Karl-Franz Wernner
Efter en ganska ensam barndom (Halv-alver gillas inte ens av alver när deras fäder är mänskliga hjältar som gifter sig med alv prinsessor) gick Wernner vid den väldigt unga åldern 95 år med i den lokala alviska militären för kriget mot orkerna. Wernner var en naturbegåvning och var en av de första som började använda det nya vapnet armborsten. Han befordrades snabbt och när kriget var över Wernner en av de yngsta löjtnanterna någonsin. Men kriget hade förändrat honom, Wernner hatade grönskinnen, hatade dem mer än någon full alv någonsin skulle kunna. När hans krigsbrott mot orkiska kvinnor och barn kom fram ett par efter kriget fråntogs Wernnern sin rang och skickades i exil från de alviska hemlanden. Detta var ett misstag.
Utan det alviska samhället som lugnade honom blev Wernners hat fokuserat till en knivsegg. Han började utföra hatbrott mot orker, halvorker och goblins. Han har nu bestämt sig för att gå med i en äventyrargrupp eller om det är möjligt skapa en äventyrar grupp som han själv kan vara ledare över. Han kommer sedan använda gruppen mindre som äventyrare och mer som en fokuserad styrka inriktad på att utföra folkmord mot grönskinnen.
Wernner är karismatisk och trevlig med andra raser och folkslag. Han verkar ha de förfinade vanorna hos alverna blandat med det mänskliga lättsinnet och är en trevlig reskamrat. Han blir inte riktigt. riktigt... intensiv.... fören grönskin förs på tal eller är närvarande.
Wernner är enorm. Han har längden som kommer från sin alviska moder och den kraftiga bygden från sin mänskliga fader vilket har lett till att han är två meter hög och nästan lika bred. Han har spetsiga öron som är mindre än en alvs men ändå väldigt synliga när han inte bär en hjälm. Han är blond och har isigt blå ögon.
Wernner är när han är i fält klädd i kraftig alviska rustning gjord i mänsklig stil för honom. Rustningen är kompletterad med en liten sköld fastspännd vid hans vänstra arm så att han fortfarande kan ladda om sitt armborst. Han bär förutom armborstet en hand yxa för närstrid i trånga utrymen, ett svärd för strider i öppna områden och en stor kniv med en såg egg för att ta troféer från sina fallna grönskinnade fiender.
"Välja att inte döda orkerna? Jag har ett val för dig!
Välj att bli en ranger. Välj att gå med Svarta pilarna eller de Ovänliga.
Välj att fortsätta skära av halsar under vapen vilan. Välj att bli av med din rang och uniform efter att du krossar en överstes näsa. Välj inga vänner. Välj en rad en natts ligg och att se livet genom botten på en flaska. Välj att bränna ner fält du inte kan försvara och avrätta oskyldiga människor eftersom goblins inte bryr sig om vad de äter. Välj en svart mantel och en svartad kniv. Välj att inte tyngas ner av fält ransoner och att försöka förtränga smaken av ork kött. Välj att inte bli äldre än en dvärg. Välj att dö med blod på dina händer och hat i dina ögon, spotandes i ögonen på ett troll medan en av dem inhyrd trollkarl slungar dig rakt ner i helvetet.
Det är vad jag har valt och om du kände grönskinen som jag gör hade du valt samma sak."
Stats:
Fysik:7
Motorik: 2
Intelligens:1
Närvaro:2
Kroppspoäng: 12
Tillfälliga kroppspoäng: 5
Mana: 2
Förmågor: Bågskytte, Överraskningsattack, Stridsvana, Smyga, Fäktning
Vapen:
Kniv +1 (+2)
Svärd +3
Tungt armborst +4
Rustning:
Metal rustning: +2
Sköld: +3
Utrustning:
Lång stav.
60 meter rep.
Bojor.
Eld stål.
Krita.
Mat.
Klädombyten.
Vatten flaskor.
Svärdet som dödar dig sju gånger
Eftersom alla svärd behöver en bakgrunds historia.
Det är en sak som du behöver veta för att förstå historien bakom Svärdet som dödar dig sju gånger och det är att det smides av alver. Dvärgar skapar magiska vapen som är ganska mäktiga men som fungerar precis lika bra efter att ha använts som en drakes tandborste i tusen år. Alver skapar supermäktiga svärd som slutar fungera om man inte fyller på och justerar magin efter varje gång man använt det. Svärdet som dödar dig sju gånger har inte justerats på minst femtio millenium år vilket har lett till att det inte bara saknar några mäktiga magiskakrafter, det är aktivt omagiskt. Det är i så dåligt skick att de flesta alver ser på det med ett mått av avsmak. Wernner ärvde dock svärdet av sin mänskliga fader som använde det till att besegra en ondskefull trollkarl, rädda landet från evigt mörker och befria alvprincessan som blev Wernners moder. Detta har gett svärdet ett enormt sentimentalt värde i Wernners ögon och det var en av de få ägodelar han räddade med sig innan han flydde det alviska hemlandet.
Svärdet som dödar dig sju gånger har en ovanligt lång och mystisk historia även för ett legendariskt svärd. Svärdets vanliga namn bland människor är bara en möjlig översättning av svärdets dvärgiska namn, Makaz Grimdum som också kan översättas som "Verktyget för de sju mörkren". Alviska legender kalla svärdet för Uqua Yontamore eller "Det största mörkret". Orkerna känner vapnet som Nanne Maez schwartz eller "Det alviska mörkret bringat av häxor i den första legendariska åldern i form av metal" men sedan har orkerna ett väldigt kompakt språk också.
Alla källor är överens om att svärdet är gjort av ett ovanligt kompakt och hårt material. Den dvärigiske smidesmästaren och historikern Frederik Graezik hävdar att svärdet är skapat av magisk metal sänd från stjärngudarna och hävdar att smeden som skapade svärdet var alven Ortong den ljuse som sedan använde svärdet till att besegra lavajättarna hundratals år innan det första alviska kriget. Detta bestrids dock av den orkiska historikern och barden Karalok som hävdar att svärdet smides av alverna under det första alviska kriget och att det består av den hemliga dvärgiska metallen Oldrak, en metall som skall vara lika svart som en underjordisk solförmörkelse. Mer eller mindre alla magiska svärd påstås förstås för eller senare vara från det första alviska kriget men att en alvisk smed skulle ha arbetat med oldrak är ett spektakulärt påstående.
Trots att svärdet förlorade all sin magi ganska kort efter det första alviska kriget så har det dykt upp i många historier om olika hjältar genom historien. Från det att Crugel den listige hittade det i den första häxdrottningens skattkammare till att Osric den modige enade de östra barbarstammarna till ett kungarike med det i handen till att Lars Wernner använde det för att besegra en mörk trollkarl och rädda världen.
Nu tillhör svärdet en halv-alv vars historia ännu inte skrivits.
Wernners stridsstilar
Wernner är tränad i flera av de olika fäktningsstilarna som används av alverna i krigstid. Wernner har alltid haft en förkärlek för de mer direkta och effektiva stilarna vilket var någonting som de unga alverna som tränades med Wernner tyckte var barbariskt och "mänskligt" av honom. Wernners fokus på effektivitet kom dock att tjäna honom väll under kriget.
Wernner har en grundläggande utbildning i alvisk stridskonst men de stilar av beväpnad och obeväpnad strid han har fokuserat på är:
Tranan med brutna vingar: En av stridsstilarna som länge var förbjuden att läras ut av alverna. Detta på grund av stilens filosofiska grundpelare såväll som var den kom från. Stilen lärdes ut och användes av dödsriddare och andra tjänare till helvetet under Kriget om silverskogen och användes efter det av olika helvetiska kulter. Flera alviska krigare lärde sig om stilen med syftet att motverka den och tillslut började de lära ut den till lovande rekryter. Stilen fokuserar på att förinta motståndarens förmåga att försvara sig genom att anfalla armar, ben och nervpunkter. Sedan levereras dödande attacker som mest kan liknas vid kirurgi och som ger motståndaren en långsam, smärtsam död medan de är skadade och förlamade till en sådan grad att de inte kan försvara sig.
Mörk messiah stil: Detta är en av de vanligaste av de mörka stridsstilarna. Den används av lönnmördare och dödskultister och lärs ofta ut i tjuvgillen och mörka kloster. Detta eftersom den är lätt att lära sig, kraftfull och dödlig. Stilen fokuserar på grymhet och övervåld. Det är en stil lämpad för skurkar med blodiga händer som vill skrämma sina fiender och lämna ett spår av lik efter sig.
Järnsnigel stilen: Detta är stridsstilen för de som vill ha perfektion istället för variation. Stilen lär ut och fokuserar på att förbättra grundläggande stridstekniker istället för att lära ut nya och spektakulära tekniker. Detta är eftersom järnsnigel stilen inte är spektakulär eller snygg, den är effektiv. Mäster järnsnigeln var en halfling som var trött på att inte kunna lära sig alverna och människornas stridstekniker eftersom hans korta längd hindrade honnom från att göra höga hopp eller snabba förflyttningar. Han fick efter en spektakulär äventyrar karriär flera lärjungar från alla raser från alver till orker som sedan förde hans lärdomar vidare.
Dikt:
Dikt skriven av Karl-franz Wernner under åren mellan ork-kriget och hans förvissning från det alviska hemlandet. Dikten skrevs till den alviska högtiden Sindarin som på människospråk kallas ”kärleksdagen”. Det är tradition att alla alver skriver en dikt om vad eller vem de älskar och att dessa sätts upp offentligt så att alla kan ta del av och fira kärleken. Wernners dikt togs ner eftersom den ansågs anstötlig och oalvisk.
Jag älskar
Jag gillar att slåss… Jag älskar att slåss. Jag älskar krig. Jag älskar strider. Jag älskar belägringar. Jag älskar plundringståg. Jag älskar att rusa in i strider. Ljudet av stål mot ben. Rustningar penetrerade av pilar. Blodspillan. Ljudet från en nyligen död kropp när den finner sin plats att svalna på sanden. Allt detta älskar jag.
Jag älskar den skrämda blicken som män, alver och orker får när jag höjer mitt svärd och slår ner det på dem. Jag älskar det chockade gurglandet från en färskt avskuren hals. Det trubbiga knäckande ljudet av en nacke som bryts. Det tillfredsställande blodsprejandet från mellan ett par axlar som precis höll uppe ett huvud. Det lekfulla studsande från samma huvud när det rullar över slagfältet. Den irriterande hostande andningen från en fiende som fått luften utslagen ur lungorna som avbryts av ett dödsskrik när jag driver mitt vapen genom deras hjärta. Allt detta älskar jag.
Jag älskar att slåss på bloddränkta fällt, på ett berg av döende män. Jag älskar att slåss i dragiga gamla slott som ekar med fruktansvärda skrik. Jag älskar att slåss i täta skogar, hackades lemmar av träd, män och troll utan urskiljning. Jag älskar att slåss på den varma ökensanden. I frusna ödeland. I uråldriga dalar. I bergen. Över havet. Jag älskar krig och kriget älskar mig.
Händelser från ork-krigen, del 1
Svärdet gick igenom trollkarlen och in i väggen bakom honom. Jag drar ut svärdet och slår det i den redan döda halv-alvens huvud tills stötarna i armen började göra så ont att jag känner det genom vreden. Jag drar in ett djupt andetag genom näsan och andas sakta ut genom munnen. Jag går ut ur tältet och försöker att inte tänka på vad skinnet som hängde framför dörren är från. Lägret såg ut som det hade gjort innan jag jagade Jaquim in i tältet. Trollkaralen hade försökt gömma sig bakom sina koboldssoldater medan han kastade magier på mig. Det hade slutat illa för halv-alven. Ärligt talat hade det nog slutat värre för kobolderna som stektes av studsande magi om de inte reda fått mitt svärd i sig.
Varför slutar det alltid så här? Och varför skickar de alltid mig? Jag minns hur samtalet med översten och majoren hade gått:
Översten: Ditt uppdrag är att resa upp för den Gröna floden i en långbåt. När du når Yeakun följ trollkarlen Armunans spår och lär dig allt du kan på vägen. När du når honom infiltrera hans grupp och eliminera honom.
Wernner: Eliminera trollkarlen?
Översten: Han är ute i fältet och agerar fullständigt utan kontroll. Han har slutat lyda order och han agerar långt bortom acceptabelt alviskt beteende. Han har samlat ihop en arme av kobolder och utför olagliga attacker mot orkerna.
Majoren: Du förstår att det här uppdraget inte finns och aldrig kommer att ha funnits. Oh, och du kanske vill veta. Han är en halv-alv.
En till halv-alv. Jag har döda så många av dem. Så många av dem som gått över gränsen. Är vi alla dömda att bli galna? Jag minns när de gav mig det första uppdraget. Jag ville ha ett uppdrag och för mina synders skull gave de mig ett. Det var ett viktigt uppdrag, ett saftigt uppdrag, precis vad jag ville ha. Och när jag var klar med det ville jag aldrig ha ett till av dem.
Jag gav mig av uppför floden med en av långbåtarna. Gruppen bestod av Eladina, en berömd halv-alv magiker och antagligen den mest erfarna gruppmedlemen. Charles var en krigare från någon männsklig stad lång söder ifrån, han luktade som han hade lyckats undvika vatten även på floden. Anders var den enda dvärgen jag någonsin sett vara en skeppskapten, det var kanske mitt uppdrag men det var dvärgens grupp och båt. Sedan hade vi hade en magiker/tjuv med oss som hette Svartlöv, en till halv-alv. Hon var inte gjord för kriget. Hon var alldeles för nervös. Hade en magiskformel som skickade ut en regnbåge som slet köttet av de som blev träffade. Hon var inte redo.
Vi passerade en av de små byarna på väg upp för floden och stannade för att skaffa proviant. En halv-ork unge kom springade mot oss med ett paket inlindat i en handuk. Vi hade alla fått orderna att skjuta lokalbefolkning som kom springande mot oss med paket. Orkerna använde folket som självmordsbombare med alkemisk eld. Men jag kunde inte, ingen i gruppen kunde. Jag bara stod där och väntade på explosionen och elden. Svartlöv kunde. Regnbågen slet ungen i bitar framför ögonen på oss. Han bar på en paj under handuken. Svartlöv hängde sig i en av hyddorna samma kväll. Vi visste alla att hon skulle göra det. Ingen hindrade henne.
Eladina klarade sig ett tag. Men en dag stod vi mitt i en liten by bestående av människor, orker och halv-orker. Hon skrek, hon bara skrek "Bränn dem! Bränn dem alla!" medan hon kastade eldklot in i hydorna. Charles försökte stoppa henne, gud välsigne hans själ. Han försökte tale henne till rätta. Han brann med dem andra. Jag försökte inte prata med henne. Jag bara drog svärdet och innan jag visste det låg hennes huvud på marken.
Anders tog mig resten av vägen uppför floden. Han såg ut som en man som inte längre hade en själ. Jag vet inte vad som hände med honom. Jag hoppas på det bästa men jag vågar inte tro det. Jag släpptes av vid Yeakun och följde slakten till Armunans läger. Jag följde spåret av döda kvinnor och barn och brända byar. När jag anlände sitter Aruman på sin tron som kobolderna har konstruerat av ben och senor. Vi talade med varandra. Han var galen. Jag försöker att inte tänka på vad det var han sade för i mina mörkaste stunder verkar han nästan ha rätt. Efter att han hållit sitt tal viftar han med handen och kobolderna anföll.
Jag står mitt i lägret, mitt bland de döda kobolderna när jag hör orkernas trummor som kommer närmare. De har en stark ledare här. Han heter tydligen Thagrim. Han kan få bränna lägret, mitt jobb här är avslutat. Jag försvinner ut i djungeln och börjar röra mig tillbaks mot det alviska hemlandet. Tillbaks mot vad som är ordentligt alviskt.
Karaktärs porträtt:
Klart jag är med, undrarde mest om jag skulle reposta pga organisationen.
