Nekromanti Fantasy religioner ska vara konstiga

[God45]

De flesta religioner i rollspel suger. Pelor är den goda solguden som hatar odöda. Det är hela grejen och att de gett oss detaljer som är skittråkiga om hur prästerna klär sig och vilka dagar som är viktiga gör det inte bättre. Riktiga religioner är massiva, skumma och hänger inte ihop med varandra. Fantasy ska vara som Texas, allting ska vara större och dummare och därför borde fantasy religioner vara de största och dummaste grejerna någonsin. Men det är de inte, de är super simpla och skittråkiga och alla accepterar att alla andras gudar existerar. Jag skyller det här på två saker, för det första är det så att man inte råkar stöta sig med någon genom att ifrågasätta deras livsåskådning (tro mig, Pelor är för simpel för att någon ska bli stöt av det). För det andra är det för att ateister suger på att leva sig in i att spela religiösa karaktärer. Så ja, de två problemen är att alla som tror på något är idioter och alla som inte tror på något är idioter (borde jag förolämpa agnostiker också så att de känner sig inkluderade?). Men det här är korkade anledningar till att inte ha coola och intressanta religioner. Så mitt mål med det här tråden är att skapa coola religioner till fantasy rollspel. Bidra gärna med religioner ni själva har designat eller feedback på andras idéer. Och gå med Gud.

 

[God45]

Sarakos de många är en gud och en religion i ett. En av de första magikerna i världen lyckades kasta en formel och upphöja sitt medvetande till en nästan gudomlig nivå genom att göra sitt namn till en gudomlig princip utanför tid och rum. När han gjorde detta upptäckte han att han redan fanns där och att han bara var en liten del av ett större medvetande. Sarakos är ett hive-mind som finns utanför tid och rum och alla som heter Sarakos uppgår i det efter att de har dött (men eftersom Sarakos är obunden av tid och rum så finns du redan där). Målet för de mest dedikerade medlemmarna av religionen är att bli en del av Sarakos sinnet medan de fortfarande lever så att deras (och deras guds) råd och vilja kan sprida sig över världen. De flesta medlemmarna av religionen nöjer sig dock med vetskapen om att ifall saker och ting verkligen kommer gå åt helvetet så skulle ju deras framtida jag (som ju finns vid alla tidpunkter samtidigt) varna dem och att ifall de dör så är de själva sitt eget efterliv och sin egen gud. Medlemmar i religionen är alla de som blir döpta till Sarakos när de föds eller de som lever i kulter utan namn tills de är gamla nog att välja om de vill vara Sarakos eller inte. De som vill konvertera till religionen måste ändra sitt namn till Sarakos, radera alla källor där deras namn är nedtecknat och sedan döda alla som vet deras gammla namn. Sarakos följeslagare färgar en lock av sitt hår med grå färg för att se mer ut som den första (men inte första eftersom tid saknar mening) Sarakos, vägrar slåss med andra Sarakos (självhat och självskade beteende är bara dumt) och pratar ofta högt med sig själv om allt möjligt. Det finns enklaver och byar där alla är Sarakos men enskilda Sarakos är också relativt vanliga hos alla etniciteter och i alla länder. Sarakos finner rasism och sexism osmakligt eftersom Sarakos tillhör alla kön och etniciteter.

Spoiler: kommentarer

Det ska finnas en stad med bara Sarakos i min kommande kampanj. Ska den heta Sarakos också eller passar Sarakosa bättre?

Jag tycker ju det är kul när så många saker som möjligt heter Sarakos så att det blir förvirrande på det där surrealistiska sättet

Det blir en stadsstat. Den egna valutan heter Sarakos. Tyvärt har den sanna läran börjat försvagas mer och mer iom att utlänningar bosätter sig och konverterar mest för att handla. Därav seden att många, mindre seriösa utövare har personliga efternamn. En känd handelsman heter till exempel Sarakos Ika. I vissa delar av staden har det gått så långt att man benämner varandra med efternamnet...

 

[Kärlekscraft]

Får hänvisa vidare till Eons/Mundanas religioner.
Här finns också mera: http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_fictional_religions
Något litet närmare/off-topicare är min version av: http://whitewolf.wikia.com/wiki/Lancea_et_Sanctum som jag infört lite i mitt Vampire the Masquerade

 

[Ymir]

Min kanske allra största kreativa passion som rollspelsskribent är att skapa genuint intressanta och awesome fantasyreligioner och gudar. Nedan följer några av favoriterna av de många jag skapat och i nuläget har möjlighet att dela med mig av - andra och mer komplexa är på manusstadiet i Eon och annat, i synnerhet då de stora Eon-religionerna Mhîmrätten, Gorzarzyna-kulten och Sungs lära, som jag är mycket stolt över. Jag hade älskat att få dela med mig av min text om Gorzarzyna, men jag känner att det inte vore okej i nuläget då stora delar av den kommer att publiceras i Spelpaketet till Eon IV.

Om ni tycker det nedan är TLDR, läs iaf den korta texten om Ahia Noku, som är en gudinna av en mer ospektakulär sort jag tycker många fantasyvärldar verkligen saknar. Om ni primärt vill ha exempel på väldigt mustigt mytologiska och stämningsfulla gudar med starka koncept, kolla på Bardis, Vy och Great Lady Under Earth. Mhîm, Raptari och Ashya står slutligen som exempel på gudar med väldigt komplexa kulter och mytologier och -trovärdiga- religiösa strukturer i ryggen, dvs gudar värdiga att vara höggudar åt avancerade civilisationer och inspirera årtusenden av teologiska debatter, vilket också är en typ av gudar som i fantasy ofta är sorgligt frånvarande, eller helt enkelt skitdåligt designade.

Great Lady Under Earth

The Great Lady Under Earth was a goddess of ancient Kaherne, daughter of Shamash, king of the sun, and Suen, queen of the moons. She began as a goddess of harvest, a life-giving deity much revered. For reasons now forgotten, however, she fell from grace and descended into Ashra, the underworld, where she became queen of the dead, caretaker of all dead souls. The death-priests and necromancers of Kaherne paid her homage with blood sacrifice, incense, and complex rituals where they tried to communicate with the beyond.

In the dismal halls of the underworld, the Lady's heart grew heavy; she had loved the light, but was doomed to darkness and gloom for all time. Sorrow turned to bitterness, until, bit by bit, all that had once been bright inside her crumbled into ash. It is said that she took three husbands, including Shál, Lord of the Winds, in a vain attempt to again know love and laughter. But they all abandoned her to return to the earth's surface, until she surrendered to her dark grief. She might have been the one who brought The Death on Kaherne, and the one who called Toldoth to the world. Some sources claim that she and Toldoth warred over lordship of the earth, with Toldoth defeating her and taking her as its wife, ruling supreme over the underworld. In truth, it might be a more equal relationship; the destruction and death wrought by Toldoth's designs certainly serve to convey more souls to Ashra's bleak shores. Even so, the goddess is by all accounts as just as she is cruel, and upholds her duty as custodian of the dead unfailingly.

Since the end of Kaherne, so very long ago, cults of The Lady have been few and far between. She was revered for a time in the Great Realm of the Goblin Kings, where no mention ever was made of Toldoth, but since then her memory has gradually faded into obscurity among all but the Ogre Mages and the many undead and necromancers of the world. Still, she's known to scholars and priests, and her name seem to retain much of its old power. For she is the queen of the dead, and all living things will eventually pass through the shadows of her kingdom.

She has, of course, a real name; Ereškigal, but few living beings dare speak it. On occasion, she is referred to obliquely, by invoking the old name for her underworld, Irkale. But even in the days when men still lived in Kaherne, most chose not to risk naming her for fear of incurring her wrath; she was instead referred to simply as "The Lady", or "Great Lady Under Earth"; the true meaning of her name. In the most ancient sources there is a goddess named Allatu, which might be her before her fall.

The vast desert east of dead Kaherne is, even today, referred to as the Garden of Ereshkigal by the tribes of the area. They claim that it was once a lush, beautiful and pleasant land, that the young goddess loved so much that she ripped it from the very foundations of the earth and brought it with her in her descent to Ashra, where all its beauty soon faded to dust.

It is thought that her domains are death, undeath and earth. Her symbols are an obsidian dagger, crystals, clay tablets with her true name in cuneiform, bowls of bloody water, canophic jars filled with mud, and mummified children. She is Lawful Neutral.

Vy

Vy is the dark god of the depths, Lord of the cold seas. His cult originated on the island of Venaros, now lost, and soon spread throughout the world. Today, he is the supreme deity of the northern part of the Archipelago, but worshipped even on the farthest shores of the Northeastern Ocean. Seafarers all over the known world pay him homage, willingly or reluctantly, for no living man dear risk his wrath. Vy seldom deigns to listen to prayers; the only one whose wishes he will not ignore is his wife, the moon goddess Ina.

One does not worship Vy so much as appease him. He cares little for the plight of lesser beings, and would rather that they just left his abode alone. Whenever one goes to sea, one intrudes on his domain, and does so at one's own peril.

The Cult of Vy might actually be one of the reasons behind the Archipelagians success in naval endeavours. They have a healthy respect for the dangers of the open sea, and knows that Vy might claim their lives without a second thought. Thus, they simply try to please him the best they can, and then fearlessly go forth on enormous voyages and explorations. In the same way, the Archipelagian knack for shrewdness in trade and diplomacy is often attributed to Vy - if their god is so utterly careless, why should they themselves be anything less?

Vy's primary enemy is not Elishar, and definitely not Toldoth, but Heris, the Lady of the warm waters. Both of them are now worshipped throughout the Archipelago, often even by the same people, but rivalry and outright wars between their cults are commonplace. The two gods practically challenge each other for every single soul of those that die in the sea; those claimed by Vy go to Harrhalé, his dark realm under the Endless Ocean.

Vy is often thought to be the same god as Igir, worshipped by the Hessarians and Cimbrians in the Astarian days; they may be aspects of one another, though Igir has mythology of his own. Vy's domains are death, storm and sea, and his symbol is a barbed trident. He is Chaotic Neutral.

Ashya

Ashya is the goddess of the sky, of breath, wind, loft, and breadth, the chief deity of the Yak Folk, and an important force of the Manifold Way. She is associated with the mystical centre wind; the wind of breath, known as the prana, through which she bestows and maintains life, love and power. It is the spiritual essence that flows through all things, and the inspiring force behind all creativity and magic.

The heart of Ashya's power on earth is the Yak Folk's kingdoms in the high mountains of The West, and therefore she is also known as the Lady of the Mountains, the Snowmother and the Yak Queen, and associated with snow, storm, coldness and serenity. Though she presides over all of heaven, only the centre wind is her domain, and in the beginning, she sent the masters of the eight lesser winds, the Kalpa Angels, down to earth, to guide the mortal peoples.

When their initial mission was done, the kalpas dissolved their angelic bodies and manifested in mortal beings in a long series of reincarnations, which has yet to end. Only when Ashya deem their purpose completely fullfilled will the kalpas finally leave the earth. Over time, new kalpas has manifested, and there's really no telling how many such beings Ashya still has at her disposal in heaven.

The Lady of the Mountains is worshipped primarily by the Yak Folk and their subject peoples, but her cult in the Manifold Way has quite a lot of followers among men and goblinkind. Most famous among the latter are the esoteric wizardly order of the Manifold Way, commonly known as the White Lotus Wizards, a powerful faction in Naresh, the city of temples. While the Yak Folk sometimes seem to take every opportunity to pay her homage in gory rites of blood sacrifice, Ashya's worship is mostly performed by solemn prayer, meditation and offerings of money, incense, flowers and prayer beads. There's a more morbid aspect of her cult, though, the Yak Folk's blood rites notwithstanding, that involves grotesque imagery, protective amulets wrought from body parts and bisarre acts of self-mummification in order to attain kalpa status.

Ashya's domains are arcana, life and storm. While she is commonly thought to hold power of fate, that's not true - the Manifold Way firmly holds that fate is created by the fickle flow of the prana, which not even Ashya can fully control. Even among her human followers, she's most often depicted as one of the Yak Folk, or sometimes a yak- or bull-headed human female, serene and golden, sitting cross-legged on altars covered in flowers. Among the Yak Folk, she often has two heads, one calm and compassionate, the other cold and merciless, and incense burn ever at her feet. When the weather is good, the cold head is covered by a bloody veil, but when storms are raging or the snow is heavy, the calm head is covered and Ashya's fearful side revealed. A common symbol of her worship is a lotus flower floating in a bowl of still water; this represents the isolation of the living body's concentrated prana from the much weaker, but still vital, flow in the air around it. She is Unaligned, and even though some foolishly identify her with Pazuzu, the demon lord of the northeastern wind, others hold that she may be an aspect of Taiia, another great goddess of the ancient west.

Mhîm den tusenögde

Mhîm den tusenögde är ett av många namn på en komplicerad gudagestalt som i många mytologier ses som lufthavens herre och det östra vädersträckets Lokap?la. Mhîm är på många sätt en ung gudom, som tycks ha uppstått i Mundanas Tellurium först för cirka 5000 år sedan, men sedan fort fått enorm makt och vuxit till den viktigaste av alla gudar i Västlanden. Mhîm uppnådde detta genom att inkarnera sig i khoran i form av Mhîm Stamfadern, Mûhads grundare, och kunde därmed ta över mycket av de zhaniska forngudarnas domäner och knyta till sig hela det folk den hade enat. Teologiskt intresserade magiteoretiker har resonerat att Mhîm först efter detta nådde statusen av högre gud, och därmed efter sin död på Mundana med tiden kom att uppta en dominant position på andeplanet.

I zhanernas myter formades Mhîm ur Den himmelska elden, samma urkraft som gav upphov till tidigare gudar såsom Ulgan och Honoyeta, och det finns en extremt komplicerad teologi kring var gudens väsen börjar och slutar och hur det ska definieras, inkluderande förvirrande koncept som titeln Mhîm, epitetet Den tusenögde och den kraft som kallas Kwarenah. Utanför Mûhad, där Mhîm sedan Neo-mûhadinernas tid ses som den enda sanne guden och världsalltets herre, associeras Mhîm med eld, liv, lag, ordning, luft, vind, höjd och bredd, och ses som en mäktig men knappast allenarådande gud, som residerar i Empyréen eller den avlägsna himlasfären Jahya. Genom sin himmelska eld tänder Mhîm livets gnista och skänker via luftens element nyfödda deras första andtag. Fåglar är sakrosankta i Mhîms kult och får aldrig skadas eller kränkas; döda människor läggs ut till fåglarna för att få sitt kött förtärt och själen buren till himmelriket. Element-associerade Primalväsen såsom Apsaror, Vestaler och Eldögon anses ofta tjäna Mhîm, men av andra troende och lärda kopplas guden snarare till de kosmiska krafterna, i synnerhet månen, och etern, och dess maktsfärer anses då ligga bortom världen, bland kosmiska eldar och fixstjärnoras epicykler.

Det finns totalt sett 269 vedertagna namn på Mhîm, vilket ytterligare bidrar till förvirringen kring gudomens natur. Av dessa namn erkänner Mûhadinsekten 101, i stigande grad av helighet. Vanliga symboler för Mhîm är brinnande ögon, ett öga i en handflata, moln, stjärnor och månar, samt de mystiska orden Ek akasham vande mahâkam.

Ek akasham vande mahâkam

"Ek akasham vande mahâkam" är ett dvaja, en helig fras, med ursprung i långt svunna tider. Orden är på fornspråket chahariska och betydelsen något diffus, men ungefär "himlen tillfaller den som ser essensen", ett budskap som tolkats på radikalt olika sätt genom historien, och än idag är föremål för en lärostrid mellan neo-mûhadiner och zhaniska mystiker. Neo-mûhadinerna menar att frasen måste förstås som så att man uppnår himlen (det vill säga Mhîms gunst) genom att genomskåda världens lögner (och, implicit, agera som en god människa i världen). Mystiker tenderar åt en transcendental tolkning, mer i linje med den edronitiska tradition de menar att frasen hör hemma i - genom meditation och mystisk och magisk insikt kan man förnimma andevärlden, i vilken man kan finna vägen till gudomlighet. Oavsett frasens verkliga betydelse har den dock blivit central i båda skolornas tolkningar av Mhîmrätten, och används som ett dvaja vid meditation och mental stålsättning inför svårigheter (moraliska och spirituella såväl som fysiska). Bland vanligt folk i Mûhad har frasen kommit att användas som en magisk formel mot onda, förledande makter, i synnerhet som den är ett sätt att åkalla gudomlig hjälp utan att specifikt referera till himlen eller Mhîm, vars namn är tabu att nämna i en del rituellt orena kontexter (till exempel i rum fläckade av blodspillan eller förbjudna sexakter). Frasen anses så helig att den i skriven form, ofta kalligraferad som en sluten cirkel, pryder många Dhaorager och andra heliga platser, både som en enkel välsignelse, och som en representation av Mhîmrättens mer mystiska aspekter.

Ahia Noku

Ahia Noku är en mycket viktig gudom i Stora arkipelagen, särskilt på landsbygden; enligt myterna är hon en ande från Det gamla riket som av Gorzarzyna ålades att färdas till Kiva och hämta grödor som kunde växa i Arkipelagen. Människorna såväl som melusinerna i Arkipelagen höll vid denna tid på att svälta ihjäl, och Ahia Noku lurade Kivas Kristallfurstar och stal trenne grödor från deras blomstrande trädgårdar; honungsmelon, lakritsrot och sötpotatis. När hon återvände till Arkipelagen ville honungsmelonen emellertid inte växa i jorden, och grät av längtan tillbaka till Kiva. Även lakritsroten klagade högljutt, och skrumpnade ihop och kved i Övärldens starka solljus. Men sötpotatisen var glad, och sade att den hellre livnärde behövande, tacksamma varelser än förslösade sin existens på att vara del av alkemiska mixturer i Kivaprästernas händer. Så kom det sig att sötpotatisen började odlas i Arkipelagen, och Ahia Noku har alltsedan dess varit en gudinna som associeras med denna gröda och dess livgivande kraft.

Hos bondebefolkningen vördas Ahia Noku som en generell fruktbarhetsgudinna; hon beskyddar åkrar och örtträdgårdar, låter frön spira och de fattigas magar mättas. Hon är populär över hela Arkipelagen, men dyrkas i synnerhet av Awane på de centrala och nordliga öarna; hos Ok'oaru går hon ibland under namnet Nokuwa, och Moyo kallas henne Ka'xilu. Hon representeras ofta av amuletter och fetischer med torkade Akwilu-rötter, och av den blekvita sötpotatisblomman.

Bardis

Bardis är raunlänningarnas höggud, Skyarnas fader, världens skapare. Bardis är äldst av gudarna, äldst i skapelsen, styrde världen i De tusen himlarnas era, vägledde Hästfolket och Skyfolket och andra väsen som levde då, och rådde över Skyarnas dröm före det. Med människornas skapelse tog emellertid raunernas yngre gudar över det direkta ansvaret för skapelsen, och Bardis drog sig tillbaka bortom molnen. Bardis var vredgad, för Kärleken och Vinden hade stulit dess åska, och med kraften från åskan skapat människorna ur lera utan Bardis tillåtelse. Medan Bardis till syvende och sist känner ansvar för världens väl och ve är den därför förtörnad på allt levande, i synnerhet mänskligheten, och av raunerna direkt fruktad snarare än vördad. Jorden må tillhöra de yngre gudarna nu, men skyarna är och förblir Bardis domän, och för raunerna på de ändlösa stäpperna är himlens och vädrets makter alltid oerhört angelägna. Ett särskilt prästerskap, De tysta instiftades därför i forntiden för att medelst offer, böner och magi stilla Bardis vrede, och detta prästerskap har sedan dess existerat i det raunländska samhällets periferi, stundtals respekterade och eftersökta för sina oöverträffade mystiska kunskaper, men lika ofta fruktade och isolerade, paria som ingen vill ha med att göra. Den eviga vindens hord och Åskhorden har alltid haft ett särskilt gott öga till De tysta, kanske för att dessa horders totemandar är nära förknippade med Bardis domäner, och därför ständigt måste blidkas. Om De tystas offerriter någonsin upphör kommer Skyarnas faders ilska att skaka världen i dess grundvalar, och mänskligheten gå under i en kataklysmisk storm. Detta är raunernas dystra världsåskådning: människans lever på lånad tid under Bardis himmel, som ovälkomna bastarder i dess skapelse.

Bardis är ännu mer abstrakt än raunernas andra gudar; inte en person, knappt en ande, snarast ett koncept; höjd, bredd, moln, åska, regn och storm, pur primordial vrede.

Raptari

Raptari, även känd som Laptali, Roshanr, Devatari och Yege Dawa, är en gudom av oklart ursprung som med tiden blev den viktigaste guden i det edronitiska imperiet. I bevarade källor från Jargien såväl som Mûhad är Raptari känd för världen under epitet som "Den svarte ogärningsmannen", och identifierades av Neo-mûhadinerna med Ilik, ondskans ande, men många zhaner i Mûhad vördade Raptari när Edron stod på höjden av sitt inflytande, och kvardröjande spår av gudens kult återfinns ännu i Västlanden.

I bevarade textfragment från Akpilos beskrivs en gudom som dvaldes i Mörkret före världen, och lyckades stjäla en röd stjärna från himlasfärerna för att bringa ljus i skapelsen. Detta kom senare att blandas med de zhaniska föreställningarna om Sovarna, till en myt där guden ifråga, Raptari, genom sin dans sände Sovarna i dvala och därmed hindrade dem från att behålla världen försänkt i mörker för evigt. Raptari placerade den röda stjärnan mellan de fem himlarna, där den blev upphovet till Den himmelska elden och därmed Kwarenah och allt jordiskt liv, skaparglädje och positiv energi. Raptari i zhanisk mytologi kom därför att ha dubbla roller, både kopplad till den negativa energin från Avgrunden och Tomrummet bortom stjärnorna, och den positiva från Världens hjärta och Den himmelska elden. I tidig edronitisk teologi betraktade man med anledning av detta ofta Raptari som en hermafrodit, men genom historien fick guden allt mer kvinnliga karaktäristiska, särskilt i Ziu och Mûhad där den associerades starkare med de dunkla krafterna. Under Edrons sista årtusende tänkte man sig snarast tre avatarer av Raptari, en manlig som representerade makt, visdom och kreativitet, en kvinnlig som stod för krig, sexualitet och död, och en könlös som verkade som en balans mellan de båda och därigenom förkroppsligade upplyst aktivitet och mystisk kunskap.

Raptari började som en mindre betydelsefull gud i Edron, om inte i Akpilos, men dess många gestalter och mystiska signifikans ansågs med tiden ha allt större betydelse, och mäktiga tempel och ziggurater restes till Raptaris ära vida över Edrons väldiga domäner. Guden tog emot slakt- och människooffer i stora ritualer som sammanföll med vår- och höstdagjämningen, då zhanerna trodde att motsatskrafterna kom närmast den fullständiga balans de skulle ha i evigheten efter världen, och dessa högtidsdagar kunde bli väldigt blodiga affärer i imperiets städer. Raptari hade inte egentligen någon makt att förändra världens natur, så mycket som den mänskliga naturen - genom offren hoppades prästerskap och lekmän komma högre i gudens gunst, och därigenom få del av de insikter, färdigheter och välgångar som Raptari kunde frambringa. Eldsfurstarna, Edrons överstepräster, behövde få Raptaris välsignelse för att i sin tur kunna kröna kejsare, kungar och satraper, så att dessa potentater begåvades med Kwarenah, den gudomligt sanktionerade maktens ljus. På så sätt kom Raptaris lära att, indirekt, bli statsbärande i det edronitiska imperiet.

Kraden Nanórgona hamnade under sitt trehundraåriga välde i en dödlig konflikt med en grupp Eldsfurstar svurna åt Raptaris manliga aspekt, kulminerande i prästernas släckande av Den eviga elden i Darasgata. Nanórgona lät då statuera ett exempel genom att offra alla manliga präster i hela imperiet åt Raptari, en spektakulär handling genom vilken han ansågs sätta sig själv som ensam präst åt Raptaris manliga aspekt. Han utsåg senare ett antal manliga eldsfurstar lojala till honom personligen, men gudens prästerskap i övrigt kom i fortsättningen att uteslutande bestå av prästinnor, svurna åt den kvinnliga och den androgyna aspekten.

Brännandet av Edron skadade svårt förtroendet för Raptari - varför hade guden inte räddat imperiet? Värre var dock att Brännandet, och den därpå följande kollapsen, förstörde Raptarikultens infrastruktur; knappt en enda Eldsfurste överlevde, och de eviga eldarna ersattes av drakarnas flammor, snabbt slocknande i Skugglandets fuktiga dimma. Raptaris kult hade varit beroende av en statmakts stöd för sin popularitet och överlevnad; dess mytologi och ideologi var för komplex för vanligt folk, och när templen inte längre kunde hållas storslagna och imponerande och prästerskapet inte längre kunde erbjuda skådespel och bröd gick det snabbt utför. Några hundra år efter Edrons fall var Raptarikulten i stort sett bortglömd i västerled, och överlevde bara i förvriden form bland mystiker i Mûhad och de Heftalitiska kannibalerna.

Hos darkenska och toshiska stammar i Eumo, Ressiöknen och Sydlanden finns emellertid en gudinna kallad Yege Dawa, som anses vara en manifestation av Raptari. Hon är sprungen ur mörkret bortom stjärnorna (ofta betraktad som den bångstyriga dottern till Hu-Ze, Akazufurstarnas ledare) men tog med sig dess hemliga kunskaper när hon rymde till människornas värld, där hon svurit att inte vila förrän allt levande blivit upplyst. Yege Dawa förmedlar insikter i lag, magi och moral, och representerar väl avvägt handlande och dold kunskap. Hennes vanligaste form är en grönhyad kvinna med en Apsarakrona, men hon avbildas också ibland som en ebenholtzfärgad kvinna med krona smyckad med små kranier; i denna gestalt representerar hon kraft, makt och mystisk sexualitet, och det händer fortfarande att människor offras till hennes ära.

Edrons inflytande kan också ha givit upphov till Raptarikulter i de gåtfulla länderna bortom De vittrade öarna, men om dessa vet man föga. Den Arkipelagiska gudomen Rashin, den stora hajen, tros ibland vara ytterligare en märklig manifestation av Raptari.

 

[anth]

Som icke-troende (men inte nödvändigtvis ateist ) håller jag med, men ser inte problemet.

För mig har fantasy inget med religion att göra så varför ska man fokusera på religion?
Jag kan för övrig säga samma sak om magi, den är ganska vanilj i fantasy den med. En DnD-magiker väljer vilka spells denne ska läsa in på morgonen, använder sina spells under dagen som om de vore häftga specialeffekter och går sedan och lägger sig utan att reflektera över vad denne egentligen gjort.

Rent spontant så är de enda häftiga fantasy-religionerna som jag kommer på Cthulhida sådana, vilket får mig att undra: hur gör man en "äckel-god" gud som Pelor intressant utan att dess anhängare ska falla in i någon av de vanliga jordiska stereotyperna: "al qaida"-fanatiker, "flower power"-flummare, helgon-lika munkar/nunnor som alltid vänder andra kinden till, miljöfascistoida skogsmullar,...

Mitt förslag är att göra gudarna obegripliga, som i "herrens vägar äro outgrundiga". Men då är vi tillbaka på ruta ett. Om gudarna är obegripliga kan spelledaren lika gärna slå på en slumptabell för att avgöra vad gudarna gör. Och då är det ingen mening att lägga fokus på att förstå gudarna.

Eller så göra man som i OSR-modulen ASE, eller som i Krilles rollspel (Andra Imperiet?) där gudar och magi är obegriplig högteknologi i en annars lågteknologisk värld.
"Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic."

Ett annat sätt är att faktiskt ha regler för religionen fungerar. I OSR-spelet "Five Ancient Kingdoms" är präst-rollpersonernas "spells" verkligen böner och det är spelarnas uppgift att verkligen övertyga spelledaren om att rollpersonen verkligen behöver den spell som denne försöker kasta - annars händer ingenting.

Spoiler: kommentarer

Man fokuserar på religion dels i syfte att skapa fiktiva spännande mytologier och kosmologier som fantasyvärlden existerar inom, och dels för att skapa fiktiva spännande religioner som spelar roll för inlevelse, dockskåpande och culture gaming i spelvärlden.

Fantasy har -allt- med religion att göra, eftersom religion var den första fantasyn, och 99% av alla fundamentala fantasykoncept (som tex andevärldar, demoner, magi i alla dess former) hör hemma i religiösa föreställningar från vår värld.

 

[Dante]

[…] alla accepterar att alla andras gudar existerar.

Klart de gör. I många fantasyvärldar existerar gudarna, och då är det svårare att inte tro på dem.

Eller för att citera Pratchett: »[…] the gods had a habit of going round to atheists’ houses and smashing their windows«.

 

[krank]

Klart de gör. I många fantasyvärldar existerar gudarna, och då är det svårare att inte tro på dem.

Eller för att citera Pratchett: »[…] the gods had a habit of going round to atheists’ houses and smashing their windows«.

Fast det borde gå utmärkt att tro att alla andra gudar är mindre, eller att de är övernaturliga väsen som inte är gudar -- de kan ju t.ex. betraktas som motsv. änglar, andar eller demoner...

Spoiler: kommentarer

Det var på det här sättet jag tänkte. Typ, "Pelor är en gud men Grumsch är bara en mäktig demon".

 

[Tell]

Jag tror att ett av problemen är att vi är inställda på omniscienta, transcendenta gudar. Om guden är begränsad, som de flesta antika, polytheistiska gudomar varit, känns det inte som en riktig gud, vad en monnoteist, eller monoteistiskt sinnad person, anbelangar. Detta är dock möjligt att spela på!
Om vi arbetar med begränsade gudar, är vi mer eller mindre tillbaka i gudarna som platsbundna, som i Golden Bough, eller i prästrollspraktiker liknande nigerias andeförhandlare eller Sibiriens andebevekare. Dessa gudar saknar kosmologisk signifikans. Vad skulle hindra utvecklingen av transcendent mytologi? Utvecklingen av gudar övertygade om att de tjänade övergudar?
Så vitt jag kan se, är den mesta fantasy idealisk för världsbilder av Neoplatonistisk eller Kabalistisk natur, där Det Evigas utflöden ger en gradient i praktisk makt, med gudar och änglar högre upp än människor och orcher. Detta ger möjligheten till intressanta (äckelgoda) gudar, som själva inte existerar, men vilkas "helgon" ger praktisk makt, samtidigt som du får större variation.

Spoiler: kommentarer

sorry. trött. vaken sedan 5 imorse.

Varför är du sorry, det här var ett bra inlägg!

förutsätter att alla kan referenserna

Jag fattar dem men jag har haft "läsa om religion" som en hobby sedan jag var 14 så....

Kan de inte referenserna så får de väl läsa på. 8)

 

[Krille]

Men det är de inte, de är super simpla och skittråkiga och alla accepterar att alla andras gudar existerar.

Polyteistiska religioner är förvånansvärt accepterande av andra gudar. "Jaha, ni har en kluns gudar som inte vi har? Så trevligt, vad gör en gud eller fem till? Vi har ju redan ett dussin!" Man skulle kunna undra om inte vanerna och asarna var två polyteistiska religioner som slogs ihop, till exempel. Och det var ju bevisligen heller inga problem för en polyteistisk grekisk ståthållare att lägga sig till med de egyptiska gudarna, och jag tror inte enbart på att man kan skylla på att Ptolemaios var en kall beräknande politiker.

Det finns heller ingenting som hindrar att man har en egen personlig gud – "vi diggar Bacchus mest, för han har fri sprit och fri sex!" – "Jaha, vi gillar Venus bäst, för hon har mest bazongas!"

Skulle det nu vara så att gudarna dessutom faktiskt finns så blir det lite som Dante påpekar att Pratchett påpekar: det är lite svårt att inte tro på en gud som krossar fönstren på natten. Och så länge religionen och därmed metafysiken är polyteistisk så föreligger egentligen inget problem.

Det blir huvudvärk först när man stoppar in en allsmäktig monoteistisk gud. "Vaddå en?" säger den hednatroende. "Er ende gud är en i högen." – "Hädare!" vrålar monoteisten. "Ni tror på falska gudar och demoner!" Och sen följer en scen som musiksätts med Massacre of the Saxons och då talar vi ändå bara om illdåd som vanliga dödliga hittar på.

Vad händer om det faktiskt är på riktigt också, att det bara finns en allsmäktig gud samtidigt som det finns en hel panteon? Blir det nån slags metafysisk paradox som får hela världen att kollapsa då de två logiska satserna "det finns bara en gud" och "det finns hur många gudar som helst" inte funkar ihop?

Det finns förstås ett sätt att gå runt det där, som krank är inne på, nämligen att betrakta de polyteistiska gudarna som lägre väsen. Det hände till exempel när västafrikanska slavar påtvingades en kristen tro: det blev någon slags överlagring, så att den kristna guden blev någon slags onåbar övergud, medan den lokala polyteismen blandades upp med katolsk helgontro. Resultatet blev typ vodun, en skum blandning där man har en gud, men det är inte så stor mening med att be till den för den är långt bort och upptagen med annat. Så istället åkallar man sina lokala loa och sina helgon och den skumma blandningen av dem (jungfru Maria/Erzulie Ezra). Det gör förstås inte traditionella vita kristna plantageägare glada, varför slavarna höll det för sig själva.

 

[Tre solar]

Vilka gudar man har beror på vilket samhälle man lever i. Så att alla fantasy-religioner är så trista beror såklart på att fantasy-länder överlag är trista.

I västvärlden - fantasyn förebild - har vi ju en tvåtusenårig tradition av att ha mer eller mindre lokala egenarter av samma tro. För att spinna vidare på Pelor-exemplet har några vita kläder på torsdagar, andra äter semlor då, och därför är de stundtals vansinnigt osams.

Samtidigt tror jag att inte bara ateister utan _alla_ har svårt att leva sig in i religiösa karaktärer, eftersom den känslomässiga delen av religionen är så personlig. I den tråkiga fantasy-värden skulle folk gråta och känna att de älskade Pelor och de vita torsdagskläderna. Som spelare vore det sjukt om man kände så, och utan den känslan är det enda som finns kvar mer eller mindre komplicerade bakgrundshistorier till varför ett folk gillar sötpotatis, vita kläder eller tror på jämställdhet.

Och eftersom det är skittråkigt att plugga in en påhittad religion och jättemärkligt att börja tro på en fantasy-religion så man får en känslomässig förståelse av vad den innebär (om man inte är scientolog förstås), är det som finns kvar en lista på sånt som andra ser: äta fläsk eller inte, ha hatt eller inte, hata odöda eller inte.

 

[God45]

Vilka gudar man har beror på vilket samhälle man lever i. Så att alla fantasy-religioner är så trista beror såklart på att fantasy-länder överlag är trista.

I västvärlden - fantasyn förebild - har vi ju en tvåtusenårig tradition av att ha mer eller mindre lokala egenarter av samma tro. För att spinna vidare på Pelor-exemplet har några vita kläder på torsdagar, andra äter semlor då, och därför är de stundtals vansinnigt osams.

Samtidigt tror jag att inte bara ateister utan _alla_ har svårt att leva sig in i religiösa karaktärer, eftersom den känslomässiga delen av religionen är så personlig. I den tråkiga fantasy-värden skulle folk gråta och känna att de älskade Pelor och de vita torsdagskläderna. Som spelare vore det sjukt om man kände så, och utan den känslan är det enda som finns kvar mer eller mindre komplicerade bakgrundshistorier till varför ett folk gillar sötpotatis, vita kläder eller tror på jämställdhet.

Och eftersom det är skittråkigt att plugga in en påhittad religion och jättemärkligt att börja tro på en fantasy-religion så man får en känslomässig förståelse av vad den innebär (om man inte är scientolog förstås), är det som finns kvar en lista på sånt som andra ser: äta fläsk eller inte, ha hatt eller inte, hata odöda eller inte.

Jag håller inte med om det här. Från vad jag har sett har spelare som är religiösa ganska lätt att leva sig in i hur andra troende känner för sin religion och också för hur karaktärer de spelar känner för sin tro. Det betyder inte att de tror på fantasy religionen utan bara att de förstår hur deras karaktär känner inför sin tro. Listorna över riter och dagar och skit är så irrelevanta för en religiös tro att det inte finns någon poäng med att ha med dem.

Man kan såklart göra som Tenra Bansho Zero och ha med riktigta religioner och jag börjar mer och mer väga mot att det är ett bra sätt att göra det på. Jag testade det i min Europa D&D kampanj och det fungerade rätt bra.

Spoiler: kommentarer

My bad. Såklart kan den som känt tro förstå hur tro känns. Det jag menade var _varför_ en bonde tror på Pelor (eller Jesus eller Scientologin). Men jag är inte troende själv, så jag kan såklart ha fel.

Däremot förstår jag inte vad du menar i övrigt. Håller du inte med om att vilka gudar man har beror på vilket samhälle man lever i (eller möjligtvis: vilket samhälle man lever i beror på vilka gudar man har)? Håller du inte med om att västvärldens religioner i princip varianter av samma tro?

Nu är vi inne på det där obekväma området av riktig religion där jag måste svara att västvärlden har samma religion mer eller mindre (alltså Kristendomen, Judendomen och Islam) eftersom de alla dyrkar Gud. Så som troende kan jag diskutera regionala skillnader och fascineras av de olika sätten religionen artat sig på men jag kommer inte säga att tron på den enda guden är skapat av samhället eftersom jag inte tror på det.

Men nu är vi inne på riktiga religioner och inte knasiga fantasy religioner och det är inte meningen med den här tråden Skriv en post om folk som har en cargo cult eller något istället.

Att religionen är skapad av samhället är inte samma sak som att vilka gudar man har beror på samhället man lever i. Risken är rätt stor att om du hade varit född i Indien så hade du varit hindu, och hade du varit född i Japan hade du förmodligen varit sekulär shinto-buddhist (såvida du inte konverterat senare eller växt upp i en familj med annan tro).

 

[obak]

Har länge velat spela en Paladin som utger sig för att vara pelor trogen men som egentligen är en Zarus tilbedjare.
I grayhawk var Zarus människornas gud, liksom garl glittwrgold var gnomerna och moradin var dvärgarnas. Skilnaden var att Zarus inte var en vidare trevlig typ utan LE och att gnomer, alver och dvärgar bara hade existensberättigande som lydfolk under människorna.
Dock försvann Zarus men hans symbol är nästan identisk med pelors glada kräftsol, och pelor har en hel del onda besvärjelser i sin repertoar.
Planen alltså göra en Sir Miles Quaritch, paladin of "fniss" Pelor och neokollinial människosuppremacist.
För vad säger att Pelor egentligen inte ÄR Zarus, i förklädnad! DUN DUN DUUUUN!

Spoiler: kommentarer

Jag älskar den här konspirationsteorien och hur mycket den spridit sig Malconvoker ger ju bara ännu mer belägg för hela grejen

Jo, men som du själv sa så är dd gudarna så jävla lama att allting som rör om lite på tic-tac-toe grafen över moraliska naturlagar är spännande. Dessutom är jag less på att människor antingen är Thö Chosen Ones, eller James Cameron bränna-plundra-profitera onda.
En gud som repressenterar människorna bör ju vara ett Platoniskt ideal uppskruvat till 11.
Civiliserad oxh rationell men bara tre mål mat från totalt vansinne.

 

[Cybot]

Har länge velat spela en Paladin som utger sig för att vara pelor trogen men som egentligen är en Zarus tilbedjare.
I grayhawk var Zarus människornas gud, liksom garl glittwrgold var gnomerna och moradin var dvärgarnas. Skilnaden var att Zarus inte var en vidare trevlig typ utan LE och att gnomer, alver och dvärgar bara hade existensberättigande som lydfolk under människorna.
Dock försvann Zarus men hans symbol är nästan identisk med pelors glada kräftsol, och pelor har en hel del onda besvärjelser i sin repertoar.
Planen alltså göra en Sir Miles Quaritch, paladin of "fniss" Pelor och neokollinial människosuppremacist.
För vad säger att Pelor egentligen inte ÄR Zarus, i förklädnad! DUN DUN DUUUUN!

Man kan lika gärna göra så att Pelor (Elohim, Ra) och Zarus bara är en aspekt av en större mänsklig solgud. Pelor är den livgivande, närande och givmilda aspekten. Zarus (Lucifer, Set) är den brännande aspekten, skoningslös, kritisk mot all svaghet, erövrande och ambitiös.
Ljusbringaren Lucifer är ingen fallen ängel, det är samma gud i hans skoningslösa aspekt.
Hans prästerskap (både män och kvinnor, men främst män då Solguden respekterar styrka och kraft. För att kunna vara en praktiserande solpräst så krävs det kraftiga nypor och en stark arm) är en skräckinjagande och nyckfull skara. De har inga stående tempel och fasta boplatser, utan är vandrande präster.

Månen är hans medhärskarinna, och även hon har flera ansikten. Den officiella religion erkänner tre:
Jungfrun: Nymåne, ungdom, början, drivkraft och expansion (även krigisk expansion och erövring). Avbildas som jungfru eller sköldmö.
Modern: Fullmåne, stabilitet, fertilitet, liv, vägen. Avbildas som Moder eller Härskarinna.
Den gamle: Den döende månen, vishet, döden, slutet och ödet. Avbildas som en gammal kvinna vi eller en åldrad rådgivare.

Det ryktas om det fjärde ansiktet, den mörka månens gudinna. Galenskapens och blodrusets gudinna som ropar efter offer och slukar sina barn. Kan tänkas att Lönnmördare, Thuggee kulter och liknande dyrkar den mörka månens fas.
Månens prästinnor (för det är främst kvinnor) är den största och populäraste religionen. Till skillnad från Solprästerna så finns det roller för alla (precis som det finns plats för de äldre i civilizationens hägn), och mångudinnans prästerskap tjänar ofta livet ut. Yngre tjänar som tempelvakter (och även som beskyddare åt andra när templet kräver det) och tempeltjänare, medelålders håller i mässor, tjänar som helare och diverse annat som kräver en mer djupgående kunskap, Äldre är rådgivare (både åt det egna prästerskapet och åt andra), lärare och siare. På mindre kultplatser är det Moderns representant som styr templet, medans vid större tempel så styrs Mångudinnans tempel av ett triumvirat.

I större officiella sammanhang finns alltid båda prästerskapen på plats.

Det gudomliga paret representerar altet, alltings varande och blivande. Solen representerar naturen, medans Månen representerar civilizationen och människan.
Kungliga regalier speglar också det här förhållandet. Solkronan och Svärdet för att representera Solguden och rätten att straffa och Månen (ett dekorerat klot i silver) och skördens Månskära för att representera Mångudinnas och rätten att skatta och fördela.

Spoiler: kommentarer

Låter som en bra ide, gillar moder-fader pantheoner där varje manlig gud har en kvinnlig hustru, bland det värsta jag vet är horder av suktande gudinnor med vajjande höfter som alla krälar runt nån skäggig snuskgubbe till övergud.
Men i jämmlikhetens namn så undrar jag i mitt stilla sinn om det har funnits några hbtq gudar?

Om frågan är "har det funnits några hbtq gudar i verkliga religioner?" så är väl svaret att Afrika, Indiska subkontinenten, Japan och stilla havsregionen kryllar av dem medans Europa, centrala kina och Mellanöstern regionen har varit ganska fientligt inställda till hbqt i historisk tid.

Och mitt exempel är inte tänkt att vara "manlig gud har gudomlig hustru" med några sorts tendenser att hon skulle vara underordnad honom, utan att det är en jämlik situation (och där Mångudinnans kult är ganska fett mycket mäktigare än Solgudens).

Kan du ge något exempel som jag kan läsa om?

Japan har till exempel Shirabyoshi och Ishi kore dome
Filipinerna hade Bathala (och några till)
Dahomey (som kryllar av olika hbqt gudar och andar) har bland annat Nana Buluku (som har både manligt och kvinnligt i sig) och Mawu-Lisa (Solen&månen, tvillingar som blev en).

Loke förvandlar sig till en märr och förför hingsten Sva?ilfari så att hingstens herre inte ska kunna bygga klart befästningen runt Asgård på utsatt tid (så att gudarna därmed inte ska behöva betala honom Freja, solen och månen). Loke i märr-form har sådana affärer med hingsten att en tid senare så föder Loke det åttabenade fölet Sleipnir.

Loke byter kön, Tor kör crossdressing (som en del av en listig plan. Loke är självklart den som kommer på den) och Oden sejdar (något som var en utpräglat kvinnlig syssla). Alla tre hånas dock för det av både jättar och andra gudar.

Fool Odin once, shame on him. Fool Odin twice wolves on you!

 

[Kärlekscraft]

Polyteism & pantheon kan förklaras med en gud i toppen - Kung - Zeus, Oden etc. http://sv.wikipedia.org/wiki/Henoteism
Vidare så skulle man kunna klassicifera änglar som lägre gudaväsen inom den traditionella abrahamitiska monoteismen. Har också hittat intressanta argument som att det i bibeln faktist skulle kunna finnas lägre gudar(som de egyptiska) vid sidan av Gud/Jahve/Jehova/Elohim, men att denne är störst, bäst och mäktigast - och bör dyrkas främst.

 

[Mogger]

Jag är inte själv troende, men jag gissar att en del av religionens lockelse är att den faktiskt erbjuder något. Och om man tror på det här känns det inte så främmande att be om något då och då. Riktiga religioner ägnar sig åt ganska hård marknadsföring och försöker övertyga tvivlare om varför de ska välja just deras kyrka. Ett sådant perspektiv hade jag gärna sett i rollspel, och för att göra det lite intressantare så kan man slänga in en och annan regelmässig fördel med.

Dessutom kan man krydda med gudar som faktiskt svarar på böner ibland.

Genast får du en spelvärld där RP vill börja offra getter och fasta och allt vad det kan vara. Så pragmatisk är människan

 

[Ond bråd död]

En av de få saker jag minns från rollspelandet i min barndom var när vi besökte ett kloster där man dyrkade någon form av åskgud. Munkarna satt högst uppe på ett berg, som ofta träffades av blixtar, och mediterade. Om någon till sist nådde insikt a la Buddha märktes det av att personen träffades av en blixt och alltså hämtades hem av guden. Noviserna var dessutom iklädda nån sorts kopparhattar också.

Det var nog första gången jag medvetet spelade en karaktär "korkat" när jag lät honom värvas av sekten.