir äldre. Jag är mest intresserad av fantasy här eftersom det är vad jag upplever är den bredaste genren som vi som rollspelare har att göra med.

Så vilka tre influenser har definierat hur du alltid kommer se på fantasy och hur påverkar det hur du spelar fantasy rollspel?

Mina tre influenser är:

Narnia

Jag älskade Narnia böckerna. Jag slukade hela serien under fjärde klass (mestadels under matte lektionerna...). De hade... atmosfär. Narnia böckerna hade aldrig en fast värld för mig, visst det fanns en massa definierade grejer men de var inte viktiga. Det viktiga var att jultomten kunde dyka upp från ingenstans och dela ut magiska vapen. Eller att varulvar bara dök upp, ingen förklaring. Varför skulle det behövas? Det är fantasy! Jag använder den här approachen konstant i mina kampanjer. Satan dyker upp med en deal, inte den lokala fantasy versionen av Satan utan Lucifer. Deaks of many things dyker i dungeons. Tomten kommer med magiska vapen....

Sedan har vi beskrivningarna. "Det är alltid vinter men aldrig jul." Vad mer behöver man säga? Det är en hel fantasy värld beskriven i en mening.

Jag läste böckerna innan jag blev kristen och även om jag som vuxen gillar metaforerna så har det inget att göra med vad Narnia är för mig.


Conan

Med Arnold. Jag gillar originalen nu men jag läste aldrig de som barn. Fantasy är blodigt och brutalt. "Hjältarna" är de som är coolast och de som vinner. Trollkarlar är mystiska och har vaga, svår definierade krafter som följer coola motiv. Gudarna är avlägsna och mindre viktiga än vilken sorts svärd du svingar. Skurkar kan skjuta ormar på folk och hjältarna kapar folks huvuden.

To crush your enemies, see them driven before you, and to hear the lamentation of their women.


Dragonlance

Jag kan inte stå ut med att spela i Dragonlance världen. Jag avskyr Kenders som alla rättänkande människor. Jag gillar inte gudarna, jag gillar inte världen, jag gillar inte magikerna och jag gillar inte de nyare kontinenterna. Men den där första trilogin av böckerna? Magi. Raistlin är den bästa onda trollkarlen. Sturm är den bästa Paladinen.

Det som influerat mig mest i hur jag kör mina spel från Dragonlance är hur Clerics är och hur gudarna interagerar med världen. Gudarna kommer inte ner personligen utan de agerar nästan enbart genom Clerics (med en enorm kataklysm då och då och finlir förkläda som människor som enda undantag ). Men clerics är inte präster, de är verkligen inte i varje stad som en helare eller i varje äventyrar grupp. Clerics är Moses eller Mohamed eller Jesus. Allihop. En enda cleric är nog för att förändra världen och är sin guds representant på Jorden. Dennes svärd, dennes röst och dennes nåd.


Vilka är dina fantasy influenser?

 

[Svarte Faraonen]

Elric

Läste böckerna som fan i mina tonår, och de har påverkat vad jag gillar. Mörkret, kaoset, dekadensen, den moraliska tvetydigheten och den viktiga insikten att en angstig huvudperson inte på något vis behöver leda till handlingsförlamning eller mindre action. Visst, annan sword & sorcery är också bra, men Elricböckerna fick mig hookad på genren.

A Song of Ice and Fire

På den mer realistiska änden av skalan gillar jag skarpt den oförlåtande, politiska och osminkade tolkning av fantasy som dyker upp här, även om det här också (oaktat vad böckernas belackare gärna hävdar) finns utrymme för mänsklighet, vardagsliv och huvudpersoner som känns fast rotade i världen på ett sätt som är ovanligt i fantasyspel. Om Elric påverkade mina tonår var ASoIaF min huvudinfluens under mina tidiga tjugoår.

Historien

För så är det ju. Jag har en master i idé- och lärdomshistoria, och det vore så klart löjligt att påstå att något sådant inte påverkar hur jag ser på fantasygenren, som ju så ofta ägnar sig åt historisk pastisch. Särskilt intressant tycker jag historien är när den ger tillfälle att bryta med förutfattade meningar om "hur det var", något som åter igen är väldigt vanligt inom fantasy.

 

[slanfan]

Jag vet faktiskt inte, eftersom jag oftast tar till mig det jag läste/såg senast. Influenser är helt enkelt en färskvara för mig.

Men ok, några saker jag vet att jag gillade samtidigt som jag upptäckte fantasyspel:

Grekisk mytologi: Det är alltid episkt, hjältarna spöar de läskigaste monstren, de uppnår sina mål men blir oftast krossade av gudarna på slutet (När jag skriver detta tänker jag att det ofta är ganska likt Lovecraft). Och de gamla filmerna var fantastiska!

David Eddings: Jag läste "alla" böckerna om vad de episka hjältarna nu hette. Alla var odödliga och rätt var lätt att skilja från fel. Ingen grät över en mördad Murgo.

Och Don Rosas:

Så för mig har alltid ankor varit fantastiska! Dessutom så tenderade mina tidiga "kampanjer" vara episodiska, så rollerna bara var på en ny plats och pysslade med nya saker hela tiden. Det funkade fint tror jag.

 

[Tell]

1. Politiken och dess historia. Framförallt olika nationers sätt att hantera intressekonflikter på olika sätt. En av mina stora tidiga influenser här var "tornet och elden", samt "varginnan från frankrike", och de andra av Drouons böcker. Annars är Diadocertiden, SPQR under sitt sista århundrade och renässansens italien (älskade machiavelli som grabb) stora influenser som rätt tydligt skiner igenom. I grunden innebär det att alla NPC:er driver sin egen agenda, och att de flesta inte har något emot att driva sin egen agenda, och svika sina ideal, om det leder fram emot det slutgiltiga målet.

2. Conanböckerna, Lovecraftiana, och berättelser från samma tid. Färgar ofta mina verklighetsbeskrivningar. Det finns inget objektivt ont eller gott, präster och trollkarlar härskar genom teknik och civilisation, och den yttersta friheten ligger i att inse att vi alla är betydelselösa, och att det därför är likgiltigt hur vårt liv går.

3. Babylon 5. Smyger sig in i nästan allt jag gör, på ett eller annat sätt. Framförallt det diplomatiska spelet, och frågorna om kontroll över informationen.

4. Ivanhoe m.m. samt Dumas samlade verk. Gifter ihop sig i en grund för hur verkligehten bör beskrivas, och för hur individer vanligen agerar inom ramen för hederskoder, om de inte är i ledande ställning eller på annat sätt är i kontroll över sina liv. Kodifierande för "civiliserat"/västerländskt beteende, precis som Conan är kodifierande för "primitivt"/österländskt beteende.

5. Red-cliff, Pacte-d-Loup, samt Scaramouche filmerna har slutligen totalt omskapat mycket av min bild av hur saker fungerar, i den ordning jag såg dem (reverserad mot skrivne ordning). Alla tre har framförallt påverkat social interaktion inom sina respektive grupper, men alla har varit tongivande internt.

 

[dream]

Elric och de andra "million sphere"-anithjältarna
Tolkien
Conan

Edit: lade till bilder

 

[Rymdhamster]

Hujhuj vilket svår fråga. Bara tre alltså? Då måste man ju börja tänka efter vad som varit mest stilsättande för mig.

Bilbo

Det här var nog den första fantasyboken jag kom i kontakt med, och den har definitivt haft väldigt stort inflytande på hur jag tänker på fantasy. I synnerhet min bild av dvärgar har för alltid låsts till hur jag uppfattade dem i den här boken, vilket innebär att min uppfattning om dvärgar skiljer sig grovt i från i princip alla andras bild av dem. I alla fall om man ser till rollspel och andra böcker. Även det här med resor, "quests" och kartor har för mig ett särskilt skimmer. Men viktigast av allt är nog den skala efter vilket jag rättar in allt annat: Äventyret i Bilbo handlar egentligen enbart om personlig vinning, och även efter striden mot draken och femhäradslaget så handlade det här egentligen aldrig om något annat. Världen hade inte gått under om någon misslyckats, ondskan hade inte regerat i tusen år. Allt som hade hänt var att några personer hade fortsatt vara fattiga. I love it!

Willow

Den här filmen måste vara den näst viktigaste källan till min syn på fantasy ur sword and sorcery-perspektiv. Och vad jag i synnerhet gillar här är gråskalan. Visst finns det både genomonda och genomgoda personer i den här sagan, men de är egentligen rätt få. De flesta utgör en jättebred och varierande gråskala där folk blandar både goda och dåliga egenskaper på ett sätt som för mig får det att kännas rätt naturligt. Och det är just den blandingen som jag älskar. Många verkar anse att det måste vara antingen eller: antingen är allt svartvitt eller så har man bara en enda stor gråskala. Jag vill ha allting! Här blev jag också introducerade till den svärdsvingande hjälten som är något som verkligen satt sig fast i min hjärna. Även här kan tillägas att det inte handlar om världens undergång. Det handlar om ett litet land någonstans, och även om händelserna här kanske var väldigt viktiga för de som bodde i landet, så hade världen fortsatt oavsett hur det hade slutat.

Labyrinth

Om Bilbo format min syn på dvärgar och äventyr, och Willow format min syn på moral och hjältar, så har Labyrinth format min smak för det mystiska, konstiga och gulliga. Den här filmen tycker jag på många sätt är helt underbart utflippad och konstnärlig. Jag älskar att den här hemska goblinkungen jonglerar med glaskulor, dvärgen som dras mellan sin girighet, sin feghet och sin heder, det enorma trollet som bara är jättegulligt, konstiga saker som kan spela boll med sina huvuden och golf med sina ben som klubbor, ödleridande goblinriddare och enorma, ångdrivna stridsrobotar. I love this stuff! Och än en gång: världen hade inte gått under, ondska hade inte regerat över jorden i tusen år. Hela filmen kretsar kring några få personer, ochd et enda som hade påverkats hade varit deras liv.

Där har vi nog det som lagt grunden för min smak och syn på fantasy.

 

[Krille]

Mina tidiga fantasyår minns jag faktiskt inte så mycket av. Jag läste en massa Eddings och Tolkien förstås, men även om jag minns en massa av Tolkien så har jag svårt att se hur det influerade, och Eddings har jag inget minne av alls utom "jag ville se om han kunde flyga, räknas det om han studsar?". Det fanns en klase Elfquest också och förstås en satans massa Drakar&Demoner, men Elfquest försvann och Drakar&Demoner var ju snarare något i vilket jag realiserade mina influenser.

Det är på senare tid som influenserna kommit, de som skapat en bild av hur fantasy "ska vara".

Wagners Ring

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/Pld6fHqHVLA"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/Pld6fHqHVLA" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Jag gillar stora grejor. Stora känslor, stora hjältar, stora gudar och gudinnor, stora öden. Jag är hyfsat säker på att det mesta här går att dra direkt till min första kontakt med Nibelungens Ring, till och med "retroaktivt indirekt" genom Tolkien. Jag kan även spåra min förkärlek till smide som magi till Nibelungen. Nibelungen kan man förstås dra tillbaka till det fornnordiska som jag också gillar, men jag föredrar den här varianten som körs genom nåt slags romantik-filter.

Babylon 5

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/vQWFAE8at4w"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/vQWFAE8at4w" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Babylon 5 öppnade mina ögon för stårystruktur. Redan från början pratade Joe Straczynski om att hans tv-serie hade en början, mittdel och slut, istället för lösryckta avsnitt. Det fick mig även att börja studera Joseph Campbell och hans teori om monomyten och vad som får vissa saker att fastna i det kollektiva undermedvetandet.

Sen blir det svårt, men jag tror jag tar den här:

Robin of Sherwood

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/Z8jmZ77-bvw"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/Z8jmZ77-bvw" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

För nånstans måste min förkärlek för medeltida England, riddartid, keltisk och saxisk mysticism och långbågar in. Och det får sammanfattas med Robin of Sherwood, som plockar in precis rubbet av det plus lite till, om än med en budget som inte räcker till mer kulisser än lite stickade yllebrynjor, en någorlunda uppstädad klosterruin och slottsruin och de få skogar som finns kvar som man kan tända en lägenhet i. Och förstås Judi Trott, Michael Praed och Clannad.

 

[ertr]

Den första och främsta influensen för mig är nog klassiska sagor och myter som t.ex. berättelser från fornnordisk och grekisk mytologi och från Tusen och en Natt, och allehanda sagor (ni vet de där som börjar med "Det var en gång ...".)
I fantasyrollspel och modern fantasylitteratur så är det ju enormt mycket saker som har hämtats (direkt eller indirekt) från myter och sagor så varför inte låta sig själv inspireras direkt av källorna istället för av kopiorna.


I andra hand skulle jag nog säga Ursula K Le Guins trilogi om Övärlden. (Trollkarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan, Den Yttersta Stranden)
Som inspiration för vad trollkarlar kan göra och inte kan göra är de svårslagbara. Nämnas kan även kartan över labyrinten nämnda gravkammare som inspirerat en och annan dungeon


I tredje hand så är det nog Tolkien för min del.
Dels då naturligtvis Bilbo, och ringtrilogin, men även en del av hans mindre kända verk som Gillis Bonde från Ham.
Hans betydelse för fantasygenrens utveckling överhuvudtaget är svår att överskatta, och om man skulle vara tvungen att välja ut ett enda verk som definierar Fantasy som genre, så måste det nog vara ringtrilogin.

 

[Mogger]

Sagan om ringen
Ja, jag menar den första boken. De andra slukade jag med, men de har inte alls format mig lika mycket. Hobernas flykt undan de svarta ryttarna, Hobsala, de vackra mystiska och närmast utomjordiska alverna, rådslaget i Vattnadal, Gandalf, äventyret, farorna och inte minst miljön, med gravkummel, ruiner och ödemark. Och sångerna, dikterna. Vemodet, den förlorade kampen, hoppet. Det här kändes så levande för mig. På riktigt.

Warhammer
Kloaker, gyttja, blod, hopplös kamp, svart humor, mörka skogar. Mmmm. Så ska fantasy spelas.

Historia
Egentligen gillar jag ju inte fantasy. Jag tycker att vår historia är både intressantare, coolare och mer dramatisk. Och ffa mer dynamisk! Jag klarar inte av statiska världar (hej Old World!) och klyshor. Jag vill ha något som känns som om det vore på riktigt.

 

[Eksem]

Min syn på fantasy är helt klart mer formad av den fantasy jag läst som vuxen än den jag läste som barn. Jag har inga som helst nostalgiska känslor inför Eddings, Robert Jordan, Terry Brooks eller ens Ursula K. Le Guin. Jag läste Tolkien med enorm fascination och förtjusning på ett sätt som jag inte kan uppbringa att känna idag, och jag skulle inte se de där Bilbo-filmerna om jag så fick betalt för det (har dock alltid varit ett fan av Lovecraft och Poe, om man nu vill räkna dem, och med visst förebehåll också Pratchett).

Nej, utom när jag läste baksidan på svenska översättningen av Tolkien som liten så har jag inga varma nostalgiska känslor inför någon fantasy. Möjligen har jag såpass många år mellan mig och mitt första riktiga möte med Elric att jag kan känna nostalgisk värme inför Moorcocks grejjer men jag var åtminstone gammal nog att rösta när jag började läsa honom på riktigt (och erkänner villigt att Elric-materialet är enormt ojämnt).

Den fantasy-författare som mest format min syn på vad jag tycker fantasy skall vara, och vars arbete jag tycker är oöverträffat i genren började jag läsa så sent som förra året, och det är Clark Ashton Smith. Jag har väl så att säga arbetat mig fram till CAS via Lovecraft, Poe, Howard och Dunsany, men det är först när jag hittade till CAS som jag kände att jag hittade fantasy som var som jag ville ha den.

---

Med det sagt så är jag rätt säker på att Final Fantasy-spelen har haft bra mycket mer inflytande på vad jag gillar än någon bok.

 

[Mekanurg]

Re: Fantasyinfluenser

När jag var barn i slutet av 1960-talet fanns det inte så mycket fantasy på svenska att välja mellan. Jag läste allt som jag hittade på det lokala folkbiblioteket. (Jag minns detta ställe fortfarande mycket väl: dess "geografi" som jag utforskade flera gånger per vecka. När världen utanför blev alltför pressande smet jag in där och fann lugn. Och eftersom det inte fanns mobiltelefoner, kunde ingen nå mig.)

Narnia
Jodå, alla Narnia-böckerna utom Sista slaget fanns där i hyllan uHcg. De som gjorde djupast intryck på mig var Skeppet Gryningen och Silvertronen. Båda innehöll ju fantasieggande skildringar av resor till okända nejder.

Edith Nesbit med adepter
Flera väldigt brittiska böcker, där engelska barn kom i kontakt med sagovärlden på oväntade sätt. Det fanns flera författare i samma subgenre och jag minns bara fragment, till exempel hur några barn hittade skeppet Skidbladnir och färdades över hav och genom tiden.

Tolkien
Tolkien mötte jag först via Sveriges Radio som körde Bilbo, en hobbits äventyr som sommarlovsföljetong cirka 1969. Jag blev helt indragen i denna sagovärld, men fick inget veta om Ringtrilogin.

Alan Garners Elidor
Boken om sagolandet Elidor och enhörningen Findhorn var rejält skrämmande. Sagovärlden tränger in i vår värld och den är farlig. Här står ungdomarnas liv på spel.

Röd måne och svarta berg
1971 och en bok av Joy Chant med flummigt omslag. Men berättelsen var inte flummig. Maktkamp, stäppryttare och en stark geas. En kuslig historia.

Röde Orm
Lätt-fantasy med action, besk humor, spådomar och oundvikliga öden. Resor kors och tvärs Europa.

Jules Verne
Resan till jordens medelpunkt kan nog karakteriseras som fantasy: grottor, monster och vulkaner. Och den läste jag många gånger.

På vilket sätt har allt det där påverkat min syn på fantasy?
1. Små personer (inte längdmässigt alltså) i en stor och farlig värld.
2. Sagovärlden är djup och komplicerad. Det finns sällan enkla svar.
3. Things will never be the same again. Även om huvudpersoner återvänder hem, så har de förändrats rejält av sina äventyr. Det ska alltid finnas smolk i segerbägaren.
4. Gärna sjöfart och hamnstäder. (Jag växte upp strax utanför Göteborg, så havet fanns alltid där som en självklarhet.)

Sedan blev jag tonåring och en skolkamrat i åttan rekommenderade Lord of the Rings -- och så öppnades en port in i ett fantastiskt landskap. Ingenting var sig likt efteråt. Och jag var fast.

 

[Cybot]

Bland mina främsta influenser för fantasy så finns bland annat Conan och Warhammer.
Men förutom dessa har jag blivit starkt influerad av Terry Brooks Shannara serie.
Terry Brooks är inte den bästa författaren, men jag gillar settingen starkt.

Shannara verkar först som en helt vanlig fantasy setting. Men det är egentligen en post-apokalyptisk setting. En setting där demonerna från skuggorna provocerade fram Det Stora Kriget, ett atomkrig som slängde människan tillbaka till medeltiden.

Världen känns trovärdig med en blandning av civilization och farlig vildmark (inte för att civilization är så ofarligt det heller). Hotet i vildmarken är vanligtvis vilda stammar av skog- och flodtroll, gnomer, vargar osv. Men vissa områden är anathema. Ruiner av den gamla civilizationen som fortfarande är radioaktiva, platser där urgamla bestar har skapat sina lyor, eller platser med stark magi.
Magin är farlig, sällsynt och har alltid ett pris. Ofta ett pris som bara en väldigt desperat person skulle vara villig att betala.

 

[Godzillikles]

Jag läste ju fantasy som 12/13-åring eller så, först Sagan om Ringen-trilogin och sedan Sagan om Belgarion. Innan dess läste jag första Övärlden-boken och en väldigt lyxigt illustrerad bok som jag har för mig hette Erik Viking, men de gjorde inget mer än att få mig vilja ha mer fantasy.
Efter det minns jag inte i vilken ordning jag läst böcker eller sett filmer riktigt, men Conan Förgöraren såg jag någon gång där (den dåliga uppföljaren - den överlägsna första filmen såg jag inte förrän senare).

Jag minns allt detta, men inget av det hade samma inflytande på mig som datorspelen (de är fyra och inte tre, men jag känner inte att de funkar utan varandra riktigt):

Dark Sun: Shattered Lands
Spartacus i en post-apokalyptisk ökenvärld där "romarna" är mäktiga onda magiker, allt som bor i världen är livsfarligt på ett eller annat sätt och man kan hitta en anden i lampan.

Al-Qadim: The Genie's Curse
Det här fick jag i julklapp och det blev min första kontakt med SSIs Dungeons & Dragons-spel, och även det första spel jag suttit och spelat tills jag märkte att jag fått träsmak. Det går inte att återvända till spelet nu, men känslan av de yngre tonårens upptäckarglädje kan jag frammana närsomhelst med hjälp av minnena av detta spel. Fortfarande var alltså min fantasy-bild, i och med att detta är Tusen och en natt-arabien, rätt mycket öken. Öknar fortsätter att fascinera mig än idag, men nästa spel blev

Ravenloft: Strahd's Possession
Plötsligt omges man av dimma när man är ute i skogen, och sedan är inget som det skall. Man befinner sig i en mörk mardrömsvärld (det var också någonstans här jag läste Kafka först (i skolan), tror jag) där solen aldrig tycks gå upp, med varulvar, zigenare med mystiska krafter, utbredd vidskepelse och en grym men tragisk härskare i form av vampyren Strahd.
Varulvar och vampyrer blev ingen långvarig grej för mig, men däremot kopplingen skräck-fantasy.

Baldur's Gate 1 & 2
Det här var ju på den tiden som datorspel kom i stor fet box, och den gillade jag omedelbart, och kartan som man fick med var ju fin, men jag fattade inte grejen med spelet först. Jag minns att jag tyckte att det var ett långsammare Diablo, men långsamt borrade det in sina klor i mig, och Forgotten Realms tog sig in i mig och spred sig aggressivt. Det var nu jag började läsa fantasy igen: R A Salvatores mörkeralvsböcker. Fram till 2010 eller så så var det min fantasy, så det var helt klart en jättestor influens. Jag gillade dvärgarna redan när jag läste Sagan om Ringen, men Korgan Bloodaxe (Baldur's Gate 2) och Thibbledorf Pwent (Salvatores The Legacy) gjorde väldigt mycket för att öka min kärlek till underliga grottlevande varelser med skägg.

 

[krank]

• Sagan om Belgarion
• Guild Wars
• Kraken

 

[Zorbeltuss]

Moonstone
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/n0rrm5RXHyI"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/n0rrm5RXHyI" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Detta spel är nog vad som influerat mig mest i fantasyväg, hyffsat mörkt, gritty, ganska låg fantasy men endå ganska episkt och du är definitivt inte den dödligaste besten som är satt på denna jord.

Wheel of Time (Sagan om drakens återkomst)
Raser är inte så viktigt, vad som är viktigt är folkslag och kulturer, en föränderlig värld och långa kampanjer skadar inte direkt heller.

Det blev bara två är för osäker på vad som skulle vara den tredje så jag för väl nöja mig med det här.

/Zorbeltuss

 

[Arntsen]

Vilka mina influenser är är lite svårt att definiera, det finns en uppsjö av fantasy-serier, filmer & böcker, som jag uppskattar, men jag vet inte om de influerat mig direkt, möjligen Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter som min kära mor läste för mig när jag var liten. Dock skall sägas att en av de första "riktiga" böckerna jag läste var Bilbo.

Det enda jag egentligen kan säga influerat mig när det kommer till rollspel måste vara Conan the barbarian & the destroyer, Conan serien. Jag har dock till dags dato inte läst böckerna än
Mer filmer, Red Sonya & Willow

 

[Arfert]

Re: Fantasyinfluenser

Vill bara hålla med: Röd måne och svarta berg är en fantastisk bok! Influerade mig väldigt.

Störst intryck på mig var dock nog Bilbo som gick som sommarlovsförljetong i Sveriges Radio. Runt 1970 kanske, minns inte exakt. Den gick repris nån gång också. Det var bara så coooolt för en liten grabb att höra. Även andra sommarlovsföljetonger influerade, som de om Narnia-böckerna och Elidor, det gyllene landet av Alan Garner. Sen lånades böckerna snabbt på bibblan.

 

[Bassejr]

Tar mycker influens från Historien när jag skriver och mekar, både i nutid, fantasy, och sci-fi. Asimov tänkte ju tydligen på Rommarrikets fall när han skrev Stiftelse-trillogin, som utspelar sig 35.000 år in i framtiden. Och jag menar, tittar man på sagan om rngen fins det en del historiska refferenser där med. Tolkien hävdade blankt och tvärt att det inte gick att dra några korrekta paraleller till andra världskriget från hans verk, men jag menar, Historien har en tendens att upprepa sig själv. Eller min personliga favorrit i historiska refferenser, om hur både Caesar, Hitler, och the Emperor i Star Wars tar makten över sina respektive republiker på samma sätt.

Rent estetiskt dock, hävdar jag att då historiska källor kan erbjuda en hint om korrekt historisk estetik, och den bevarade delen har inspirerat stora delar av den historiska fiktion och fiktiva litteratur som fins idag, är den bästa inspirtionen de människor som i modern tid tolkat hur historien såg ut. Renässansen är inte alls lika intressant som att se till den andra instalationen av Assassins Creed, eller den Viktorianska åldern hade visserligen charm men går inte ens att jämföra med den "Steampunk" som denna historiska era har gett upphov till.

 

[Faehrengaust]

Från när jag var barn alltså...

Tolkien. Speciellt Sagan om Ringen som jag läste som ung och har sedan läst minst 10 gånger. Influensen i sig var nog att ge mer bakgrund till världen och försöka skapa en lika levande värld som Tolkien, något som dömt att misslyckas... speciellt när man var 12 år. Men det gjorde att jag började med världsskapandet rätt ung och har fortsatt med det sen dess.

Magician av Raymond Feist. Det är den första engelska bok jag läst. Underströk ord jag inte kunde och slog sedan upp dom. I början av boken så är det fullt med understrykningar, men de minskar i takt med att jag lärde mig orden. Det jag framför allt tog med mig från Magician är bakgrund till rollpersonerna. I boken börjar huvudpersonerna som väldigt unga och har ett par småäventyr. Det är ett koncept jag gillade och har använt många gånger efteråt.

DoD. Som första rollspelet så har det givetvis haft inverkan på min syn på rollspel. VI började dock rätt snart med många andra rollspel också.

---

Numera drar jag dock inspiration från andra typer av källor. Böcker ger väldigt lite egentligen och de flesta rollspel jag läser ger inget alls till mitt spelande. Äventyrsmoduler och dylikt ger absolut noll, de är aptråkiga. I stället så tycker jag att vår egen historia/mytologi, TV-serier och dataspel ger mycket.

Wikipedia har blivit en perfekt källa för inspiration. Där kan man läsa precis lagom lättsam information om historiska personer, händelser, platser, etc. Just nu har jag hållt på att läsa om slavisk mytologi, mycket inspirerande.

TV-serier och dataspel är de medierna där jag tycker kreativiteten blommar mest numera. TV-serier ger typiskt bra kampanjidéer och bra NPC-inspiration. Data-/TV-spel ger bra idéer till hur regler och värld kan fungera.

 

[Tomatalven]

Svensk Lajvkultur
Hade en kompis på mellanstadiet som tjatade om lajv hela tiden. När jag förstod att man kunde vara trollkarl på lajv blev jag helt fast(som den Harry Potter-fantast jag var), även fast jag var för liten för att själv åka på något, det gjorde jag ett par gånger några år senare. Koncept som raser, artefakter och värdshus lärde jag mig. Man framförallt lärde lajven mig att fantasyvärldar ska vara levande. På lajv brukar det vara hundratals deltagare, ingen är huvudpersonen, alla har sin egen berättelse. På så sätt blir världen mer intressant, roligare att utforska liksom, det har jag verkligen tagit fast på i bordsrollspel.

Harry Potter
Böckerna alltså. Filmerna saknar mystiken som de har. De saknar förresten rätt mycket, tyvärr. Böckerna gjorde mig besatt av allt övernaturligt och mystiskt.

Den magiska stenen av Kevin Crossley-Holland
Handlar om en riddarson i det medeltida England, med små övernaturliga inslag. Samtidigt har den en parallell handling: Arthurlegenden
Fick mig att bry mig om historia och logik i fantasyvärldar.

Bryter mot reglerna och tar en till:
Sandboxdatorspel
Upptäckte mmo-spelet Runescape på mellanstadiet. Det var asdåligt egentligen, men det hade en stor och levande värld som jag utforskade. Sedan, på högstadiet, upptäckte jag the Elder Scrolls. Min favoritsetting. Absolut. En enorm levande sandlåda, rekommenderas varmt!

Och så Bilbo förstås!